Jovisst är jag rabiat radiot. I dag sänds Radio Tuff nr 1130. Men sedan tolv år har jag också gjort uppåt 2 400 halvtimmesprogram, nästan alla med intervjuer av människor av alla möjliga slag. Det är den verkliga folkradion som efter en tidningsrubrik har det kaxiga namnet Succékanalen 91,4 (På nätet www.tyresoradion.se )
Ibland ställer jag den här frågan till den intervjuade:
”Om du fick trycka ner i soffan där hemma en eller flera personer av alla världens människor genom tiderna, vem/vilka skulle du vilja prata med en hel kväll?”
Det är en svår fråga, för det finns så många att välja på. Ofta kommer man först någon timme senare på vilka man skulle ha valt. Själv brukar jag ibland välja min farmor som dog vid 49 års ålder i en släde på väg till lasarettet i Härnösand tjugo år innan jag föddes. Hon hade fött tretton barn, av vilka fyra inte överlevde barndomen.
Det finns en massa andra som jag gärna skulle vilja prata med, för jag är en nyfiken och frågvis gubbe. Det är en fördel, när man ska intervjua. Kändisar är inte mer intressanta än ”vanliga människor”, vilka egentligen inte finns, för sätter man sig ner och pratar med dem är de oftast unika och fascinerande.
Men ibland har jag förstås också intervjuat celebriteter. På Succékanalen 91,4 försöker jag balansera valet av politiker. Det där är lite känsligt för när partipassionerna glöder finns det många som tycker att jag är skandalöst partisk. De som fokuserar på att jag sänt intervjuer med Ulf Adelsohn, Bengt Westerberg, Alf Svensson, Cecilia Malmström, Nyamko Sabuni och flera gånger med det moderata kommunalrådet Berit Assarsson tycker att jag är högervriden. De som retar sig på att jag intervjuat Tyresöborna Ingvar Carlsson och Lars Werner liksom också Gudrun Schyman, Tomas Östros, förre kulturministern Bengt Göransson och förre justitieministern Tomas Bodström vill i sin enögdhet beteckna mig som vänstergubbe.
Ännu känsligare blir det när man också uppmärksammar folk på de politiska flyglarna. När Ny Demokrati kom in i riksdagen intervjuade jag en av deras parlamentariker, en Tyresökille jag mindes som SSU-are i tonåren. Kanske var jag inte tillräckligt objektiv, för han började svettas. Han är ju också människa, tänkte jag då, och började ställa för honom mindre plågsamma frågor. Efteråt blev jag förstås förebrådd för att ha låtit ”den jäveln” komma för lindrigt undan.
Också en företrädare för KPMLr har jag gjort en lång intervju med. Kritiken uteblev faktiskt. Och i KPLMr:s tidning Proletären intervjuades jag --gud hjälpe!-- på en helsida om de förmenta sovjetiska ubåtarna. Det var en föredömligt schysst intervju och jag står för vartenda ord jag sade.
I dag skulle jag gärna vilja intervjua någon nationaldemokrat och någon av de maskerade stenkastare som kallar sig ”antifascister”. Men det tycks vara ont om dessa båda sorter här i Tyresö. Och när jag hörde Ahmed Rami kalla gärningsmännen den 11 september 2001 för ”våra skinnskallar” blev jag sugen på att intervjua honom. Men jag avstod för jag ville inte ge Expressen chansen att med en ny serie lögner om Tuff kalla föreningen för ”antisemitisk”.
Fast ibland är jag alltför lat. I flera år har jag tänkt att åka till kvinnofängelset Hinseberg och försöka intervjua Biljana Plavsic. Hon var president i den bosnienserbiska republiken och dömdes 2003 i Haag till elva års fängelse för krigsförbrytelser. Denna 77-åriga före detta biologiprofessor förvägrades i veckan nåd av den svenska regeringen, ett beslut som mer präglas av ängslig formalism än av humanitet. Leve de självgoda, ve de besegrade!
När jag på radion ställer frågan, vem de intervjuade vill sitta och prata med, är Nelson Mandela den klart mest önskade. Kan det bero på att han valde försoning i stället för hämnd?
--------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1130) 2007-04-29
-------------------------------------------------------------
Tyresö Ulands-och FredsFörening (TUFF) är en lokalavdelning av Svenska Freds. På www.tuff.fred.se finns utförlig information om TUFF, en frivilligt arbetande och mycket aktiv förening. I medlemavgiften ingår bland annat fredstidningen Pax och regelbundna utskick av Tuff-kalendarium och Tuff-bladet. Medlemsavgiften per år är 200 kr för enskild och 80 kr för annan på samma adress.
Tuffs plusgiro: 16 01 37 – 6. Välkommen som medlem. Du behövs! Åke Sandin har sedan 1985 varit programledare för Radio Tuff, vars sändning nr 1130 hörs 2007-04-29 kl 17-18
----------------------------------------------------------------------------------------
lördag, april 28
MARIANNE STIEGER: ”Danskarna återtar Skåne” "DANSKARNA ÅTERTAR SKÅNE"
MARIANNE STIEGER:
Kära lyssnare !
Jag har blivit malmöit. Många frågar sig säkert, hur man kan byta ut Öringesjön mot Malmö. Men jag kan trösta er alla med att jag ser vatten också här, och det från alla mina fönster. Britta Borg, den fantastiska revyskådespelerskan, sjöng en gång i världen en sång som hette ”Utsikt från en bro”. Nu är det inte från en bro jag ser utan mot en bro. Dessutom kan jag travestera Edvard Persson, den skånske skådespelaren: Jag ser det hela ”litt från ovan”.
Jag bor på femte våningen i ett hus inte i Limhamn, utan som vi skåningar säger: på Limhamn. Limhamn är ursprungligen ett gammalt fiskeleje från den danska tiden, och man bor inte i utan på fiskelägen.
Ja, tro nu inte att det blir någon skåning av mig, eller hellre skånska. Nej, jag förblir nog min uppsvenska dialekt trogen, även om det är lite irriterande att alla skåningar frågar vaddå? Så fort jag öppnar munnen. Men de får ju vänja sig vid mig, precis som jag måste vänja mig vid dem och deras dialekt.
Flyttlasset hit gick den 2 april och nu börjar min bostad likna ett hem, men när det stod 80 flyttkartonger överallt, då höll jag på att bli tokig. Flytten gick egentligen som en dans, men det kom surt efter. Någonstans på vägen försvann en av min man Roberts vackra tavlor. Misstag, glömska? Nej, vi har letat och letat och flyttfirman håller på att bli tokig. Mest lutar vi nog åt stöld. Jag vet inte riktigt vilken olycka jag önskar tjuven, men måtte han aldrig få någon glädje av tavlan, som var en av de sista Robert målade. Röda, intensivt röda vallmon. Måtte han få sura uppstötningar varje gång han tittar på den.
En tröst i förskingringen är att jag äntligen har fått bredband. Jag letar och letar i lägenheten, men inte sjutton hittar jag något band. Det fungerar i alla fall och jag lyssnar på Radio Tuff via datorn. Knappade bara in www.tyresoradion.se . Helt förträffligt. Förra söndagens krönikor från Åke Sandin, Hampus Eckerman och Bengt Svensson var återigen härliga radiopärlor. Tänk att Hampus tar sig runt jorden, medan jag knappt tar mig fram till närmaste mack ännu så länge!
Från mitt köksfönster ser jag över till Danmark. Nu behöver jag inte åka över dit för att höra danska i varje gatuhörn. Limhamn och Malmö håller på att på fredlig väg återerövras av danskarna. De har nog glömt freden i Roskilde 1658. Karl X Gustav var på sin tid tvungen att mitt i vinterkyla av oanade mått tåga över Stora Bält för att besegra danskarna, men vi moderna människor har gjort det lätt för dem. De tar bara sitt pick och pack och flyttar helt sonika till Sverige med bilen lastad. Här i Malmö kan en svensk knappt köpa en villa eller en bostadsrätt med sjöutsikt längre. Så fort det annonseras ut en sådan bostad står danskarna i kö för att köpa.
Igår läste jag i mitt nya husorgan att en genomsnittligt villa här i Skåne i västerläge är ca. 750 000 kronor billigare än motsvarande i Danmark. Så danskarna viftar med sin tjocka plånbok och vips har de blivit skåningar. De tjänar ju betydligt bättre i Danmark än i Sverige. I det huset, där jag ursprungligen stod i en bostadskö, hade jag inte en chans. 60% av de nyinflyttande är danskar. Så nu, kära lyssnare, är det bara en tidsfråga innan Skåne blir danskt igen.
Det är inte helt lätt att flytta till en ny stad på gamla dagar. Länge trodde jag att det var en indianstam jag delade stad med. Redhawks, det låter ju väldigt indianskt. Men så blev jag misstänksam när det hela tiden talades om deras tidigare vd som hade tagit ”time out” eller om han hade sjukskrivit sig? Ja, ni vet, så där som politiker eller socialdirektörer gör, när något gått på tok. Men denne vd skall nu komma tillbaka till indianerna och till och med bygga en arena åt dem i den nya stora stadsdelen Fosie. Men vad skall indianer med en arena till? Och till på köpet en ishockeyarena?
Redhawks kanske trots allt inte är några indianer? Vem vet? Men det är intressant att läsa sportsidorna, för varje dag talas det om Zlatan. Zlatan hit och Zlatan dit och ibland gör han mål och då är han ”vår pojk” med stor bild i tidningen. Gör han inte mål, jag då blir bilden lite mindre, men likt förbannat finns han i tidningen varje dag. Han påstås äta glass vid en kiosk mitt emot min nya bostad. Jag skall hålla er underrättad om vilken sorts glass han äter när jag får syn på honom.
Men mest vistas Zlatan ju utomlands och gör sina mål. Han kanske skulle behövas hemma i Rosengård ibland för att lära ungarna där att göra fotbollsmål istället för bombmål.
På torsdag skall jag på bilbesiktning. Bilbesiktningen ligger på andra sidan stan. Jag studerar intensivt telefonkatalogens kartor för att lära mig vägen dit. Men i Malmö byter ju gatorna namn hela tiden. Min vanligaste gata är Linnégatan. Den hinner med att byta namn flera gånger innan den tar slut någonstans på andra sidan centrum. Och då har jag glömt vad den hette senast och irrar omkring på gatorna utan att hitta vägen tillbaka. Men då tar jag sikte på Turning Torso som syns över hela staden, och med den i ryggen hittar jag hem till mitt fiskeleje igen, upp till femte våningen och utsikten mot en bro.
Vi hörs igen. Ta väl hand om er.
---------------------------------------------------
Marianne Stalbohm Stieger i Malmö för Radio Tuff (nr 1130) 2007-04-29
---------------------------------------------------
Marianne har i många år varit en mycket värdefull Tuff-aktivist. Nyligen flyttade hon från Öringe i Tyresö till Malmö. När hennes make Robert Stieger dog 2004 uppmanade hon hans vänner att tänka på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2. Det kom mycket pengar och resulterade i ”Robert Library” vid en av tuff-skolorna i indiska Dharampur. I onsdags (07-04-25) vid ett tuff-möte visade tre Täbylärare bilder på detta fina bibliotek. Om Robert kan man läsa på www.tuff.fred.se genom att där klicka ”Förlorade vänner. Ebbe Björkman”
Kära lyssnare !
Jag har blivit malmöit. Många frågar sig säkert, hur man kan byta ut Öringesjön mot Malmö. Men jag kan trösta er alla med att jag ser vatten också här, och det från alla mina fönster. Britta Borg, den fantastiska revyskådespelerskan, sjöng en gång i världen en sång som hette ”Utsikt från en bro”. Nu är det inte från en bro jag ser utan mot en bro. Dessutom kan jag travestera Edvard Persson, den skånske skådespelaren: Jag ser det hela ”litt från ovan”.
Jag bor på femte våningen i ett hus inte i Limhamn, utan som vi skåningar säger: på Limhamn. Limhamn är ursprungligen ett gammalt fiskeleje från den danska tiden, och man bor inte i utan på fiskelägen.
Ja, tro nu inte att det blir någon skåning av mig, eller hellre skånska. Nej, jag förblir nog min uppsvenska dialekt trogen, även om det är lite irriterande att alla skåningar frågar vaddå? Så fort jag öppnar munnen. Men de får ju vänja sig vid mig, precis som jag måste vänja mig vid dem och deras dialekt.
Flyttlasset hit gick den 2 april och nu börjar min bostad likna ett hem, men när det stod 80 flyttkartonger överallt, då höll jag på att bli tokig. Flytten gick egentligen som en dans, men det kom surt efter. Någonstans på vägen försvann en av min man Roberts vackra tavlor. Misstag, glömska? Nej, vi har letat och letat och flyttfirman håller på att bli tokig. Mest lutar vi nog åt stöld. Jag vet inte riktigt vilken olycka jag önskar tjuven, men måtte han aldrig få någon glädje av tavlan, som var en av de sista Robert målade. Röda, intensivt röda vallmon. Måtte han få sura uppstötningar varje gång han tittar på den.
En tröst i förskingringen är att jag äntligen har fått bredband. Jag letar och letar i lägenheten, men inte sjutton hittar jag något band. Det fungerar i alla fall och jag lyssnar på Radio Tuff via datorn. Knappade bara in www.tyresoradion.se . Helt förträffligt. Förra söndagens krönikor från Åke Sandin, Hampus Eckerman och Bengt Svensson var återigen härliga radiopärlor. Tänk att Hampus tar sig runt jorden, medan jag knappt tar mig fram till närmaste mack ännu så länge!
Från mitt köksfönster ser jag över till Danmark. Nu behöver jag inte åka över dit för att höra danska i varje gatuhörn. Limhamn och Malmö håller på att på fredlig väg återerövras av danskarna. De har nog glömt freden i Roskilde 1658. Karl X Gustav var på sin tid tvungen att mitt i vinterkyla av oanade mått tåga över Stora Bält för att besegra danskarna, men vi moderna människor har gjort det lätt för dem. De tar bara sitt pick och pack och flyttar helt sonika till Sverige med bilen lastad. Här i Malmö kan en svensk knappt köpa en villa eller en bostadsrätt med sjöutsikt längre. Så fort det annonseras ut en sådan bostad står danskarna i kö för att köpa.
Igår läste jag i mitt nya husorgan att en genomsnittligt villa här i Skåne i västerläge är ca. 750 000 kronor billigare än motsvarande i Danmark. Så danskarna viftar med sin tjocka plånbok och vips har de blivit skåningar. De tjänar ju betydligt bättre i Danmark än i Sverige. I det huset, där jag ursprungligen stod i en bostadskö, hade jag inte en chans. 60% av de nyinflyttande är danskar. Så nu, kära lyssnare, är det bara en tidsfråga innan Skåne blir danskt igen.
Det är inte helt lätt att flytta till en ny stad på gamla dagar. Länge trodde jag att det var en indianstam jag delade stad med. Redhawks, det låter ju väldigt indianskt. Men så blev jag misstänksam när det hela tiden talades om deras tidigare vd som hade tagit ”time out” eller om han hade sjukskrivit sig? Ja, ni vet, så där som politiker eller socialdirektörer gör, när något gått på tok. Men denne vd skall nu komma tillbaka till indianerna och till och med bygga en arena åt dem i den nya stora stadsdelen Fosie. Men vad skall indianer med en arena till? Och till på köpet en ishockeyarena?
Redhawks kanske trots allt inte är några indianer? Vem vet? Men det är intressant att läsa sportsidorna, för varje dag talas det om Zlatan. Zlatan hit och Zlatan dit och ibland gör han mål och då är han ”vår pojk” med stor bild i tidningen. Gör han inte mål, jag då blir bilden lite mindre, men likt förbannat finns han i tidningen varje dag. Han påstås äta glass vid en kiosk mitt emot min nya bostad. Jag skall hålla er underrättad om vilken sorts glass han äter när jag får syn på honom.
Men mest vistas Zlatan ju utomlands och gör sina mål. Han kanske skulle behövas hemma i Rosengård ibland för att lära ungarna där att göra fotbollsmål istället för bombmål.
På torsdag skall jag på bilbesiktning. Bilbesiktningen ligger på andra sidan stan. Jag studerar intensivt telefonkatalogens kartor för att lära mig vägen dit. Men i Malmö byter ju gatorna namn hela tiden. Min vanligaste gata är Linnégatan. Den hinner med att byta namn flera gånger innan den tar slut någonstans på andra sidan centrum. Och då har jag glömt vad den hette senast och irrar omkring på gatorna utan att hitta vägen tillbaka. Men då tar jag sikte på Turning Torso som syns över hela staden, och med den i ryggen hittar jag hem till mitt fiskeleje igen, upp till femte våningen och utsikten mot en bro.
Vi hörs igen. Ta väl hand om er.
---------------------------------------------------
Marianne Stalbohm Stieger i Malmö för Radio Tuff (nr 1130) 2007-04-29
---------------------------------------------------
Marianne har i många år varit en mycket värdefull Tuff-aktivist. Nyligen flyttade hon från Öringe i Tyresö till Malmö. När hennes make Robert Stieger dog 2004 uppmanade hon hans vänner att tänka på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2. Det kom mycket pengar och resulterade i ”Robert Library” vid en av tuff-skolorna i indiska Dharampur. I onsdags (07-04-25) vid ett tuff-möte visade tre Täbylärare bilder på detta fina bibliotek. Om Robert kan man läsa på www.tuff.fred.se genom att där klicka ”Förlorade vänner. Ebbe Björkman”
HAMPUS ECKERMAN: Japanska penisar, maskar, Kina
Hej alla lyssnare,
Japan har sin beskärda del av konstiga muséer och festivaler. I Tokyo-förorten Kawasaki firar man den första söndagen i april Kanamara Matsuri - också känd som penisfestivalen. Utanför ett tempel samlas fnittrande skolflickor, äldre herrar, vördnadsfulla damer och mängder av turister för att beskåda bärandet av ett rosa tre meter högt manligt könsorgan. Runt omkring säljs japansk kuddkonst, afrodisiaka, obscena slickepinnar och vackra schalar med något ekivoka motiv.
Damer sätter upp lappar vid templet för att be för fertilitet medan männen lägger handen på någon av alla fallossymbolerna. Unga kvinnor poserar leende sittande gränsle över en två meter lång träpenis, medan jublande män frenetiskt fotograferar. Mitt i det hela sitter vördnadsfulla män i traditionella kläder och lär kortkjolade kvinnor att tälja könsorgan från rotfrukter.
I den andra vågskålen finns Tokyos parasitmuseum. Där får man lära sig om alla de parasiter som funnits i människokroppen. Kräftor, löss och fästingar visas upp med varnande ord om vikten av hygien och om hur djur kan sprida parasiter. Praktexemplaret är en 8 meter lång mask någon stackare haft i magen. Uppfäst på väggen ger den ett sobert intryck vilket något förtas av att presentshoppen säljer T-shirts med dess avtryck. Märkvärdigast är att parasitmuséet främst tycks besökas av unga förälskade par. Det är svårt att se något romantiskt i bilder på barn med uppsvällda magar eller vuxna med hela ansiktet förvridet av mask.
I Osakas fantastiska slott finns ett mer traditionellt museum över de japanska samurajerna. Deras makalöst utsmyckade rustningar visas upp jäms med deras vapen. Hjälmarna är utformade som masker med grymma trollansikten. Den skrämmande effekten uteblir dock då de ofta är klädda i Groucho Marx-inspirerade mustascher. Om inte annat hjälpte nog deras dödliga vapen åskådarna att hålla inne med skratten.
Bland de allvarligare muséerna är Osakas frihetsmuseum. Det är dedikerat till de mänskliga rättigheterna och beskriver alla problem Japan har idag, från miljöförstöring och kvinnoförtryck till rasism mot både egna befolkningsgrupper och utländska sådana. Det är ett av de få muséer som vågar tala klarspråk om Japans roll under 2:a världskriget, med bilder på demonstrationer från Korea av de kvinnor som den japanska armén tillfångatog som sexslavar. Stor uppmärksamhet ges också åt Ainu-folket, en grupp med samma rötter och stora likheter med Sveriges samer. De kallas ofta för Japans aboriginer eller urbefolkning och har levt i Japan i över 12 000 år, då de kom från Mongoliet. På samma sätt som samerna blev de gradvis fördrivna när städer började växa upp och deras språk förbjöds. Idag finns endast 30 000 ainu kvar och särskilda lagar har skapats för att skydda det land och den kultur som finns kvar.
Den stora nyheten här i Japan är annars den kinesiske premiärministern Wens besök. I ett tal, som direktsändes i både Kina och Japan, talade Wen om 2:a världskriget och berömde Japan för de ursäkter som tidigare getts, samtidigt som han sa att kineser inte bör hata allt japanskt. Talet har fått stor uppmärksamhet och mycket beröm här. Wens förhoppningar är utan tvekan att hans försoningsfulla tal ska göra det svårare för japanska politiker att göra provocerande uttalanden om Japans roll under 2:a världskriget. Här kan han dock bli besviken, inte ens Japans fredsmuséer vågar skriva öppet om Nanjing-massakern, där upp till 300 000 kineser kan ha mördats och man fortsätter att tala om andra krigsförbrytelser med eufemismer.
---------------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö U-lands och Fredsförenings Radio Tuff (nr 1130) 2007-04-29
Japan har sin beskärda del av konstiga muséer och festivaler. I Tokyo-förorten Kawasaki firar man den första söndagen i april Kanamara Matsuri - också känd som penisfestivalen. Utanför ett tempel samlas fnittrande skolflickor, äldre herrar, vördnadsfulla damer och mängder av turister för att beskåda bärandet av ett rosa tre meter högt manligt könsorgan. Runt omkring säljs japansk kuddkonst, afrodisiaka, obscena slickepinnar och vackra schalar med något ekivoka motiv.
Damer sätter upp lappar vid templet för att be för fertilitet medan männen lägger handen på någon av alla fallossymbolerna. Unga kvinnor poserar leende sittande gränsle över en två meter lång träpenis, medan jublande män frenetiskt fotograferar. Mitt i det hela sitter vördnadsfulla män i traditionella kläder och lär kortkjolade kvinnor att tälja könsorgan från rotfrukter.
I den andra vågskålen finns Tokyos parasitmuseum. Där får man lära sig om alla de parasiter som funnits i människokroppen. Kräftor, löss och fästingar visas upp med varnande ord om vikten av hygien och om hur djur kan sprida parasiter. Praktexemplaret är en 8 meter lång mask någon stackare haft i magen. Uppfäst på väggen ger den ett sobert intryck vilket något förtas av att presentshoppen säljer T-shirts med dess avtryck. Märkvärdigast är att parasitmuséet främst tycks besökas av unga förälskade par. Det är svårt att se något romantiskt i bilder på barn med uppsvällda magar eller vuxna med hela ansiktet förvridet av mask.
I Osakas fantastiska slott finns ett mer traditionellt museum över de japanska samurajerna. Deras makalöst utsmyckade rustningar visas upp jäms med deras vapen. Hjälmarna är utformade som masker med grymma trollansikten. Den skrämmande effekten uteblir dock då de ofta är klädda i Groucho Marx-inspirerade mustascher. Om inte annat hjälpte nog deras dödliga vapen åskådarna att hålla inne med skratten.
Bland de allvarligare muséerna är Osakas frihetsmuseum. Det är dedikerat till de mänskliga rättigheterna och beskriver alla problem Japan har idag, från miljöförstöring och kvinnoförtryck till rasism mot både egna befolkningsgrupper och utländska sådana. Det är ett av de få muséer som vågar tala klarspråk om Japans roll under 2:a världskriget, med bilder på demonstrationer från Korea av de kvinnor som den japanska armén tillfångatog som sexslavar. Stor uppmärksamhet ges också åt Ainu-folket, en grupp med samma rötter och stora likheter med Sveriges samer. De kallas ofta för Japans aboriginer eller urbefolkning och har levt i Japan i över 12 000 år, då de kom från Mongoliet. På samma sätt som samerna blev de gradvis fördrivna när städer började växa upp och deras språk förbjöds. Idag finns endast 30 000 ainu kvar och särskilda lagar har skapats för att skydda det land och den kultur som finns kvar.
Den stora nyheten här i Japan är annars den kinesiske premiärministern Wens besök. I ett tal, som direktsändes i både Kina och Japan, talade Wen om 2:a världskriget och berömde Japan för de ursäkter som tidigare getts, samtidigt som han sa att kineser inte bör hata allt japanskt. Talet har fått stor uppmärksamhet och mycket beröm här. Wens förhoppningar är utan tvekan att hans försoningsfulla tal ska göra det svårare för japanska politiker att göra provocerande uttalanden om Japans roll under 2:a världskriget. Här kan han dock bli besviken, inte ens Japans fredsmuséer vågar skriva öppet om Nanjing-massakern, där upp till 300 000 kineser kan ha mördats och man fortsätter att tala om andra krigsförbrytelser med eufemismer.
---------------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö U-lands och Fredsförenings Radio Tuff (nr 1130) 2007-04-29
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1130) 07-04-29 till....
....till Sveriges Radios Obs, som i måndags (23/4) i samband med en recension av Peter Handbergs bok ”Undergångens skuggor” påminde om den sovjetiske översten Stanislav Petrov. Det var han som den 26 september 1983 struntade i sina instruktioner att utlösa en enorm katastrof, när han på dataskärmarna upptäckte en attack av amerikanska kärnvapenmissiler. Det visade sig sedan var ett datorfel. Mera om detta finns i krönikan den 8 januari 2006 i Radio Tuff, som hade rubriken ”Rysk antihjälte räddade världen” (Se www.tuffsandin.blogspot.com )
....till Stefan Lindgrens veckomagasin Ryska Posten, som påpekar att USA i Natos namn vill bygga underjordiska silor med tio avskjutningsramper i Wicko-området vid den polska Östersjökusten bara 25 mil från Sveriges gränser. Rysslands vice premiärminister Sergej Ivanov betraktar de amerikanska planerna som ett hot mot Ryssland och utesluter samarbete med USA om det omstridda raketförsvarsprogrammet.
....till den nu 23-åriga amerikanskan Jessica Lynch, som av propagandan utmålades som hjältinna vid invasionen av Irak 2003, och som påstods ha befriats ur fångenskap genom hjältemodiga insatser av sina kamrater. Nu säger hon: ”Det behövs inga utstuderade sagor”. Och i samma utskottsförhör anklagar Kevin Tillman Pentagon för att i propagandasyfte ha förfalskat omständigheterna kring brodern Pat Tillmans död i Afghanistan. I propagandan hade han tappert försvarat sig mot talibaner innan han sköts ihjäl. Sedan har det visat sig att han blev offer för ”friendly fire”, det vill säga för eldgivning från sina egna.
....till lokaltidningen Tyresö Nyheter, som i sitt senaste nummer har en stort uppslagen artikel om Succékanalen 91,4 och där Tuff nämns i helsidesrubriken.
....till Täbylärarna Barbro Rudström, Andreas Stahre och Marie Niklasson, som i onsdags (25/4) i Föreningsgårdens kulturcafé med bilder och film berättade om sitt besök i vintras bland alla Tuff-projekten i Indien. Senare i dagens Radio Tuff redogör fem ur publiken för sina intryck
....till Tuff-aktivisterna Sylvia Ljungdahl, Ingrid Hellgren och Erika Husberg, som ordnade marktjänsten med kaffe och dopp och med bokbord vid Indienmötet i onsdags.
....till Örjan Wiberg i Vänersborg, som nu planerar att donera 10000 pund (ca 135 000 kr) till finansiering av högre studier för flickor (tribal girls) bland Tuff-projekten i indiska Dharampur. Han har tidigare vid flera tillfällen generöst bidragit med gåvor till Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2
....till den indiske ekonomiprofessorn Prabhat Patnaik, som i India Abroad (13/4) menar att Indiens snabba tillväxt inte omfattar de fattiga massorna utan tvärtom ökar motsättningarna mellan den växande och konsumtionshungriga medelklassen och de många hundramiljonerna fattiga.
....till minnet av Anna-Lisa Tunevi, som var en fascinerande människa med stor livserfarenhet. Hon avled den 14 april. I dödsannonsen uppmanas vi tänka på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2
....till Radio Tuffs man i San Francisco, Bengt Svensson som skickat en text han sett ute på gatan och som lyder: Please, Jesus, save me from your followers!
....till Kristna Fredsrörelsen, som meddelar att USA:s kristna råd nu kräver ett
slut på produktionen och den okontrollerade distributionen av handeldvapen, detta med anledning av dödskjutningarna i Virginia Tech University, då över trettio personer miste livet
....till den gotländske persiflageskrivaren Peter Pettersson som denna vecka ironiserar:
”Man kan undra om problemet vid dödsskjutningarna i USA är att så många är obeväpnade...”
....till undertecknarna av ett öppet brev till Göteborgs stad. De påminner om att det för 25 år sen hölls en av de största demonstrationerna någonsin för en kärnvapenfri värld. Då fylldes Ullevi och Scandinavium av 100 000 människor. 10-13 maj kommer till Göteborg 43 krigsfartyg i en enorm Natoövning, kallad Noble Mariner. Brevskrivarna vill att Göteborg bidrar till internationell fred och rättvisa och betackar sig för besök av Nato, som är den starkaste kärnvapenaktören i världen med 700 kärnstridsspetsar i Europa och 7600 i USA
....till två kommande Tuff-arrangemang:
Onsdag den 2 maj kl 19:
Diskussionscaféet FILOSOFIKA
Ämne: KATARINAKLOSTRET på Sinai --en utmaning mot oss?
Inledare Gunnel Wahlström
Plats: Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80
Torsdag 10 maj kl 19
Maj Britt Theorin och Frida Blom, två kända kvinnliga fredsaktivister inleder
diskussion om svenska trupper utomlands, till i exempel i Afghanistan.
Plats: Kulturcaféet, Bollmora föreningsgård
....till Stefan Lindgrens veckomagasin Ryska Posten, som påpekar att USA i Natos namn vill bygga underjordiska silor med tio avskjutningsramper i Wicko-området vid den polska Östersjökusten bara 25 mil från Sveriges gränser. Rysslands vice premiärminister Sergej Ivanov betraktar de amerikanska planerna som ett hot mot Ryssland och utesluter samarbete med USA om det omstridda raketförsvarsprogrammet.
....till den nu 23-åriga amerikanskan Jessica Lynch, som av propagandan utmålades som hjältinna vid invasionen av Irak 2003, och som påstods ha befriats ur fångenskap genom hjältemodiga insatser av sina kamrater. Nu säger hon: ”Det behövs inga utstuderade sagor”. Och i samma utskottsförhör anklagar Kevin Tillman Pentagon för att i propagandasyfte ha förfalskat omständigheterna kring brodern Pat Tillmans död i Afghanistan. I propagandan hade han tappert försvarat sig mot talibaner innan han sköts ihjäl. Sedan har det visat sig att han blev offer för ”friendly fire”, det vill säga för eldgivning från sina egna.
....till lokaltidningen Tyresö Nyheter, som i sitt senaste nummer har en stort uppslagen artikel om Succékanalen 91,4 och där Tuff nämns i helsidesrubriken.
....till Täbylärarna Barbro Rudström, Andreas Stahre och Marie Niklasson, som i onsdags (25/4) i Föreningsgårdens kulturcafé med bilder och film berättade om sitt besök i vintras bland alla Tuff-projekten i Indien. Senare i dagens Radio Tuff redogör fem ur publiken för sina intryck
....till Tuff-aktivisterna Sylvia Ljungdahl, Ingrid Hellgren och Erika Husberg, som ordnade marktjänsten med kaffe och dopp och med bokbord vid Indienmötet i onsdags.
....till Örjan Wiberg i Vänersborg, som nu planerar att donera 10000 pund (ca 135 000 kr) till finansiering av högre studier för flickor (tribal girls) bland Tuff-projekten i indiska Dharampur. Han har tidigare vid flera tillfällen generöst bidragit med gåvor till Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2
....till den indiske ekonomiprofessorn Prabhat Patnaik, som i India Abroad (13/4) menar att Indiens snabba tillväxt inte omfattar de fattiga massorna utan tvärtom ökar motsättningarna mellan den växande och konsumtionshungriga medelklassen och de många hundramiljonerna fattiga.
....till minnet av Anna-Lisa Tunevi, som var en fascinerande människa med stor livserfarenhet. Hon avled den 14 april. I dödsannonsen uppmanas vi tänka på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2
....till Radio Tuffs man i San Francisco, Bengt Svensson som skickat en text han sett ute på gatan och som lyder: Please, Jesus, save me from your followers!
....till Kristna Fredsrörelsen, som meddelar att USA:s kristna råd nu kräver ett
slut på produktionen och den okontrollerade distributionen av handeldvapen, detta med anledning av dödskjutningarna i Virginia Tech University, då över trettio personer miste livet
....till den gotländske persiflageskrivaren Peter Pettersson som denna vecka ironiserar:
”Man kan undra om problemet vid dödsskjutningarna i USA är att så många är obeväpnade...”
....till undertecknarna av ett öppet brev till Göteborgs stad. De påminner om att det för 25 år sen hölls en av de största demonstrationerna någonsin för en kärnvapenfri värld. Då fylldes Ullevi och Scandinavium av 100 000 människor. 10-13 maj kommer till Göteborg 43 krigsfartyg i en enorm Natoövning, kallad Noble Mariner. Brevskrivarna vill att Göteborg bidrar till internationell fred och rättvisa och betackar sig för besök av Nato, som är den starkaste kärnvapenaktören i världen med 700 kärnstridsspetsar i Europa och 7600 i USA
....till två kommande Tuff-arrangemang:
Onsdag den 2 maj kl 19:
Diskussionscaféet FILOSOFIKA
Ämne: KATARINAKLOSTRET på Sinai --en utmaning mot oss?
Inledare Gunnel Wahlström
Plats: Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80
Torsdag 10 maj kl 19
Maj Britt Theorin och Frida Blom, två kända kvinnliga fredsaktivister inleder
diskussion om svenska trupper utomlands, till i exempel i Afghanistan.
Plats: Kulturcaféet, Bollmora föreningsgård
ANDERS CARLBERG: ”SVERIGEDEMOKRATERNA INGA RASISTER”
Sverigedemokraterna har på sistone kommit i rampljuset, dels genom en TV-debatt med Mona Sahlin, dels genom att ha blivit portade från många ställen för sin årskonferens. Anders Carlberg blev riksbekant som ledare vid kårhusockupationen 1968. I dag är han socialdemokrat och vd för Fryshuset, numera ett ganska stort företag. Den 16 april snackade han i Bollmora föreningsgård och en bit av hans tal återges i dag i Radio Tuff. Han sa bland annat:
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Nu för vi en debatt på Fryshuset. Ska vi bjuda Sverigedemokraterna att ha sin kongress hos oss? Det enda som håller mig tillbaka är att vi har så jävla mycket att förlora. Men det vore helt rätt.
Jag tänkte skriva ett brev till dom via massmedia och säga så här: På Fryshuset har vi ungefär femtio procent av ungdomar som ni vill kasta ut. Men vi bjuder ändå er att ha kongress på Fryshuset under en förutsättning: Att ni accepterar att vaktstyrkan på 50 man består av invandrare, mörkhyade och muslimer.
Vi kommer ändå att ha ett helvete, därför att folk kommer att uppfatta det som att vi går Sverigedemokraternas ärenden och folk har inte ens satt sig in i deras program.
Sverigedemokraterna är inte rasister. Dom skulle vilja längta sig tillbaka till Tage Erlanders 50-tal – och det är dom ju inte ensamma om ens inom socialdemokratin. Dom har en massa fel, men dom har också delvis rätt. Ibland låter dom som moderater, ibland som vänsterpartister och ibland som centerpartister. Det är ett jävla mischmasch av olika slag. Dom har ett gemensamt och det är att dom är jävligt rädda.
Men dom är definitivt inte rasister. Och vet ni en sak: Studera nazisternas program så kommer ni underfund med att dom hatar Sverigedemokraterna mest. Vet ni varför? Vi vanliga vill ju bara ha integration men Sverigedemokraterna vill ha assimilering och det innebär ett större hot för rasblandning och det är det rasisterna är mest rädda för. Så Sverigedemokraternas förslag om assimilering är det värsta jävla förslaget. Om man är rasist va, så vad fan assimilering, då vet man ju inte vad som händer i buskarna. Håll dom för helvete i gettonAa, menar rasisterna!
Så för mig är Sverigedemokraterna konservativa nostalgiker av socialdemokratiskt 50-tal. Det är fan ta me det hemska att konstatera och då måste man ju på nåt sätt börja där. Och då måste man ju lyssna på motståndaren och använda de argument som finns.
------------------------------------------------------------------------
Från Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1130) 2007-04-29
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Nu för vi en debatt på Fryshuset. Ska vi bjuda Sverigedemokraterna att ha sin kongress hos oss? Det enda som håller mig tillbaka är att vi har så jävla mycket att förlora. Men det vore helt rätt.
Jag tänkte skriva ett brev till dom via massmedia och säga så här: På Fryshuset har vi ungefär femtio procent av ungdomar som ni vill kasta ut. Men vi bjuder ändå er att ha kongress på Fryshuset under en förutsättning: Att ni accepterar att vaktstyrkan på 50 man består av invandrare, mörkhyade och muslimer.
Vi kommer ändå att ha ett helvete, därför att folk kommer att uppfatta det som att vi går Sverigedemokraternas ärenden och folk har inte ens satt sig in i deras program.
Sverigedemokraterna är inte rasister. Dom skulle vilja längta sig tillbaka till Tage Erlanders 50-tal – och det är dom ju inte ensamma om ens inom socialdemokratin. Dom har en massa fel, men dom har också delvis rätt. Ibland låter dom som moderater, ibland som vänsterpartister och ibland som centerpartister. Det är ett jävla mischmasch av olika slag. Dom har ett gemensamt och det är att dom är jävligt rädda.
Men dom är definitivt inte rasister. Och vet ni en sak: Studera nazisternas program så kommer ni underfund med att dom hatar Sverigedemokraterna mest. Vet ni varför? Vi vanliga vill ju bara ha integration men Sverigedemokraterna vill ha assimilering och det innebär ett större hot för rasblandning och det är det rasisterna är mest rädda för. Så Sverigedemokraternas förslag om assimilering är det värsta jävla förslaget. Om man är rasist va, så vad fan assimilering, då vet man ju inte vad som händer i buskarna. Håll dom för helvete i gettonAa, menar rasisterna!
Så för mig är Sverigedemokraterna konservativa nostalgiker av socialdemokratiskt 50-tal. Det är fan ta me det hemska att konstatera och då måste man ju på nåt sätt börja där. Och då måste man ju lyssna på motståndaren och använda de argument som finns.
------------------------------------------------------------------------
Från Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1130) 2007-04-29
lördag, april 21
OM ROLLERNA VORE OMBYTTA....
OM ROLLERNA VORE OMBYTTA....
De flesta har väl glömt, vad som väckte stor uppmärksamhet för sex år sedan, i april 2001 alltså. Då fokuserade de mäktiga västliga medierna på en incident mellan Kina och USA. Ett av de amerikanska spionplanen som sniffade nära Kinas gränser hade krockat med ett kinesiskt jaktplan, som störtade och den kinesiske piloten dödades. Det amerikanska planet tvingades nödlanda i Kina. Mycket stor medial uppmärksamhet gavs åt att kineserna under några dagar kvarhöll den amerikanska besättningen. Det förekom bland annat hjärtknipande intervjuer med de amerikanska flygarnas anhöriga, som tårögda vittnade om sin oro.
I en krönika i Radio Tuff den 15 april 2001 hette det då bland annat:
Låt oss leka med tanken att rollerna vore ombytta, det vill säga att Kina är världens ledande supermakt, ekonomiskt, teknologiskt och medialt överlägset andra länder och i ledningen för världens klart starkaste militärallians.
Antag också att Kinas spionplan, försedda med den mest sofistikerade tekniska utrustningen, dagligen inhämtar uppgifter om andra länder genom flygspaning inpå gränserna. Inte minst bevakas USA, av Kina betraktat som en framtida konkurrent om världshegemonin. USA svarar med att låta sina egna jaktplan skugga de kinesiska spionplanen.
Men så råkar ett amerikanskt plan kollidera med ett kinesiskt spionplan alldeles utanför amerikanskt territorialvatten. Det amerikanska planet störtar och piloten omkommer. Det kinesiska planet nödlandar på en amerikansk flygbas. Besättningen kvarhålls i över en vecka, vilket väcker världsvid upprördhet, som de av Kina dominerade medierna piskar upp.
Kanske får man sig en tankeställare genom ett sådant tänkt rollbyte. På tal om de brittiska matroser som nyligen tillfångatogs av iranier och kvarhölls i två veckor berättade vi härom veckan i Radio Tuff om att fem iranska tjänstemän i januari greps av irakiska styrkor under amerikansk ledning. Iranierna har sedan dess varit i fångenskap. Vi gjorde då följande tankeexperiment för att bättre förstå:
Antag att Iran hade ockuperat Irland, att iranska marina styrkor patrullerade Engelska kanalen och Irländska sjön på gränsen till brittiskt territorialvatten, att Irans allierade inte uteslöt ett kärnvapenanfall mot England och att iranierna ”kidnappat” fem brittiska tjänstemän på Irland. Hur skulle vi då reagera, ifall britterna uppbringade en av de iranska båtarna, som de påstod kränkte brittiskt vatten och under två veckor höll 15 iranska flottister ”kidnappade”?
Den ledande amerikanske dissidenten, professor Noam Chomsky, vill också få oss att tänka i ombytta roller. Han utgår i från att amerikanska trupper nu faktiskt finns i Irans båda grannländer Afghanistan och Irak och från det faktum att allt flera amerikanska krigsfartyg samlas runt Irans kuster. Så här skriver han i Aftonbladet (18/4):
”Irans regering förtjänar utan tvekan att fördömas hårt, bland annat för sina åtgärder den senaste tiden som har trappat upp krisen. Man kan emellertid fråga sig hur vi själva skulle agera om Iran hade invaderat och ockuperat Kanada och Mexiko och ägnade sig åt att arrestera amerikanska regeringsföreträdare i de länderna med motiveringen att de gjorde motstånd mot den iranska ockupationen (som skulle kallas ”befrielse”, naturligtvis). Tänk er också att Iran placerade ut massiva flottstyrkor i Karibiska havet och utfärdade trovärdiga hot om att starta en våg av angrepp mot en lång rad platser – bland annat nukleära anläggningar – inne i USA, om den amerikanska regeringen inte omedelbart avvecklade alla sina kärnenergiprogram (och avskaffade alla sina kärnvapen). Anta att allt detta skulle hända efter att Iran i ett tidigare skede hade störtat en amerikansk regering och installerat en grym tyrann (som USA faktiskt gjorde mot Iran 1953), och därefter stött en rysk invasion av USA som dödade flera miljoner människor (precis som USA stödde Saddam Husseins invasion av Iran 1980, till priset av hundratusentals iraniers död, en siffra som är jämförbar med miljoner amerikaner). Skulle vi då bara titta på utan att göra något?”
------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1129) 2007-04-22
------------------------------------------------------
Tyresö Ulands-och FredsFörening (TUFF) är en lokalavdelning av Svenska Freds. På www.tuff.fred.se finns utförlig information om TUFF, en frivilligt arbetande och mycket aktiv förening. I medlemavgiften ingår bland annat fredstidningen Pax och regelbundna utskick av Tuff-kalendarium och Tuff-bladet. Medlemsavgiften per år är 200 kr för enskild och 80 kr för annan på samma adress.
Tuffs plusgiro: 16 01 37 – 6. Välkommen som medlem. Du behövs!
De flesta har väl glömt, vad som väckte stor uppmärksamhet för sex år sedan, i april 2001 alltså. Då fokuserade de mäktiga västliga medierna på en incident mellan Kina och USA. Ett av de amerikanska spionplanen som sniffade nära Kinas gränser hade krockat med ett kinesiskt jaktplan, som störtade och den kinesiske piloten dödades. Det amerikanska planet tvingades nödlanda i Kina. Mycket stor medial uppmärksamhet gavs åt att kineserna under några dagar kvarhöll den amerikanska besättningen. Det förekom bland annat hjärtknipande intervjuer med de amerikanska flygarnas anhöriga, som tårögda vittnade om sin oro.
I en krönika i Radio Tuff den 15 april 2001 hette det då bland annat:
Låt oss leka med tanken att rollerna vore ombytta, det vill säga att Kina är världens ledande supermakt, ekonomiskt, teknologiskt och medialt överlägset andra länder och i ledningen för världens klart starkaste militärallians.
Antag också att Kinas spionplan, försedda med den mest sofistikerade tekniska utrustningen, dagligen inhämtar uppgifter om andra länder genom flygspaning inpå gränserna. Inte minst bevakas USA, av Kina betraktat som en framtida konkurrent om världshegemonin. USA svarar med att låta sina egna jaktplan skugga de kinesiska spionplanen.
Men så råkar ett amerikanskt plan kollidera med ett kinesiskt spionplan alldeles utanför amerikanskt territorialvatten. Det amerikanska planet störtar och piloten omkommer. Det kinesiska planet nödlandar på en amerikansk flygbas. Besättningen kvarhålls i över en vecka, vilket väcker världsvid upprördhet, som de av Kina dominerade medierna piskar upp.
Kanske får man sig en tankeställare genom ett sådant tänkt rollbyte. På tal om de brittiska matroser som nyligen tillfångatogs av iranier och kvarhölls i två veckor berättade vi härom veckan i Radio Tuff om att fem iranska tjänstemän i januari greps av irakiska styrkor under amerikansk ledning. Iranierna har sedan dess varit i fångenskap. Vi gjorde då följande tankeexperiment för att bättre förstå:
Antag att Iran hade ockuperat Irland, att iranska marina styrkor patrullerade Engelska kanalen och Irländska sjön på gränsen till brittiskt territorialvatten, att Irans allierade inte uteslöt ett kärnvapenanfall mot England och att iranierna ”kidnappat” fem brittiska tjänstemän på Irland. Hur skulle vi då reagera, ifall britterna uppbringade en av de iranska båtarna, som de påstod kränkte brittiskt vatten och under två veckor höll 15 iranska flottister ”kidnappade”?
Den ledande amerikanske dissidenten, professor Noam Chomsky, vill också få oss att tänka i ombytta roller. Han utgår i från att amerikanska trupper nu faktiskt finns i Irans båda grannländer Afghanistan och Irak och från det faktum att allt flera amerikanska krigsfartyg samlas runt Irans kuster. Så här skriver han i Aftonbladet (18/4):
”Irans regering förtjänar utan tvekan att fördömas hårt, bland annat för sina åtgärder den senaste tiden som har trappat upp krisen. Man kan emellertid fråga sig hur vi själva skulle agera om Iran hade invaderat och ockuperat Kanada och Mexiko och ägnade sig åt att arrestera amerikanska regeringsföreträdare i de länderna med motiveringen att de gjorde motstånd mot den iranska ockupationen (som skulle kallas ”befrielse”, naturligtvis). Tänk er också att Iran placerade ut massiva flottstyrkor i Karibiska havet och utfärdade trovärdiga hot om att starta en våg av angrepp mot en lång rad platser – bland annat nukleära anläggningar – inne i USA, om den amerikanska regeringen inte omedelbart avvecklade alla sina kärnenergiprogram (och avskaffade alla sina kärnvapen). Anta att allt detta skulle hända efter att Iran i ett tidigare skede hade störtat en amerikansk regering och installerat en grym tyrann (som USA faktiskt gjorde mot Iran 1953), och därefter stött en rysk invasion av USA som dödade flera miljoner människor (precis som USA stödde Saddam Husseins invasion av Iran 1980, till priset av hundratusentals iraniers död, en siffra som är jämförbar med miljoner amerikaner). Skulle vi då bara titta på utan att göra något?”
------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1129) 2007-04-22
------------------------------------------------------
Tyresö Ulands-och FredsFörening (TUFF) är en lokalavdelning av Svenska Freds. På www.tuff.fred.se finns utförlig information om TUFF, en frivilligt arbetande och mycket aktiv förening. I medlemavgiften ingår bland annat fredstidningen Pax och regelbundna utskick av Tuff-kalendarium och Tuff-bladet. Medlemsavgiften per år är 200 kr för enskild och 80 kr för annan på samma adress.
Tuffs plusgiro: 16 01 37 – 6. Välkommen som medlem. Du behövs!
Bengt Svensson i San Francisco:KOMMENTAR TILL MASSMORD PÅ SKOLA
Jag brukar undvika att kommentera massmediala storhändelser som massmordet på Virginia Tech-universitetet. Det har ju varit förstanyhet i TV och tidningar över hela världen, inklusive Sverige.
Men nu gör jag ett undantag.
Det första jag associerade till var faktiskt den där mordbranden i Göteborg för en del år sedan, då, om jag minns rätt, ett 60-tal ungdomar omkom i lågorna. Gärningsmannen var en ung man, vars föräldrar invandrat till Sverige. Möjligen var gärningsmannen själv också invandrare, precis som studenten på VTech, som sköt ihjäl 32 andra studenter och lärare. Mordbranden i Göteborg var förstasidesnyhet i amerikanska tidningar. Den solkade bilden av det svenska samhället som tryggt, fredligt och jämlikt.
För de flesta svenskar är nog massmordet på V.Tech ännu en bekräftelse på att USA är ett land för skjutgalningar, som helt lagligt kan köpa halvautomatiska vapen av militär typ och obegränsat med ammunition i närmsta vapenbutik.
Men det är också historien om enslingen, förloraren, invandrargrabben, som aldrig tycks ha smittats av den amerikanska optimismen, gåpåarstilen, självförtroendet och tron på en bättre framtid efter hårt arbete.
Mordbrännaren kan kanske skylla på ungdomligt oförstånd eller att han inte menade att det skulle gå så illa, men på Virginia Tech rådde inget tvivel om uppsåtet. Han siktade och sköt, siktade och sköt, till sist sig själv.
Mängder av tid och folk kommer att ägnas åt att utreda det exakta förloppet, och hur en sådan händelse skulle ha kunnat förhindrats. Universitetet kommer att krävas på miljoner i skadestånd av offrens familjer.
En rad amerikanska universitet skickade hem sina studenter de följande dagarna på grund av bombhot och hotfulla anspelningar på VTech. Bland andra Hastings School of Law här i San Francisco, som är ett privat universitetet som utbildar jurister.
Ironiskt nog var gubben Hastings, Serranus Clinton Hastings, som det fått sitt namn efter, en man som organiserade lynchningar på indianer i norra Kalifornien under 1800-talets andra hälft, mellan guldruschen och inbördeskriget. Han gjorde sig dessutom till ranchägare och lät sin förman rida omkring och urskiljningslöst mörda traktens indianer. Etnisk rensning skulle det kallats idag. Hastings blev rik, gjorde karriär i det demokratiska partiet och blev så småningom chef för Kaliforniens högsta domstol.
Vilket påminner mig om Wolf Biermanns gamla sång efter mordet på Rudi Dutschke: Ach, Deutschland, Deine Mörder. Es ist das alte Lied...
Idag, fredag, är det exakt 8 år sedan massakern på Columbine High school, som i sin tur skedde någon vecka in på Natos anfall mot Jugoslavien. Åtminstone en av överlevarna från den massakern är student på VTech och överlevde än en gång.
Vill man hitta en gemensam nämnare för reaktionerna hos höga politiker, ledarsidor, universitetsadministration etc, så är det nog en uppmaning. Inte att ifrågasätta något, rätten för enskilda medborgare och invandrare att bära skjutvapen till exempel, utan en uppmaning att "move on", gå vidare. Vi ska inte låta oss lamslås eller bli mer än tillfälligt deprimerade av denne ensamme galning. Vi ska gå vidare och lämna den här tragedin bakom oss. Move on!
Det där är nog typiskt amerikanskt. Pragmatiskt och optimistiskt. Men kanske också maktens spontana självförsvar. Se hellre framtidens möjligheter än analysera begångna misstag, brott, tragedier. Det är nämligen så att vi är på rätt väg. Vi är inte felfria, men det är mänskligt att fela. Vi justerar visionen, ändrar kursen något och fortsätter åt rätt håll. Move on.
Vad gäller Irak-kriget, är det numera en utbredd uppfattning bland amerikanska politiker att det var ett "misstag". Hade vi bara vetat då vad vi vet idag, säger man. Sedan säger man att trupperna måste stanna kvar tills vidare, eftersom man är på rätt väg, även om de goda resultaten för det irakiska samhället har fördröjts några år. Betydligt ovanligare är åsikten att det är lika katastrofalt att ockupera Irak idag som för fyra år sedan, att USA:s närvaro i landet inte är mer legitim nu än då.
--------------------------------------------------------------
Bengt Svensson, Radio Tuffs man i San Francisco.
Men nu gör jag ett undantag.
Det första jag associerade till var faktiskt den där mordbranden i Göteborg för en del år sedan, då, om jag minns rätt, ett 60-tal ungdomar omkom i lågorna. Gärningsmannen var en ung man, vars föräldrar invandrat till Sverige. Möjligen var gärningsmannen själv också invandrare, precis som studenten på VTech, som sköt ihjäl 32 andra studenter och lärare. Mordbranden i Göteborg var förstasidesnyhet i amerikanska tidningar. Den solkade bilden av det svenska samhället som tryggt, fredligt och jämlikt.
För de flesta svenskar är nog massmordet på V.Tech ännu en bekräftelse på att USA är ett land för skjutgalningar, som helt lagligt kan köpa halvautomatiska vapen av militär typ och obegränsat med ammunition i närmsta vapenbutik.
Men det är också historien om enslingen, förloraren, invandrargrabben, som aldrig tycks ha smittats av den amerikanska optimismen, gåpåarstilen, självförtroendet och tron på en bättre framtid efter hårt arbete.
Mordbrännaren kan kanske skylla på ungdomligt oförstånd eller att han inte menade att det skulle gå så illa, men på Virginia Tech rådde inget tvivel om uppsåtet. Han siktade och sköt, siktade och sköt, till sist sig själv.
Mängder av tid och folk kommer att ägnas åt att utreda det exakta förloppet, och hur en sådan händelse skulle ha kunnat förhindrats. Universitetet kommer att krävas på miljoner i skadestånd av offrens familjer.
En rad amerikanska universitet skickade hem sina studenter de följande dagarna på grund av bombhot och hotfulla anspelningar på VTech. Bland andra Hastings School of Law här i San Francisco, som är ett privat universitetet som utbildar jurister.
Ironiskt nog var gubben Hastings, Serranus Clinton Hastings, som det fått sitt namn efter, en man som organiserade lynchningar på indianer i norra Kalifornien under 1800-talets andra hälft, mellan guldruschen och inbördeskriget. Han gjorde sig dessutom till ranchägare och lät sin förman rida omkring och urskiljningslöst mörda traktens indianer. Etnisk rensning skulle det kallats idag. Hastings blev rik, gjorde karriär i det demokratiska partiet och blev så småningom chef för Kaliforniens högsta domstol.
Vilket påminner mig om Wolf Biermanns gamla sång efter mordet på Rudi Dutschke: Ach, Deutschland, Deine Mörder. Es ist das alte Lied...
Idag, fredag, är det exakt 8 år sedan massakern på Columbine High school, som i sin tur skedde någon vecka in på Natos anfall mot Jugoslavien. Åtminstone en av överlevarna från den massakern är student på VTech och överlevde än en gång.
Vill man hitta en gemensam nämnare för reaktionerna hos höga politiker, ledarsidor, universitetsadministration etc, så är det nog en uppmaning. Inte att ifrågasätta något, rätten för enskilda medborgare och invandrare att bära skjutvapen till exempel, utan en uppmaning att "move on", gå vidare. Vi ska inte låta oss lamslås eller bli mer än tillfälligt deprimerade av denne ensamme galning. Vi ska gå vidare och lämna den här tragedin bakom oss. Move on!
Det där är nog typiskt amerikanskt. Pragmatiskt och optimistiskt. Men kanske också maktens spontana självförsvar. Se hellre framtidens möjligheter än analysera begångna misstag, brott, tragedier. Det är nämligen så att vi är på rätt väg. Vi är inte felfria, men det är mänskligt att fela. Vi justerar visionen, ändrar kursen något och fortsätter åt rätt håll. Move on.
Vad gäller Irak-kriget, är det numera en utbredd uppfattning bland amerikanska politiker att det var ett "misstag". Hade vi bara vetat då vad vi vet idag, säger man. Sedan säger man att trupperna måste stanna kvar tills vidare, eftersom man är på rätt väg, även om de goda resultaten för det irakiska samhället har fördröjts några år. Betydligt ovanligare är åsikten att det är lika katastrofalt att ockupera Irak idag som för fyra år sedan, att USA:s närvaro i landet inte är mer legitim nu än då.
--------------------------------------------------------------
Bengt Svensson, Radio Tuffs man i San Francisco.
HAMPUS ECKERMAN: Hiroshima, Nagasaki, utarmat uran.
Hej alla lyssnare,
Att åka till Hiroshima gav mig en märklig Deja Vu känsla från mitt besök i den lilla tyska staden Pforzheim. Pforzheim var en av de städer som brandbombades av de allierade under 2:a världskriget. Bombangreppet var så förödande att hela staden utplånades och 20 000 av dess befolkning kremerades, de flesta av dem kvinnor och barn. När de överlevande efteråt såg sin stad fanns endast aska och ruiner kvar. Så lite återstod att man fick rådet att bara lämna allt. Ändå började de överlevande med återuppbyggnaden och nu står där en ny stad, vibrerande av liv.
På samma sätt har Hiroshima rest sig ur askan. När man anländer till tågstationen möts man direkt av shoppingallerior och pachinko-palats, Japans version av spelhallar. Spårvagnar står redo att forsla besökare runt staden och överallt är folk i rörelse, skrattandes, småjoggandes, männen ofta i kostymer medan kvinnorna har korta kjolar och knähöga stövlar.
Ändå finns det mycket som varslar om stadens historia. Överallt i staden finns små monument, ofta resta av familj, vänner och grannar, över dem man sörjer och saknar efter atombomben. I mitten av staden står The Atomic Dome, atomkupolen, en av de få byggnader som klarade smällen som förintade staden tillsammans med hälften av dess invånare. Byggnaden är bara ett skelett och är en skrämmande påminnelse om bombens förstörelseverkan. Står man i den närbelägna fredsparken och tittar på kupolen kan man då och då höra en klocka klämta i bakgrunden. Det är förbipasserande som klämtar i fredsklockan med förhoppningen att fredens klockor en dag ska ringa över hela jorden.
Historien om den lilla flickan Sadako är välkänd för Radio Tuffs lyssnare, även om den berättas lite annorlunda här. Sadako var ett av de barn som drabbades av cancer efter Hiroshimabombens strålning. När Sadako fick beskedet började hon att vika papperstranor enligt en japansk legend som säger att den som viker tusen tranor kommer att bli frisk. Så starkt var hennes mod att när hon vikt tusen tranor utan tillfrisknande, fortsatte hon oförväget. Efter de första tusen tranorna koncentrerade hon sig mer på kvalitet än på kvantitet. Tranorna, små konstverk i sig, blev mindre och mindre, snart var de så små att hon fick använda nålar för att vika dem. När Sadako slutligen avled av cancern var hon bara 12 år gammal.
Historien slutar inte där. När Sadakos klasskamrater fick höra om hennes bortgång började de att samla in pengar till ett monument över de barn som blev Hiroshima-bombens offer. Barnens Fredsmonument, en liten flicka som håller en stor papperstrana över sitt huvud, står idag i fredsparken, bara en bit ifrån bombens nedslagsplats. Runt omkring monumentet, i stora glasskåp, hänger tusen och åter tusen tranor i långa girlanger. Tranorna har vikts av skolbarn runt om i hela Japan och resten av världen och skickats för att minnas den lilla flickans mod.
Tranorna återfinns också i resten av parken. De hänger runt halsen på den sköldpadda som utgör minnesmärket för de 2000 koreanska krigsfångar som offrades i attacken. De hänger också i ett bås vid den lilla oansenliga kulle som befinner sig i fredsparkens västra del. Få andra besökare eller turister kommer dit, eftersom den inte finns med i de flesta guideböcker och ser tämligen oansenlig ut. Ändå är det just där som benen och askan efter 10 000-tals av bombens offer ligger begravda. Att stå vid kullen ger en märklig känsla, eftersom man i princip är ensam med alla de 10 000-tals människor vars brott det var att bo i en stad som användes för att statuera exempel i vad som kan sägas vara kalla krigets början.
I fredsparken finns också ett utmärkt museum som berättar bakgrunden till atombomben, stadens militära bakgrund och mycket mer. Obehagligt blir det när den amerikanske utrikesministern Byrne, samma person som senare skulle ligga bakom militärkuppen i Guatemala, beskriver en av orsakerna till bombningen: utan att kunna visa på en militär framgång med bombprojektet skulle det bli svårt att motivera de gigantiska ekonomiska utläggen efter kriget. Än mer skrämmande är att man medvetet ville att civila skulle dö i attacken. Ingen förvarning till Japan gavs om vapnets existens, trots att man visste att Japan redan förhandlade med Sovjetunionen om kapitulation. Ett av kriterierna för bombmål var också en minimistorlek på ytan - så att så många som möjligt skulle drabbas.
Ibland blir muséet olidligt, som den pappa som inte kunde acceptera att hans lille son skulle begravas ensam, långt från hemmet. Istället begravde han pojken i trädgården tillsammans med hans favoritleksak, en trehjuling. 20 år senare grävdes kvarlevorna upp för att läggas till vila i en familjegrav. Nu står trehjulingen, som i två decennier var barnets enda sällskap utställt i Hiroshima-muséet.
Hiroshima-muséet stannar dock inte vid det egna lidandet, utan höjer blicken till resten av världen. En uppmaning går ut till alla som vill hitta sanningen om den egna historien - titta i grannländernas skolböcker. Uppmärksamhet har också getts till stråloffer i resten av världen, från dem som arbetat i urangruvor till dem som sysslat med undermålig medicinsk utrustning. Det är också i Hiroshima-muséets bibliotek jag hittar en utmärkt bok om utarmat uran.
* * *
Av den japanska tidningen Chigoku Shimbuns 350 anställda dödades 113 vid Hiroshimabombens nedslag. Tidningen har sen dess fortsatt att utges med mottot "Bidrag till världsfreden", motsatsen till vår svenska morgonpress. Tidigare har man gjort specialreportage om atomenergi, strålskador och fred. År 2000 gjorde den prisbelönte reportern Akira Tashiro en serie reportage om utarmat uran som senare samlades i boken "Discounted Casualties" - oräknade offer.
Vad som gör Tashiros reportage så spännande är att han inte bara granskat offren där bomberna fällts, utan också kontrollerat fabriker där de tillverkats och artillerifält där de provskjutits.
I staden Concord, i närheten av Boston, tillverkade firman Nuclear Metals, senare omdöpt till Starmet, rustningspenetrerande patroner innehållande utarmat uran. Fabriken blev snart kallad för USA:s giftigaste arbetsplats. Avfall dumpades direkt utanför fabriken och både luft och grundvatten förgiftades. Cancerfallen ökade markant och bara på en gata drabbades fyra 20- till 30-åriga icke-rökare av lungcancer. Staden i sin helhet hade dubbelt så många fall av leukemi, blodcancer, som resten av staden, och en invånare som granskade 100 hushåll över 2 år fann 54 fall av cancer. Från fabriken kunde arbetarna se döda fåglar där uranet släppts ut, och ofta döda katter. Själva drabbades de av andningsproblem och många också av leukemi. Bland symptomen för deras lidande fanns värkande leder, begränsat synfält och huvudvärk. Exakt samma problem som återvändande soldater efter Gulf-kriget hade.
Staden Susanville i Kalifornien ligger endast fem mil från ett av arméns avverkningsplatser för obsoleta vapen. Ständigt hörs explosioner när de förlegade vapnen sprängs. Staden har också dubbla statens genomsnitt för cancer, inkluderande leukemi, hjärntumörer och bröstcancer. Nu har staden stämt armén för att försöka förhindra sprängandet.
I den lilla amerikanska staden Colonie i närheten av Albany drevs fram till 1980 en fabrik för ammunitionstillverkning. Den tillverkade bland annat ammunition för 30 mm kanoner och dynamisk barlast för flygplan. I båda fallen var råmaterialet utarmat uran. Kärnforskaren Leonard Dietz, anställd av fabrikens ägare, National Lead Industries, övervakade uraninnehållet i luftfilter. "1979 hittades partiklar av utarmat uran i luftfilter 15 kilometer från basen", säger han. "Vi hittade dem till och med vid vår mest avlägsna kontrollpunkt fyra mil nordväst". Två veckor efter att Dietz rapporterat detta stängdes fabriken. 2001 hade saneringen av fabriken pågått i fem år och dittills kostat 700 miljoner kronor. När Dietz fick höra att utarmat uran skulle användas i Gulf-kriget skrev han till en vetenskaplig tidning:
"En 30 mm patron innehåller ca 300 gram utarmat uran. De största 120 mm patronerna innehåller ca 4,7 kilo. För att skydda amerikaners hälsa stängde vi en fabrik som släppte ut motsvarigheten till två 30 mm patroner i atmosfären per månad. Hur kan vi rättfärdiga användandet av miljoner såna patroner i Irak och Kuwait, de flesta endast under fyra dagars krig?"
Dietz fick rätt i sina farhågor. Av de 53 000 brittiska soldater som slogs på amerikansk sida dog 49 personer i strid, mer än det tiodubbla efter hemkomsten och 6000 soldater, mer än 10% av styrkan, klagar på fysiska problem. Av de 4500 kanadensiska soldaterna har 2000, hela 45 %, allvarliga hälsoproblem.
Dr. Cooper, professor i medicin kemi vid Sunderlands Universitet i England har granska det utarmade uranet som soldaterna andas in:
"De flesta av partiklarna förvandlas till keramiska partiklar av den höga temperaturen. Naturligt uran som intas med mat är lösligt, så det sköljs ut ur systemet med urinen inom 24 timmar. Keramiska partiklar, däremot, är inte lösbara. Teoretiskt sett skulle det ta 24 000 år för dem att helt elimineras från kroppen."
Dr. Cooper menar att det därför inte är underligt att veteraner fortfarande urinerar ut uran och påpekar att uranet också förts med blodet till benen och på så vis påverkat benmärgen. Uranet sätter sig också i mannens sperma vilket kan föras över till kvinnan vid samlag och på så vis föra sjukdomen vidare. Många fruar till veteraner och arbetare i vapenfabrikerna har klagat just på en brännande smärta i underlivet efter samlag.
Allra värst är Dr. Coopers konstaterande att uranets strålning också påverkar generna, vilket har visat sig på barnen hos Gulf-veteranerna. Värst har det drabbat barnen i Irak.
Efter Gulf-kriget -91 införde FN, på USA:s inrådan, sanktioner mot Irak. Dessa drakoniska sanktioner förbjöd all import av utrustning som kunde hjälpa till att bota eller bekämpa cancer. I Basra dog 1988 34 patienter i Cancer. 1998 hade antalet stigit till 428 och året efter till 500. Hur många som dör idag kan vi bara gissa, men antalet lär bara öka ju längre tid uranet befinner sig i kroppen.
Under samma tid har antalet barn med medfödda defekter ökat med mellan tre- och fyrahundra procent. Bilderna på dessa barn är outhärdliga att se på, och bara efter någon sekund måste man titta bort. Det är barn utan skinn, utan hjärna, med sex fingrar och tår. Barnens cancerandel har ökat i samma grad som födelsedefekterna. Även läkarna i Basra har förhöjd cancer frekvens efter att flera granater slagit ned i närheten av sjukhuset. De som innan invasionen av Irak berättade om hur amerikanska trupper skulle mötas av jublande irakier hade uppenbarligen aldrig läst den här boken.
* * *
Medan sorgen över bomben tycks dominera Hiroshima verkar Nagasaki istället ledas av glädjen över livet. Redan på arkitekturen märker man skillnaden - kontrasterna kunde inte vara större mellan Hiroshimas platta landskap av kolossala betongklumpar och Nagasakis myllrande små hus som in labyrint av smågator klättrar upp längs de bergsvägar som utgör staden där den vackert ligger vid havet. Redan vid järnvägsstationen möts man av en gitarrkonsert framförd av finalisterna i Peace Beat Club. Även bombmuséerna är olika. Hiroshimas är grått och nedtyngt av allvar och sorg medan Nagasaki möter en med glada ansikten och färgglada collage av tranor som önskar alla fred och kärlek.
Nagasaki var länge den enda staden i Japan som var öppen för västerlänningar och en sjättedel av Japans kristna bor här. Därför blir också valet av staden som bombmål extra märkligt. Ännu märkligare blir det om man betänker att den inte ens fanns med på den första listan över tänkbara mål. Ett av kriterierna för bombmål var ju också att inga allierade krigsfångar skulle få drabbas - fångar som det fanns gott om i Nagasaki.
Inne i muséet finner jag en lista över vilka sjukdomar som drabbade de överlevande efter bomben. Det är cancer, leukemi och hjärntumörer. Även genetiska defekter hos barnen. Visste jag inte bättre skulle jag kunna ta det för en lista över sjukdomarna för Gulf-veteranerna eller Iraks strålningsskadade folk. Extra ironiskt blir det om man tänker på att Japan var ett av de länder som deltog i anfallet mot Irak och medverkade i de sanktioner som förhöjde lidandet så mycket. Just nu arbetar också Japans premiärministern på en förändring av konstitutionen för att återigen få föra krig i världen. Det finns två städer, vilkas museer han borde besöka innan han fattar ett sådant beslut.
-------------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö U-lands och FredsFörenings Radio Tuff 2007-04-22
-------------------------------------------------------
Hampus Eckerman har i många år varit medarbetare i Radio Tuff. Nu är han på jordenruntresa och varje vecka i över sex månader har hans krönikor kunnat höras på 91,4 MHz (på webben www.tyresoradion.se) söndagar kl 17-18 och tisdagar kl 18-19.. De har hittills sänts från Kuba, Guatemala, Mexico, USA, Fiji, Nya Zeeland, Australien, Bali, Jakarta, Singapore, Malaysia, Brunei, Japan och resan fortsätter. Hampus’ rapporter finns på www.tuff.fred.se och på www.tuffsandin.blogspot.com Dessutom har han numera en egen blogg: http://motbilder.blogspot.com
Att åka till Hiroshima gav mig en märklig Deja Vu känsla från mitt besök i den lilla tyska staden Pforzheim. Pforzheim var en av de städer som brandbombades av de allierade under 2:a världskriget. Bombangreppet var så förödande att hela staden utplånades och 20 000 av dess befolkning kremerades, de flesta av dem kvinnor och barn. När de överlevande efteråt såg sin stad fanns endast aska och ruiner kvar. Så lite återstod att man fick rådet att bara lämna allt. Ändå började de överlevande med återuppbyggnaden och nu står där en ny stad, vibrerande av liv.
På samma sätt har Hiroshima rest sig ur askan. När man anländer till tågstationen möts man direkt av shoppingallerior och pachinko-palats, Japans version av spelhallar. Spårvagnar står redo att forsla besökare runt staden och överallt är folk i rörelse, skrattandes, småjoggandes, männen ofta i kostymer medan kvinnorna har korta kjolar och knähöga stövlar.
Ändå finns det mycket som varslar om stadens historia. Överallt i staden finns små monument, ofta resta av familj, vänner och grannar, över dem man sörjer och saknar efter atombomben. I mitten av staden står The Atomic Dome, atomkupolen, en av de få byggnader som klarade smällen som förintade staden tillsammans med hälften av dess invånare. Byggnaden är bara ett skelett och är en skrämmande påminnelse om bombens förstörelseverkan. Står man i den närbelägna fredsparken och tittar på kupolen kan man då och då höra en klocka klämta i bakgrunden. Det är förbipasserande som klämtar i fredsklockan med förhoppningen att fredens klockor en dag ska ringa över hela jorden.
Historien om den lilla flickan Sadako är välkänd för Radio Tuffs lyssnare, även om den berättas lite annorlunda här. Sadako var ett av de barn som drabbades av cancer efter Hiroshimabombens strålning. När Sadako fick beskedet började hon att vika papperstranor enligt en japansk legend som säger att den som viker tusen tranor kommer att bli frisk. Så starkt var hennes mod att när hon vikt tusen tranor utan tillfrisknande, fortsatte hon oförväget. Efter de första tusen tranorna koncentrerade hon sig mer på kvalitet än på kvantitet. Tranorna, små konstverk i sig, blev mindre och mindre, snart var de så små att hon fick använda nålar för att vika dem. När Sadako slutligen avled av cancern var hon bara 12 år gammal.
Historien slutar inte där. När Sadakos klasskamrater fick höra om hennes bortgång började de att samla in pengar till ett monument över de barn som blev Hiroshima-bombens offer. Barnens Fredsmonument, en liten flicka som håller en stor papperstrana över sitt huvud, står idag i fredsparken, bara en bit ifrån bombens nedslagsplats. Runt omkring monumentet, i stora glasskåp, hänger tusen och åter tusen tranor i långa girlanger. Tranorna har vikts av skolbarn runt om i hela Japan och resten av världen och skickats för att minnas den lilla flickans mod.
Tranorna återfinns också i resten av parken. De hänger runt halsen på den sköldpadda som utgör minnesmärket för de 2000 koreanska krigsfångar som offrades i attacken. De hänger också i ett bås vid den lilla oansenliga kulle som befinner sig i fredsparkens västra del. Få andra besökare eller turister kommer dit, eftersom den inte finns med i de flesta guideböcker och ser tämligen oansenlig ut. Ändå är det just där som benen och askan efter 10 000-tals av bombens offer ligger begravda. Att stå vid kullen ger en märklig känsla, eftersom man i princip är ensam med alla de 10 000-tals människor vars brott det var att bo i en stad som användes för att statuera exempel i vad som kan sägas vara kalla krigets början.
I fredsparken finns också ett utmärkt museum som berättar bakgrunden till atombomben, stadens militära bakgrund och mycket mer. Obehagligt blir det när den amerikanske utrikesministern Byrne, samma person som senare skulle ligga bakom militärkuppen i Guatemala, beskriver en av orsakerna till bombningen: utan att kunna visa på en militär framgång med bombprojektet skulle det bli svårt att motivera de gigantiska ekonomiska utläggen efter kriget. Än mer skrämmande är att man medvetet ville att civila skulle dö i attacken. Ingen förvarning till Japan gavs om vapnets existens, trots att man visste att Japan redan förhandlade med Sovjetunionen om kapitulation. Ett av kriterierna för bombmål var också en minimistorlek på ytan - så att så många som möjligt skulle drabbas.
Ibland blir muséet olidligt, som den pappa som inte kunde acceptera att hans lille son skulle begravas ensam, långt från hemmet. Istället begravde han pojken i trädgården tillsammans med hans favoritleksak, en trehjuling. 20 år senare grävdes kvarlevorna upp för att läggas till vila i en familjegrav. Nu står trehjulingen, som i två decennier var barnets enda sällskap utställt i Hiroshima-muséet.
Hiroshima-muséet stannar dock inte vid det egna lidandet, utan höjer blicken till resten av världen. En uppmaning går ut till alla som vill hitta sanningen om den egna historien - titta i grannländernas skolböcker. Uppmärksamhet har också getts till stråloffer i resten av världen, från dem som arbetat i urangruvor till dem som sysslat med undermålig medicinsk utrustning. Det är också i Hiroshima-muséets bibliotek jag hittar en utmärkt bok om utarmat uran.
* * *
Av den japanska tidningen Chigoku Shimbuns 350 anställda dödades 113 vid Hiroshimabombens nedslag. Tidningen har sen dess fortsatt att utges med mottot "Bidrag till världsfreden", motsatsen till vår svenska morgonpress. Tidigare har man gjort specialreportage om atomenergi, strålskador och fred. År 2000 gjorde den prisbelönte reportern Akira Tashiro en serie reportage om utarmat uran som senare samlades i boken "Discounted Casualties" - oräknade offer.
Vad som gör Tashiros reportage så spännande är att han inte bara granskat offren där bomberna fällts, utan också kontrollerat fabriker där de tillverkats och artillerifält där de provskjutits.
I staden Concord, i närheten av Boston, tillverkade firman Nuclear Metals, senare omdöpt till Starmet, rustningspenetrerande patroner innehållande utarmat uran. Fabriken blev snart kallad för USA:s giftigaste arbetsplats. Avfall dumpades direkt utanför fabriken och både luft och grundvatten förgiftades. Cancerfallen ökade markant och bara på en gata drabbades fyra 20- till 30-åriga icke-rökare av lungcancer. Staden i sin helhet hade dubbelt så många fall av leukemi, blodcancer, som resten av staden, och en invånare som granskade 100 hushåll över 2 år fann 54 fall av cancer. Från fabriken kunde arbetarna se döda fåglar där uranet släppts ut, och ofta döda katter. Själva drabbades de av andningsproblem och många också av leukemi. Bland symptomen för deras lidande fanns värkande leder, begränsat synfält och huvudvärk. Exakt samma problem som återvändande soldater efter Gulf-kriget hade.
Staden Susanville i Kalifornien ligger endast fem mil från ett av arméns avverkningsplatser för obsoleta vapen. Ständigt hörs explosioner när de förlegade vapnen sprängs. Staden har också dubbla statens genomsnitt för cancer, inkluderande leukemi, hjärntumörer och bröstcancer. Nu har staden stämt armén för att försöka förhindra sprängandet.
I den lilla amerikanska staden Colonie i närheten av Albany drevs fram till 1980 en fabrik för ammunitionstillverkning. Den tillverkade bland annat ammunition för 30 mm kanoner och dynamisk barlast för flygplan. I båda fallen var råmaterialet utarmat uran. Kärnforskaren Leonard Dietz, anställd av fabrikens ägare, National Lead Industries, övervakade uraninnehållet i luftfilter. "1979 hittades partiklar av utarmat uran i luftfilter 15 kilometer från basen", säger han. "Vi hittade dem till och med vid vår mest avlägsna kontrollpunkt fyra mil nordväst". Två veckor efter att Dietz rapporterat detta stängdes fabriken. 2001 hade saneringen av fabriken pågått i fem år och dittills kostat 700 miljoner kronor. När Dietz fick höra att utarmat uran skulle användas i Gulf-kriget skrev han till en vetenskaplig tidning:
"En 30 mm patron innehåller ca 300 gram utarmat uran. De största 120 mm patronerna innehåller ca 4,7 kilo. För att skydda amerikaners hälsa stängde vi en fabrik som släppte ut motsvarigheten till två 30 mm patroner i atmosfären per månad. Hur kan vi rättfärdiga användandet av miljoner såna patroner i Irak och Kuwait, de flesta endast under fyra dagars krig?"
Dietz fick rätt i sina farhågor. Av de 53 000 brittiska soldater som slogs på amerikansk sida dog 49 personer i strid, mer än det tiodubbla efter hemkomsten och 6000 soldater, mer än 10% av styrkan, klagar på fysiska problem. Av de 4500 kanadensiska soldaterna har 2000, hela 45 %, allvarliga hälsoproblem.
Dr. Cooper, professor i medicin kemi vid Sunderlands Universitet i England har granska det utarmade uranet som soldaterna andas in:
"De flesta av partiklarna förvandlas till keramiska partiklar av den höga temperaturen. Naturligt uran som intas med mat är lösligt, så det sköljs ut ur systemet med urinen inom 24 timmar. Keramiska partiklar, däremot, är inte lösbara. Teoretiskt sett skulle det ta 24 000 år för dem att helt elimineras från kroppen."
Dr. Cooper menar att det därför inte är underligt att veteraner fortfarande urinerar ut uran och påpekar att uranet också förts med blodet till benen och på så vis påverkat benmärgen. Uranet sätter sig också i mannens sperma vilket kan föras över till kvinnan vid samlag och på så vis föra sjukdomen vidare. Många fruar till veteraner och arbetare i vapenfabrikerna har klagat just på en brännande smärta i underlivet efter samlag.
Allra värst är Dr. Coopers konstaterande att uranets strålning också påverkar generna, vilket har visat sig på barnen hos Gulf-veteranerna. Värst har det drabbat barnen i Irak.
Efter Gulf-kriget -91 införde FN, på USA:s inrådan, sanktioner mot Irak. Dessa drakoniska sanktioner förbjöd all import av utrustning som kunde hjälpa till att bota eller bekämpa cancer. I Basra dog 1988 34 patienter i Cancer. 1998 hade antalet stigit till 428 och året efter till 500. Hur många som dör idag kan vi bara gissa, men antalet lär bara öka ju längre tid uranet befinner sig i kroppen.
Under samma tid har antalet barn med medfödda defekter ökat med mellan tre- och fyrahundra procent. Bilderna på dessa barn är outhärdliga att se på, och bara efter någon sekund måste man titta bort. Det är barn utan skinn, utan hjärna, med sex fingrar och tår. Barnens cancerandel har ökat i samma grad som födelsedefekterna. Även läkarna i Basra har förhöjd cancer frekvens efter att flera granater slagit ned i närheten av sjukhuset. De som innan invasionen av Irak berättade om hur amerikanska trupper skulle mötas av jublande irakier hade uppenbarligen aldrig läst den här boken.
* * *
Medan sorgen över bomben tycks dominera Hiroshima verkar Nagasaki istället ledas av glädjen över livet. Redan på arkitekturen märker man skillnaden - kontrasterna kunde inte vara större mellan Hiroshimas platta landskap av kolossala betongklumpar och Nagasakis myllrande små hus som in labyrint av smågator klättrar upp längs de bergsvägar som utgör staden där den vackert ligger vid havet. Redan vid järnvägsstationen möts man av en gitarrkonsert framförd av finalisterna i Peace Beat Club. Även bombmuséerna är olika. Hiroshimas är grått och nedtyngt av allvar och sorg medan Nagasaki möter en med glada ansikten och färgglada collage av tranor som önskar alla fred och kärlek.
Nagasaki var länge den enda staden i Japan som var öppen för västerlänningar och en sjättedel av Japans kristna bor här. Därför blir också valet av staden som bombmål extra märkligt. Ännu märkligare blir det om man betänker att den inte ens fanns med på den första listan över tänkbara mål. Ett av kriterierna för bombmål var ju också att inga allierade krigsfångar skulle få drabbas - fångar som det fanns gott om i Nagasaki.
Inne i muséet finner jag en lista över vilka sjukdomar som drabbade de överlevande efter bomben. Det är cancer, leukemi och hjärntumörer. Även genetiska defekter hos barnen. Visste jag inte bättre skulle jag kunna ta det för en lista över sjukdomarna för Gulf-veteranerna eller Iraks strålningsskadade folk. Extra ironiskt blir det om man tänker på att Japan var ett av de länder som deltog i anfallet mot Irak och medverkade i de sanktioner som förhöjde lidandet så mycket. Just nu arbetar också Japans premiärministern på en förändring av konstitutionen för att återigen få föra krig i världen. Det finns två städer, vilkas museer han borde besöka innan han fattar ett sådant beslut.
-------------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö U-lands och FredsFörenings Radio Tuff 2007-04-22
-------------------------------------------------------
Hampus Eckerman har i många år varit medarbetare i Radio Tuff. Nu är han på jordenruntresa och varje vecka i över sex månader har hans krönikor kunnat höras på 91,4 MHz (på webben www.tyresoradion.se) söndagar kl 17-18 och tisdagar kl 18-19.. De har hittills sänts från Kuba, Guatemala, Mexico, USA, Fiji, Nya Zeeland, Australien, Bali, Jakarta, Singapore, Malaysia, Brunei, Japan och resan fortsätter. Hampus’ rapporter finns på www.tuff.fred.se och på www.tuffsandin.blogspot.com Dessutom har han numera en egen blogg: http://motbilder.blogspot.com
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1129) 07-04-22 till ....
....till Tuffs Gunnar Petersen och Monica Schelin, som i onsdags (18/4) och fredags (20/4) i Kumla skola (Tyresö) med bilder berättade om Tuff-projekten i Indien inför skolans dagsverke den 10 maj. Sammanlagt besöktes sex klasser. Sådana skolbesök har resulterat i att ca 30 skolor bidragit till den systerskoleverksamhet Tuff bedrivit i 35 år. Det är okänt om det är 800 eller 1200 gånger olika tuff-medlemmar gratis informerat i skolor om tredje världen.
OBS: På onsdag den 25 april kl 19 kommer Täbylärarna Barbro Rudström och Andreas Stahre till Bollmora föreningsgårds kulturcafé och berättar med bilder om Tuff-projekten i Indien, som de besökte i vintras
....till nuvarande Malmöbon Marianne Stieger, som förra veckan lyssnade på Radio Tuff (via www.tyresoradion.se). Hon kommenterar krönikan som delvis handlade om Staffan Heimerson och berättade att hon för några år sedan hörde honom i Tyresö bygdegård:
”När Heimerson gick på som bäst om Tysklands feghet och ovilja att delta i Irak-anfallet gick jag i svaromål. Jag förklarade Tysklands nekande med den passus som står inskriven i den tyska grundlagen som antogs 1949, i vilken det sägs att Tyskland aldrig mera får delta i anfallskrig utomlands. Det blev ingen mera diskussion, utan Heimerson övergick plötsligt till att tala om annat, men publiken kom efteråt fram och tackade mig för att jag hade vågat stå för min åsikt.”
....till Tyresöradions Succékanalen 91,4, som 22/4 -13/5 sänder halvtimmar om två jubilerande föreningar, dels Tyresö Teaterförening, 20 år, dels Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF), 40 år. Hörs också på www.tyresoradion.se
....till den amerikanske professorn Noam Chomsky, som i Aftonbladet (18/4) ger förslag på hur vi ska hindra att vi går under. Han skriver bland annat:
”Resultaten av ett angrepp på Iran skulle kunna bli fruktansvärda. En nyligen publicerad studie av ’Irakeffekten’, gjord av terrorismexperterna Peter Bergen och Paul Cruickshank, visade att Irakinvasionen har lett till en sjufaldig ökning av terrorismen. ’Iraneffekten’ skulle troligen bli ännu mycket allvarligare och långvarigare. Den brittiske militärhistorikern Corelli Barnett talar för många när han varnar för att ’en attack mot Iran skulle i praktiken innebära starten på tredje världskriget’ ”
Chomsky skriver också:
”En godtagbar lösning på den nuvarande krisen skulle tillåta Iran att utveckla kärnenergi, i enlighet med rättigheterna i ickespridningsavtalet, men inte kärnvapen”
....till Förre folkhälsoministern Morgan Johansson som i SvD (14/4) försvarar sig mot anklagelser om att ha sanktionerat attacker på kristendomen. Han påpekar att han kritiserat både kristen och muslimsk fundamentalism och skriver:
”För mig är det barbariskt att motarbeta kondomanvändning i en värld där 40 miljoner människor bär på hiv, och där uppemot fem miljoner människor nysmittas varje år. Och det är grymt och omänskligt att förfölja läkare som utför aborter, i en värld där över 70.000 kvinnor dör varje år av illegala aborter.”
....till Mittuniversitetets Masoud Kamali som i AB (14/4) skriver under rubriken ”Bildt tiger om USA:s och Englands krigsplaner”. Han tycker att regeringens handfallenhet gentemot den orättfärdiga invasionen av Irak är märkvärdig och påpekar att Bildt håller tyst om nya koloniala krigsplaner, den här gången mot Iran. Demokrati kan inte bombas in i ett land, betonar Kamali
....till Svenska Freds ordförande Frida Blom, som i Studio Ett i Sveriges Radio (20/4) menade att Carl Bildt skjuter ifrån sig kritik genom att kritisera kritikerna. På tal om hans många internationella kontakter sa Frida bland annat:
”Vi ska komma ihåg att det inte är vilka kontakter som helst utan det är kontakter som gör att Carl Bildt förknippas med amerikansk vapenindustri och krigslobby”
Fortsätter Bildt att försvara dessa sina engagemang, påpekade Frida Blom, minskar hans trovärdighet i till exempel Irakfrågan
....till Ann Sandin-Lindgren, som nu uppdaterat Tyresöradions ena hemsida www.tyresoradion.se efter det att den legat i träda under 1½ år.
OBS: På onsdag den 25 april kl 19 kommer Täbylärarna Barbro Rudström och Andreas Stahre till Bollmora föreningsgårds kulturcafé och berättar med bilder om Tuff-projekten i Indien, som de besökte i vintras
....till nuvarande Malmöbon Marianne Stieger, som förra veckan lyssnade på Radio Tuff (via www.tyresoradion.se). Hon kommenterar krönikan som delvis handlade om Staffan Heimerson och berättade att hon för några år sedan hörde honom i Tyresö bygdegård:
”När Heimerson gick på som bäst om Tysklands feghet och ovilja att delta i Irak-anfallet gick jag i svaromål. Jag förklarade Tysklands nekande med den passus som står inskriven i den tyska grundlagen som antogs 1949, i vilken det sägs att Tyskland aldrig mera får delta i anfallskrig utomlands. Det blev ingen mera diskussion, utan Heimerson övergick plötsligt till att tala om annat, men publiken kom efteråt fram och tackade mig för att jag hade vågat stå för min åsikt.”
....till Tyresöradions Succékanalen 91,4, som 22/4 -13/5 sänder halvtimmar om två jubilerande föreningar, dels Tyresö Teaterförening, 20 år, dels Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF), 40 år. Hörs också på www.tyresoradion.se
....till den amerikanske professorn Noam Chomsky, som i Aftonbladet (18/4) ger förslag på hur vi ska hindra att vi går under. Han skriver bland annat:
”Resultaten av ett angrepp på Iran skulle kunna bli fruktansvärda. En nyligen publicerad studie av ’Irakeffekten’, gjord av terrorismexperterna Peter Bergen och Paul Cruickshank, visade att Irakinvasionen har lett till en sjufaldig ökning av terrorismen. ’Iraneffekten’ skulle troligen bli ännu mycket allvarligare och långvarigare. Den brittiske militärhistorikern Corelli Barnett talar för många när han varnar för att ’en attack mot Iran skulle i praktiken innebära starten på tredje världskriget’ ”
Chomsky skriver också:
”En godtagbar lösning på den nuvarande krisen skulle tillåta Iran att utveckla kärnenergi, i enlighet med rättigheterna i ickespridningsavtalet, men inte kärnvapen”
....till Förre folkhälsoministern Morgan Johansson som i SvD (14/4) försvarar sig mot anklagelser om att ha sanktionerat attacker på kristendomen. Han påpekar att han kritiserat både kristen och muslimsk fundamentalism och skriver:
”För mig är det barbariskt att motarbeta kondomanvändning i en värld där 40 miljoner människor bär på hiv, och där uppemot fem miljoner människor nysmittas varje år. Och det är grymt och omänskligt att förfölja läkare som utför aborter, i en värld där över 70.000 kvinnor dör varje år av illegala aborter.”
....till Mittuniversitetets Masoud Kamali som i AB (14/4) skriver under rubriken ”Bildt tiger om USA:s och Englands krigsplaner”. Han tycker att regeringens handfallenhet gentemot den orättfärdiga invasionen av Irak är märkvärdig och påpekar att Bildt håller tyst om nya koloniala krigsplaner, den här gången mot Iran. Demokrati kan inte bombas in i ett land, betonar Kamali
....till Svenska Freds ordförande Frida Blom, som i Studio Ett i Sveriges Radio (20/4) menade att Carl Bildt skjuter ifrån sig kritik genom att kritisera kritikerna. På tal om hans många internationella kontakter sa Frida bland annat:
”Vi ska komma ihåg att det inte är vilka kontakter som helst utan det är kontakter som gör att Carl Bildt förknippas med amerikansk vapenindustri och krigslobby”
Fortsätter Bildt att försvara dessa sina engagemang, påpekade Frida Blom, minskar hans trovärdighet i till exempel Irakfrågan
....till Ann Sandin-Lindgren, som nu uppdaterat Tyresöradions ena hemsida www.tyresoradion.se efter det att den legat i träda under 1½ år.
fredag, april 20
Bengt Svensson i San Francisco: ”JAG BOR I ETT IMPERIUM PÅ DEKIS”
När flygplanen körde in i World Trade Center 11/9 2001, var Rudy Giuliani stans borgmästare. Medan president Bush for kors och tvärs genom landet i ett militärflygplan, var Rudy Giuliani på plats hos offren för terrordådet och framstod som en ledare man kunde lita på i svåra tider. Rätt omgående började man tala om honom som en framtida presidentkandidat.
Nu har hans tid kommit. Han är, som det heter, "running for President".
Dock har han snubblat på några ojämnheter i vägen. Att Giuliani var inne på sitt tredje äktenskap var redan känt av folk som har betalt för att hålla reda på sådant, men att fru nummer tre också var inne på sitt tredje äktenskap krävde lite ansträngning för att kunna avslöja. Så långt var dock allt väl i ett land där folk gifter sig och skiljer sig i svindlande fart. När våra storartade journalister började undersöka fru Giulianis första äktenskap fann de dock en hund begraven, en hel drös faktiskt. Det var nämligen så att hennes förste make var försäljare av kirurgiska häftklamrar (surgical staples). De används för att häfta ihop kirurgiska snitt efter operationer. Antagligen finns det ett facknamn på svenska, men undertecknad är inte så hemma i kirurgibranschen.
För att kunna sälja de här kirurgiska häftklamrarna måste förstås försäljaren kunna demonstrera deras förträfflighet. Eftersom han inte gärna kunde åka runt och sprätta upp och häfta ihop folk inför publik, tog han hjälp av människans bäste vän. Ja, hunden ska ju vara människans bäste vän. Mer osäkert är det väl om människan också är hundens bäste vän.
Demonstrationerna tillgick så, att man skar ett djupt sår i en nedsövd hund, så att blodet forsade, och sedan snabbt och geschwint häftade ihop jycken, så att blodflödet stoppades. Det skulle ju varit humanare att skära i en död hund, men broblemet är att döda hundar inte blöder, och demonstrationen skulle inte varit särskilt effektiv. Jag behöver väl inte nämna att det var fru Giuliani den tredje, som svingade charkuteriverktygen. Hundarna vaknade aldrig upp igen. Antingen dog de av den omilda behandlingen, eller också avlivades de efteråt. Nu är det här med hundar och politiker en känslig historia i USA.
Amerikanerna kräver nämligen att Vita Huset befolkas av en ärlig varelse. För att tillmötesgå det kravet håller sig alla presidenter med hund. I nödfall får en katt duga. Att imperiets första dam då skulle ha försörjt sig på blodiga hundavlivningar i sin glada ungdom är helt enkelt oacceptabelt för det amerikanska folket. Alltså kommer ridån snart att gå ner framför Rudy Giulianis presidentkandidatskampanj.
Jag bor i ett imperium på dekis. Ibland har presidenten varit på dekis, som Nixon, och ibland har kongressen varit på dekis, som under Clinton. Men efter att G.W.Bush blev president, fick vi en kombination av en president på dekis, en kongress på dekis, en högsta domstol (som utses av presidenten) på dekis samt ett massmediaetablissemang som övergav sin granskande och kritiska funktion och också gick på dekis.
Minns ni när invasionen av Irak just börjat, och ockupationstrupperna ännu inte nått Bagdad? Det fanns nästan inget irakiskt militärt motstånd. Men i Bagdad höll informationsministern presskonferens dagligen och lovade att inkräktarna skulle besegras. Till och med när de amerikanska missilerna började falla över Bagdad, envisades han med att hävda inför hånflinande västjournalister att fienden snart skulle kastas ut ur landet. Jag minns inte vad den där ministern hette, bland annat för att hans namn sällan nämndes. I stället kallades han föraktfullt för Bagdad-Bob i amerikanska medier.
Jämför med behandlingen av amerikanska och brittiska politiska ledares osannolika, lögnaktiga eller rent absurda påståenden om Iraks så kallade massförstörelsevapen under krigets uppladdning, och den respekt de ändå mötte. Den amerikanske utrikesministern Powells tal i FN, som till och med Colin Powell själv skäms för numera, beskrev statsminister Göran Persson som "imponerande".
Fyra år och hundratusentals döda senare försöker amerikanska trupper fortfarande få Bagdad under kontroll. Krigsansträngningen kostar något i stil med 100 miljarder dollar om året, runt två miljarder svenska kronor per dag, eller 3000 dollar per irakier och år. Försvarsbudgeten som helhet är fem gånger större.
Europa är medansvarigt för Irakkriget. Tyskland, Frankrike och en del mindre länder vägrade delta, men de flesta stödde invasionen politiskt eller militärt.
Ur amerikansk synvinkel är det inte kriget som är problemet utan det faktum att man inte verkar kunna vinna det. Entusiasmen för kriget i början berodde på att man trodde att det snart skulle vara vunnet. Det var inte förrän de militära motgångarna och skandalerna började hopas, som Bushs popularitet började dala.
----------------------------------------------------------
Bengt Svensson, Radio Tuffs man i San Francisco.
Nu har hans tid kommit. Han är, som det heter, "running for President".
Dock har han snubblat på några ojämnheter i vägen. Att Giuliani var inne på sitt tredje äktenskap var redan känt av folk som har betalt för att hålla reda på sådant, men att fru nummer tre också var inne på sitt tredje äktenskap krävde lite ansträngning för att kunna avslöja. Så långt var dock allt väl i ett land där folk gifter sig och skiljer sig i svindlande fart. När våra storartade journalister började undersöka fru Giulianis första äktenskap fann de dock en hund begraven, en hel drös faktiskt. Det var nämligen så att hennes förste make var försäljare av kirurgiska häftklamrar (surgical staples). De används för att häfta ihop kirurgiska snitt efter operationer. Antagligen finns det ett facknamn på svenska, men undertecknad är inte så hemma i kirurgibranschen.
För att kunna sälja de här kirurgiska häftklamrarna måste förstås försäljaren kunna demonstrera deras förträfflighet. Eftersom han inte gärna kunde åka runt och sprätta upp och häfta ihop folk inför publik, tog han hjälp av människans bäste vän. Ja, hunden ska ju vara människans bäste vän. Mer osäkert är det väl om människan också är hundens bäste vän.
Demonstrationerna tillgick så, att man skar ett djupt sår i en nedsövd hund, så att blodet forsade, och sedan snabbt och geschwint häftade ihop jycken, så att blodflödet stoppades. Det skulle ju varit humanare att skära i en död hund, men broblemet är att döda hundar inte blöder, och demonstrationen skulle inte varit särskilt effektiv. Jag behöver väl inte nämna att det var fru Giuliani den tredje, som svingade charkuteriverktygen. Hundarna vaknade aldrig upp igen. Antingen dog de av den omilda behandlingen, eller också avlivades de efteråt. Nu är det här med hundar och politiker en känslig historia i USA.
Amerikanerna kräver nämligen att Vita Huset befolkas av en ärlig varelse. För att tillmötesgå det kravet håller sig alla presidenter med hund. I nödfall får en katt duga. Att imperiets första dam då skulle ha försörjt sig på blodiga hundavlivningar i sin glada ungdom är helt enkelt oacceptabelt för det amerikanska folket. Alltså kommer ridån snart att gå ner framför Rudy Giulianis presidentkandidatskampanj.
Jag bor i ett imperium på dekis. Ibland har presidenten varit på dekis, som Nixon, och ibland har kongressen varit på dekis, som under Clinton. Men efter att G.W.Bush blev president, fick vi en kombination av en president på dekis, en kongress på dekis, en högsta domstol (som utses av presidenten) på dekis samt ett massmediaetablissemang som övergav sin granskande och kritiska funktion och också gick på dekis.
Minns ni när invasionen av Irak just börjat, och ockupationstrupperna ännu inte nått Bagdad? Det fanns nästan inget irakiskt militärt motstånd. Men i Bagdad höll informationsministern presskonferens dagligen och lovade att inkräktarna skulle besegras. Till och med när de amerikanska missilerna började falla över Bagdad, envisades han med att hävda inför hånflinande västjournalister att fienden snart skulle kastas ut ur landet. Jag minns inte vad den där ministern hette, bland annat för att hans namn sällan nämndes. I stället kallades han föraktfullt för Bagdad-Bob i amerikanska medier.
Jämför med behandlingen av amerikanska och brittiska politiska ledares osannolika, lögnaktiga eller rent absurda påståenden om Iraks så kallade massförstörelsevapen under krigets uppladdning, och den respekt de ändå mötte. Den amerikanske utrikesministern Powells tal i FN, som till och med Colin Powell själv skäms för numera, beskrev statsminister Göran Persson som "imponerande".
Fyra år och hundratusentals döda senare försöker amerikanska trupper fortfarande få Bagdad under kontroll. Krigsansträngningen kostar något i stil med 100 miljarder dollar om året, runt två miljarder svenska kronor per dag, eller 3000 dollar per irakier och år. Försvarsbudgeten som helhet är fem gånger större.
Europa är medansvarigt för Irakkriget. Tyskland, Frankrike och en del mindre länder vägrade delta, men de flesta stödde invasionen politiskt eller militärt.
Ur amerikansk synvinkel är det inte kriget som är problemet utan det faktum att man inte verkar kunna vinna det. Entusiasmen för kriget i början berodde på att man trodde att det snart skulle vara vunnet. Det var inte förrän de militära motgångarna och skandalerna började hopas, som Bushs popularitet började dala.
----------------------------------------------------------
Bengt Svensson, Radio Tuffs man i San Francisco.
lördag, april 14
HEMINGWAYS LIKE OCH ALLA VI ”FEGISAR”
Aftonbladets Staffan Heimerson är en av Sveriges mest erfarna journalister. Han har rapporterat från världens alla hörn och är inte rädd att sticka ut huvudet utan tar ut svängarna. Sådant är alltid lockande att läsa, om inte annat för att få känna sig oppositionell. Kort sagt: Heimerson är en kaxig typ.
En gång intervjuade jag honom för Radio Tuff. Det var länge sen, för Aftonbladet låg ännu i Klarakvarteren. Inslaget väckte en viss uppmärksamhet även utanför radion, bland annat i tidningen Journalisten. Det berodde på att Heimerson liknade sig själv vid Ernest Hemingway. Denne hade under andra världskriget tagit sig in till Paris just innan den amerikanska armén intog staden, så han var där och kunde välkomna sina landsmän.
I intervjun i Radio Tuff hänvisade Heimerson till Hemingway och berättade med stor entusiasm, att han minsann hade varit med om detsamma. Det var i Nicaraguas huvudstad Managua just när sandinisterna tog över makten från diktatorn Somoza 1979. När sandinisterna marscherade in i staden stod svenske Heimerson där och hälsade befriarna välkomna och kände sig som Hemingway.
I går (14/4) hade hans krönika i Aftonbladet slagorden ”Sluta vara så fega, svenskar” och ”Än en gång denna neutralitet och eviga feghet”. Som så många efterkloka tar han sats i Sveriges hållning under andra världskriget: ”Med Afghanistan är det nu som det 1945 var med Norge”. Dåvarande försvarsministern Per Edvin Sköld stämplas som ”neutralitetsbesatt”.
Heimerson skriver om en kolumnist, som är så ”frökenaktig”, att han varnar för att svenska soldater kan komma hem från Afghanistan i svarta plastsäckar. Och han har bara förakt till övers för undertecknarna av uppropet mot den svenska truppnärvaron. En av dem är förre försvarsministern Thage G. Peterson och denne har till och med erkänt att han möjligen är feg, påpekar Heimerson, som citerar ur en nyutkommen bok ”Vi svenskar kan berätta att det går att leva utan ära".
Några Hemingways är inte de som i många år har befolkat Tuffs diskussionscafé med det vitsiga namnet Filosofika. Och de fikar, dock inte efter ära. Det är högt i tak och många olika åsikter luftas. Den toleranta stämningen är samtalsledaren Göran Flodmans förtjänst. I onsdags var ämnet för diskussionen svenska trupper utomlands och även i denna fråga fanns olika uppfattningar.
Göran Flodman talade om att välja mellan två onda ting. Om de utländska trupperna dras bort kanske det blir fred, och kanske upphör den florerande knarkhandeln och kanske kommer återuppbyggnad i gång av det så många år krigshärjade landet. Men han fruktade samtidigt att talibanerna gör Afghanistan till ett näste för koranskolor och terroristnätverk, att det blir nya inbördeskrig, att utländska hjälparbetare kastas ut och att kvinnoförtrycket ökar.
Det flodmanska resonemangets andra alternativ är att främmande trupp stannar. Faran med detta är att stridsglada soldater fortsätter med sina övergrepp mot civilbefolkningen, att hatet mot väst och främst USA växer och sprider sig i den muslimska världen. Fördelen kan vara att grunden läggs för en fredlig utveckling, fundamentalistiska överdrifter motverkas och talibanerna stoppas. Detta menar han är det minst onda av två onda ting.
Seppo Isotalo höll med Göran om att det ofta gäller att välja mellan pest och kolera. Han påminde hur vi som vintern 2003 protesterade mot det annalkande anfallet på Irak blev beskyllda för att demonstrera för Saddam Hussein. Det finns inga vackra lösningar, säger Seppo, men vad vi vet är den skada USA gör i Irak och Afghanistan, medan vi inte vet vilken skada inhemska makthavare, typ talibanerna, kan komma att göra. Alltså menar han, att talibanerna är det minst onda.
En annan deltagare i diskussionen var Bo Hellgren. Han tycker att medierna är enkelriktade i sitt ständiga användande av terroriststämpeln mot alla som opponerar sig mot den västliga demokratins avarter och där krig och militärt våld förvandlas till fredsskapande verksamhet. Han menar, att det västliga missbruket av militärt våld är grundorsaken till konflikterna, ojämlikheten och misären runt om i världen.
Många inlägg gjordes också av Åsne Liedén. Hon tror inte på att amerikanerna i första hand är i Afghanistan för att öka kvinnors och andras friheter utan framhöll områdets geopolitiska betydelse liksom de stora oljetillgångar som finns i grannskapet.
Förre förbundssekreteraren i Svenska Afghanistankommittén Peter Hjukström e- postar om flera dödade nyligen bland de främmande soldaterna och skriver:
”Vi är på god väg mot ett nytt Irak-scenario. Det är en förfärlig tragedi för i första hand det afghanska samhället, men givetvis även för de utländska soldater som på falska premisser sänds ut i döden. Jag vill under inga villkor sälla mig till de skaror som med klämkäck och simpel retorik manar ut svenska eller andra nationaliteters ungdomar till detta elände. Detta är dödfött, kontraproduktivt och försinkar och försvårar en nödvändig afghansk fredsprocess på sikt.”
--------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1128) 2007-04-15
En gång intervjuade jag honom för Radio Tuff. Det var länge sen, för Aftonbladet låg ännu i Klarakvarteren. Inslaget väckte en viss uppmärksamhet även utanför radion, bland annat i tidningen Journalisten. Det berodde på att Heimerson liknade sig själv vid Ernest Hemingway. Denne hade under andra världskriget tagit sig in till Paris just innan den amerikanska armén intog staden, så han var där och kunde välkomna sina landsmän.
I intervjun i Radio Tuff hänvisade Heimerson till Hemingway och berättade med stor entusiasm, att han minsann hade varit med om detsamma. Det var i Nicaraguas huvudstad Managua just när sandinisterna tog över makten från diktatorn Somoza 1979. När sandinisterna marscherade in i staden stod svenske Heimerson där och hälsade befriarna välkomna och kände sig som Hemingway.
I går (14/4) hade hans krönika i Aftonbladet slagorden ”Sluta vara så fega, svenskar” och ”Än en gång denna neutralitet och eviga feghet”. Som så många efterkloka tar han sats i Sveriges hållning under andra världskriget: ”Med Afghanistan är det nu som det 1945 var med Norge”. Dåvarande försvarsministern Per Edvin Sköld stämplas som ”neutralitetsbesatt”.
Heimerson skriver om en kolumnist, som är så ”frökenaktig”, att han varnar för att svenska soldater kan komma hem från Afghanistan i svarta plastsäckar. Och han har bara förakt till övers för undertecknarna av uppropet mot den svenska truppnärvaron. En av dem är förre försvarsministern Thage G. Peterson och denne har till och med erkänt att han möjligen är feg, påpekar Heimerson, som citerar ur en nyutkommen bok ”Vi svenskar kan berätta att det går att leva utan ära".
Några Hemingways är inte de som i många år har befolkat Tuffs diskussionscafé med det vitsiga namnet Filosofika. Och de fikar, dock inte efter ära. Det är högt i tak och många olika åsikter luftas. Den toleranta stämningen är samtalsledaren Göran Flodmans förtjänst. I onsdags var ämnet för diskussionen svenska trupper utomlands och även i denna fråga fanns olika uppfattningar.
Göran Flodman talade om att välja mellan två onda ting. Om de utländska trupperna dras bort kanske det blir fred, och kanske upphör den florerande knarkhandeln och kanske kommer återuppbyggnad i gång av det så många år krigshärjade landet. Men han fruktade samtidigt att talibanerna gör Afghanistan till ett näste för koranskolor och terroristnätverk, att det blir nya inbördeskrig, att utländska hjälparbetare kastas ut och att kvinnoförtrycket ökar.
Det flodmanska resonemangets andra alternativ är att främmande trupp stannar. Faran med detta är att stridsglada soldater fortsätter med sina övergrepp mot civilbefolkningen, att hatet mot väst och främst USA växer och sprider sig i den muslimska världen. Fördelen kan vara att grunden läggs för en fredlig utveckling, fundamentalistiska överdrifter motverkas och talibanerna stoppas. Detta menar han är det minst onda av två onda ting.
Seppo Isotalo höll med Göran om att det ofta gäller att välja mellan pest och kolera. Han påminde hur vi som vintern 2003 protesterade mot det annalkande anfallet på Irak blev beskyllda för att demonstrera för Saddam Hussein. Det finns inga vackra lösningar, säger Seppo, men vad vi vet är den skada USA gör i Irak och Afghanistan, medan vi inte vet vilken skada inhemska makthavare, typ talibanerna, kan komma att göra. Alltså menar han, att talibanerna är det minst onda.
En annan deltagare i diskussionen var Bo Hellgren. Han tycker att medierna är enkelriktade i sitt ständiga användande av terroriststämpeln mot alla som opponerar sig mot den västliga demokratins avarter och där krig och militärt våld förvandlas till fredsskapande verksamhet. Han menar, att det västliga missbruket av militärt våld är grundorsaken till konflikterna, ojämlikheten och misären runt om i världen.
Många inlägg gjordes också av Åsne Liedén. Hon tror inte på att amerikanerna i första hand är i Afghanistan för att öka kvinnors och andras friheter utan framhöll områdets geopolitiska betydelse liksom de stora oljetillgångar som finns i grannskapet.
Förre förbundssekreteraren i Svenska Afghanistankommittén Peter Hjukström e- postar om flera dödade nyligen bland de främmande soldaterna och skriver:
”Vi är på god väg mot ett nytt Irak-scenario. Det är en förfärlig tragedi för i första hand det afghanska samhället, men givetvis även för de utländska soldater som på falska premisser sänds ut i döden. Jag vill under inga villkor sälla mig till de skaror som med klämkäck och simpel retorik manar ut svenska eller andra nationaliteters ungdomar till detta elände. Detta är dödfött, kontraproduktivt och försinkar och försvårar en nödvändig afghansk fredsprocess på sikt.”
--------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1128) 2007-04-15
HAMPUS ECKERMAN: Japan, körsbärsblommor, 2:a världskriget.
Hej alla lyssnare,
Den senaste veckan har jag befunnit mig i de söta seriefigurernas land, Japan. Allt och alla verkar ha små gulliga figurer som symboler. Inte nog med att de finns som reklam, visas upp över hela husfasader och används som förklaringar i tunnelbanan, det tycks som även kommunal service måste ha en motsvarighet. Busstationerna är prydda av ett märkligt grönt monster med antenner på huvudet och brandbilarna stoltserar med en liten pojke med hink som hjälm.
Överlag ger Japan ett smått surrealistiskt intryck. Varför envisades städmaskinen i Tokyos tågstation med att spela "Du är den ende" om och om igen tills den till slut växlade till "Kaljinka"? Varför började alla i popcornaffären sjunga när jag gick förbi? Vad ville egentligen flickan i fransk hembiträdesuniform och varför maskerar japanerna sina sopbilar som glassbilar? Konversationer får också en komisk prägel - jag startar med ett vänligt amerikanskt "Hi!" och får till svar ett japanskt militäriskt "Hai!". Det senare betyder "ja", som alla som sett TV-serien Shogun vet, och verkar användas mest hela tiden tillsammans med små bugningar som jag frenetiskt försöker efterhärma.
Just nu blommar körsbärsträden vilket man märker vart man än går. I parkerna ser det ut som hela himlen är täckt av körsbärsblommor och de rosa bladen faller nedåt som ett sakta regn. Överallt står japanerna och tittar eller har picknick under träden. Pollenallergikerna verkar mindre nöjda och visar detta med att bära munskydd som får dem att likna kannibalen Hannibal Lecter. För dem som inte hinner med att själva njuta av prakten visar den japanska televisionen körsbärsblommeprognoser för hela landet medan reportrar springer runt och intervjuar folk om varför just de tycker det är fantastiskt med körsbärsblommor. Som svensk känns det som om hela Japan förvandlats till Nangijala, om än ett högteknologiskt sådant.
I Osaka har jag besökt stadens fredsmuseum över dem som mer ofrivilligt blev förpassade till Nangijala då de amerikanska styrkorna brandbombade staden under 2:a världskriget. 15 000 människor dog på fläcken och en miljon av stadens två miljoner invånare drevs på flykt. Vid muséets ingång fanns en skylt som påminde om de grymheter som japanerna begick under kriget vilket kändes skönt efter de australiska självförhärligande muséerna.
Därmed inte sagt att japanerna i stort accepterar historiebeskrivningen om japanska krigsförbrytelser. Idag förespråkar den tidigare premiärministerns rådgivare att Japan ska bli en "normal" nation där det blir obligatoriskt att salutera flaggan och sjunga nationalsången i skolorna. Redan under 50-talet beslöt man sig för att de amerikanska krigsförbrytartribunalerna snarast handlade om segerherrarnas syn på historien och återupprättade de dömda generalerna. Premiärministern gör sitt bästa för att bortförklara de hundratusentals sexslavar som tillfångatogs för utnyttjande av den japanska armén, skolans historieböcker skrivs om för att dölja militärens roll i massjälvmorden på 200 000 människor i Okinawa och parlamentsledamöter sponsrar en film om att Nanjing-massakern i Kina aldrig ägde rum. Samtidigt som man ber om ursäkt i tal i utlandet tar man tillbaka ursäkten i den japanska pressen. Fortfarande dock bättre än västerländsk press som aldrig någonsin ber om ursäkt
.-------------------------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö U-lands och FredsFörenings Radio Tuff 2007-04-15
Den senaste veckan har jag befunnit mig i de söta seriefigurernas land, Japan. Allt och alla verkar ha små gulliga figurer som symboler. Inte nog med att de finns som reklam, visas upp över hela husfasader och används som förklaringar i tunnelbanan, det tycks som även kommunal service måste ha en motsvarighet. Busstationerna är prydda av ett märkligt grönt monster med antenner på huvudet och brandbilarna stoltserar med en liten pojke med hink som hjälm.
Överlag ger Japan ett smått surrealistiskt intryck. Varför envisades städmaskinen i Tokyos tågstation med att spela "Du är den ende" om och om igen tills den till slut växlade till "Kaljinka"? Varför började alla i popcornaffären sjunga när jag gick förbi? Vad ville egentligen flickan i fransk hembiträdesuniform och varför maskerar japanerna sina sopbilar som glassbilar? Konversationer får också en komisk prägel - jag startar med ett vänligt amerikanskt "Hi!" och får till svar ett japanskt militäriskt "Hai!". Det senare betyder "ja", som alla som sett TV-serien Shogun vet, och verkar användas mest hela tiden tillsammans med små bugningar som jag frenetiskt försöker efterhärma.
Just nu blommar körsbärsträden vilket man märker vart man än går. I parkerna ser det ut som hela himlen är täckt av körsbärsblommor och de rosa bladen faller nedåt som ett sakta regn. Överallt står japanerna och tittar eller har picknick under träden. Pollenallergikerna verkar mindre nöjda och visar detta med att bära munskydd som får dem att likna kannibalen Hannibal Lecter. För dem som inte hinner med att själva njuta av prakten visar den japanska televisionen körsbärsblommeprognoser för hela landet medan reportrar springer runt och intervjuar folk om varför just de tycker det är fantastiskt med körsbärsblommor. Som svensk känns det som om hela Japan förvandlats till Nangijala, om än ett högteknologiskt sådant.
I Osaka har jag besökt stadens fredsmuseum över dem som mer ofrivilligt blev förpassade till Nangijala då de amerikanska styrkorna brandbombade staden under 2:a världskriget. 15 000 människor dog på fläcken och en miljon av stadens två miljoner invånare drevs på flykt. Vid muséets ingång fanns en skylt som påminde om de grymheter som japanerna begick under kriget vilket kändes skönt efter de australiska självförhärligande muséerna.
Därmed inte sagt att japanerna i stort accepterar historiebeskrivningen om japanska krigsförbrytelser. Idag förespråkar den tidigare premiärministerns rådgivare att Japan ska bli en "normal" nation där det blir obligatoriskt att salutera flaggan och sjunga nationalsången i skolorna. Redan under 50-talet beslöt man sig för att de amerikanska krigsförbrytartribunalerna snarast handlade om segerherrarnas syn på historien och återupprättade de dömda generalerna. Premiärministern gör sitt bästa för att bortförklara de hundratusentals sexslavar som tillfångatogs för utnyttjande av den japanska armén, skolans historieböcker skrivs om för att dölja militärens roll i massjälvmorden på 200 000 människor i Okinawa och parlamentsledamöter sponsrar en film om att Nanjing-massakern i Kina aldrig ägde rum. Samtidigt som man ber om ursäkt i tal i utlandet tar man tillbaka ursäkten i den japanska pressen. Fortfarande dock bättre än västerländsk press som aldrig någonsin ber om ursäkt
.-------------------------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö U-lands och FredsFörenings Radio Tuff 2007-04-15
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1128) 07-04-15 till....
....till historikern Peter Englund, som i DN (12/4) recenserar Peter Handbergs bok ”Undergångens skuggor. Missiler och möten”. Boken handlar om de forna kärnvapenbaserna i Baltikum och Englund finner den ”genomtänkt och rasande intelligent”. Han påpekar att ordet ”katastrof” före 1900-talet bara användes om drabbande naturhändelser, men nu är det annorlunda:
”En katastrof är nu liksom per definition människoverk. I alla fall på något vis. Vilket givetvis speglar att vi satt oss i Guds ställe. Och det som fullbordade denna usurpering var, som Handmark påpekar, uppfinnandet av kärnvapen: Gud må ha skapat allt liv, men vi kan utplåna det. Flera gånger om. Sannolikheten talar fortfarande mot oss”
....till iranskan Shirin Ebadi, som fick Nobels fredspris 2003 och som nu kräver en folkomröstning om Irans kärnenergiprogram som hon menar utgör en allt större fara för miljoner människor
....till förre utrikesministern Jan Eliasson, som i Sveriges Radio (11/4) uttryckte sin oro över att USA och Israel anfaller Iran, trots att alla parter kommer att förlora på det. På frågan om en jämförelse mellan Irakkriget och ett eventuellt angrepp på Iran menade Eliasson att ett Irankrig vore mycket värre: ”Jag är frestad att använda ordet västanfläkt om skillnaden.”
....till Miljöpartiet i Tyresö, som genom Marie Åkesdotter använde Tuffs mangogram för att i kommunfullmäktige (12/4) avtacka det avgående oppositionsrådet Anders Bergérus (s) och för att gratulera fullmäktigeordföranden Jan Larsson (fp) på hans födelsedag.
....till Tuff-aktivisterna Sylvia Ljungdahl och Ingrid Hellgren, som (12/4) delade ut broschyren ”Fyra saker du inte vill veta om svensk vapenexport” till alla ledamöter av kommunfullmäktige
....till minnet av den amerikanske författaren Kurt Vonnegut, som avled i veckan. Som 22-årig krigsfånge upplevde han Dresdens förintelse genom angloamerikanska terrorbombningar och det var ämnet för hans mest kända bok ”Slakthus 5”. Där förklarar han varför bokens undertitel blev ”Barnkorståget”. Upphovet var ett besök hos en krigskompis, vars hustru blev rasande inför idén att skriva en bok om kriget:
”Du kommer att låta påskina att ni var män i stället för barn, och ni kommer att spelas på film av John Wayne och Frank Sinatra eller nån av de andra glamorösa gamla krigsälskande skitgubbarna. Och kriget kommer att verka underbart helt enkelt, så vi får en massa nya. Och de kommer att utkämpas av barn”
....till tidningen Dagens industri, som (12/4) publicerade en artikel av Svenska Freds. Den handlar om Indiens planer att köpa 126 nya stridsflygplan och att Saab försöker förmå Indien att välja det svenska stridsflyget Jas 39 Gripen. Affären är värd mellan 6,5 och 10 miljarder dollar. Men Indien kan komma att utrusta planen med kärnvapen. Svenska Freds’ ordförande Frida Blom:
”Om Sverige exporterar Jas till Indien så innebär det att vi bidrar till en uppgradering av landets kärnvapenstyrka. På dagens bolagsstämma
måste Saabs aktieägare kräva försäkringar av Saabs ledning om att Gripen inte kommer att utrustas med indiska kärnvapen”
....till nästa Tuff-möte, som handlar om de många Tuff-projekten i Indien. Från Bergtorpsskolan i Täby besöktes projekten i vintras av Barbro Rudström och Andreas Stahre. De berättar med bilder om Tuff-skolorna i Dharampur, de många brunnarna i området, dammarna, vallarna mot jordförstöring, vatten- och biblioteksanläggningar.
Alla är välkomna till Kulturcaféet, Bollmora föreningsgård onsdag den 25 april kl 19
”En katastrof är nu liksom per definition människoverk. I alla fall på något vis. Vilket givetvis speglar att vi satt oss i Guds ställe. Och det som fullbordade denna usurpering var, som Handmark påpekar, uppfinnandet av kärnvapen: Gud må ha skapat allt liv, men vi kan utplåna det. Flera gånger om. Sannolikheten talar fortfarande mot oss”
....till iranskan Shirin Ebadi, som fick Nobels fredspris 2003 och som nu kräver en folkomröstning om Irans kärnenergiprogram som hon menar utgör en allt större fara för miljoner människor
....till förre utrikesministern Jan Eliasson, som i Sveriges Radio (11/4) uttryckte sin oro över att USA och Israel anfaller Iran, trots att alla parter kommer att förlora på det. På frågan om en jämförelse mellan Irakkriget och ett eventuellt angrepp på Iran menade Eliasson att ett Irankrig vore mycket värre: ”Jag är frestad att använda ordet västanfläkt om skillnaden.”
....till Miljöpartiet i Tyresö, som genom Marie Åkesdotter använde Tuffs mangogram för att i kommunfullmäktige (12/4) avtacka det avgående oppositionsrådet Anders Bergérus (s) och för att gratulera fullmäktigeordföranden Jan Larsson (fp) på hans födelsedag.
....till Tuff-aktivisterna Sylvia Ljungdahl och Ingrid Hellgren, som (12/4) delade ut broschyren ”Fyra saker du inte vill veta om svensk vapenexport” till alla ledamöter av kommunfullmäktige
....till minnet av den amerikanske författaren Kurt Vonnegut, som avled i veckan. Som 22-årig krigsfånge upplevde han Dresdens förintelse genom angloamerikanska terrorbombningar och det var ämnet för hans mest kända bok ”Slakthus 5”. Där förklarar han varför bokens undertitel blev ”Barnkorståget”. Upphovet var ett besök hos en krigskompis, vars hustru blev rasande inför idén att skriva en bok om kriget:
”Du kommer att låta påskina att ni var män i stället för barn, och ni kommer att spelas på film av John Wayne och Frank Sinatra eller nån av de andra glamorösa gamla krigsälskande skitgubbarna. Och kriget kommer att verka underbart helt enkelt, så vi får en massa nya. Och de kommer att utkämpas av barn”
....till tidningen Dagens industri, som (12/4) publicerade en artikel av Svenska Freds. Den handlar om Indiens planer att köpa 126 nya stridsflygplan och att Saab försöker förmå Indien att välja det svenska stridsflyget Jas 39 Gripen. Affären är värd mellan 6,5 och 10 miljarder dollar. Men Indien kan komma att utrusta planen med kärnvapen. Svenska Freds’ ordförande Frida Blom:
”Om Sverige exporterar Jas till Indien så innebär det att vi bidrar till en uppgradering av landets kärnvapenstyrka. På dagens bolagsstämma
måste Saabs aktieägare kräva försäkringar av Saabs ledning om att Gripen inte kommer att utrustas med indiska kärnvapen”
....till nästa Tuff-möte, som handlar om de många Tuff-projekten i Indien. Från Bergtorpsskolan i Täby besöktes projekten i vintras av Barbro Rudström och Andreas Stahre. De berättar med bilder om Tuff-skolorna i Dharampur, de många brunnarna i området, dammarna, vallarna mot jordförstöring, vatten- och biblioteksanläggningar.
Alla är välkomna till Kulturcaféet, Bollmora föreningsgård onsdag den 25 april kl 19
lördag, april 7
ALLA KORSFÄSTA, BRÄNDA, VÅLDTAGNA....
Påskbetraktelse
(En krönika i PAX från påsken 1985. Finns i min bok ”Goda krigare –och andra militaristiska myter”)
På skärtorsdagen ringer de på, dessa underbara småflickor – om man nu kan säga så i den nymoraliska snaskighetens tid. De är häftigt målade och utklädda till häxor. Jag ger dem slantar och känner mig fryntlig.
Olof Fahlén har skrivit en bok om hur häxor behandlades i ”den gamla goda tidens” Ångermanland. Bara i en enda socken, Torsåker, avrättades år 1675 sextiofem ”häxor”, såvitt jag förstår var femte kvinna i trakten.
De dömdes i den korsfästes namn, men det var inte kors utan stupstockar och bål som blev deras öde. ”Offer för tidens tro” står det på ett monument, som restes under en mindre trosviss epok.
Kampen mellan det goda och det onda fördes av de självgoda så nitiskt, att en särskild juridisk enhet fick tillskapas för att stadfästa alla dödsdomar. Den hette Kungliga Norrländska Trolldomskommissionen och hade genom masspsykosen mängder av vittnesmål att tillgå. Många barn fick för en gångs skull de vuxna att andlöst lyssna. Det var när de berättade, hur de förts till Blåkulla och sett utslitna bondkvinnor ha sex med självaste Satan, vars penis var fjällig och vars sperma kall som is.
Kungliga Norrländska Trolldomskommissionen bestod av professorer, biskopar och andra höga ämbetsmän. Den var alltså om möjligt ännu mera oförvitlig än vår nutida Ubåtskommission.
x x x
Visst är det egendomligt att religionen i vår del av världen har en avrättningsmanick som sin symbol. Jag vet inte hur många tusen eller kanske miljoner arma satar som romarna dödade genom korsfästning. Men enbart efter kväsandet av det stora slavupproret ett århundrade före den världsberömda påsken i Jerusalem hängde 7000 fångar och ruttnade på sina kors.
Men nog är den särklassigt mest kände av alla korsfästa en fascinerande gestalt. Det som förundrar mig mest är inte hans uppståndelse. Den tror jag inte riktigt på, trots att jag därmed lär frånhända mig den trösterika möjligheten till ett evigt paradis.
Nej, det konstiga är att han under en tid, då den mest hänsynslösa vedergällning accepterades som självklar, utvecklade en så otvetydig ickevåldslig etik, låt vara att Laotse, Konfucius och Buddha långt tidigare gjort detsamma.
Ännu konstigare är att denna lära enbart med hjälp av sina egna pacifistiska metoder lyckades utbreda sig över hela det krigiska romarriket. Det kan ingalunda ha varit lätt att från början förutse, att den avrättade judiske timmermanssonen skulle komma att sopa tempelgolven med krigsguden Mars och andra folkkära beläten.
Allra konstigast är kanske ändå, att denna religions anhängare efter det segerrika genombrottet snarare offrat åt Mars än åt Jesus. Att med hjälp av Bergspredikan försöka skildra det kristna västerlandet har i århundraden varit den grövsta hädelse.
x x x
Jorden är kanske en annan planets helvete, undrade under andra världskriget Aldous Huxley, författare av bland annat ”Du sköna nya värld”. Filmen Killing Fields ser jag på långfredag, en händelse som ser ut som en tanke. Den skildrar hur USA försökte främja sin form av demokrati –det goda!—och bekämpa kommunismen –det onda!—genom att bomba ihjäl några hundratusen fattiga kambodjaner.
Den skildrar också att Kambodja befriades av den kommunistiske krigshjälten Pol Pot och hans unga frihetskämpar. De försökte lyckliggöra Kambodja, nu kallat Kampuchea, genom extrem nationalism, tortyr, avrättningar, massdeportationer från städerna och en ekonomi byggd på trossatser. Någon miljon döddes eller dog av svält och tvångsarbete.
Också hos oss fanns det folk som föredrog sin politiska barnatro framför verkligheten genom att beskriva Pol Pots nya sköna värld som det goda och hans förföljelse av allt västerländskt –det onda!—som något hoppingivande.
x x x
Påskdagens uppståndelse är inget i jämförelse med alla de krigshjältar som återuppstår i helgbilagorna på annandagen. Nu är det dags igen, för det är ett jämnt antal år sedan krigsslutet.
Alltså kommer nu militärparaderna att i tjusighet tävla med alla skildringar av hur det onda segerrikt bekrigades. Dessa propagandautspel görs med jämna mellanrum av de militära komplex som sedan 1945 farit fram som fascisters likar på många håll i världen. De har dessutom genom sina kärnvapen lyckats göra forna tiders häxjägare till larviga småhandlare i djävulsutdrivning och bålbrännande.
x x x
”Om bara efter ett enda krig de som nesligt dog i smutsen kunde återvända, skulle historien ta en annan kurs”,
skrev på gamla dar nobelpristagaren Albert Szent-Györgyi.
Ja, det är offren och förlorarna vi måste dra fram i ljuset, alla korsfästa, brända, våldtagna, svältande, torterade, slaktade.... Men se upp för de självgoda: segrarna, befriarna och djävulsutdrivarna!
---------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1127) 2007-04-08
(En krönika i PAX från påsken 1985. Finns i min bok ”Goda krigare –och andra militaristiska myter”)
På skärtorsdagen ringer de på, dessa underbara småflickor – om man nu kan säga så i den nymoraliska snaskighetens tid. De är häftigt målade och utklädda till häxor. Jag ger dem slantar och känner mig fryntlig.
Olof Fahlén har skrivit en bok om hur häxor behandlades i ”den gamla goda tidens” Ångermanland. Bara i en enda socken, Torsåker, avrättades år 1675 sextiofem ”häxor”, såvitt jag förstår var femte kvinna i trakten.
De dömdes i den korsfästes namn, men det var inte kors utan stupstockar och bål som blev deras öde. ”Offer för tidens tro” står det på ett monument, som restes under en mindre trosviss epok.
Kampen mellan det goda och det onda fördes av de självgoda så nitiskt, att en särskild juridisk enhet fick tillskapas för att stadfästa alla dödsdomar. Den hette Kungliga Norrländska Trolldomskommissionen och hade genom masspsykosen mängder av vittnesmål att tillgå. Många barn fick för en gångs skull de vuxna att andlöst lyssna. Det var när de berättade, hur de förts till Blåkulla och sett utslitna bondkvinnor ha sex med självaste Satan, vars penis var fjällig och vars sperma kall som is.
Kungliga Norrländska Trolldomskommissionen bestod av professorer, biskopar och andra höga ämbetsmän. Den var alltså om möjligt ännu mera oförvitlig än vår nutida Ubåtskommission.
x x x
Visst är det egendomligt att religionen i vår del av världen har en avrättningsmanick som sin symbol. Jag vet inte hur många tusen eller kanske miljoner arma satar som romarna dödade genom korsfästning. Men enbart efter kväsandet av det stora slavupproret ett århundrade före den världsberömda påsken i Jerusalem hängde 7000 fångar och ruttnade på sina kors.
Men nog är den särklassigt mest kände av alla korsfästa en fascinerande gestalt. Det som förundrar mig mest är inte hans uppståndelse. Den tror jag inte riktigt på, trots att jag därmed lär frånhända mig den trösterika möjligheten till ett evigt paradis.
Nej, det konstiga är att han under en tid, då den mest hänsynslösa vedergällning accepterades som självklar, utvecklade en så otvetydig ickevåldslig etik, låt vara att Laotse, Konfucius och Buddha långt tidigare gjort detsamma.
Ännu konstigare är att denna lära enbart med hjälp av sina egna pacifistiska metoder lyckades utbreda sig över hela det krigiska romarriket. Det kan ingalunda ha varit lätt att från början förutse, att den avrättade judiske timmermanssonen skulle komma att sopa tempelgolven med krigsguden Mars och andra folkkära beläten.
Allra konstigast är kanske ändå, att denna religions anhängare efter det segerrika genombrottet snarare offrat åt Mars än åt Jesus. Att med hjälp av Bergspredikan försöka skildra det kristna västerlandet har i århundraden varit den grövsta hädelse.
x x x
Jorden är kanske en annan planets helvete, undrade under andra världskriget Aldous Huxley, författare av bland annat ”Du sköna nya värld”. Filmen Killing Fields ser jag på långfredag, en händelse som ser ut som en tanke. Den skildrar hur USA försökte främja sin form av demokrati –det goda!—och bekämpa kommunismen –det onda!—genom att bomba ihjäl några hundratusen fattiga kambodjaner.
Den skildrar också att Kambodja befriades av den kommunistiske krigshjälten Pol Pot och hans unga frihetskämpar. De försökte lyckliggöra Kambodja, nu kallat Kampuchea, genom extrem nationalism, tortyr, avrättningar, massdeportationer från städerna och en ekonomi byggd på trossatser. Någon miljon döddes eller dog av svält och tvångsarbete.
Också hos oss fanns det folk som föredrog sin politiska barnatro framför verkligheten genom att beskriva Pol Pots nya sköna värld som det goda och hans förföljelse av allt västerländskt –det onda!—som något hoppingivande.
x x x
Påskdagens uppståndelse är inget i jämförelse med alla de krigshjältar som återuppstår i helgbilagorna på annandagen. Nu är det dags igen, för det är ett jämnt antal år sedan krigsslutet.
Alltså kommer nu militärparaderna att i tjusighet tävla med alla skildringar av hur det onda segerrikt bekrigades. Dessa propagandautspel görs med jämna mellanrum av de militära komplex som sedan 1945 farit fram som fascisters likar på många håll i världen. De har dessutom genom sina kärnvapen lyckats göra forna tiders häxjägare till larviga småhandlare i djävulsutdrivning och bålbrännande.
x x x
”Om bara efter ett enda krig de som nesligt dog i smutsen kunde återvända, skulle historien ta en annan kurs”,
skrev på gamla dar nobelpristagaren Albert Szent-Györgyi.
Ja, det är offren och förlorarna vi måste dra fram i ljuset, alla korsfästa, brända, våldtagna, svältande, torterade, slaktade.... Men se upp för de självgoda: segrarna, befriarna och djävulsutdrivarna!
---------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1127) 2007-04-08
LYSSNA PÅ RADIO TUFF, GÅ MED I TUFF!
Det mesta i denna blogg är från Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff, som på det 22:a året nu hörs söndagar kl 17-18 och tisdagar kl 18-19 på 91,4 MHz eller www.tyresoradion.se
Tuff har som förening funnits i 40 år och bland annat finansierat massor av utmärkta projekt för mycket fattiga indiska barn, inte minst skolbyggnader, skolbibliotek, skollaboratorier och vattenförsörjning men också hundratals brunnar, 65 000 mangoträd och mycket annat. Ändå sker allt arbete i Tuff och Radio Tuff oavlönat i den stolta folkrörelsetraditionen.
Om Tuffs projekt i Indien med flera länder kan man läsa på den omfattande och varje vecka uppdaterade hemsidan www.tuff.fred.se
Tuff är en lokalavdelning av Svenska Freds. I medlemsavgiften ingår bland annat fredstidningen Pax och regelbundna utskick av Tuff-kalendarium och Tuff-bladet.
Medlemsavgiften per år är 200 kr för enskild och 80 kr för annan på samma adress. Tuffs plusgiro: 16 01 37 – 6.
Välkommen som medlem. Du behövs!
Tuff har som förening funnits i 40 år och bland annat finansierat massor av utmärkta projekt för mycket fattiga indiska barn, inte minst skolbyggnader, skolbibliotek, skollaboratorier och vattenförsörjning men också hundratals brunnar, 65 000 mangoträd och mycket annat. Ändå sker allt arbete i Tuff och Radio Tuff oavlönat i den stolta folkrörelsetraditionen.
Om Tuffs projekt i Indien med flera länder kan man läsa på den omfattande och varje vecka uppdaterade hemsidan www.tuff.fred.se
Tuff är en lokalavdelning av Svenska Freds. I medlemsavgiften ingår bland annat fredstidningen Pax och regelbundna utskick av Tuff-kalendarium och Tuff-bladet.
Medlemsavgiften per år är 200 kr för enskild och 80 kr för annan på samma adress. Tuffs plusgiro: 16 01 37 – 6.
Välkommen som medlem. Du behövs!
HAMPUS ECKERMAN: Bergsbestigning, valhajar, Brunei
Hej alla lyssnare,
Förra veckan berättade jag om min kommande bestigning av Malaysias högsta berg, Mount Kinabalu, och hur jag befarade att det skulle bli regn. Tyvärr fick jag alltför rätt. På sitt sätt blev klättringen det värsta jag gjort, sen jag försökte promenera från Näverkvarn till Stockholm på en dag. I sig är själva vandringen inte mer än nio kilometer lång, men samtidigt nära två kilometer uppåt.
Där alla andra turister lät bärare ta hand om sin packning valde jag att själv bära min upp de första sex kilometrarna till en liten stugby. Det var dumt gjort. Det var inte bara dumt, utan rent ut sagt korkat. Förbi mig trampade lyckliga vandrare med små dagturssäckar och tittade medlidande på mig där jag släpade på min 12 kilo tunga packning. Min guide skakade på huvudet, medan ekorrarna hånade mig och stal min mat. Samtidigt kånkade bärarna, små tunna män och kvinnor med fotleder som konservburkar, oförtrutet upp laster på upp till femtio kilo utan att röra en min.
Efter ungefär 2 kilometer började regnet och inom kort var jag både sur och dyngsur. Min packning klarade sig, eftersom jag strategiskt nog svept in den i plastsäckar, men min guidebok som jag haft i en av byxfickorna förvandlades snabbt till en oformlig pappersmassa, farlig för barn och katter. Vad jag trott var en stig visade sig vara ett vattenfall i miniatyr, vilket lämpade sig illa för sandaler och mina strumpor fungerade mest som våtdräkt.
När vi nådde stugbyn, på drygt tre kilometers höjd, där vi skulle vila inför etapp två var jag helt slut. Min hastighet låg på kring två och en halv decimeter i timman, någonstans mellan en pigg sköldpadda och en trött sengångare, och benen skakade för varje steg jag tog. Då min stuga låg 200 meter från platsens restaurang orkade jag inte ta mig dit utan dagens mat fick stanna vid två chokladkakor och en påse nötter. Till detta drack jag en guiness som några kineser bjöd mig på efter att ha blivit imponerade av hur jag i femgraders värme trampade runt i shorts och T-shirt. Jag höll tyst om att orsaken berodde på avsaknad av torra långbyxor och långärmad tröja överhuvudtaget, utan sörplade tacksamt i mig både deras beundran och öl.
Klockan två var det dags att stiga upp och äta frukost inför etapp två, 2.5 kilometers vandring till den 4.1 km höga toppen. Mina byxor var fortfarande dyngblöta, men kompenserade detta genom att också vara iskalla efter att ha varit upphängda i det ouppvärmda rummet. Sammanbitet satte jag på mig dem för att gå och svepa i mig en stadig frukost.
Nattens vandring visade sig vara lika brant och jobbig som gårdagens, med den lilla intressanta additionen att nu ske helt i mörker. Då jag själv saknade ficklampa fick jag snylta på min guides vilket fungerade hjälpligt så när som på envist trampande i iskalla vattenpölar. Ibland försvann stigen helt och man fick klamra sig upp för bergsvägar med hjälp av ett rep. Här visade sig återigen sandaler vara ett mindre lyckat klätterredskap och repet hann rädda mitt liv både två och tre gånger då jag slant på den regnhala bergssidan och fann mig dinglande över en hal klippbrant utan vare sig skyddsräcke eller andra stödpunkter att hålla i.
Efter drygt en kilometers vandring blev min guide tvungen att avvika och resten av vägen till toppen skedde i mörkret. Visserligen kunde jag följa efter andra med lampor, men de gick för fort eller för långsamt och det var enklast att ta min egen takt. Bakom mig kunde jag se en flera hundra meter lång lysmask, skapad av alla andra klättrares lampor. Väl uppe vid toppen regnade det fortfarande och solnedgången förblev dold bakom dis, men detta lättade på vägen ned, vilket gav upphov till fantastiska vyer och som bonus också visade hur branta vissa passager varit under natten och hur farligt för liv och lem det skulle bli att klättra ned för dem.
På den sista biten ner fick jag lov att ge upp och lämnade över packningen till min guide som fick bära den resten av vägen ned. Jag var dock fortfarande stolt över att ha burit den så långt tills även den glädjen blev ifråntagen av en kvinna som med raska steg trampade förbi mig med en minst lika stor väska. Jag fick trösta mig med att hon säkert inte hade någon DVD-spelare med sig. Vilket var lika bra efter som det inte fanns någon ström i stugrummen.
Eftersom jag inte kunde gå ordentligt efter vandringen, det tog mig en vecka att bli av med träningsvärken, beslöt jag mig för att dyka istället, vilket visade sig vara smart. Under mitt andra dyk, efter ca en halvtimma under vattnet, började min divemaster fäkta vilt och måtta med armarna som den värsta storfiskare. I det här fallet räckte dock armarna inte till när en fyra och en halvmeter lång valhaj började simma mot oss. Valhajar är visserligen ofarliga, men när de visar sina tänder på fyra meters håll känner man sig mindre säker. Överhuvudtaget känner jag mig riktigt nöjd med synen, eftersom min divemaster berättade att det tog honom över tusen dyk innan hans första siktning.
Efter denna lyckostund var det dags att besöka Brunei. Sultanen där är allestädes närvarande. Stilig tittar han ned på oss från porträtt. Han är ståtlig i sin paraduniform, avslappnad i kostym och stark och modig i militärkläder och basker. I tidningarna förklarar han förtroendefullt hur nyttigt det är med religiös undervisning, men varnar oss också för att vara på vår vakt mot förledande vanor. Då jag i Radio Tuff nominerat honom till Nobels fredspris hade jag hoppats på att, liksom vår egen trogne monark, få skaka hand med honom, men han visade sig vara upptagen. I stället skakade jag hand med en hotellreceptionist, en kassörska samt en försäljare som förärade mig med två portträtt av sultanen och hans fru för det schangtila priset av 130 riksdaler.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö Ulands-och Fredsförenings Radio Tuff (nr 1127) 2007-04-08
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman har i många år varit medarbetare i Radio Tuff. Nu är han på jordenruntresa och varje vecka i sex månader har hans krönikor kunnat höras på 91,4 MHz (på webben www.tyresoradion.se) söndagar kl 17-18 och tisdagar kl 18-19.. De har hittills sänts från Kuba, Guatemala, Mexico, USA, Fiji, Nya Zeeland, Australien, Bali, Jakarta, Singapore, Malaysia, Brunei och resan fortsätter. Hampus’ rapporter finns på www.tuff.fred.se Dessutom har han numera en egen blogg: http://motbilder.blogspot.com
fredag, april 6
HOWARD ZINN OM PACIFISMENS MÖJLIGHETER
Howard Zinn är amerikansk historiker och har bland annat skrivit boken ”Det amerikanska folkets historia”. I år har han utkommit med boken ”A power governments cannot suppress” (En kraft som regeringar inte kan undertrycka). Tidningen Flamman (07-03-29) har haft ett utdrag på svenska från boken Zinn diskuterar pacifismens möjligheter och skriver:
”Det ligger i krigets natur att vara ofokuserat, urskillningslöst och orsaka åtskilliga människors död samt ännu flers lidande. Särskilt i vår tid då teknologin är så mördande. Även i ’små krig’ (Iran-Irak, det nigerianska kriget, det afghanska kriget), dör miljoner människor.” (....) ”Pacifism, som jag definierar som ett avståndstagande från krig, vilar på en mycket mäktig logik. I krig är medlen-- urskillningslöst dödande-- direkta och säkra; målen, hur önskvärda de än må vara, avlägsna och högst osäkra."
HowardZinn tar också upp den onyanserade kritiken mot krigsmotståndarna:
”Pacifism betyder inte undfallenhet. Detta ord utslungades ofta mot oss som fördömde de nu pågående krigen i Afghanistan och Irak, och efterföljdes av referenser till Churchill, Chamberlain och München. Analogier till andra världskriget, hur irrelevanta de än må vara för en specifik situation, kan alltid bekvämt plockas fram när det finns behov av att rättfärdiga ett krig. Då vi krävde att USA skulle dra sig tillbaka från Vietnam, eller inte invadera Irak, anklagades vi för undfallenhet.”
Och på tal om dagens krig skriver Howard Zinn:
”Att sätta sig emot USA:s krig i Afghanistan och Irak innebär inte undfallenhet eller att man ’ger efter för terrorism’. Det förutsätter att man använder andra medel än krig för att lösa de problem man stöter på. King och Gandhi trodde båda på aktiv handling-- direkt icke-vålds aktion, vilket är mäktigare och utan tvekan mer moraliskt försvarbart än krig.”
Zinn tycker att man för att motverka terrorism inte bör handla så att man imiterar terrorismen. Det ohyggliga 11 september krävde ett intelligent spaningsarbete för att gripa de kriminella. Han förordar också förhandlingar och när han blir förebrådd för att vilja tala med ”dessa monster”, erinar han om att USA faktiskt har samarbetet med flera brutala regimer, hjälpt dem till makten och sett till att de behållit den. Och han ger exempel på försummade möjligheter:
”Innan Bush gav order om att bomba, erbjöd sig talibanerna att ställa bin Laden inför rätta. Detta ignorerade man. Efter tio dagars luftangrepp, då talibanerna bad om ett stopp i bombandet och sa att de var villiga att tala om ett överlämnande av bin Laden till ett tredje land för rättegång, kunde vi i The New York Times påföljande dag läsa rubriken: PRESIDENTEN AVVISAR TALIBANERNAS ERBJUDANDE OM FÖRHANDLINGAR. Bush citerades: ’Då jag sa inga förhandlingar, menade jag inga förhandlingar.’ President Bush agerande visar på en kompromisslös krigsvilja. Det fanns liknande avvisanden av förhandlingsmöjligheter i början av Koreakriget, kriget i Vietnam, det första Gulfkriget och vid bombningarna av Jugoslavien. Resultatet blev en ofantlig förlust av liv och ett oändligt mänskligt lidande.”
Howard Zinn råder sitt eget land, USA:
”Låt oss bli en mer ödmjuk nation, vi kommer då att vara tryggare. De anspråkslösa nationerna i världen står inte inför hotet från terrorismen. I korthet, låt oss avsäga oss rollen som militär supermakt för att istället bli till en humanitär supermakt.”
Visst är det där uppmuntrande synpunkter –från USA av alla ställen-- särskilt som i Sverige icke-våldsförsvar tycks ha fallit i glömska och pacifism mer än vanligt betraktas som något orealistiskt och undfallande.
--------------------------------------------------------------------------------------
Sammanställt ocxh kommenterat av Åke Sandin för Radio Tuff (nr 1127) 2007-04-08
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1127) 07-04-08 till....
....till debattören och filmaren Maj Wechselmann som i DN (1/4) ägnar två helsidor åt en av 1900-talets verkliga profiler i svensk journalistik och fredsrörelse, Barbro Alving (Bang). Rubriken lyder:
”Och världen skälvde. För 60 år sedan gav sig Barbro Alving ut som DN:s reporter på en resa jorden runt. Hon råkade hamna mitt i ett av seklets mest dramatiska skeenden: uppbrottet från kolonialismen”
Bang intervjuade Gandhi ett halvår före hans död. På det foto hon tog av sin idol ser han besviken ut. Indiens frigörelse från britterna hade urartat i ett blodigt inbördeskrig med någon miljon dödade och en väldig flyktingkatastrof. När Bang frågade Gandhi, om han kände sig bitter över att Indien inte längre följde hans väg svarade han:
”Ja, det kan ni säga att jag gör. Och ni kan tillägga att Indien aldrig har följt mig”
Ja, i dag är Indien en kärnvapenmakt. Vad atombomber hade ställt till med i Japan kunde Bang se två och ett halvt år efter Hiroshimas och Nagasakis förintelse. Det bidrog till att hon rentav vägrade civilförsvar 1957 i kärnvapenplaneringens Sverige och hamnade i fängelse på Långholmen. Det kan vara värt att minnas, när man nu på flera håll, också inom Svenska Freds, alltmer tar avstånd från pacifismen.
I Aftonbladet (4/4) återkommer Maj Wechselmann, den här gången om ledande amerikanska politikers snack om att ”alla möjligheter ligger på bordet” i fråga om Iran, alltså att man inte ens utesluter ett kärnvapenanfall. Hon har varit i Japan och skriver:
”Vi reser genom stad efter stad där det inte finns ett hus byggt före 1945. 66 japanska städer, som mest bestod av trähus, bombades av amerikanska flygvapnet med brandbomber (incendiary bombs), förelöparen till napalmbomberna. En miljon civila japaner dog, de flesta inte av de två atombomberna utan av brandbomber. Det känns som att stå i Auschwitz, folkmord är enda benämningen”
En miljon dödade civila låter i överkant men faktum var att en enda natt i mars 1945 brände allierade bomber ihjäl 83 000 civila japaner i huvudstaden Tokyo
....till förre ärkebiskopen K G Hammar, som i DN (4/4) skriver under rubriken ”I Guds namn. På Nordirland förvandlas religion till ideologi”. Han skriver om den gröna öns splittring i katoliker och protestanter:
”Religionsbeteckningarna kom att tjäna som en dimridå för att dölja de verkliga orsakerna, underlätta gränsdragningar mellan vi och dom, svartmålningarna av den andre, vägran att se något gott eller försonande i motpartens ställning. Kort sagt: Allt som hindrar den kritiska och självkritiska dialog som är allt fredsarbetes förutsättning. Men all religion tycks ju i djupdimensionen handla om fred? Fred med Gud, fred med medmänniskan, fred med sig själv, fred med naturen. Hur kan det då komma sig att ”religion” så lätt låter sig användas som instrument för att motarbeta just det som den på djupet tycks handla, nämligen fred?”
Hammar menar också att begreppet ”ideologi” ibland betyder:
”fastlåsning vid tidspräglade uttryck för tro och tänkande, behovet att med alla tänkbara medel försvara en intagen position och vägran att självkritiskt ifrågasätta densamma”
Radio Tuffs kommentar: Ja, det finns bland de trosvisst självsäkra en trist tendens att förenkla: “Dom som inte är hundraprocentigt med mig är bergis hundraprocentigt mot mig”
....till Svenska Freds’ ordförande Frida Blom, som i Sveriges Radios ekosändning i fredags med skärpa tog avstånd från planerna på att fortsätta att utveckla Jas-Gripen. Detta stridsflygplan har redan i onödan kostat skattebetalarna 100 miljarder kr, menade hon. Och i PAX (nr 2/07) anser hon att debatten om svensk truppnärvaro i Afghanistan är alltför svartvit:
“Å ena sidan finns de debattörer som kräver att Isaf-trupperna ska kallas hem, å andra sidan finns de beslutsfattare som i sitt försvar av det svenska truppbidraget förnekar det problematiska i att Isaf håller på att utvecklas till en USA-styrd krigförande styrka. Båda dessa ställningstaganden innebär ett svek gentemot den afghanska befolkningen”
Nja, vi i Radio Tuff vill förse rosen med en liten tagg, för vi tycker inte att vi sviker afghanerna när flera av oss tycker att svenska soldater ska tas hem
....till bokförlaget Palgrave Macmillan, som nu äntligen ska ge ut den amerikanske sociologiprofessorn Robert Lillys bok “Taken by force”. Den var klar redan 2001 men efter den 11 september var hans avslöjanden om amerikanska soldaters krigsförbrytelser under andra världskriget alltför känsliga att beröra. Lilly skildrar hur dessa soldater begick 14 000 våldtäkter i England, Frankrike och Tyskland 1942-45. Bara i England begick amerikanska soldater 26 mord, 31 dråp och 22 mordförsök, förutom alla våldtäkterna. Detta har framkommit av tidigare hemligstämplade dokument. Tyska flickor och kvinnor drabbades värst. Cirka 10 000 av dem våldtogs av de amerikanska ockupationstrupperna.
....till tidningen Flamman som (29/3) har ett utdrag på svenska av den amerikanske historikern Howard Zinns nya bok ”En kraft som regeringar inte kan undertrycka”. Han tycks mena pacifismen. Senare i dagens Radio Tuff citerar vi ur artikeln
....till fredstidningen PAX, som i sitt senaste nummer har en helsida under rubriken “Tuff förening fyller 40”. Den skildrar bland annat Tuffs bildande 1967, amerikanska vietnamdesertörer som bodde hos olika tuff-medlemmar, det omfattande biståndsarbetet i Indien Latinamerika och andra platser samt Radio Tuffs 22 år i etern.
....till Göteborgs-Posten, som (3/4) på tal om det iranska tillfångatagandet av 15 brittiska flottister, som efter ett par veckor nu frigivits, ger en intressant bakgrund: Den 11 januari i år slog irakiska styrkor under amerikansk ledning till mot ett iranskt förbindelsekontor i staden Arbil i norra Irak. De grep fem iranska tjänstemän, som sedan dess under tre månader inte synts till. (Har gripandet ens synts till i svenska medier?) Målet för aktionen, uppger den brittiska tidningen Independent, var två betydligt mer inflytelserika personer, nämligen biträdande chefen för Irans nationella säkerhetsråd och en general i Revolutionsgardet.
Låt oss göra ett tankeexperiment för att bättre förstå: Antag att Iran hade ockuperat Irland, att iranska marina styrkor patrullerade Engelska kanalen och Irländska sjön på gränsen till brittiskt territorialvatten, att Irans allierade inte uteslöt ett kärnvapenanfall mot England och att iranierna ”kidnappat” fem brittiska tjänstemän på Irland. Hur skulle vi då reagera, ifall britterna uppbringade en av de iranska båtarna, som de påstod kränkte brittiskt vatten och under två veckor höll 15 iranska flottister ”kidnappade”?
....till Peter Pettersson på Gotland som förklarar vad han menar med persiflage: ”När det redan vridna vrids ett helt varv till, uppstår en persiflage...” Två av hans senaste persiflager lyder: ”Om man är rik eller fattig beror kanske också på vad man anser att rikedom är...” ” Man kan undra om två halvsanningar blir en sanning eller en lögn...”
....till de tuff-aktivister som i onsdags gjorde ett utskick till alla medlemmarna. Det innehöll ett Tuiff-kalendarium med sex olika tuff-evenemang den närmaste tiden. Det första av dem är diskussionscaféet Filosofika som onsdagen den 11 april diskuterar om svensk trupp behövs utomlands, till exempel i Afghanistan. Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80, kl 19-21. Tuff-bladet, som också bifogades upptog sju olika ämnen. Se www.tuff.fred.se
”Och världen skälvde. För 60 år sedan gav sig Barbro Alving ut som DN:s reporter på en resa jorden runt. Hon råkade hamna mitt i ett av seklets mest dramatiska skeenden: uppbrottet från kolonialismen”
Bang intervjuade Gandhi ett halvår före hans död. På det foto hon tog av sin idol ser han besviken ut. Indiens frigörelse från britterna hade urartat i ett blodigt inbördeskrig med någon miljon dödade och en väldig flyktingkatastrof. När Bang frågade Gandhi, om han kände sig bitter över att Indien inte längre följde hans väg svarade han:
”Ja, det kan ni säga att jag gör. Och ni kan tillägga att Indien aldrig har följt mig”
Ja, i dag är Indien en kärnvapenmakt. Vad atombomber hade ställt till med i Japan kunde Bang se två och ett halvt år efter Hiroshimas och Nagasakis förintelse. Det bidrog till att hon rentav vägrade civilförsvar 1957 i kärnvapenplaneringens Sverige och hamnade i fängelse på Långholmen. Det kan vara värt att minnas, när man nu på flera håll, också inom Svenska Freds, alltmer tar avstånd från pacifismen.
I Aftonbladet (4/4) återkommer Maj Wechselmann, den här gången om ledande amerikanska politikers snack om att ”alla möjligheter ligger på bordet” i fråga om Iran, alltså att man inte ens utesluter ett kärnvapenanfall. Hon har varit i Japan och skriver:
”Vi reser genom stad efter stad där det inte finns ett hus byggt före 1945. 66 japanska städer, som mest bestod av trähus, bombades av amerikanska flygvapnet med brandbomber (incendiary bombs), förelöparen till napalmbomberna. En miljon civila japaner dog, de flesta inte av de två atombomberna utan av brandbomber. Det känns som att stå i Auschwitz, folkmord är enda benämningen”
En miljon dödade civila låter i överkant men faktum var att en enda natt i mars 1945 brände allierade bomber ihjäl 83 000 civila japaner i huvudstaden Tokyo
....till förre ärkebiskopen K G Hammar, som i DN (4/4) skriver under rubriken ”I Guds namn. På Nordirland förvandlas religion till ideologi”. Han skriver om den gröna öns splittring i katoliker och protestanter:
”Religionsbeteckningarna kom att tjäna som en dimridå för att dölja de verkliga orsakerna, underlätta gränsdragningar mellan vi och dom, svartmålningarna av den andre, vägran att se något gott eller försonande i motpartens ställning. Kort sagt: Allt som hindrar den kritiska och självkritiska dialog som är allt fredsarbetes förutsättning. Men all religion tycks ju i djupdimensionen handla om fred? Fred med Gud, fred med medmänniskan, fred med sig själv, fred med naturen. Hur kan det då komma sig att ”religion” så lätt låter sig användas som instrument för att motarbeta just det som den på djupet tycks handla, nämligen fred?”
Hammar menar också att begreppet ”ideologi” ibland betyder:
”fastlåsning vid tidspräglade uttryck för tro och tänkande, behovet att med alla tänkbara medel försvara en intagen position och vägran att självkritiskt ifrågasätta densamma”
Radio Tuffs kommentar: Ja, det finns bland de trosvisst självsäkra en trist tendens att förenkla: “Dom som inte är hundraprocentigt med mig är bergis hundraprocentigt mot mig”
....till Svenska Freds’ ordförande Frida Blom, som i Sveriges Radios ekosändning i fredags med skärpa tog avstånd från planerna på att fortsätta att utveckla Jas-Gripen. Detta stridsflygplan har redan i onödan kostat skattebetalarna 100 miljarder kr, menade hon. Och i PAX (nr 2/07) anser hon att debatten om svensk truppnärvaro i Afghanistan är alltför svartvit:
“Å ena sidan finns de debattörer som kräver att Isaf-trupperna ska kallas hem, å andra sidan finns de beslutsfattare som i sitt försvar av det svenska truppbidraget förnekar det problematiska i att Isaf håller på att utvecklas till en USA-styrd krigförande styrka. Båda dessa ställningstaganden innebär ett svek gentemot den afghanska befolkningen”
Nja, vi i Radio Tuff vill förse rosen med en liten tagg, för vi tycker inte att vi sviker afghanerna när flera av oss tycker att svenska soldater ska tas hem
....till bokförlaget Palgrave Macmillan, som nu äntligen ska ge ut den amerikanske sociologiprofessorn Robert Lillys bok “Taken by force”. Den var klar redan 2001 men efter den 11 september var hans avslöjanden om amerikanska soldaters krigsförbrytelser under andra världskriget alltför känsliga att beröra. Lilly skildrar hur dessa soldater begick 14 000 våldtäkter i England, Frankrike och Tyskland 1942-45. Bara i England begick amerikanska soldater 26 mord, 31 dråp och 22 mordförsök, förutom alla våldtäkterna. Detta har framkommit av tidigare hemligstämplade dokument. Tyska flickor och kvinnor drabbades värst. Cirka 10 000 av dem våldtogs av de amerikanska ockupationstrupperna.
....till tidningen Flamman som (29/3) har ett utdrag på svenska av den amerikanske historikern Howard Zinns nya bok ”En kraft som regeringar inte kan undertrycka”. Han tycks mena pacifismen. Senare i dagens Radio Tuff citerar vi ur artikeln
....till fredstidningen PAX, som i sitt senaste nummer har en helsida under rubriken “Tuff förening fyller 40”. Den skildrar bland annat Tuffs bildande 1967, amerikanska vietnamdesertörer som bodde hos olika tuff-medlemmar, det omfattande biståndsarbetet i Indien Latinamerika och andra platser samt Radio Tuffs 22 år i etern.
....till Göteborgs-Posten, som (3/4) på tal om det iranska tillfångatagandet av 15 brittiska flottister, som efter ett par veckor nu frigivits, ger en intressant bakgrund: Den 11 januari i år slog irakiska styrkor under amerikansk ledning till mot ett iranskt förbindelsekontor i staden Arbil i norra Irak. De grep fem iranska tjänstemän, som sedan dess under tre månader inte synts till. (Har gripandet ens synts till i svenska medier?) Målet för aktionen, uppger den brittiska tidningen Independent, var två betydligt mer inflytelserika personer, nämligen biträdande chefen för Irans nationella säkerhetsråd och en general i Revolutionsgardet.
Låt oss göra ett tankeexperiment för att bättre förstå: Antag att Iran hade ockuperat Irland, att iranska marina styrkor patrullerade Engelska kanalen och Irländska sjön på gränsen till brittiskt territorialvatten, att Irans allierade inte uteslöt ett kärnvapenanfall mot England och att iranierna ”kidnappat” fem brittiska tjänstemän på Irland. Hur skulle vi då reagera, ifall britterna uppbringade en av de iranska båtarna, som de påstod kränkte brittiskt vatten och under två veckor höll 15 iranska flottister ”kidnappade”?
....till Peter Pettersson på Gotland som förklarar vad han menar med persiflage: ”När det redan vridna vrids ett helt varv till, uppstår en persiflage...” Två av hans senaste persiflager lyder: ”Om man är rik eller fattig beror kanske också på vad man anser att rikedom är...” ” Man kan undra om två halvsanningar blir en sanning eller en lögn...”
....till de tuff-aktivister som i onsdags gjorde ett utskick till alla medlemmarna. Det innehöll ett Tuiff-kalendarium med sex olika tuff-evenemang den närmaste tiden. Det första av dem är diskussionscaféet Filosofika som onsdagen den 11 april diskuterar om svensk trupp behövs utomlands, till exempel i Afghanistan. Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80, kl 19-21. Tuff-bladet, som också bifogades upptog sju olika ämnen. Se www.tuff.fred.se
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)