När flygplanen körde in i World Trade Center 11/9 2001, var Rudy Giuliani stans borgmästare. Medan president Bush for kors och tvärs genom landet i ett militärflygplan, var Rudy Giuliani på plats hos offren för terrordådet och framstod som en ledare man kunde lita på i svåra tider. Rätt omgående började man tala om honom som en framtida presidentkandidat.
Nu har hans tid kommit. Han är, som det heter, "running for President".
Dock har han snubblat på några ojämnheter i vägen. Att Giuliani var inne på sitt tredje äktenskap var redan känt av folk som har betalt för att hålla reda på sådant, men att fru nummer tre också var inne på sitt tredje äktenskap krävde lite ansträngning för att kunna avslöja. Så långt var dock allt väl i ett land där folk gifter sig och skiljer sig i svindlande fart. När våra storartade journalister började undersöka fru Giulianis första äktenskap fann de dock en hund begraven, en hel drös faktiskt. Det var nämligen så att hennes förste make var försäljare av kirurgiska häftklamrar (surgical staples). De används för att häfta ihop kirurgiska snitt efter operationer. Antagligen finns det ett facknamn på svenska, men undertecknad är inte så hemma i kirurgibranschen.
För att kunna sälja de här kirurgiska häftklamrarna måste förstås försäljaren kunna demonstrera deras förträfflighet. Eftersom han inte gärna kunde åka runt och sprätta upp och häfta ihop folk inför publik, tog han hjälp av människans bäste vän. Ja, hunden ska ju vara människans bäste vän. Mer osäkert är det väl om människan också är hundens bäste vän.
Demonstrationerna tillgick så, att man skar ett djupt sår i en nedsövd hund, så att blodet forsade, och sedan snabbt och geschwint häftade ihop jycken, så att blodflödet stoppades. Det skulle ju varit humanare att skära i en död hund, men broblemet är att döda hundar inte blöder, och demonstrationen skulle inte varit särskilt effektiv. Jag behöver väl inte nämna att det var fru Giuliani den tredje, som svingade charkuteriverktygen. Hundarna vaknade aldrig upp igen. Antingen dog de av den omilda behandlingen, eller också avlivades de efteråt. Nu är det här med hundar och politiker en känslig historia i USA.
Amerikanerna kräver nämligen att Vita Huset befolkas av en ärlig varelse. För att tillmötesgå det kravet håller sig alla presidenter med hund. I nödfall får en katt duga. Att imperiets första dam då skulle ha försörjt sig på blodiga hundavlivningar i sin glada ungdom är helt enkelt oacceptabelt för det amerikanska folket. Alltså kommer ridån snart att gå ner framför Rudy Giulianis presidentkandidatskampanj.
Jag bor i ett imperium på dekis. Ibland har presidenten varit på dekis, som Nixon, och ibland har kongressen varit på dekis, som under Clinton. Men efter att G.W.Bush blev president, fick vi en kombination av en president på dekis, en kongress på dekis, en högsta domstol (som utses av presidenten) på dekis samt ett massmediaetablissemang som övergav sin granskande och kritiska funktion och också gick på dekis.
Minns ni när invasionen av Irak just börjat, och ockupationstrupperna ännu inte nått Bagdad? Det fanns nästan inget irakiskt militärt motstånd. Men i Bagdad höll informationsministern presskonferens dagligen och lovade att inkräktarna skulle besegras. Till och med när de amerikanska missilerna började falla över Bagdad, envisades han med att hävda inför hånflinande västjournalister att fienden snart skulle kastas ut ur landet. Jag minns inte vad den där ministern hette, bland annat för att hans namn sällan nämndes. I stället kallades han föraktfullt för Bagdad-Bob i amerikanska medier.
Jämför med behandlingen av amerikanska och brittiska politiska ledares osannolika, lögnaktiga eller rent absurda påståenden om Iraks så kallade massförstörelsevapen under krigets uppladdning, och den respekt de ändå mötte. Den amerikanske utrikesministern Powells tal i FN, som till och med Colin Powell själv skäms för numera, beskrev statsminister Göran Persson som "imponerande".
Fyra år och hundratusentals döda senare försöker amerikanska trupper fortfarande få Bagdad under kontroll. Krigsansträngningen kostar något i stil med 100 miljarder dollar om året, runt två miljarder svenska kronor per dag, eller 3000 dollar per irakier och år. Försvarsbudgeten som helhet är fem gånger större.
Europa är medansvarigt för Irakkriget. Tyskland, Frankrike och en del mindre länder vägrade delta, men de flesta stödde invasionen politiskt eller militärt.
Ur amerikansk synvinkel är det inte kriget som är problemet utan det faktum att man inte verkar kunna vinna det. Entusiasmen för kriget i början berodde på att man trodde att det snart skulle vara vunnet. Det var inte förrän de militära motgångarna och skandalerna började hopas, som Bushs popularitet började dala.
----------------------------------------------------------
Bengt Svensson, Radio Tuffs man i San Francisco.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar