Jag brukar undvika att kommentera massmediala storhändelser som massmordet på Virginia Tech-universitetet. Det har ju varit förstanyhet i TV och tidningar över hela världen, inklusive Sverige.
Men nu gör jag ett undantag.
Det första jag associerade till var faktiskt den där mordbranden i Göteborg för en del år sedan, då, om jag minns rätt, ett 60-tal ungdomar omkom i lågorna. Gärningsmannen var en ung man, vars föräldrar invandrat till Sverige. Möjligen var gärningsmannen själv också invandrare, precis som studenten på VTech, som sköt ihjäl 32 andra studenter och lärare. Mordbranden i Göteborg var förstasidesnyhet i amerikanska tidningar. Den solkade bilden av det svenska samhället som tryggt, fredligt och jämlikt.
För de flesta svenskar är nog massmordet på V.Tech ännu en bekräftelse på att USA är ett land för skjutgalningar, som helt lagligt kan köpa halvautomatiska vapen av militär typ och obegränsat med ammunition i närmsta vapenbutik.
Men det är också historien om enslingen, förloraren, invandrargrabben, som aldrig tycks ha smittats av den amerikanska optimismen, gåpåarstilen, självförtroendet och tron på en bättre framtid efter hårt arbete.
Mordbrännaren kan kanske skylla på ungdomligt oförstånd eller att han inte menade att det skulle gå så illa, men på Virginia Tech rådde inget tvivel om uppsåtet. Han siktade och sköt, siktade och sköt, till sist sig själv.
Mängder av tid och folk kommer att ägnas åt att utreda det exakta förloppet, och hur en sådan händelse skulle ha kunnat förhindrats. Universitetet kommer att krävas på miljoner i skadestånd av offrens familjer.
En rad amerikanska universitet skickade hem sina studenter de följande dagarna på grund av bombhot och hotfulla anspelningar på VTech. Bland andra Hastings School of Law här i San Francisco, som är ett privat universitetet som utbildar jurister.
Ironiskt nog var gubben Hastings, Serranus Clinton Hastings, som det fått sitt namn efter, en man som organiserade lynchningar på indianer i norra Kalifornien under 1800-talets andra hälft, mellan guldruschen och inbördeskriget. Han gjorde sig dessutom till ranchägare och lät sin förman rida omkring och urskiljningslöst mörda traktens indianer. Etnisk rensning skulle det kallats idag. Hastings blev rik, gjorde karriär i det demokratiska partiet och blev så småningom chef för Kaliforniens högsta domstol.
Vilket påminner mig om Wolf Biermanns gamla sång efter mordet på Rudi Dutschke: Ach, Deutschland, Deine Mörder. Es ist das alte Lied...
Idag, fredag, är det exakt 8 år sedan massakern på Columbine High school, som i sin tur skedde någon vecka in på Natos anfall mot Jugoslavien. Åtminstone en av överlevarna från den massakern är student på VTech och överlevde än en gång.
Vill man hitta en gemensam nämnare för reaktionerna hos höga politiker, ledarsidor, universitetsadministration etc, så är det nog en uppmaning. Inte att ifrågasätta något, rätten för enskilda medborgare och invandrare att bära skjutvapen till exempel, utan en uppmaning att "move on", gå vidare. Vi ska inte låta oss lamslås eller bli mer än tillfälligt deprimerade av denne ensamme galning. Vi ska gå vidare och lämna den här tragedin bakom oss. Move on!
Det där är nog typiskt amerikanskt. Pragmatiskt och optimistiskt. Men kanske också maktens spontana självförsvar. Se hellre framtidens möjligheter än analysera begångna misstag, brott, tragedier. Det är nämligen så att vi är på rätt väg. Vi är inte felfria, men det är mänskligt att fela. Vi justerar visionen, ändrar kursen något och fortsätter åt rätt håll. Move on.
Vad gäller Irak-kriget, är det numera en utbredd uppfattning bland amerikanska politiker att det var ett "misstag". Hade vi bara vetat då vad vi vet idag, säger man. Sedan säger man att trupperna måste stanna kvar tills vidare, eftersom man är på rätt väg, även om de goda resultaten för det irakiska samhället har fördröjts några år. Betydligt ovanligare är åsikten att det är lika katastrofalt att ockupera Irak idag som för fyra år sedan, att USA:s närvaro i landet inte är mer legitim nu än då.
--------------------------------------------------------------
Bengt Svensson, Radio Tuffs man i San Francisco.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar