Hej alla lyssnare,
Den senaste veckan har jag befunnit mig i de söta seriefigurernas land, Japan. Allt och alla verkar ha små gulliga figurer som symboler. Inte nog med att de finns som reklam, visas upp över hela husfasader och används som förklaringar i tunnelbanan, det tycks som även kommunal service måste ha en motsvarighet. Busstationerna är prydda av ett märkligt grönt monster med antenner på huvudet och brandbilarna stoltserar med en liten pojke med hink som hjälm.
Överlag ger Japan ett smått surrealistiskt intryck. Varför envisades städmaskinen i Tokyos tågstation med att spela "Du är den ende" om och om igen tills den till slut växlade till "Kaljinka"? Varför började alla i popcornaffären sjunga när jag gick förbi? Vad ville egentligen flickan i fransk hembiträdesuniform och varför maskerar japanerna sina sopbilar som glassbilar? Konversationer får också en komisk prägel - jag startar med ett vänligt amerikanskt "Hi!" och får till svar ett japanskt militäriskt "Hai!". Det senare betyder "ja", som alla som sett TV-serien Shogun vet, och verkar användas mest hela tiden tillsammans med små bugningar som jag frenetiskt försöker efterhärma.
Just nu blommar körsbärsträden vilket man märker vart man än går. I parkerna ser det ut som hela himlen är täckt av körsbärsblommor och de rosa bladen faller nedåt som ett sakta regn. Överallt står japanerna och tittar eller har picknick under träden. Pollenallergikerna verkar mindre nöjda och visar detta med att bära munskydd som får dem att likna kannibalen Hannibal Lecter. För dem som inte hinner med att själva njuta av prakten visar den japanska televisionen körsbärsblommeprognoser för hela landet medan reportrar springer runt och intervjuar folk om varför just de tycker det är fantastiskt med körsbärsblommor. Som svensk känns det som om hela Japan förvandlats till Nangijala, om än ett högteknologiskt sådant.
I Osaka har jag besökt stadens fredsmuseum över dem som mer ofrivilligt blev förpassade till Nangijala då de amerikanska styrkorna brandbombade staden under 2:a världskriget. 15 000 människor dog på fläcken och en miljon av stadens två miljoner invånare drevs på flykt. Vid muséets ingång fanns en skylt som påminde om de grymheter som japanerna begick under kriget vilket kändes skönt efter de australiska självförhärligande muséerna.
Därmed inte sagt att japanerna i stort accepterar historiebeskrivningen om japanska krigsförbrytelser. Idag förespråkar den tidigare premiärministerns rådgivare att Japan ska bli en "normal" nation där det blir obligatoriskt att salutera flaggan och sjunga nationalsången i skolorna. Redan under 50-talet beslöt man sig för att de amerikanska krigsförbrytartribunalerna snarast handlade om segerherrarnas syn på historien och återupprättade de dömda generalerna. Premiärministern gör sitt bästa för att bortförklara de hundratusentals sexslavar som tillfångatogs för utnyttjande av den japanska armén, skolans historieböcker skrivs om för att dölja militärens roll i massjälvmorden på 200 000 människor i Okinawa och parlamentsledamöter sponsrar en film om att Nanjing-massakern i Kina aldrig ägde rum. Samtidigt som man ber om ursäkt i tal i utlandet tar man tillbaka ursäkten i den japanska pressen. Fortfarande dock bättre än västerländsk press som aldrig någonsin ber om ursäkt
.-------------------------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö U-lands och FredsFörenings Radio Tuff 2007-04-15
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar