Det finns en klar risk att rubriken får medhåll. När jag läser en del svavelosande kommentarer till mina båda bloggar anar jag det. Dessa tyckare sätter sällan ut sina namn och är så självsäkra att de glömmer att argumentera och i stället bara fläskar på. Civilkurage är en bristvara, särskilt på nätet, som blivit anonyma fegisars klotterplank.
Min idioti visar sig i att jag fortsätter att jobba frivilligt, låt vara i den gamla stolta men alltmer bortglömda folkrörelsetraditionen. Detta börjar likna stenåldern, nu när kommersialismens hjärntvätt firar allt större triumfer. Herregud, så kilovis med reklampapper som dräller ner i brevinkastet varje vecka. För att inte tala om TV-kanalernas många fåniga reklamavbrott.
Med rätta beskylls jag för att vara otålig och resultatfixerad. Det kan vara en följd av det frivilliga arbetet, för löneavierna var i alla fall ett slags bevis på att man gjorde en insats. Men hur resultatvärderar man till exempel Radio Tuff, som nu sänds 1178:e veckan i oavbruten följd sedan 1985? Tacka vet jag jobbet med att varje kväll handdiska! Efter en kvart kan jag glädja mig åt resultatet: att glasen skiner i prydliga rader på diskstället.
För 15-20 år sedan påstods (läs: gissades) det, att Radio Tuff hade bidragit till att Tyresö Ulands- och Fredsförening hade 600 betalande medlemmar. Det händer ännu att en och annan blir medlem tack vare radion. Kanske bidrar Radio Tuff också till att det fortfarande görs beundransvärda insatser av skolor och privatpersoner för att stödja Tuffs många utmärkta projekt i Indien och att allt flera mangogram köps av smarta och solidariska människor. Men jag är inte alls säker.
Den andra radion jag gör, högtidligen kallad ”Succékanalen 91,4 –Tyresöradion” med sina 200 program per år, minskar förhoppningsvis den djupa medieskugga Tyresö befinner sig i. I optimistiska stunder vill jag gärna tro att den gör en insats för närdemokratin genom att ha givit röst åt flera tusen olika slags människor. Men jag är inte säker på det heller.
I nästa liv borde jag kanske gå i mina fäders fotspår och bli företagare. Allt flera närradiostationer privatiseras, ibland på ett mer fiffigt än hederligt sätt, vilket radioveteranen Christer Hederström berättar på Tyresöradion från den 30 mars. Det ger status –och pengar-- att vara företagare. Tyresö närradioförening satsade under 2007 tjugo gånger mer pengar på teknik än på huvuduppgiften, programverksamheten.
Jo, jag känner en viss tillfredsställelse, när jag varje söndag eftermiddag har varit i studion och lagt in fem nya halvtimmesprogram och lika många mellansnack. Men resultatet av detta har jag bara vaga begrepp om. Fast nu ska jag sticka in till köket och börja diska. Så om en kvart förvandlas jag från osäker radiot till lycklig idiot, som stolt kan betrakta det glänsande resultatet där på diskstället.
---------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1178) 2008-03-30
lördag, mars 29
Marianne Stalbohm-Stieger: Monster, nederländsk film, politiska klavertramp
Kära lyssnare!
Här i Skåne är vi riktigt storvulna. Inte nog med att vi byggt Öresundsbron och Turning Torso, nej, vi ser också till att den nya tunneln under Malmö blir färdig fortare än beräknat. Ni minns säkert de båda underjordiska monstren Anna och Katrin som äter sig fram under Malmö? Nåväl, den ena av dem, Anna, stack i tisdags, den 25 mars kl. 15.09 fram sina klor ur tunneln, strax nedanför Västra station. Och det hela två månader tidigare än beräknat. Så snart, kära Tyresöbor, kan ni åka raka vägen till Köpenhamn från Stockholm.
Huka er dock, för i Köpenhamn är karikatyrmålaren Westergaard på krigsstigen och tänker vidta rättsliga åtgärder mot den nederländska högerpolitikern Geert Wilders. Varför? Jo, Wilders har i dagarna offentliggjort sin 15-minutersfilm ”Fitna”, vilket betyder så mycket som ”tvedräkt”, och i vilken de omdiskuterade Mohammed-bilderna visas. Och tvedräkt har Wilders sått med sin film om islam. I Nederländerna har regeringschefen Balkenende klart uttalat regeringens avståndstagande från filmen, sedan talibanerna hotat med angrepp på de i Afghanistan stationerade nederländska soldaterna. ”Vi beklagar att herr Wilders har offentliggjort filmen”, sade Balkenende inför pressen.
Även i Tyskland, med sin stora islamska minoritet, har filmen förorsakat förstämning och oro. Inte nog med att en i Tyskland bosatt turk var den som förmodas ha snickrat ihop bomben som häromdagen tog livet av två engelska soldater och två irakier i södra Irak, utan i torsdags blev två svårt sårade tyska soldater hemflugna från Afghanistan. Detta ger naturligt nog motståndarna till islam vind i seglen. Och nu visas också denna film, med vilken Wilders vill stoppa islamiseringen av Västeuropa och kämpa mot islamistiskt kvinnoförtryck. Filmen ses av islamister som ett nytt angrepp på islam. Den tysk-turkiske ”gröna” EU-politikern Cem Özdimir är mycket kritisk mot filmen och menar att filmen ”kopplar ihop våld med islam.”
Själv retade jag mig på en annan hopkoppling, nämligen rubriken över en artikel av journalisten Kjell Albin Abrahamson i Sydsvenskan den 23 mars. ”Tyskar och bögar står i vägen för EU-ratifikationen.” Man får intrycket att det är Tyskland och dess bögar som står i vägen för ratifikationen av EU-fördraget, när just Tysklands kansler Angela Merkel är den som hårdast kämpat för att Eu-fördraget skall ratificeras. Rubriksättaren är tydligen någon som sett för många filmer där tyska SS-officerare framställs som bögar.
Den som egentligen är föremål för kritiken i artikeln är Polens president Lech Kaczynski. Nu är ju den mannen inte precis min idol, men nog blir även jag överraskad av presidentens kovändning, i fråga om detta Eu-fördrag, som han själv var med om att förhandla fram. I ett tv-tal i veckan målade Kaczynski upp ett skräckscenario, där tyskar och bögar utgör det största hotet mot Polen om fördraget går igenom. I tv-programmet visades det upp en karta över det gamla Tyskland med stora landområden som idag tillhör Polen. En bild på Erika Steinbach, ordföranden i ”De fördrivnas förbund”, skakande hand med en leende Angela Merkel skulle frammana intrycket att Tyskland återkräver dessa landområden om fördraget går igenom.
Ytterligare ett politiskt klavertramp är presidentens propagandafilm i vilken det visas ett homosexuellt utländskt bröllop. I det djupt katolska Polen är detta ett solklart budskap: ”EU-fördraget tvingar Polen att godkänna bögvigslar” Polska diplomater ryser av obehag inför det faktum att de behöver försvara presidentens fadäs och säger: ”Det känns som om vi är tvungna att svälja en groda som någon lurat på oss.” Grodan är homofobin, och att ”någon” är presidenten, förmodar jag att även ni, kära lyssnare, redan har gissat.
Må så gott och njut av alla tussilagor som nu skjuter upp utmed Tyresövägen hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger
Här i Skåne är vi riktigt storvulna. Inte nog med att vi byggt Öresundsbron och Turning Torso, nej, vi ser också till att den nya tunneln under Malmö blir färdig fortare än beräknat. Ni minns säkert de båda underjordiska monstren Anna och Katrin som äter sig fram under Malmö? Nåväl, den ena av dem, Anna, stack i tisdags, den 25 mars kl. 15.09 fram sina klor ur tunneln, strax nedanför Västra station. Och det hela två månader tidigare än beräknat. Så snart, kära Tyresöbor, kan ni åka raka vägen till Köpenhamn från Stockholm.
Huka er dock, för i Köpenhamn är karikatyrmålaren Westergaard på krigsstigen och tänker vidta rättsliga åtgärder mot den nederländska högerpolitikern Geert Wilders. Varför? Jo, Wilders har i dagarna offentliggjort sin 15-minutersfilm ”Fitna”, vilket betyder så mycket som ”tvedräkt”, och i vilken de omdiskuterade Mohammed-bilderna visas. Och tvedräkt har Wilders sått med sin film om islam. I Nederländerna har regeringschefen Balkenende klart uttalat regeringens avståndstagande från filmen, sedan talibanerna hotat med angrepp på de i Afghanistan stationerade nederländska soldaterna. ”Vi beklagar att herr Wilders har offentliggjort filmen”, sade Balkenende inför pressen.
Även i Tyskland, med sin stora islamska minoritet, har filmen förorsakat förstämning och oro. Inte nog med att en i Tyskland bosatt turk var den som förmodas ha snickrat ihop bomben som häromdagen tog livet av två engelska soldater och två irakier i södra Irak, utan i torsdags blev två svårt sårade tyska soldater hemflugna från Afghanistan. Detta ger naturligt nog motståndarna till islam vind i seglen. Och nu visas också denna film, med vilken Wilders vill stoppa islamiseringen av Västeuropa och kämpa mot islamistiskt kvinnoförtryck. Filmen ses av islamister som ett nytt angrepp på islam. Den tysk-turkiske ”gröna” EU-politikern Cem Özdimir är mycket kritisk mot filmen och menar att filmen ”kopplar ihop våld med islam.”
Själv retade jag mig på en annan hopkoppling, nämligen rubriken över en artikel av journalisten Kjell Albin Abrahamson i Sydsvenskan den 23 mars. ”Tyskar och bögar står i vägen för EU-ratifikationen.” Man får intrycket att det är Tyskland och dess bögar som står i vägen för ratifikationen av EU-fördraget, när just Tysklands kansler Angela Merkel är den som hårdast kämpat för att Eu-fördraget skall ratificeras. Rubriksättaren är tydligen någon som sett för många filmer där tyska SS-officerare framställs som bögar.
Den som egentligen är föremål för kritiken i artikeln är Polens president Lech Kaczynski. Nu är ju den mannen inte precis min idol, men nog blir även jag överraskad av presidentens kovändning, i fråga om detta Eu-fördrag, som han själv var med om att förhandla fram. I ett tv-tal i veckan målade Kaczynski upp ett skräckscenario, där tyskar och bögar utgör det största hotet mot Polen om fördraget går igenom. I tv-programmet visades det upp en karta över det gamla Tyskland med stora landområden som idag tillhör Polen. En bild på Erika Steinbach, ordföranden i ”De fördrivnas förbund”, skakande hand med en leende Angela Merkel skulle frammana intrycket att Tyskland återkräver dessa landområden om fördraget går igenom.
Ytterligare ett politiskt klavertramp är presidentens propagandafilm i vilken det visas ett homosexuellt utländskt bröllop. I det djupt katolska Polen är detta ett solklart budskap: ”EU-fördraget tvingar Polen att godkänna bögvigslar” Polska diplomater ryser av obehag inför det faktum att de behöver försvara presidentens fadäs och säger: ”Det känns som om vi är tvungna att svälja en groda som någon lurat på oss.” Grodan är homofobin, och att ”någon” är presidenten, förmodar jag att även ni, kära lyssnare, redan har gissat.
Må så gott och njut av alla tussilagor som nu skjuter upp utmed Tyresövägen hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1178) 08-03-30 till....
....till diskussionscaféet Filosofika med Göran Flodman som vidsynt samtalsledare äralltid väldigt mysigt och trots meningsmotsättningar är det högt i tak. Ämnet för nästa träff är ”Om människovärde” och det är redan på tisdag den 1 april kl 19 i Tuff-lokalen Myggdalsv 80. Alla är hjärtligt välkomna Och kaffe/te blir det också
....till förra Tyresöbon Hildegard Trinkies, vars insändare i lokalpressen har rubriken ”Varför lär sig mänskligheten ingenting?” Där skriver hon bland annat: ”Många miljarder satsas på att uppfinna och framställa nya vapen av alla de slag som kan krossa mänskligheten flera gånger om. Dessa miljarder skulle rätt använda kunna mätta och skydda miljoner fattiga människor på flykt och ge dem trygghet”
....till journalisten Juan Flores, som i två artiklar i DN (22/3) skriver om närradion under rubrikerna ”FÖRETAG VILL ÅT DEN BILLIGA NÄRRADION” och ”DET ÄR BARA I SVERIGE VI SVÄLTER UT NÄRRADION”. Det senare är ett citat från Christer Hederström, som utrett närradion och som från den 30 mars också hörs under en halvtimme på Succékanalen 91,4.
....till de i Sverige föga uppmärksammade demonstrationerna mot Irakkriget som ägde rum i USA för ett par veckor sedan. Särskilt två grupper är värda att nämna. Den ena består av krigsveteraner som vittnar om mord på irakiska civila och tortyr av irakiska fångar. Den andra kallar sig ”Grannies Against the War”, alltså far- och mormödrar som demonstrerar mot att deras barnbarn måste deltaga i mördandet i Irak och Afghanistan
....till experten på internationell lag Benjamin Ferencz, som var med som åklagare redan under rättegångarna i Nürnberg, där många tyska ledare hängdes som krigsförbrytare. I samband med protesterna i USA mot krigen i dag påminner Ferenz om att i Nürnberg fastslogs det, att anfallskrig var den främsta krigsförbrytelsen. Så här förklarar han varför: ”Varje krig leder till att civila drabbas. Brott mot mänskligheten, förstörelse bortom militär nödvändighet, våldtäkter, plundring –sädant händer alltid i krig”
....till frilansskribenten Bodil Zalesky som på en hel kultursida i DN (26/3) skriver om två europeiska städer som sedan andra världskriget bytt namn, bebyggelse och kultur. Det handlar om italienska Zara, i dag det kroatiska Zadar, och tyska Königsberg, i dag det ryska Kaliningrad. Zara var fram till 1945 en stad, vars majoritet var italienare, de flesta sedan tvingade på flykt. Ännu sämre gick det för Königsbergs tyskar. De som inte hann fly dog av svält, tvångsarbete eller våldtäkter och de överlevande blev sedan etniskt rensade. Zalesky ger inte mycket för uppfattningen att dessa människors tragedi bara var ett rättmätigt straff för att de varit undersåtar i Mussolinis och Hitlers länder. Hon skriver: ”Kollektiva straff har mycket lite med verklig rättvisa att göra”. Hon kunde ha tillagt att kollektivskulden alltid varit rasismens främsta hörnpelare. Men hon skriver: ”Skuld är individuell och historiens gång har aldrig varit ett instrument för högre rättvisa”
....till dem som gjorde Tuffs 41:a årsmöte så gemytligt den 29 mars: Lena Sandin och Ingrid Hellgren, som hade fixat tilltugg, Göran Flodman, som var mötesordförande och Sylvia Ljungdahl, som tack och lov åtog sig att vara ordförande ytterligare ett år. För att inte tala om Bitte Isacsson som har städat Tuff-lokalen
....till förra Tyresöbon Hildegard Trinkies, vars insändare i lokalpressen har rubriken ”Varför lär sig mänskligheten ingenting?” Där skriver hon bland annat: ”Många miljarder satsas på att uppfinna och framställa nya vapen av alla de slag som kan krossa mänskligheten flera gånger om. Dessa miljarder skulle rätt använda kunna mätta och skydda miljoner fattiga människor på flykt och ge dem trygghet”
....till journalisten Juan Flores, som i två artiklar i DN (22/3) skriver om närradion under rubrikerna ”FÖRETAG VILL ÅT DEN BILLIGA NÄRRADION” och ”DET ÄR BARA I SVERIGE VI SVÄLTER UT NÄRRADION”. Det senare är ett citat från Christer Hederström, som utrett närradion och som från den 30 mars också hörs under en halvtimme på Succékanalen 91,4.
....till de i Sverige föga uppmärksammade demonstrationerna mot Irakkriget som ägde rum i USA för ett par veckor sedan. Särskilt två grupper är värda att nämna. Den ena består av krigsveteraner som vittnar om mord på irakiska civila och tortyr av irakiska fångar. Den andra kallar sig ”Grannies Against the War”, alltså far- och mormödrar som demonstrerar mot att deras barnbarn måste deltaga i mördandet i Irak och Afghanistan
....till experten på internationell lag Benjamin Ferencz, som var med som åklagare redan under rättegångarna i Nürnberg, där många tyska ledare hängdes som krigsförbrytare. I samband med protesterna i USA mot krigen i dag påminner Ferenz om att i Nürnberg fastslogs det, att anfallskrig var den främsta krigsförbrytelsen. Så här förklarar han varför: ”Varje krig leder till att civila drabbas. Brott mot mänskligheten, förstörelse bortom militär nödvändighet, våldtäkter, plundring –sädant händer alltid i krig”
....till frilansskribenten Bodil Zalesky som på en hel kultursida i DN (26/3) skriver om två europeiska städer som sedan andra världskriget bytt namn, bebyggelse och kultur. Det handlar om italienska Zara, i dag det kroatiska Zadar, och tyska Königsberg, i dag det ryska Kaliningrad. Zara var fram till 1945 en stad, vars majoritet var italienare, de flesta sedan tvingade på flykt. Ännu sämre gick det för Königsbergs tyskar. De som inte hann fly dog av svält, tvångsarbete eller våldtäkter och de överlevande blev sedan etniskt rensade. Zalesky ger inte mycket för uppfattningen att dessa människors tragedi bara var ett rättmätigt straff för att de varit undersåtar i Mussolinis och Hitlers länder. Hon skriver: ”Kollektiva straff har mycket lite med verklig rättvisa att göra”. Hon kunde ha tillagt att kollektivskulden alltid varit rasismens främsta hörnpelare. Men hon skriver: ”Skuld är individuell och historiens gång har aldrig varit ett instrument för högre rättvisa”
....till dem som gjorde Tuffs 41:a årsmöte så gemytligt den 29 mars: Lena Sandin och Ingrid Hellgren, som hade fixat tilltugg, Göran Flodman, som var mötesordförande och Sylvia Ljungdahl, som tack och lov åtog sig att vara ordförande ytterligare ett år. För att inte tala om Bitte Isacsson som har städat Tuff-lokalen
fredag, mars 21
ROBERT FISK OM SJÄLVMORDSBOMBARE
För fem år sedan var jag på Cypern. Natten till den 20 mars 2003 stördes sömnen gång på gång av flygplansbuller. Det var nog landets forna kolonialherrar, britterna, som från sin enklav på ön --en militärbas förstås!-- hade någon nattlig övning, trodde vi. Men morgonen därpå fick vi reda på att amerikaner och britter hade anfallit Irak.
Härom veckan beklagade vi här i Radio Tuff, att vi liksom miljoner andra hade haft så rätt, när vi vintern 2003 protesterade mot planerna på att anfalla Irak. Ändå visste vi inte då med säkerhet att den allierade propagandans tal om irakiska massförstörelsevapen och Saddams kontakter med al Qaida var ren och skär lögn. Sanningen brukar vara krigens första offer –dessutom också deras sista. Så synd att vi inte hade fel den gången och att alltså Irak i dag hade varit en blomstrande och trygg demokrati!
På fem år har många hundra tusen irakier dödats, flera miljoner är på flykt. Landet är i kaos. El, vatten och annan infrastruktur fungerar uselt. Cirka 4000 ditlurade unga amerikaner har också dödats. De var för all del ockupanter – men också människor.
Läser i den brittiska tidningen The Independent (14/3) en lång artikel av Robert Fisk, som bor i Libanon och anses vara den kanske bästa kännaren av Mellanöstern bland västliga korrespondenter. Rubriken är ”The Cult of the Suicide Bombers”. Det handlar alltså om självmordsbombare. Fisk har i Libanon träffat Khaled, vars bror Hassan sprängde sig själv till döds i en attack mot en amerikansk militärkonvoj i Irak. Hela Hassans familj hyllar nu honom som ”martyr”. Och 18-årige Khaled är beredd att följa sin bror i martyrspåren, det spelar ingen roll, vilka förnuftsskäl Fisk kommer med.
Robert Fisk uppger, att det otroliga antalet av 1 121 muslimska självmordsbombare i Irak har sprängt ihjäl sig själva och en massa medmänniskor, minst 13 000 barn, kvinnor och män och skadat ännu flera. Och metoden har spridit sig, till Afghanistan och även till Pakistan, där oppositionsledaren Benazir Bhutto som bekant blev ett av offren.
Självmordsattackerna har mera riktats mot irakiska poliser, militärer och rekryteringscentra än mot de främmande trupperna. Förbluffande ofta har ”martyrerna” med sina massmord drabbat moskéer, pilgrimer, begravningar och andra religiösa mål. Mest utsatta har shiiterna varit. Flera gånger har självmordsbombare orsakat blodbad på marknadsplatser i shiastadsdelar.
Inte bara för oss religiöst obegåvade torde massmord i Guds namn vara obegripligt. Men Robert Fisk nämner nästan uppgivet att när Gud kommer på tal, så upphör rationalitet och humanism, fast han tillägger: “Om en västlig president kunde inleda ett de ‘godas’ krig mot de ‘onda’, så kan hans motståndare göra detsamma”
Den värsta men ganska bortglömda massakern drabbade 2007 yaziderna, en religiös minoritet i norra Irak. Enligt Fisk dödades 516 av dem i självmordsattacker, sedan de hade straffat en av sina unga kvinnor för umgänge med en sunnimuslim.
Fisk gör ofta historiska jämförelser. Han påminner om de över 4000 japanska kamikazeflygarna som i andra världskriget styrde sina bomblastade plan mot amerikanska krigsfartyg. Om Mellanöstern menar han det enda väst någonsin lärt sig är att vi ingenting lärt oss. Och han är inte nådig i sina omdömen:
“Det är vår närvaro, vår makt, vår arrogans, vår vägran att lära av historien och vår terror mot islam som leder oss i avgrunden. Tills vi lär oss att lämna dessa muslimska folk i fred kommer vår katastrof i Mellanöstern att bli värre. Det är inget samband mellan islam och ‘terror’. Men det finns ett samband mellan vår ockupation av muslimska länder och ‘terror’ ”
--------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1177) 2008-03-23
Härom veckan beklagade vi här i Radio Tuff, att vi liksom miljoner andra hade haft så rätt, när vi vintern 2003 protesterade mot planerna på att anfalla Irak. Ändå visste vi inte då med säkerhet att den allierade propagandans tal om irakiska massförstörelsevapen och Saddams kontakter med al Qaida var ren och skär lögn. Sanningen brukar vara krigens första offer –dessutom också deras sista. Så synd att vi inte hade fel den gången och att alltså Irak i dag hade varit en blomstrande och trygg demokrati!
På fem år har många hundra tusen irakier dödats, flera miljoner är på flykt. Landet är i kaos. El, vatten och annan infrastruktur fungerar uselt. Cirka 4000 ditlurade unga amerikaner har också dödats. De var för all del ockupanter – men också människor.
Läser i den brittiska tidningen The Independent (14/3) en lång artikel av Robert Fisk, som bor i Libanon och anses vara den kanske bästa kännaren av Mellanöstern bland västliga korrespondenter. Rubriken är ”The Cult of the Suicide Bombers”. Det handlar alltså om självmordsbombare. Fisk har i Libanon träffat Khaled, vars bror Hassan sprängde sig själv till döds i en attack mot en amerikansk militärkonvoj i Irak. Hela Hassans familj hyllar nu honom som ”martyr”. Och 18-årige Khaled är beredd att följa sin bror i martyrspåren, det spelar ingen roll, vilka förnuftsskäl Fisk kommer med.
Robert Fisk uppger, att det otroliga antalet av 1 121 muslimska självmordsbombare i Irak har sprängt ihjäl sig själva och en massa medmänniskor, minst 13 000 barn, kvinnor och män och skadat ännu flera. Och metoden har spridit sig, till Afghanistan och även till Pakistan, där oppositionsledaren Benazir Bhutto som bekant blev ett av offren.
Självmordsattackerna har mera riktats mot irakiska poliser, militärer och rekryteringscentra än mot de främmande trupperna. Förbluffande ofta har ”martyrerna” med sina massmord drabbat moskéer, pilgrimer, begravningar och andra religiösa mål. Mest utsatta har shiiterna varit. Flera gånger har självmordsbombare orsakat blodbad på marknadsplatser i shiastadsdelar.
Inte bara för oss religiöst obegåvade torde massmord i Guds namn vara obegripligt. Men Robert Fisk nämner nästan uppgivet att när Gud kommer på tal, så upphör rationalitet och humanism, fast han tillägger: “Om en västlig president kunde inleda ett de ‘godas’ krig mot de ‘onda’, så kan hans motståndare göra detsamma”
Den värsta men ganska bortglömda massakern drabbade 2007 yaziderna, en religiös minoritet i norra Irak. Enligt Fisk dödades 516 av dem i självmordsattacker, sedan de hade straffat en av sina unga kvinnor för umgänge med en sunnimuslim.
Fisk gör ofta historiska jämförelser. Han påminner om de över 4000 japanska kamikazeflygarna som i andra världskriget styrde sina bomblastade plan mot amerikanska krigsfartyg. Om Mellanöstern menar han det enda väst någonsin lärt sig är att vi ingenting lärt oss. Och han är inte nådig i sina omdömen:
“Det är vår närvaro, vår makt, vår arrogans, vår vägran att lära av historien och vår terror mot islam som leder oss i avgrunden. Tills vi lär oss att lämna dessa muslimska folk i fred kommer vår katastrof i Mellanöstern att bli värre. Det är inget samband mellan islam och ‘terror’. Men det finns ett samband mellan vår ockupation av muslimska länder och ‘terror’ ”
--------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1177) 2008-03-23
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1177) 08-03-23 till....
....till en ny fredsrörelse som bildades den 16 mars. Den heter ”Svenska muslimer för fred och rättvisa”. Målet är en bestående rättvis fred inom och mellan länder. En av grundarna, Fazeela, hörs senare i denna veckas Radio Tuff.
....till 125-åriga Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, som påpekar att Sverige under 2007 exporterade så kallade lätta vapen för 1200 miljoner kr. Ordföranden Anna Ek kräver att regeringen skärper reglerna för vapenexporten och hävdar: ”All svensk politik ska genomsyras av ett rättighetsperspektiv och ta hänsyn till fattiga människors behov. Sverige fick mycket beröm internationellt för sin ansats. Men när vi, svenska folkrörelser som arbetar med utvecklingsfrågor, nu granskat Sveriges förda politik saknar vi helt dessa perspektiv.”
....till lilla Ayat Suliman, vars fyra bröder dödades av en klusterbomb i Irak. Själv skadades hon svårt och har genomgått 52 operationer och hennes ansikte är vanställt av ärr. Hon säger: ”Finns det krig så finns det klusterbomber. Vi måste ta bort krigen.”
....till Tuffs ordförande Sylvia Ljungdahl, som har haft ett drygt jobb med att sammanställa föreningens omfattande verksamhetsberättelse för 2007. Det blir många sidor som årsmötet nu på lördag den 29 mars skall gå igenom och godkänna. Alla medlemmar är då välkomna till Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80 kl 9.30
...till Ulla Luin, Eva Ehrstedt och Kim Larsen som gjort bokslutet. Under 2007 skickade Tuff 310 000 kr till indiska partners, 31 330 kr till Guatemala, 11 250 kr till Afghanistan och 5 000 kr till Belgrad. Inte dåligt av en lokalförening utan ett öre i offentliga bidrag och som skickar varenda krona oavkortat till ändamålet, eftersom alla i Tuff och Radio Tuff jobbar oavlönat.
....till smarta och solidariska människor som köper Tuffs mangogram för att gratulera eller hedra någon avlidens minne. För 200 kr blir det 40 mangoträd bland indiska Dharampurs små fattiga byar.
....till människor som vill stödja Tuffs mångsidiga och frivilliga arbete genom att bli medlemmar. Årsavgiften är 200 kr för enskild och 80 kr för övrig på samma adress (familjemedlem). Så utnyttja Tuffs plusgiro 16 01 37 -6
....till 125-åriga Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, som påpekar att Sverige under 2007 exporterade så kallade lätta vapen för 1200 miljoner kr. Ordföranden Anna Ek kräver att regeringen skärper reglerna för vapenexporten och hävdar: ”All svensk politik ska genomsyras av ett rättighetsperspektiv och ta hänsyn till fattiga människors behov. Sverige fick mycket beröm internationellt för sin ansats. Men när vi, svenska folkrörelser som arbetar med utvecklingsfrågor, nu granskat Sveriges förda politik saknar vi helt dessa perspektiv.”
....till lilla Ayat Suliman, vars fyra bröder dödades av en klusterbomb i Irak. Själv skadades hon svårt och har genomgått 52 operationer och hennes ansikte är vanställt av ärr. Hon säger: ”Finns det krig så finns det klusterbomber. Vi måste ta bort krigen.”
....till Tuffs ordförande Sylvia Ljungdahl, som har haft ett drygt jobb med att sammanställa föreningens omfattande verksamhetsberättelse för 2007. Det blir många sidor som årsmötet nu på lördag den 29 mars skall gå igenom och godkänna. Alla medlemmar är då välkomna till Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80 kl 9.30
...till Ulla Luin, Eva Ehrstedt och Kim Larsen som gjort bokslutet. Under 2007 skickade Tuff 310 000 kr till indiska partners, 31 330 kr till Guatemala, 11 250 kr till Afghanistan och 5 000 kr till Belgrad. Inte dåligt av en lokalförening utan ett öre i offentliga bidrag och som skickar varenda krona oavkortat till ändamålet, eftersom alla i Tuff och Radio Tuff jobbar oavlönat.
....till smarta och solidariska människor som köper Tuffs mangogram för att gratulera eller hedra någon avlidens minne. För 200 kr blir det 40 mangoträd bland indiska Dharampurs små fattiga byar.
....till människor som vill stödja Tuffs mångsidiga och frivilliga arbete genom att bli medlemmar. Årsavgiften är 200 kr för enskild och 80 kr för övrig på samma adress (familjemedlem). Så utnyttja Tuffs plusgiro 16 01 37 -6
fredag, mars 14
Bengt Svensson i San Francisco: MAD OCH STJÄRNORNAS KRIG
Hej alla lyssnare!
För cirka 25 år sedan i början av Reagans presidentperiod återupptog USA den militära upprustning, som fått sig en törn efter vietnamkriget. Bland annat började man utveckla ett försvar mot interkontinentala ballistiska kärnvapenmissiler, så kallade ICBM. Det kom snart att bli kallat Stjärnornas krig efter en populär TV-serie.
Ett försvar mot kärnvapenmissiler kan ju te sig defensivt och oskyldigt, men så tolkade inte USA:s kallakrigsmotståndare saken, varken då eller nu. Frånvaron av direkt krig mellan USA och Sovjet ansågs bero på en terrorbalans, MAD på amerikanska, eller Mutual Assured Destruction.
Jag ska inte gå in på det strategiska tänkandet bakom MAD, eftersom jag tycker det ligger alltför nära teologin, men ett fungerande missilförsvar skulle i praktiken sätta terrorbalansen ur spel. Därför håller nu det så kallade missilförsvaret på att sätta igång en ny kärnvapenkapprustning. Det är framför allt EU:s oförmåga att stoppa USA:s nya missilbaser i Östeuropa som lett dit.
Men det finns ett stort men: Stjärnornas krig funkar inte. Sedan Reagans dagar har 120 miljarder dollar lagts på denna vapenutveckling. Nu är man uppe i 10 miljarder dollar om året, och nästa år vill Pentagon ha 12,3 miljarder dollar till fortsatt missilförsvarsutveckling. Detta är ungefär lika mycket som amerikanska UD får till sin årliga verksamhet, bland annat alla amerikanska diplomater runtom i världen.
Testerna, trots att de varit tillrättalagda, har gett blandade resultat, minst sagt. Nu hävdas det därför att man vill ha det bara för att kunna försvara dig mot Iran, Nordkorea eller någon terroristorganisation.
I dagarna har det varit förhör i representanthuset om vad man fått för nytta av dessa 120 miljarder dollar. Det visar sig att inte ens militären är imponerad. De påpekar det osannolika i ett sådant anfall. Snarare kan man förvänta sig att missilerna levereras i en container på en båt mot vilket man knappast har något försvar.
Vilka är det då som gläder sig åt Stjärnornas krig? Rätt gissat. Militärindustrin.
-------------------------------------------------------
Bengt Svensson i San Francisco för Radio Tuff (nr 1176) 2008-03-16
För cirka 25 år sedan i början av Reagans presidentperiod återupptog USA den militära upprustning, som fått sig en törn efter vietnamkriget. Bland annat började man utveckla ett försvar mot interkontinentala ballistiska kärnvapenmissiler, så kallade ICBM. Det kom snart att bli kallat Stjärnornas krig efter en populär TV-serie.
Ett försvar mot kärnvapenmissiler kan ju te sig defensivt och oskyldigt, men så tolkade inte USA:s kallakrigsmotståndare saken, varken då eller nu. Frånvaron av direkt krig mellan USA och Sovjet ansågs bero på en terrorbalans, MAD på amerikanska, eller Mutual Assured Destruction.
Jag ska inte gå in på det strategiska tänkandet bakom MAD, eftersom jag tycker det ligger alltför nära teologin, men ett fungerande missilförsvar skulle i praktiken sätta terrorbalansen ur spel. Därför håller nu det så kallade missilförsvaret på att sätta igång en ny kärnvapenkapprustning. Det är framför allt EU:s oförmåga att stoppa USA:s nya missilbaser i Östeuropa som lett dit.
Men det finns ett stort men: Stjärnornas krig funkar inte. Sedan Reagans dagar har 120 miljarder dollar lagts på denna vapenutveckling. Nu är man uppe i 10 miljarder dollar om året, och nästa år vill Pentagon ha 12,3 miljarder dollar till fortsatt missilförsvarsutveckling. Detta är ungefär lika mycket som amerikanska UD får till sin årliga verksamhet, bland annat alla amerikanska diplomater runtom i världen.
Testerna, trots att de varit tillrättalagda, har gett blandade resultat, minst sagt. Nu hävdas det därför att man vill ha det bara för att kunna försvara dig mot Iran, Nordkorea eller någon terroristorganisation.
I dagarna har det varit förhör i representanthuset om vad man fått för nytta av dessa 120 miljarder dollar. Det visar sig att inte ens militären är imponerad. De påpekar det osannolika i ett sådant anfall. Snarare kan man förvänta sig att missilerna levereras i en container på en båt mot vilket man knappast har något försvar.
Vilka är det då som gläder sig åt Stjärnornas krig? Rätt gissat. Militärindustrin.
-------------------------------------------------------
Bengt Svensson i San Francisco för Radio Tuff (nr 1176) 2008-03-16
GRYMHETERNA MOT FÖRLORARNA TYSTAS NER
I Sverige finns faktiskt en statlig myndighet, som ska upplysa oss gräsrötter om vad som är viktigt att veta i historiens enorma uppsjö av händelser. Den heter Forum för levande historia och har under fem år mest berättat om nazismens brott, det vill säga tyskarnas ogärningar –som om vi inte hade hört talas om dem tidigare. Nu ska den börja med att också skildra kommunismens brott, de gräsligheter ryssar, kineser, kambodjaner med flera begick. När --eller om?-- den ska ta fram västliga imperialisters många lik ur garderoberna är inte känt.
Egentligen skulle dessa med skattepengar välbetalda forskare (?) berätta om krigen, som självklart är den särklassigt värsta förbrytelsen mot mänskligheten. Från och med andra världskriget har majoriteten av de dödade i krig varit civila. Men här tycks vi anamma den märkliga uppdelningen i ”goda” och ”onda” massmördare. Kanske är vi alltför påverkade av både religionerna och Hollywood.
Vi har i decennier fått lära oss att under andra världskriget var förlorarna de ”ondaste” av de ”onda”. Alltså tvivlar jag starkt på att många miljoner tyska civilas lidanden kommer att nämnas av den trendiga statliga historieinstitutionen. Det brukar inte heller våra medier göra, men i måndags (08-03-10) förekom ett undantag, låt vara bara i fem minuter på Sveriges Radios Obs.
Där berättade Per Runesson om hur 14 miljoner tyskar vid krigsslutet etniskt rensades från områden, där deras förfäder hade bott i sekler. Två miljoner dog/dödades. Men i segrarnas retorik skulle det ske humant och ordnat. Runesson påpekar, att det blev en ytterst brutal etnisk rensning, att massor av tyska civila blev mördade eller våldtagna och ivägkörda under de mest fasansfulla förhållanden:
”Dessa flyktingar misshandlades, rånades, de hungrade och i vissa fall frös ihjäl i de boskapsvagnar som förde dem västerut, de som inte gick till fots. En brittisk parlamentsledamot skrev att detta att miljoner människor skickades tvärsöver Europa var som ’ett krypande Belsen’. Somliga tyskar hamnade i särskilda förhörscentra, där man ville komma åt dem som begått krigsförbrytelse, hur nu det skulle kunna gå till i denna röra av miljontals människor på drift. Allt blev kaos och oordning och vid dessa ’förhörscentra’ kom metoder till pass som alltför mycket liknade nazisternas egna, och alla kom inte levande från dessa utfrågningar. En kommission undersökte 139 fall och fann att i samtliga fall utom två hade den förhörde fått sina testiklar söndersparkade av de amerikanska förhörsledarna. Britterna var tyvärr inte bättre. Där valde myndigheten att hitta på anklagelser om offren för misshandeln och dömde dessa till långa fängelsestraff för att inte fakta om de här hemskheterna skulle sippra ut till media och allmänhet”
Så långt Runesson. Men han tar också upp de tyska krigsfångar, som tvärtemot Genèvekonventionen kvarhölls åratal efter kriget, i många år i Sovjetunionen och flera år i franska, amerikanska och brittiska läger. Britterna förde efter kriget över 100 000 tyska krigsfångar till England och använde dem som tvångsarbetare i jordbruket. Runesson tillägger:
”Överallt rådde övervåld och meningslöst förtryck, även ekonomiskt sådant. För vad var meningen, undrade förstås många tyskar, med förstörelse av maskiner, som skulle kunna användas vid landets återuppbyggnad? Men kanske ville inte de allierade att Tyskland skulle byggas upp på nytt. Kanske ville man göra sig av med all deras industri och låta tyskarna gå bakom plogen i stället? Det var en tanke som hade lanserats 1944 av den amerikanske ministern Henry Morgenthau, och misstanken om sådana planer orsakade upplopp i Ruhr.”
Per Runesson stöder sig på britten Giles MacDonogs bok ”After the Reich”. Vill man ha en bättre och mera fackhistorisk skildring av övergreppen mot förlorarna kan man läsa den amerikanske historie- och folkrättsprofessorn Alfred-Maurice de Zayas’ böcker, till exempel ”The German Expellees. Victims in War and Peace” och ”Die Anglo-Amerikaner und die Vertreibung der Deutschen”. Men det är en historiker, som svenska medier undviker och det är uteslutet att vår selektivt historieindoktrinerande myndighet, Forum för levande historia, skulle bry sig om hans obekväma sanningar.
-------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1176) 2008-03-16
Egentligen skulle dessa med skattepengar välbetalda forskare (?) berätta om krigen, som självklart är den särklassigt värsta förbrytelsen mot mänskligheten. Från och med andra världskriget har majoriteten av de dödade i krig varit civila. Men här tycks vi anamma den märkliga uppdelningen i ”goda” och ”onda” massmördare. Kanske är vi alltför påverkade av både religionerna och Hollywood.
Vi har i decennier fått lära oss att under andra världskriget var förlorarna de ”ondaste” av de ”onda”. Alltså tvivlar jag starkt på att många miljoner tyska civilas lidanden kommer att nämnas av den trendiga statliga historieinstitutionen. Det brukar inte heller våra medier göra, men i måndags (08-03-10) förekom ett undantag, låt vara bara i fem minuter på Sveriges Radios Obs.
Där berättade Per Runesson om hur 14 miljoner tyskar vid krigsslutet etniskt rensades från områden, där deras förfäder hade bott i sekler. Två miljoner dog/dödades. Men i segrarnas retorik skulle det ske humant och ordnat. Runesson påpekar, att det blev en ytterst brutal etnisk rensning, att massor av tyska civila blev mördade eller våldtagna och ivägkörda under de mest fasansfulla förhållanden:
”Dessa flyktingar misshandlades, rånades, de hungrade och i vissa fall frös ihjäl i de boskapsvagnar som förde dem västerut, de som inte gick till fots. En brittisk parlamentsledamot skrev att detta att miljoner människor skickades tvärsöver Europa var som ’ett krypande Belsen’. Somliga tyskar hamnade i särskilda förhörscentra, där man ville komma åt dem som begått krigsförbrytelse, hur nu det skulle kunna gå till i denna röra av miljontals människor på drift. Allt blev kaos och oordning och vid dessa ’förhörscentra’ kom metoder till pass som alltför mycket liknade nazisternas egna, och alla kom inte levande från dessa utfrågningar. En kommission undersökte 139 fall och fann att i samtliga fall utom två hade den förhörde fått sina testiklar söndersparkade av de amerikanska förhörsledarna. Britterna var tyvärr inte bättre. Där valde myndigheten att hitta på anklagelser om offren för misshandeln och dömde dessa till långa fängelsestraff för att inte fakta om de här hemskheterna skulle sippra ut till media och allmänhet”
Så långt Runesson. Men han tar också upp de tyska krigsfångar, som tvärtemot Genèvekonventionen kvarhölls åratal efter kriget, i många år i Sovjetunionen och flera år i franska, amerikanska och brittiska läger. Britterna förde efter kriget över 100 000 tyska krigsfångar till England och använde dem som tvångsarbetare i jordbruket. Runesson tillägger:
”Överallt rådde övervåld och meningslöst förtryck, även ekonomiskt sådant. För vad var meningen, undrade förstås många tyskar, med förstörelse av maskiner, som skulle kunna användas vid landets återuppbyggnad? Men kanske ville inte de allierade att Tyskland skulle byggas upp på nytt. Kanske ville man göra sig av med all deras industri och låta tyskarna gå bakom plogen i stället? Det var en tanke som hade lanserats 1944 av den amerikanske ministern Henry Morgenthau, och misstanken om sådana planer orsakade upplopp i Ruhr.”
Per Runesson stöder sig på britten Giles MacDonogs bok ”After the Reich”. Vill man ha en bättre och mera fackhistorisk skildring av övergreppen mot förlorarna kan man läsa den amerikanske historie- och folkrättsprofessorn Alfred-Maurice de Zayas’ böcker, till exempel ”The German Expellees. Victims in War and Peace” och ”Die Anglo-Amerikaner und die Vertreibung der Deutschen”. Men det är en historiker, som svenska medier undviker och det är uteslutet att vår selektivt historieindoktrinerande myndighet, Forum för levande historia, skulle bry sig om hans obekväma sanningar.
-------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1176) 2008-03-16
Marianne Stalbohm-Stieger: SVINDLANDE AFFÄRER, SKÅNE SJÄLVSTÄNDIGT
Kära lyssnare!
Det har varit kallt och ruggigt här i Skåne, men det hindrade inte en liten sånglärka från att drilla i skyn i förra veckan. Hejdlös och hialös jublade den lilla krabaten fram sina vårkänslor.
Lika hejdlösa som sånglärkan visade sig de svindlande affärer vara som uppdagades i veckan. På en gymnasieskola härnere hade pojkarna i fordonsklasserna reparerat den ena skrotbilen efter den andra och fått dem att lysa i ny glans. Nu borde man ju ha sålt dessa dyrgripar till marknadsmässiga priser och kanske låtit de inflytande pengarna komma eleverna och deras utbildning till godo. Men nej, här köptes det fina bilar till vrakpriser. En lärare hade på kort tid köpt sju bilar till långt under marknadspriser. Rektorn omplaceras tills vidare, hette det i ett uttalande. Nog förväntade jag mig att pedagogisk personal skulle föregå med gott exempel. Eller är det detta som är den marknadsekonomi eleverna skall utbildas i?
I ett par kommuner, bland annat i Helsingborg, var girigheten också större än klokheten. Där tog kommunernas ekonomer pengar ur kassakistan, lånade stora summor därtill och investerade i aktier i USA. I den pågående bankkrisen tvingades man sälja rubbet och förlorade nästan allt på kuppen. När de lånade pengarna var återbetalda återstod av de investerade miljonerna knappt tio procent. Där gick miljonbelopp till spillo. Med all rätt räknas girigheten till de sju dödssynderna. Tack och lov höll Malmös politiker fingrarna från syltburken.
Lika storvulen som hialös var en insändarskribent som släppte loss en försöksballong med baktanken: Går det så går det! Under rubriken ”Är tiden kommen också för Skåne?” pläderar skribenten, som är medlem i Skånes författarförbund, för att Skåne liksom Kosovo skall frigöra sig från Moder Svea tillsammans med Halland, Blekinge och Småland. ”Venderna i södra Sverige och norra och nordöstra Tyskland har länge underkuvats och fråntagits alla mänskliga rättigheter”, sägs det i artikeln. Tja, inte känner jag mig särskilt underkuvad härnere. Vidare menar skribenten att den ”skånska självständigheten baseras på att skåningarna har andra ståndpunkter än svenskarna.” Freden i Roskilde ligger visserligen hela 350 år bakåt i tiden, men vissa tankar biter sig envist kvar.
Jag brukar inte konfrontera er, kära lyssnare, med dödsrunor, men den här veckan måste jag göra ett undantag, eftersom man verkligen hör historien vingslag susa i dessa livsöden. I Frankrike dog i veckan Lazare Ponticelli. Han blev 110 år gammal och var den siste veteranen från första världskriget. Ponticelli kom som tioåring från Italien och ljög om sin ålder, när han som sextonåring tog värvning i främlingslegionen. Le grand nation ville hedra honom med statsbegravning, men redan tidigare hade Ponticelli undanbett sig en sådan. I stället önskade han sig en ceremoni som hedrar minnet av hans döda krigskamrater. President Sarkozy utlovade en nationell sorgedag för Frankrikes döda krigshjältar. Bättre vore om han utlovade att det aldrig behövde bli några nya krigshjältar.
I Tyskland har också en historisk gestalt lämnat jordelivet i veckan som gått, nämligen skådespelaren Erwin Geschonneck. Han var jämförelsevis en yngling med sina endast 101 år. Geschonneck var en av de mest hyllade och ärade skådespelarna i efterkrigstidens Tyskland. Fram till murens fall var han verksam i DDR. Det som gör hans liv historiskt intressant är det faktum att han överlevde tre av Nazi-tidens koncentrationsläger, Dachau, Sachsenhausen och Neuengamme. Från Neuengamme räddades han och fördes ombord på fartyget ”Cap Arcona” som låg på redden i Neustadt-bukten utanför Lübeck, när engelsmännen den 3 maj 1945, alltså när kriget praktiskt taget redan var slut, anföll och bombade dessa med röda-kors-flaggor markerade fartyg. Sju tusen nyligen räddade fångar dödades av bomberna eller drunknade i det kalla vattnet. Erwin Geschonneck var en av de få överlevande. Ibland tror jag på skyddsänglar.
Måtte även ni, kära lyssnare, ha var sin skyddsängel hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff 2008-03-16
Det har varit kallt och ruggigt här i Skåne, men det hindrade inte en liten sånglärka från att drilla i skyn i förra veckan. Hejdlös och hialös jublade den lilla krabaten fram sina vårkänslor.
Lika hejdlösa som sånglärkan visade sig de svindlande affärer vara som uppdagades i veckan. På en gymnasieskola härnere hade pojkarna i fordonsklasserna reparerat den ena skrotbilen efter den andra och fått dem att lysa i ny glans. Nu borde man ju ha sålt dessa dyrgripar till marknadsmässiga priser och kanske låtit de inflytande pengarna komma eleverna och deras utbildning till godo. Men nej, här köptes det fina bilar till vrakpriser. En lärare hade på kort tid köpt sju bilar till långt under marknadspriser. Rektorn omplaceras tills vidare, hette det i ett uttalande. Nog förväntade jag mig att pedagogisk personal skulle föregå med gott exempel. Eller är det detta som är den marknadsekonomi eleverna skall utbildas i?
I ett par kommuner, bland annat i Helsingborg, var girigheten också större än klokheten. Där tog kommunernas ekonomer pengar ur kassakistan, lånade stora summor därtill och investerade i aktier i USA. I den pågående bankkrisen tvingades man sälja rubbet och förlorade nästan allt på kuppen. När de lånade pengarna var återbetalda återstod av de investerade miljonerna knappt tio procent. Där gick miljonbelopp till spillo. Med all rätt räknas girigheten till de sju dödssynderna. Tack och lov höll Malmös politiker fingrarna från syltburken.
Lika storvulen som hialös var en insändarskribent som släppte loss en försöksballong med baktanken: Går det så går det! Under rubriken ”Är tiden kommen också för Skåne?” pläderar skribenten, som är medlem i Skånes författarförbund, för att Skåne liksom Kosovo skall frigöra sig från Moder Svea tillsammans med Halland, Blekinge och Småland. ”Venderna i södra Sverige och norra och nordöstra Tyskland har länge underkuvats och fråntagits alla mänskliga rättigheter”, sägs det i artikeln. Tja, inte känner jag mig särskilt underkuvad härnere. Vidare menar skribenten att den ”skånska självständigheten baseras på att skåningarna har andra ståndpunkter än svenskarna.” Freden i Roskilde ligger visserligen hela 350 år bakåt i tiden, men vissa tankar biter sig envist kvar.
Jag brukar inte konfrontera er, kära lyssnare, med dödsrunor, men den här veckan måste jag göra ett undantag, eftersom man verkligen hör historien vingslag susa i dessa livsöden. I Frankrike dog i veckan Lazare Ponticelli. Han blev 110 år gammal och var den siste veteranen från första världskriget. Ponticelli kom som tioåring från Italien och ljög om sin ålder, när han som sextonåring tog värvning i främlingslegionen. Le grand nation ville hedra honom med statsbegravning, men redan tidigare hade Ponticelli undanbett sig en sådan. I stället önskade han sig en ceremoni som hedrar minnet av hans döda krigskamrater. President Sarkozy utlovade en nationell sorgedag för Frankrikes döda krigshjältar. Bättre vore om han utlovade att det aldrig behövde bli några nya krigshjältar.
I Tyskland har också en historisk gestalt lämnat jordelivet i veckan som gått, nämligen skådespelaren Erwin Geschonneck. Han var jämförelsevis en yngling med sina endast 101 år. Geschonneck var en av de mest hyllade och ärade skådespelarna i efterkrigstidens Tyskland. Fram till murens fall var han verksam i DDR. Det som gör hans liv historiskt intressant är det faktum att han överlevde tre av Nazi-tidens koncentrationsläger, Dachau, Sachsenhausen och Neuengamme. Från Neuengamme räddades han och fördes ombord på fartyget ”Cap Arcona” som låg på redden i Neustadt-bukten utanför Lübeck, när engelsmännen den 3 maj 1945, alltså när kriget praktiskt taget redan var slut, anföll och bombade dessa med röda-kors-flaggor markerade fartyg. Sju tusen nyligen räddade fångar dödades av bomberna eller drunknade i det kalla vattnet. Erwin Geschonneck var en av de få överlevande. Ibland tror jag på skyddsänglar.
Måtte även ni, kära lyssnare, ha var sin skyddsängel hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff 2008-03-16
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1176) 08-03-16 till....
....till 30 solidariska och generösa människor, som när de betalade medlemsavgiften till Tuff också skänkte föreningen gåvor, sammanlagt 8 800 kr. Det behövs, även om alla i Tuff och Radio Tuff är oavlönade. Till exempel är hyran för Tuff-lokalen en stor utgift och även papper, porto, telefon med mera kostar pengar.
....till chefen för undervattensforskning vid Totalförsvarets forskningsanstalt Matts Gustavsson, som i Sydsvenskan (9/3) om de misstänkta ubåtsljuden vid Horsfjärden 1982 påpekar att de kan härröra från en helikopter. På försvarets hemsida tillägger han: "För närvarande kan inget definitivt sägas, men en del nya rön tyder på att helikopterhypotesen stärkts”
....till Aftonbladets Olle Svenning, som (10/3) recenserar Nick Davies’ mediekritiska bok ”Flat Earth News”. Han tycker det är gåtfullt, hur två tidningar vintern 2003 vid uppladdningen inför anfallet på Irak betedde sig: ”Observer, som jag i decennier läst som en oberoende radikal veckotidning, skrev i givakt ledare och nyhetstexter som prisade paret Bush/Blair. Daily Mirror, den något opålitliga tabloiden, hyrde in John Pilger för att elda på den redan gigantiska antikrigsopinionen. Den känslige chefredaktören Piers Morgan sniffade upplageökning.” Mirrors kampanj ledde till förlust av bortåt en miljon läsare. Många engelsmän är tydligen urbota krigspatrioter.
....till Dagens Nyheters Peter Löfgren som (12/3) skriver om Israel/Palestina:
”Extremisterna har under 1990-talet lärt sig att terror är det effektivaste medlet mot fredsprocessen”. Han påpekar –liksom Hampus Eckerman i förra veckans Radio Tuff-- att terrorattacken härom veckan mot en judisk skola i Jerusalem följde extremisternas logik, eftersom den var den militanta bosättarrörelsens elitskola. Han tillägger: ”Extremismen frodas i Hamas isolering och Gazas misär, som enligt FN är den djupaste på 40 år”.
....till debattören och filmaren Maj Wechselmann, som (28/2) skriver, att enligt Iraks planerings- och utvecklingsministerium är i dag 900 000 barn under 12 år föräldralösa, 1,6 miljoner är hemlösa, 900 barn sitter i fängelse, därav 100 i amerikanska läger. (Källa: Den officiella irakiska nyhetsbyrån, Aswat al-Iraq.
....till Dagens Nyheters Johan Croneman, som (8/3) recenserar Maj Wechselmanns film om stjärnreportern och pacifisten Barbro Alving (Bang). Man lägger sig platt, skriver han och påpekar, att Wechselmann tagit fasta på Bangs humor, blick för språket, små poänger. Det gör både filmen och Bang mer levande. Och han tillägger: ”Man dras med av Maj Wechselmanns uppriktiga beundran, den är som sagt smittande, och hon får ihop det privata och offentliga i Barbro Alvings liv på ett ovanligt effektivt sätt.”
....till dem som börjat bidra med pengar, imponerade av Tuff-projekten i Indien. Det har blivit ringar på vattnet. Förra veckan rapporterade vi i Radio Tuff att fredsveteranen Ingemar Haraldsson i Växjö hade skänkt 10 000 kr till Tuffs Indienkonto. Vi kunde också berätta att välbeställda indier i Mumbai (Bombay) nu deltar i projekten, inte bara finansiellt. Nu senast kom det till Tuffs Indienkonto 5000 kr från en donator på Tyresö Strand. Nu kan vi också berätta att Örjan och Greta Wiberg i Vänersborg, som tidigare skänkt pengar till Tuffs Indienkonto, nu till våra indiska partners skickat hela 124 000 kr. Heders! Örjan hörs senare i veckans sändning.
....till alla smarta och solidariska människor, som utnyttjar Tuffs mangogram för att gratulera eller hedra någon bortgångens minne. Dessa mangogram har bidragit till att det nu finns 75 000 mangoträd i indiska Dharampurs hundratals små fattiga byar.
....till chefen för undervattensforskning vid Totalförsvarets forskningsanstalt Matts Gustavsson, som i Sydsvenskan (9/3) om de misstänkta ubåtsljuden vid Horsfjärden 1982 påpekar att de kan härröra från en helikopter. På försvarets hemsida tillägger han: "För närvarande kan inget definitivt sägas, men en del nya rön tyder på att helikopterhypotesen stärkts”
....till Aftonbladets Olle Svenning, som (10/3) recenserar Nick Davies’ mediekritiska bok ”Flat Earth News”. Han tycker det är gåtfullt, hur två tidningar vintern 2003 vid uppladdningen inför anfallet på Irak betedde sig: ”Observer, som jag i decennier läst som en oberoende radikal veckotidning, skrev i givakt ledare och nyhetstexter som prisade paret Bush/Blair. Daily Mirror, den något opålitliga tabloiden, hyrde in John Pilger för att elda på den redan gigantiska antikrigsopinionen. Den känslige chefredaktören Piers Morgan sniffade upplageökning.” Mirrors kampanj ledde till förlust av bortåt en miljon läsare. Många engelsmän är tydligen urbota krigspatrioter.
....till Dagens Nyheters Peter Löfgren som (12/3) skriver om Israel/Palestina:
”Extremisterna har under 1990-talet lärt sig att terror är det effektivaste medlet mot fredsprocessen”. Han påpekar –liksom Hampus Eckerman i förra veckans Radio Tuff-- att terrorattacken härom veckan mot en judisk skola i Jerusalem följde extremisternas logik, eftersom den var den militanta bosättarrörelsens elitskola. Han tillägger: ”Extremismen frodas i Hamas isolering och Gazas misär, som enligt FN är den djupaste på 40 år”.
....till debattören och filmaren Maj Wechselmann, som (28/2) skriver, att enligt Iraks planerings- och utvecklingsministerium är i dag 900 000 barn under 12 år föräldralösa, 1,6 miljoner är hemlösa, 900 barn sitter i fängelse, därav 100 i amerikanska läger. (Källa: Den officiella irakiska nyhetsbyrån, Aswat al-Iraq.
....till Dagens Nyheters Johan Croneman, som (8/3) recenserar Maj Wechselmanns film om stjärnreportern och pacifisten Barbro Alving (Bang). Man lägger sig platt, skriver han och påpekar, att Wechselmann tagit fasta på Bangs humor, blick för språket, små poänger. Det gör både filmen och Bang mer levande. Och han tillägger: ”Man dras med av Maj Wechselmanns uppriktiga beundran, den är som sagt smittande, och hon får ihop det privata och offentliga i Barbro Alvings liv på ett ovanligt effektivt sätt.”
....till dem som börjat bidra med pengar, imponerade av Tuff-projekten i Indien. Det har blivit ringar på vattnet. Förra veckan rapporterade vi i Radio Tuff att fredsveteranen Ingemar Haraldsson i Växjö hade skänkt 10 000 kr till Tuffs Indienkonto. Vi kunde också berätta att välbeställda indier i Mumbai (Bombay) nu deltar i projekten, inte bara finansiellt. Nu senast kom det till Tuffs Indienkonto 5000 kr från en donator på Tyresö Strand. Nu kan vi också berätta att Örjan och Greta Wiberg i Vänersborg, som tidigare skänkt pengar till Tuffs Indienkonto, nu till våra indiska partners skickat hela 124 000 kr. Heders! Örjan hörs senare i veckans sändning.
....till alla smarta och solidariska människor, som utnyttjar Tuffs mangogram för att gratulera eller hedra någon bortgångens minne. Dessa mangogram har bidragit till att det nu finns 75 000 mangoträd i indiska Dharampurs hundratals små fattiga byar.
lördag, mars 8
BEUNDRADE BEDRAGARE UTNYTTJADE TRENDEN
Radio Tuff görs oavlönat på 23:e året och är därmed mera oberoende än de medier som skryter med att vara det. Därför gör sändningen ofta skäl för sitt tuffa namn. När vargarna ylar i korus försöker vi undersöka sakligheten bakom upprördheten. Så gjorde vi när medierna tävlade om att skrämma oss med de ryska ubåtar som varje sommarvecka under många år påstods vimla i våra vatten. Inte heller tillhörde vi den stora skaran beundrare av Natos ”humanitära intervention” 1999 med 78 dygns bombningar av Jugoslavien. Den linjen har vi sedan dess följt upp genom att nyansera det ensidiga fördömandet av serberna och bland annat påmint om det nedtystade faktum, att det är just serberna som etniskt rensats mest. Ja, hösten 2002 tvivlade vi rentav på att den frivilligt valjobbande Tyresömoderat som blev uthängd av SvT:s ”Uppdrag granskning” verkligen hade svarat på den fråga vi TV-tittare trodde att han fått. Inte undra på att jag också fått åta mig att vara ansvarig utgivare för Succékanalen 91 –Tyresöradion, nu när Radio Tuff också förekommer där.
Den här krönikan ska handla om två succéböcker. Båda är skrivna av människor, som berättar om hur de som judiska barn genomled andra världskriget. Den ena heter på engelska ”Fragments”, på tyska "Bruchstücke". Den utkom i Schweiz 1995 och fick genast ampla lovord. Den översattes till flera språk och blev en internationell bestseller. Den överhopades med priser, såsom det amerikanska National Jewish Book Award, det franska Prix Memoire de la Shoah, det brittiska Jewish Quaterly Literary Prize med flera utmärkelser. Författaren for på en bejublad föreläsningsturné i USA, organiserad av US Holocaust Museum.
Författaren heter Binjamin Wilkomirski och hans bok är en självbiografi. Den handlar om en liten judisk pojke, som berättar om fasorna i koncentrationslägret Majdanek. I Auschwitz är han också, och där ser han sin pappa bli misshandlad till döds av hemska tyskar. Ja, han utsätts till och med för otäcka medicinska experiment av den beryktade nazistläkaren Josef Mengele.
Den andra boken kom ut 1997 med den engelska titeln ”Mischa, a Memoir of the Holocaust Years”, skriven av Mischa Defonseca, som bor i USA. Vid sju års ålder lämnade den lilla judeflickan Mischa Belgien för att ensam med hjälp av en liten kompass söka efter sina av tyskarna bortförda föräldrar. Hon genomkorsade till fots krigets Tyskland, en uthållig och vandringsbegåvad liten tös. Hon såg hemskheter, som inga tyskar tycks ha lagt märke till: Från ett gömställe observerade lilla Mischa, hur tyskar sköt och begravde en grupp judiska barn. Hon stötte på koncentrationsläger vilkas taggtrådsomgärdade murar hon nogsamt undvek.
Lilla Mischa undgick att dödas av ondsinta tyskar och polacker genom att upptas som medlem av en vargflock i de polska skogarna. I sitt sökande efter sina föräldrar lyckades hon med prestationen att ta sig in i Warszawas getto och med den lika unika bragden att ta sig ut igen. Hon genomkorsade krigets Ukraina, Rumänien, Jugoslavien, Italien och Frankrike för att sedan som elvaåring knalla tillbaka till sitt hemland Belgien.
Boken översattes till 18 språk och fick beröm av bland andra nobelpristagaren Elie Wiesel. Disney planerade att göra en film på boken eftersom en av dess taleskvinnor framhöll att den baserades på en ”ovanligt sann historia”. Den var ju en blandning av Shoa och Djungelboken, så den skulle kunna bli en ännu större kassasuccé än Schindlers list. Disneys film blev aldrig av men i fjol blev det en film på boken i Frankrike.
Men så började för några år sedan en ung australiensisk revisionist, Michael Mills, att kritiskt granska Benjamin Wilkomirskis bok om sina hemska barnaöden. Det följdes upp av den schweiziske författaren Daniel Ganzfried, vars far var en äkta överlevande från Auschwitz. Han kunde bevisa att Wilkomirski inte var född 1939, som han uppger i sin föregivna självbiografi, utan 1941. Han var inte jude utan föddes av en ensam protestantisk mor. Han hade som adopterad tryggt tillbringat sin barndom i Schweiz och hette egentligen Bruno Dössekker. Hela hans bok var ett skickligt påhitt, ett bedrägeri, men en så klockren spark i tidsandan att den betecknades som ett genialt historiskt dokument.
Konstigt nog tog det ännu längre tid, innan ”Mischa Defonsecas” (i verkligheten: den icke-judiska Monique Dewael) fantastiska historia avslöjades som samma typ av trendriktigt bedrägeri. Härom veckan kunde man i många internationella medier läsa att hon erkänt att också hon hade hittat på sin dramatiska historia. Redan för elva år sedan skrev jag om mina mycket starka tvivel på hennes berättelse, men lät texten ligga kvar i min dator. Hade jag vågat offentliggöra mina kätterier då om att en ”judisk flicka” hade bluffat om sina otäcka öden hade jag sannolikt av mediernas inkvisitorer anklagats för att ”förneka Förintelsen”. Detta lika luddiga som frekventa uttryck används i flera länder i yttrandefrihetens och de mänskliga rättigheternas Europa för att sätta tvivlare i fängelse
-------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1175) 2008-03-09
Den här krönikan ska handla om två succéböcker. Båda är skrivna av människor, som berättar om hur de som judiska barn genomled andra världskriget. Den ena heter på engelska ”Fragments”, på tyska "Bruchstücke". Den utkom i Schweiz 1995 och fick genast ampla lovord. Den översattes till flera språk och blev en internationell bestseller. Den överhopades med priser, såsom det amerikanska National Jewish Book Award, det franska Prix Memoire de la Shoah, det brittiska Jewish Quaterly Literary Prize med flera utmärkelser. Författaren for på en bejublad föreläsningsturné i USA, organiserad av US Holocaust Museum.
Författaren heter Binjamin Wilkomirski och hans bok är en självbiografi. Den handlar om en liten judisk pojke, som berättar om fasorna i koncentrationslägret Majdanek. I Auschwitz är han också, och där ser han sin pappa bli misshandlad till döds av hemska tyskar. Ja, han utsätts till och med för otäcka medicinska experiment av den beryktade nazistläkaren Josef Mengele.
Den andra boken kom ut 1997 med den engelska titeln ”Mischa, a Memoir of the Holocaust Years”, skriven av Mischa Defonseca, som bor i USA. Vid sju års ålder lämnade den lilla judeflickan Mischa Belgien för att ensam med hjälp av en liten kompass söka efter sina av tyskarna bortförda föräldrar. Hon genomkorsade till fots krigets Tyskland, en uthållig och vandringsbegåvad liten tös. Hon såg hemskheter, som inga tyskar tycks ha lagt märke till: Från ett gömställe observerade lilla Mischa, hur tyskar sköt och begravde en grupp judiska barn. Hon stötte på koncentrationsläger vilkas taggtrådsomgärdade murar hon nogsamt undvek.
Lilla Mischa undgick att dödas av ondsinta tyskar och polacker genom att upptas som medlem av en vargflock i de polska skogarna. I sitt sökande efter sina föräldrar lyckades hon med prestationen att ta sig in i Warszawas getto och med den lika unika bragden att ta sig ut igen. Hon genomkorsade krigets Ukraina, Rumänien, Jugoslavien, Italien och Frankrike för att sedan som elvaåring knalla tillbaka till sitt hemland Belgien.
Boken översattes till 18 språk och fick beröm av bland andra nobelpristagaren Elie Wiesel. Disney planerade att göra en film på boken eftersom en av dess taleskvinnor framhöll att den baserades på en ”ovanligt sann historia”. Den var ju en blandning av Shoa och Djungelboken, så den skulle kunna bli en ännu större kassasuccé än Schindlers list. Disneys film blev aldrig av men i fjol blev det en film på boken i Frankrike.
Men så började för några år sedan en ung australiensisk revisionist, Michael Mills, att kritiskt granska Benjamin Wilkomirskis bok om sina hemska barnaöden. Det följdes upp av den schweiziske författaren Daniel Ganzfried, vars far var en äkta överlevande från Auschwitz. Han kunde bevisa att Wilkomirski inte var född 1939, som han uppger i sin föregivna självbiografi, utan 1941. Han var inte jude utan föddes av en ensam protestantisk mor. Han hade som adopterad tryggt tillbringat sin barndom i Schweiz och hette egentligen Bruno Dössekker. Hela hans bok var ett skickligt påhitt, ett bedrägeri, men en så klockren spark i tidsandan att den betecknades som ett genialt historiskt dokument.
Konstigt nog tog det ännu längre tid, innan ”Mischa Defonsecas” (i verkligheten: den icke-judiska Monique Dewael) fantastiska historia avslöjades som samma typ av trendriktigt bedrägeri. Härom veckan kunde man i många internationella medier läsa att hon erkänt att också hon hade hittat på sin dramatiska historia. Redan för elva år sedan skrev jag om mina mycket starka tvivel på hennes berättelse, men lät texten ligga kvar i min dator. Hade jag vågat offentliggöra mina kätterier då om att en ”judisk flicka” hade bluffat om sina otäcka öden hade jag sannolikt av mediernas inkvisitorer anklagats för att ”förneka Förintelsen”. Detta lika luddiga som frekventa uttryck används i flera länder i yttrandefrihetens och de mänskliga rättigheternas Europa för att sätta tvivlare i fängelse
-------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1175) 2008-03-09
Bengt Svensson i San Francisco: LÄRAREN SOM AVSKEDADES. OBAMAS FÖRNAMN
Hej alla lyssnare!
USA är nog edernas förlovade land.
Så till exempel måste alla offentliganställda i KaLifornien skriva under följande: "I, ..NN..., do solemnly swear (or affirm) that I will support and defend the constitution of the US and the constitution of the state of California against all enemies foreign and domestic; that I will bear true faith and allegiance ...." etc. Det betyder: "Jag ..NN..., svär (eller försäkrar) högtidligen att jag kommer att stödja och försvara grundlagen.. mot alla fiender, utländska så väl som inhemska; att jag kommer att upprätthålla en sann tro och lydnad ... " osv.
Matteläraren Marianne Kearney-Brown hade just blivit anställd på California State University i East Bay utanför San Fransisco. Hon ombads som alla andra nyanställda att underteckna eden. Eftersom hon är kväkare och pacifist, gjorde hon det lilla tillägget "non-violently" (ickevåldsligt) och vägrade ta bort det. Efter ett par veckors diskussion, bland annat med advokater, beslöt universitet att avskeda henne. Marianne Kearney-Brown är i 50-årsåldern och har varit mattelärare i decennier. Hon hade tidigare skrivit under eder och gjort samma tillägg utan att någon protesterat.
Men tiderna har förändrats. Det är ju en rätt abstrakt ide att en medelålders kvinnlig mattelärare skulle behöva ta till vapen för att "försvara" grundlagen. Alltsammans äralltså ett absurt paragrafrytteri som kostade henne jobbet. Det visar också den allmänna ängslighet och intolerans som drabbat USA i skuggan av krig och terroristlagar.
Vad gör en vanlig mattelärare på ett universitet, undrar ni kanske. Jo, hon skulle undervisa "remedial math", dvs grundskolematte för studenter, som vill ta en akademisk examen, men som inte uppfyller kraven därför att de inte lyckades få godkänt i matte på gymnasiet.
Visste ni att Barack Obama har Hussein som mellannamn? Han försäkrar att han är en god kristen, men miljoner amerikaner har redan bestämt sig för att innerst inne är det Allah som gäller. Det går rykten om att demokraterna kommer att ändra sin partisymbol från åsna till kamel, om Obama vinner presidentvalet. Givetvis kommer det också att stå en böneutropare på Vita Husets tak.
--------------------------------------------------
Bengt Svensson i San Francisco för Radio Tuff (nr 1175) 2008-03-09
USA är nog edernas förlovade land.
Så till exempel måste alla offentliganställda i KaLifornien skriva under följande: "I, ..NN..., do solemnly swear (or affirm) that I will support and defend the constitution of the US and the constitution of the state of California against all enemies foreign and domestic; that I will bear true faith and allegiance ...." etc. Det betyder: "Jag ..NN..., svär (eller försäkrar) högtidligen att jag kommer att stödja och försvara grundlagen.. mot alla fiender, utländska så väl som inhemska; att jag kommer att upprätthålla en sann tro och lydnad ... " osv.
Matteläraren Marianne Kearney-Brown hade just blivit anställd på California State University i East Bay utanför San Fransisco. Hon ombads som alla andra nyanställda att underteckna eden. Eftersom hon är kväkare och pacifist, gjorde hon det lilla tillägget "non-violently" (ickevåldsligt) och vägrade ta bort det. Efter ett par veckors diskussion, bland annat med advokater, beslöt universitet att avskeda henne. Marianne Kearney-Brown är i 50-årsåldern och har varit mattelärare i decennier. Hon hade tidigare skrivit under eder och gjort samma tillägg utan att någon protesterat.
Men tiderna har förändrats. Det är ju en rätt abstrakt ide att en medelålders kvinnlig mattelärare skulle behöva ta till vapen för att "försvara" grundlagen. Alltsammans äralltså ett absurt paragrafrytteri som kostade henne jobbet. Det visar också den allmänna ängslighet och intolerans som drabbat USA i skuggan av krig och terroristlagar.
Vad gör en vanlig mattelärare på ett universitet, undrar ni kanske. Jo, hon skulle undervisa "remedial math", dvs grundskolematte för studenter, som vill ta en akademisk examen, men som inte uppfyller kraven därför att de inte lyckades få godkänt i matte på gymnasiet.
Visste ni att Barack Obama har Hussein som mellannamn? Han försäkrar att han är en god kristen, men miljoner amerikaner har redan bestämt sig för att innerst inne är det Allah som gäller. Det går rykten om att demokraterna kommer att ändra sin partisymbol från åsna till kamel, om Obama vinner presidentvalet. Givetvis kommer det också att stå en böneutropare på Vita Husets tak.
--------------------------------------------------
Bengt Svensson i San Francisco för Radio Tuff (nr 1175) 2008-03-09
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1175) 08-03-09 till....
....till Kyrkornas Världsråds centralkommitté, som möttes 13 – 20 februari, enades om ett fördömande av klustervapen. Inte mindre än 98% av offren för klustervapen är civila, framhåller man, och ger ett par exempel. Det handlar om nunnan i Serbien som i okunskap tog hem rester av klustervapen till sitt kloster, en mamma i Laos som sprängdes till döds i sin egen trädgård av rester från ett för länge sedan avslutat krig, och om den libanesiske mannen som försökte skydda sitt barn från klustervapnen på marken genom att sätta honom i ett träd – varpå barnet dödades av klustervapendelar som låg fastkilade i trädet.
....till veteranen bland korrespondenter i Mellanöstern, Robert Fisk, som i den brittiska tidningen The Independent (1/3) skriver under rubriken ”The Gardens of The Devil, Still Sowing Death”. Dessa djävulens trädgårdar , där det sås död är dels beströdda med klusterbomber, dels med personminor. Fisk uppger att de små minibomberna från klustervapnen är som gjorda att hålla i handen, så det är inte konstigt att många barn dödas av dem. Han påstår också att israeliskt flyg vräkte över en miljon minibomber över södra Libanon 2006, till och med efter det att vapenstilleståndet hade kungjorts. 40 libaneser har dödats av klustervapen sedan kriget. De 20 åren efter andra världskriget dödades ännu flera av minor i Libyen, där 800 fattiga på landet sprängdes ihjäl. Där hade italienare, tyskar och britter planterat mängder av dessa lömska tingestar. Och under sanden på den egyptiska kustremsan finns trots minrjöjningsförsök ännu 17,6 miljoner kvar. Där finns en av Djävulens största trädgårdar
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas som skickat en omfattande rapport om Tuff-projekten. Texten finns i sin helhet på Tuffs hemsida. Se fliken http://www.abcitron.net/tuffnet/tuff/bhikhu-06.htm Senare i denna veckas Radio Tuff kommer en sammanfattning.
....till en generös och solidarisk Växjöbo, fredsaktivisten Ingemar Haraldsson, som nu skänkt 10 000 kr till Indienprojekten. För pengarna skall nu ytterligare ett klassrum i Tuff-skolan Vaghvals högstadium uppföras
....till Farstabon och Indienkännaren Samuel Strandberg som rapporterar att för de 10 000 kr från Tuff han i höstas överlämnade till den översvämningsdrabbade indiska skolan Sarvodaya Ashram nu har resulterat i att alla elevhem fått hyllor på tillräckligt höjd för att undgå vattnet vid en eventuellt kommande översvämning. Fjolårets översvämning var en upprepning av den som drabbade skolan i mitten av 80-talet. Då förstördes bland annat skolbiblioteket Tuff Library and Reading Hall med 6000 böcker. Genom pengar från TUFF återställdes sedan biblioteket som också försågs med nya böcker.
....till Jugoslavienkommitténs Christer Lundgren, som talade vid en manifestation i Stockholm den 1 mars och bland annat påminde om Nato-anfallet på Jugoslavien 1999 med 78 dygns bombningar. Han tillade: ”Dessa övergrepp doldes och döljs än idag bakom en tsunamivåg av propaganda, som förvandlar svart till vitt och utmålar den angripna parten – det dåvarande Jugoslavien, idag Serbien, och hela det serbiska folket – som boven i dramat.”
....till organisatörerna av Irakdemonstrationen nu på lördag den 15 mars. Det är då fem år sedan miljoner människor demonstrerade världen över mot det annalkande anfallet på Irak. Sedan dess har hundratusentals människor dödats i Irak och miljoner tvingats på flykt. Så synd att vi som då motsatte oss kriget hade så rätt, för hade vi haft fel hade Irak i dag varit en blomstrande demokrati, där människor levde i trygghet!
Samling på Norra Bantorget kl. 12.00. Avmarsch kl. 13.00
....till veteranen bland korrespondenter i Mellanöstern, Robert Fisk, som i den brittiska tidningen The Independent (1/3) skriver under rubriken ”The Gardens of The Devil, Still Sowing Death”. Dessa djävulens trädgårdar , där det sås död är dels beströdda med klusterbomber, dels med personminor. Fisk uppger att de små minibomberna från klustervapnen är som gjorda att hålla i handen, så det är inte konstigt att många barn dödas av dem. Han påstår också att israeliskt flyg vräkte över en miljon minibomber över södra Libanon 2006, till och med efter det att vapenstilleståndet hade kungjorts. 40 libaneser har dödats av klustervapen sedan kriget. De 20 åren efter andra världskriget dödades ännu flera av minor i Libyen, där 800 fattiga på landet sprängdes ihjäl. Där hade italienare, tyskar och britter planterat mängder av dessa lömska tingestar. Och under sanden på den egyptiska kustremsan finns trots minrjöjningsförsök ännu 17,6 miljoner kvar. Där finns en av Djävulens största trädgårdar
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas som skickat en omfattande rapport om Tuff-projekten. Texten finns i sin helhet på Tuffs hemsida. Se fliken http://www.abcitron.net/tuffnet/tuff/bhikhu-06.htm Senare i denna veckas Radio Tuff kommer en sammanfattning.
....till en generös och solidarisk Växjöbo, fredsaktivisten Ingemar Haraldsson, som nu skänkt 10 000 kr till Indienprojekten. För pengarna skall nu ytterligare ett klassrum i Tuff-skolan Vaghvals högstadium uppföras
....till Farstabon och Indienkännaren Samuel Strandberg som rapporterar att för de 10 000 kr från Tuff han i höstas överlämnade till den översvämningsdrabbade indiska skolan Sarvodaya Ashram nu har resulterat i att alla elevhem fått hyllor på tillräckligt höjd för att undgå vattnet vid en eventuellt kommande översvämning. Fjolårets översvämning var en upprepning av den som drabbade skolan i mitten av 80-talet. Då förstördes bland annat skolbiblioteket Tuff Library and Reading Hall med 6000 böcker. Genom pengar från TUFF återställdes sedan biblioteket som också försågs med nya böcker.
....till Jugoslavienkommitténs Christer Lundgren, som talade vid en manifestation i Stockholm den 1 mars och bland annat påminde om Nato-anfallet på Jugoslavien 1999 med 78 dygns bombningar. Han tillade: ”Dessa övergrepp doldes och döljs än idag bakom en tsunamivåg av propaganda, som förvandlar svart till vitt och utmålar den angripna parten – det dåvarande Jugoslavien, idag Serbien, och hela det serbiska folket – som boven i dramat.”
....till organisatörerna av Irakdemonstrationen nu på lördag den 15 mars. Det är då fem år sedan miljoner människor demonstrerade världen över mot det annalkande anfallet på Irak. Sedan dess har hundratusentals människor dödats i Irak och miljoner tvingats på flykt. Så synd att vi som då motsatte oss kriget hade så rätt, för hade vi haft fel hade Irak i dag varit en blomstrande demokrati, där människor levde i trygghet!
Samling på Norra Bantorget kl. 12.00. Avmarsch kl. 13.00
lördag, mars 1
UPPMUNTRAN FÅR OSS ATT JOBBA PÅ
UPPMUNTRAN FÅR OSS ATT JOBBA PÅ
Jag har åtminstone åldern inne för att platsa i den brittiska TV-serien ”Griniga gamla gubbar”. När vänliga människor frågar mig hur jag mår, är mitt svar alltid: ”Bättre än jag förtjänar”. Tack och lov frågar de aldrig, hur jag förtjänar att må, så jag slipper att avslöja att jag inte är något hälsofascistiskt föredöme.
Varje Radio Tuff de senaste åren har inletts med att vi delar ut ”veckans rosor”, låt vara att de ibland är försedda med taggar, som ju rosor faktiskt är. Den av Martin Luther King och andra myntade parollen att det är bättre att tända ljus än att bara förbanna mörkret har varit en ledstjärna. Det är redan för många som gnäller mycket mera än de bekvämar sig till att berömma.
På e-posten får jag meddelanden, som ibland börjar med fördömanden av avsändarens medmänsklighet i allmänhet och svenska medier i synnerhet. Vi andra stämplas som en samling hycklare, rasister, egoister, ja rentav nazister. Det blir då svårt att läsa vidare, men ibland finns sedan i texterna så mycket läsvärt, att även den här e-postaren då och då får en ros i radion. Det får aldrig de anonyma tyckarna, som tycks dominera på nätet. Att de inte vågar stå för vad de anser får mig att ömka dem för deras bristande civilkurage.
Jag läste pedagogik på universitet en gång, men det var så länge sen att läroanstalten ännu hette Stockholms högskola. I inlärningspsykologi framhölls ”positiv förstärkning” som något viktigt. Tror mig minnas att det betydde, att man skulle uppmuntra någon som gjorde något bra, för då fortsatte hon/han att göra bra eller till och med bättre ifrån sig. Rentav som befälselev i lumpen fick jag lära mig att om man skulle kritisera bassarna skulle man börja med något positivt, annars tog de inte åt sig av kritiken.
Under en lycklig tid på 70-talet var jag chaufför och sparringpartner i tennis till fyra flickor i åldern 11 till 14. De tränade varje vecka i tälten på Trollbäckens IP. Alla fyra blev mycket duktiga. En av dem tog hem det första av Trollbäckens Tennisklubbs många Junior-SM. En annan gick långt i den prestigefyllda Kalle Anka Cup. En tredje flicka stack iväg till Norge, där hon blev norsk mästarinna minsann. Och den fjärde dominerade nordisk damtennis för ungefär 25 år sen med massor av SM, NM och internationella segrar, bland annat juniortiteln i Franska öppna.
Deras framgångar var knappast en följd av mina insatser utan berodde främst på deras bollbegåvning och att de hade andra tränare, till exempel Rolf Westman, som kunde tennis mycket bättre än jag. Bidrog jag med något var det väl att jag hojtade beröm för varje bra slag de levererade. Förhoppningsvis positiv förstärkning .
I Tuffs mångåriga och omfattande informationsarbete om Indien har vi inte fokuserat på så kallad ”nödporr”, inte så mycket skildrat fattiga och utmärglade människor utan i stället berättat om hur glädjande mycket bra det blivit för de pengar vi skickat. Det har säkert positivt förstärkt människors och skolors vilja att bidra.
Efter 23 år som frivillig radiomakare får jag ibland bita ihop de tänder jag ännu har kvar. Det som håller mig i gång är hemsidan www.tyresoradion.se/tabla.html . Där har på tio månader mer än två hundra lyssnaromdömen om radion lagts in. Än är jag tillräckligt ung för att känna mig uppmuntrad av detta. Därför fortsätter jag ett tag till med den här oavlönade radioverksamheten, som de senaste 13 åren praktiskt taget blivit ett heltidsjobb. Hör av er, kära lyssnare, för ni har blivit min livlina!
----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1174) 2008-03-02
Jag har åtminstone åldern inne för att platsa i den brittiska TV-serien ”Griniga gamla gubbar”. När vänliga människor frågar mig hur jag mår, är mitt svar alltid: ”Bättre än jag förtjänar”. Tack och lov frågar de aldrig, hur jag förtjänar att må, så jag slipper att avslöja att jag inte är något hälsofascistiskt föredöme.
Varje Radio Tuff de senaste åren har inletts med att vi delar ut ”veckans rosor”, låt vara att de ibland är försedda med taggar, som ju rosor faktiskt är. Den av Martin Luther King och andra myntade parollen att det är bättre att tända ljus än att bara förbanna mörkret har varit en ledstjärna. Det är redan för många som gnäller mycket mera än de bekvämar sig till att berömma.
På e-posten får jag meddelanden, som ibland börjar med fördömanden av avsändarens medmänsklighet i allmänhet och svenska medier i synnerhet. Vi andra stämplas som en samling hycklare, rasister, egoister, ja rentav nazister. Det blir då svårt att läsa vidare, men ibland finns sedan i texterna så mycket läsvärt, att även den här e-postaren då och då får en ros i radion. Det får aldrig de anonyma tyckarna, som tycks dominera på nätet. Att de inte vågar stå för vad de anser får mig att ömka dem för deras bristande civilkurage.
Jag läste pedagogik på universitet en gång, men det var så länge sen att läroanstalten ännu hette Stockholms högskola. I inlärningspsykologi framhölls ”positiv förstärkning” som något viktigt. Tror mig minnas att det betydde, att man skulle uppmuntra någon som gjorde något bra, för då fortsatte hon/han att göra bra eller till och med bättre ifrån sig. Rentav som befälselev i lumpen fick jag lära mig att om man skulle kritisera bassarna skulle man börja med något positivt, annars tog de inte åt sig av kritiken.
Under en lycklig tid på 70-talet var jag chaufför och sparringpartner i tennis till fyra flickor i åldern 11 till 14. De tränade varje vecka i tälten på Trollbäckens IP. Alla fyra blev mycket duktiga. En av dem tog hem det första av Trollbäckens Tennisklubbs många Junior-SM. En annan gick långt i den prestigefyllda Kalle Anka Cup. En tredje flicka stack iväg till Norge, där hon blev norsk mästarinna minsann. Och den fjärde dominerade nordisk damtennis för ungefär 25 år sen med massor av SM, NM och internationella segrar, bland annat juniortiteln i Franska öppna.
Deras framgångar var knappast en följd av mina insatser utan berodde främst på deras bollbegåvning och att de hade andra tränare, till exempel Rolf Westman, som kunde tennis mycket bättre än jag. Bidrog jag med något var det väl att jag hojtade beröm för varje bra slag de levererade. Förhoppningsvis positiv förstärkning .
I Tuffs mångåriga och omfattande informationsarbete om Indien har vi inte fokuserat på så kallad ”nödporr”, inte så mycket skildrat fattiga och utmärglade människor utan i stället berättat om hur glädjande mycket bra det blivit för de pengar vi skickat. Det har säkert positivt förstärkt människors och skolors vilja att bidra.
Efter 23 år som frivillig radiomakare får jag ibland bita ihop de tänder jag ännu har kvar. Det som håller mig i gång är hemsidan www.tyresoradion.se/tabla.html . Där har på tio månader mer än två hundra lyssnaromdömen om radion lagts in. Än är jag tillräckligt ung för att känna mig uppmuntrad av detta. Därför fortsätter jag ett tag till med den här oavlönade radioverksamheten, som de senaste 13 åren praktiskt taget blivit ett heltidsjobb. Hör av er, kära lyssnare, för ni har blivit min livlina!
----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1174) 2008-03-02
Marianne Stalbohm-Stieger: REPUBLIKER , KRIGISKA KUNGARIKEN, FOTBOLLSKUNGAR....
Kära lyssnare,
Vi har blivit republikaner här i Limhamn – åtminstone för tillfället. Vår kung har blivit detroniserad. En eftermiddag i förra veckan, när skymningen redan hade fallit och risken för eventuella demonstrationer var minimal, revs Limhamnskungen, Rudolf Fredrik Berg, grundaren av Skånska Cement, ner från sin sockel invid Strandgatan. När jag från mitt köksfönster såg vad som pågick, rusade jag ner och bildade en enmansdemonstration mot detta helgerån. Jag lugnades dock av jobbarna med argumentet att kungen bara skulle magasineras i väntan på en ny sockel, visserligen av lägre och mera folkligt slag, men med en bättre och synligare placering. Fan tro´t! Det är nog fråga om en smygrepublikanisering av Limhamn.
En republik, där det går vilt till är Tyskland. Där har det varit val i två delstater med valresultat som försätter politikerna i full panik. I ingen av delstaterna Hessen och Hamburg har något parti fått egen majoritet. Före valet talades det vitt och brett om att man inte ville regera ihop med den ”Nya vänstern”, vars ledare Gysi och Lafontaine inte anses rumsrena. Men se – nu när man inte lyckas bilda nya regeringar börjar man flirta med detta parti. Ramaskri bland väljarna! Valsvek!
Minns ni branden i Ludwigshafen med nio döda? Där blev det också ramaskrin. Rasistiskt dåd! Invandrarfientlighet! Ministerpresidenten Erdogan kom rusande från Turkiet och krävde turkiska borgmästare i kommuner med stor turkisk minoritet. Angela Merkel, Tysklands kansler, surade över detta krav och tyckte Erdogan bedrev valpropaganda i Tyskland, medan tyskarna duckade inför tanken på att branden var ett nytt invandrarfientligt dåd. Nu visar det sig dock efter noggranna analyser att man med nästan 100%ig säkerhet kan fastslå att branden började som en långsamt pyrande eld under ett trappsteg. Men inget tyder på attentat. Inga spår av kemikalier som kan skynda på en brand kunde hittas.
En annan eld anlade ledaren för Tysklands Biskopskonferens. Eld? Nej, detta verkar bli en präriebrand. Biskop Robert Zollitsch, den nye ledaren för konferensen, sade att ingenting i Bibeln kräver att katolska präster ska leva i celibat. Detta sade han med tanke på att den katolska kyrkan i Tyskland lider av en katastrofal brist på präster. Många katolska präster har tvingats nedlägga sina ämbeten, eftersom de öppet visar att de lever i ett förhållande.De vill inte hyckla och utge sin kvinna som hushållerska. Celibatsfrågan är en brännande fråga inom den katolska kyrkan.
En tredje eld anlades den 27 februari 1933, nämligen den i Berlins riksdagshus. Den nazistiska ledningen arresterade omedelbart en ung arbetslös holländare, Marinus van der Lubbe. Van der Lubbes bror har hela tiden hävdat att Marinus oskyldigt avrättades 1934. Branden var inte ett verk av en ensam förvirrad man. Nu har brodern äntligen fått gehör. Efter 75 år förklarade Tysklands statsåklagarämbete van der Lubbe oskyldig till branden. Vissa saker mognar långsamt.
Den 27 februari för 350 år sedan blev Skåne svenskt. Händelsen högtidlighölls överallt den 26 februari, men här i Radio Tuff kan vi avslöja hur det verkligen förhåller sig. Herrarna som i Taastrups prästgård invid Roskilde domkyrka förhandlade fram fredsvillkoren efter det för danskarna så snöpligt förlorade kriget, kom nämligen inte till skott i tid. Sverige dikterade fredsvillkoren, vilka var förödande för Danmark som förlorade mer än en tredjedel av sina områden. Det tog lång tid att formulera dessa villkor, och när herrarna väl var klara var de så svettiga att de var tvungna att först fräscha upp sig inför undertecknandet i domkyrkan. Då hade det blivit tidig morgon den 27 februari 1658. Men freden högtidlighölls alltså den 26. Minerna hos kronprins Fredrik och Sveriges ambassadör utanför Roskilde domkyrka häromdagen var allvarliga, för att inte säga frostiga. Inget tillfälle för glada miner här inte!
Mitt i allt elände får vi glädja oss åt våra fotbollskungar här i Skåne. Zlatan I av Malmö har köpt en lägenhet i New York för 16 miljoner kronor, medan Henke I av Helsingborg nöjer sig med en futtig liten villa för endast 6,2 miljoner. Ingen av våra kungar behöver alltså svälta, även om de inte gör några landvinningar utan endast fotbollsvinster. Vilket kanske i längden är bättre.
Tag väl hand om er i väntan på våren säger från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1174) 2008-03-02
Vi har blivit republikaner här i Limhamn – åtminstone för tillfället. Vår kung har blivit detroniserad. En eftermiddag i förra veckan, när skymningen redan hade fallit och risken för eventuella demonstrationer var minimal, revs Limhamnskungen, Rudolf Fredrik Berg, grundaren av Skånska Cement, ner från sin sockel invid Strandgatan. När jag från mitt köksfönster såg vad som pågick, rusade jag ner och bildade en enmansdemonstration mot detta helgerån. Jag lugnades dock av jobbarna med argumentet att kungen bara skulle magasineras i väntan på en ny sockel, visserligen av lägre och mera folkligt slag, men med en bättre och synligare placering. Fan tro´t! Det är nog fråga om en smygrepublikanisering av Limhamn.
En republik, där det går vilt till är Tyskland. Där har det varit val i två delstater med valresultat som försätter politikerna i full panik. I ingen av delstaterna Hessen och Hamburg har något parti fått egen majoritet. Före valet talades det vitt och brett om att man inte ville regera ihop med den ”Nya vänstern”, vars ledare Gysi och Lafontaine inte anses rumsrena. Men se – nu när man inte lyckas bilda nya regeringar börjar man flirta med detta parti. Ramaskri bland väljarna! Valsvek!
Minns ni branden i Ludwigshafen med nio döda? Där blev det också ramaskrin. Rasistiskt dåd! Invandrarfientlighet! Ministerpresidenten Erdogan kom rusande från Turkiet och krävde turkiska borgmästare i kommuner med stor turkisk minoritet. Angela Merkel, Tysklands kansler, surade över detta krav och tyckte Erdogan bedrev valpropaganda i Tyskland, medan tyskarna duckade inför tanken på att branden var ett nytt invandrarfientligt dåd. Nu visar det sig dock efter noggranna analyser att man med nästan 100%ig säkerhet kan fastslå att branden började som en långsamt pyrande eld under ett trappsteg. Men inget tyder på attentat. Inga spår av kemikalier som kan skynda på en brand kunde hittas.
En annan eld anlade ledaren för Tysklands Biskopskonferens. Eld? Nej, detta verkar bli en präriebrand. Biskop Robert Zollitsch, den nye ledaren för konferensen, sade att ingenting i Bibeln kräver att katolska präster ska leva i celibat. Detta sade han med tanke på att den katolska kyrkan i Tyskland lider av en katastrofal brist på präster. Många katolska präster har tvingats nedlägga sina ämbeten, eftersom de öppet visar att de lever i ett förhållande.De vill inte hyckla och utge sin kvinna som hushållerska. Celibatsfrågan är en brännande fråga inom den katolska kyrkan.
En tredje eld anlades den 27 februari 1933, nämligen den i Berlins riksdagshus. Den nazistiska ledningen arresterade omedelbart en ung arbetslös holländare, Marinus van der Lubbe. Van der Lubbes bror har hela tiden hävdat att Marinus oskyldigt avrättades 1934. Branden var inte ett verk av en ensam förvirrad man. Nu har brodern äntligen fått gehör. Efter 75 år förklarade Tysklands statsåklagarämbete van der Lubbe oskyldig till branden. Vissa saker mognar långsamt.
Den 27 februari för 350 år sedan blev Skåne svenskt. Händelsen högtidlighölls överallt den 26 februari, men här i Radio Tuff kan vi avslöja hur det verkligen förhåller sig. Herrarna som i Taastrups prästgård invid Roskilde domkyrka förhandlade fram fredsvillkoren efter det för danskarna så snöpligt förlorade kriget, kom nämligen inte till skott i tid. Sverige dikterade fredsvillkoren, vilka var förödande för Danmark som förlorade mer än en tredjedel av sina områden. Det tog lång tid att formulera dessa villkor, och när herrarna väl var klara var de så svettiga att de var tvungna att först fräscha upp sig inför undertecknandet i domkyrkan. Då hade det blivit tidig morgon den 27 februari 1658. Men freden högtidlighölls alltså den 26. Minerna hos kronprins Fredrik och Sveriges ambassadör utanför Roskilde domkyrka häromdagen var allvarliga, för att inte säga frostiga. Inget tillfälle för glada miner här inte!
Mitt i allt elände får vi glädja oss åt våra fotbollskungar här i Skåne. Zlatan I av Malmö har köpt en lägenhet i New York för 16 miljoner kronor, medan Henke I av Helsingborg nöjer sig med en futtig liten villa för endast 6,2 miljoner. Ingen av våra kungar behöver alltså svälta, även om de inte gör några landvinningar utan endast fotbollsvinster. Vilket kanske i längden är bättre.
Tag väl hand om er i väntan på våren säger från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1174) 2008-03-02
Leif Bratt, som ÄR UTE OCH CYKLAR I WIEN
Idag , lördagen den 23 februari är det vår i luften här i Wien. Plus 14 grader och en nästan målfri himmel. Så därför kom cyklarna fram från sin vinterförvaring. Lite pumpande av däcken och sen iväg på väl avskiljda cykelbanor längs Donau kanal.
Själv sitter jag på en hederlig gammal svensk cykel av märket Pilen. Modellen är från anno dazumal men cykeln nytillverkad. Att cykeltillverkare äntligen har förstått att ta tillvara gammal "design" skänker stor glädje. Modellen gör att jag kan sitta rak i ryggen med styrets handtag på bekvämt avstånd och höjd. Vidare så är sadeln av den äldre sorten dvs bred. Detta gör att kroppens tyngd tas upp av rumpan och inte av genitalierna, vilket var fallet med min tidigare, lite mer moderna cykel. Med allt fler år bakom sig, blir små glädjeämnen allt viktigare i den mindre roliga åldersresan.
Vi är inte ensamma härute, för att möta våren. Vårvärme och sol tycks vara ett allmänmänskligt behov. Det som dock avviker från det man är van vid när våren kommer är de raska entreprenörerna som med sina uteserveringar kan erbjuda någon lättare förtäring under åkturen eller promenaden. Då slog det mig att kanske detta är en konsekvens av klimatförändringar. Företagarna har av tradition öppnat runt 1:a april. Dom har naturligtvis inte lagt in stigande växthuseffekt i sin planering. Dom har inte förstått att stigande temperaturer gör att våren kommer att komma allt tidigare. Vi får hoppas att de lär sig, för allas välfärds skull.
Ett annat glädjeämne med lustfyllda cykelturer är att små funderingar får fritt spelrum. Man sitter där på sin cykel och mår bra och så dyker småknepiga tankar upp. Som detta med att lära sig språk. Speciellt som man bosätter sig ett annat land. Vi fick tipset att titta på TV för att tränga in i vårt nya språk. Det är säkert klokt. Men så tänkte jag på hur det var när jag som 20-åring började som reseledare i Rumänien. Där fanns ingen TV att tillgå. Då tänkte jag på att frekvens eller hur ofta ord sades var det som underlättade inlärningen.
Som exempel vill jag ta upp det rumänska ordet no ieste (uttalas med ett klart hörbart i). Det sades alltid när man skulle beställa mat på restaurang (Jag hade inte tillgång till kök utan åt tre mål mat om dagen på restaurang). Det betyder, kanske lite överraskande, ”finns inte”. I Ceausescus Rumänien saknades det mesta. Trots att menyer omfattande kanske 50-100 olika rätter var bara 2-3 stycken tillgängliga. Så chansen att de skulle säga no ieste eller finns inte, var ganska stor. Ur lingvistisk synvinkel var det dock ganska bra. Man lärde sig snabbt ett nytt ord.
Vad har då detta med vårt nya språk att göra. Jo på TV i Österrike är det vanligaste eller mest frekventa ordet just nu Entscheidung (kan förekomma i lite olika böjda/grammatiska former) som betyder ungefär avgörande eller komma till beslut. Så det fastnade ganska snabbt. Varför just detta ord frågar man sig kanske. Jo vi har här samma utbud av TV-program som i Sverige. Bonde söker fru, Let's Dance, Idol osv. Publik skall avgöra, Jury skall avgöra, deltagare skall avgöra eller fatta beslut.
Stackars den som drabbas av beslutsångest. Vart vill jag då komma med detta. Jo genom en frekvensanalys av ord i ett samhälle kanske man kan få en bra mätare på tillståndet i nationen. Om det var knapert med kostlig spis i Rumänien under Ceausescu så gäller detta i högsta grad andlig spis i Österrike 2008. I alla fall om man vill träna språk via TV-------------------------------------------------------------------------
Leif Bratt i Wien för Radio Tuff (nr 1174) 2008-03-02
Själv sitter jag på en hederlig gammal svensk cykel av märket Pilen. Modellen är från anno dazumal men cykeln nytillverkad. Att cykeltillverkare äntligen har förstått att ta tillvara gammal "design" skänker stor glädje. Modellen gör att jag kan sitta rak i ryggen med styrets handtag på bekvämt avstånd och höjd. Vidare så är sadeln av den äldre sorten dvs bred. Detta gör att kroppens tyngd tas upp av rumpan och inte av genitalierna, vilket var fallet med min tidigare, lite mer moderna cykel. Med allt fler år bakom sig, blir små glädjeämnen allt viktigare i den mindre roliga åldersresan.
Vi är inte ensamma härute, för att möta våren. Vårvärme och sol tycks vara ett allmänmänskligt behov. Det som dock avviker från det man är van vid när våren kommer är de raska entreprenörerna som med sina uteserveringar kan erbjuda någon lättare förtäring under åkturen eller promenaden. Då slog det mig att kanske detta är en konsekvens av klimatförändringar. Företagarna har av tradition öppnat runt 1:a april. Dom har naturligtvis inte lagt in stigande växthuseffekt i sin planering. Dom har inte förstått att stigande temperaturer gör att våren kommer att komma allt tidigare. Vi får hoppas att de lär sig, för allas välfärds skull.
Ett annat glädjeämne med lustfyllda cykelturer är att små funderingar får fritt spelrum. Man sitter där på sin cykel och mår bra och så dyker småknepiga tankar upp. Som detta med att lära sig språk. Speciellt som man bosätter sig ett annat land. Vi fick tipset att titta på TV för att tränga in i vårt nya språk. Det är säkert klokt. Men så tänkte jag på hur det var när jag som 20-åring började som reseledare i Rumänien. Där fanns ingen TV att tillgå. Då tänkte jag på att frekvens eller hur ofta ord sades var det som underlättade inlärningen.
Som exempel vill jag ta upp det rumänska ordet no ieste (uttalas med ett klart hörbart i). Det sades alltid när man skulle beställa mat på restaurang (Jag hade inte tillgång till kök utan åt tre mål mat om dagen på restaurang). Det betyder, kanske lite överraskande, ”finns inte”. I Ceausescus Rumänien saknades det mesta. Trots att menyer omfattande kanske 50-100 olika rätter var bara 2-3 stycken tillgängliga. Så chansen att de skulle säga no ieste eller finns inte, var ganska stor. Ur lingvistisk synvinkel var det dock ganska bra. Man lärde sig snabbt ett nytt ord.
Vad har då detta med vårt nya språk att göra. Jo på TV i Österrike är det vanligaste eller mest frekventa ordet just nu Entscheidung (kan förekomma i lite olika böjda/grammatiska former) som betyder ungefär avgörande eller komma till beslut. Så det fastnade ganska snabbt. Varför just detta ord frågar man sig kanske. Jo vi har här samma utbud av TV-program som i Sverige. Bonde söker fru, Let's Dance, Idol osv. Publik skall avgöra, Jury skall avgöra, deltagare skall avgöra eller fatta beslut.
Stackars den som drabbas av beslutsångest. Vart vill jag då komma med detta. Jo genom en frekvensanalys av ord i ett samhälle kanske man kan få en bra mätare på tillståndet i nationen. Om det var knapert med kostlig spis i Rumänien under Ceausescu så gäller detta i högsta grad andlig spis i Österrike 2008. I alla fall om man vill träna språk via TV-------------------------------------------------------------------------
Leif Bratt i Wien för Radio Tuff (nr 1174) 2008-03-02
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1174) 08-03-02 till....
....till minnet av Tage Danielsson som bland skrev
Om allting är för jävligt,
måste man ändå vara glad
för det är ens skyldighet
att inte öka världens sorg.
och en ros till Jan Viklund som tack för påminnelsen om denna vers.
....till nyhetsbrevet Public Access (nr 3/2008), där det uppges att var sjätte närradiostation nu har privatiserats, så att 22 av dem nu är kommersialiserade. Hur det gått till framgår av ledaren, som har rubriken ”Att ta död på svensk närradio”. Där sägs bland annat: ”Radio- och TV-verket ger tillstånd till så kallade ’ideella föreningar’ som är målvakter för intressen som satsar på kommersiell radio med miljonvinster i sikte”. Det påpekas, att den här stegvisa privatiseringen av svensk närradio inte sker utomlands utan är en exklusivt svensk företeelse.
....till den israeliska tidningen Jersusalem Post (22/2), där Caroline Glick bland annat skriver: ”Kosovos vänner hävdar att som offer för ”folkmord” förtjänar Kosovos muslimer sin självständighet. Men om de har varit måltavla för förintelse från serbernas sida, hur kommer det sig då att de har ökat från 48 procent av befolkningen 1948 till 92 procent i dag. Faktum är att muslimerna utgjorde bara 78 procent 1991, året innan Jugoslavien splittrades. Särskilt under de senaste åren är det Kosovos kristna serber, inte dess muslimska albaner, som utsatts för etnisk rensning. Sedan 1999 [Natoanfallet] har två tredjedelar av serberna –omkring 250 000 människor—flytt från området”
....till Dagens Nyheters Ingrid Elam, som (26/2) skriver om ännu en bok om tyskarna som hemska ogärningsmän, Jonathan Littels roman ”De välvilliga”, som blivit en bästsäljare i Frankrike. Hon rapporterar att den radikala tidningen Die Zeit på tre helsidor sågar boken ”tills inte ett uns av sanning finns kvar”. Den betecknas som ”vedervärdig kitsch”. Att den blivit en sådan jätteframgång i Frankrike förklaras med att den ”stryker alla gamla franska fördomar om tysken som bildat odjur medhårs”.
....till filmen BANG & VÄRLDSHISTORIEN av Maj Wechselmann, som har premiär på biografen Zita fredag den 7 mars. En ros också till Sveriges Radios Studio Ett som (25/2) hade ett inslag om krigskorrespondenten och pacifisten Barbro Alving (1909-1987), som skildrades av dottern Ruffa,
....till Sydsvenska Dagbladet som (26/2) tog in en artikel med rubriken ”Regeringen försvarar klustervapen”, skriven av FN-förbundets ordförande Aleksander Gabelic och Svenska Freds’ ordförande Anna Ek. De påpekar, att Österrike, Belgien och Ungern redan har förbjudit klustervapen i nationell lagstiftning, medan den svenska regeringen vill att det svenska klustervapnet Bombkapsel 90 skall undantas från ett internationellt förbud.
....till diskussionscaféet Filosofika med Göran Flodman som ypperlig samtalsledare. Nästa träff är redan tisdag den 4 mars kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80. Ämne: VAD MENAS MED ATT VARA LIBERAL?
Om allting är för jävligt,
måste man ändå vara glad
för det är ens skyldighet
att inte öka världens sorg.
och en ros till Jan Viklund som tack för påminnelsen om denna vers.
....till nyhetsbrevet Public Access (nr 3/2008), där det uppges att var sjätte närradiostation nu har privatiserats, så att 22 av dem nu är kommersialiserade. Hur det gått till framgår av ledaren, som har rubriken ”Att ta död på svensk närradio”. Där sägs bland annat: ”Radio- och TV-verket ger tillstånd till så kallade ’ideella föreningar’ som är målvakter för intressen som satsar på kommersiell radio med miljonvinster i sikte”. Det påpekas, att den här stegvisa privatiseringen av svensk närradio inte sker utomlands utan är en exklusivt svensk företeelse.
....till den israeliska tidningen Jersusalem Post (22/2), där Caroline Glick bland annat skriver: ”Kosovos vänner hävdar att som offer för ”folkmord” förtjänar Kosovos muslimer sin självständighet. Men om de har varit måltavla för förintelse från serbernas sida, hur kommer det sig då att de har ökat från 48 procent av befolkningen 1948 till 92 procent i dag. Faktum är att muslimerna utgjorde bara 78 procent 1991, året innan Jugoslavien splittrades. Särskilt under de senaste åren är det Kosovos kristna serber, inte dess muslimska albaner, som utsatts för etnisk rensning. Sedan 1999 [Natoanfallet] har två tredjedelar av serberna –omkring 250 000 människor—flytt från området”
....till Dagens Nyheters Ingrid Elam, som (26/2) skriver om ännu en bok om tyskarna som hemska ogärningsmän, Jonathan Littels roman ”De välvilliga”, som blivit en bästsäljare i Frankrike. Hon rapporterar att den radikala tidningen Die Zeit på tre helsidor sågar boken ”tills inte ett uns av sanning finns kvar”. Den betecknas som ”vedervärdig kitsch”. Att den blivit en sådan jätteframgång i Frankrike förklaras med att den ”stryker alla gamla franska fördomar om tysken som bildat odjur medhårs”.
....till filmen BANG & VÄRLDSHISTORIEN av Maj Wechselmann, som har premiär på biografen Zita fredag den 7 mars. En ros också till Sveriges Radios Studio Ett som (25/2) hade ett inslag om krigskorrespondenten och pacifisten Barbro Alving (1909-1987), som skildrades av dottern Ruffa,
....till Sydsvenska Dagbladet som (26/2) tog in en artikel med rubriken ”Regeringen försvarar klustervapen”, skriven av FN-förbundets ordförande Aleksander Gabelic och Svenska Freds’ ordförande Anna Ek. De påpekar, att Österrike, Belgien och Ungern redan har förbjudit klustervapen i nationell lagstiftning, medan den svenska regeringen vill att det svenska klustervapnet Bombkapsel 90 skall undantas från ett internationellt förbud.
....till diskussionscaféet Filosofika med Göran Flodman som ypperlig samtalsledare. Nästa träff är redan tisdag den 4 mars kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80. Ämne: VAD MENAS MED ATT VARA LIBERAL?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)