Hej alla lyssnare,
Att åka till Hiroshima gav mig en märklig Deja Vu känsla från mitt besök i den lilla tyska staden Pforzheim. Pforzheim var en av de städer som brandbombades av de allierade under 2:a världskriget. Bombangreppet var så förödande att hela staden utplånades och 20 000 av dess befolkning kremerades, de flesta av dem kvinnor och barn. När de överlevande efteråt såg sin stad fanns endast aska och ruiner kvar. Så lite återstod att man fick rådet att bara lämna allt. Ändå började de överlevande med återuppbyggnaden och nu står där en ny stad, vibrerande av liv.
På samma sätt har Hiroshima rest sig ur askan. När man anländer till tågstationen möts man direkt av shoppingallerior och pachinko-palats, Japans version av spelhallar. Spårvagnar står redo att forsla besökare runt staden och överallt är folk i rörelse, skrattandes, småjoggandes, männen ofta i kostymer medan kvinnorna har korta kjolar och knähöga stövlar.
Ändå finns det mycket som varslar om stadens historia. Överallt i staden finns små monument, ofta resta av familj, vänner och grannar, över dem man sörjer och saknar efter atombomben. I mitten av staden står The Atomic Dome, atomkupolen, en av de få byggnader som klarade smällen som förintade staden tillsammans med hälften av dess invånare. Byggnaden är bara ett skelett och är en skrämmande påminnelse om bombens förstörelseverkan. Står man i den närbelägna fredsparken och tittar på kupolen kan man då och då höra en klocka klämta i bakgrunden. Det är förbipasserande som klämtar i fredsklockan med förhoppningen att fredens klockor en dag ska ringa över hela jorden.
Historien om den lilla flickan Sadako är välkänd för Radio Tuffs lyssnare, även om den berättas lite annorlunda här. Sadako var ett av de barn som drabbades av cancer efter Hiroshimabombens strålning. När Sadako fick beskedet började hon att vika papperstranor enligt en japansk legend som säger att den som viker tusen tranor kommer att bli frisk. Så starkt var hennes mod att när hon vikt tusen tranor utan tillfrisknande, fortsatte hon oförväget. Efter de första tusen tranorna koncentrerade hon sig mer på kvalitet än på kvantitet. Tranorna, små konstverk i sig, blev mindre och mindre, snart var de så små att hon fick använda nålar för att vika dem. När Sadako slutligen avled av cancern var hon bara 12 år gammal.
Historien slutar inte där. När Sadakos klasskamrater fick höra om hennes bortgång började de att samla in pengar till ett monument över de barn som blev Hiroshima-bombens offer. Barnens Fredsmonument, en liten flicka som håller en stor papperstrana över sitt huvud, står idag i fredsparken, bara en bit ifrån bombens nedslagsplats. Runt omkring monumentet, i stora glasskåp, hänger tusen och åter tusen tranor i långa girlanger. Tranorna har vikts av skolbarn runt om i hela Japan och resten av världen och skickats för att minnas den lilla flickans mod.
Tranorna återfinns också i resten av parken. De hänger runt halsen på den sköldpadda som utgör minnesmärket för de 2000 koreanska krigsfångar som offrades i attacken. De hänger också i ett bås vid den lilla oansenliga kulle som befinner sig i fredsparkens västra del. Få andra besökare eller turister kommer dit, eftersom den inte finns med i de flesta guideböcker och ser tämligen oansenlig ut. Ändå är det just där som benen och askan efter 10 000-tals av bombens offer ligger begravda. Att stå vid kullen ger en märklig känsla, eftersom man i princip är ensam med alla de 10 000-tals människor vars brott det var att bo i en stad som användes för att statuera exempel i vad som kan sägas vara kalla krigets början.
I fredsparken finns också ett utmärkt museum som berättar bakgrunden till atombomben, stadens militära bakgrund och mycket mer. Obehagligt blir det när den amerikanske utrikesministern Byrne, samma person som senare skulle ligga bakom militärkuppen i Guatemala, beskriver en av orsakerna till bombningen: utan att kunna visa på en militär framgång med bombprojektet skulle det bli svårt att motivera de gigantiska ekonomiska utläggen efter kriget. Än mer skrämmande är att man medvetet ville att civila skulle dö i attacken. Ingen förvarning till Japan gavs om vapnets existens, trots att man visste att Japan redan förhandlade med Sovjetunionen om kapitulation. Ett av kriterierna för bombmål var också en minimistorlek på ytan - så att så många som möjligt skulle drabbas.
Ibland blir muséet olidligt, som den pappa som inte kunde acceptera att hans lille son skulle begravas ensam, långt från hemmet. Istället begravde han pojken i trädgården tillsammans med hans favoritleksak, en trehjuling. 20 år senare grävdes kvarlevorna upp för att läggas till vila i en familjegrav. Nu står trehjulingen, som i två decennier var barnets enda sällskap utställt i Hiroshima-muséet.
Hiroshima-muséet stannar dock inte vid det egna lidandet, utan höjer blicken till resten av världen. En uppmaning går ut till alla som vill hitta sanningen om den egna historien - titta i grannländernas skolböcker. Uppmärksamhet har också getts till stråloffer i resten av världen, från dem som arbetat i urangruvor till dem som sysslat med undermålig medicinsk utrustning. Det är också i Hiroshima-muséets bibliotek jag hittar en utmärkt bok om utarmat uran.
* * *
Av den japanska tidningen Chigoku Shimbuns 350 anställda dödades 113 vid Hiroshimabombens nedslag. Tidningen har sen dess fortsatt att utges med mottot "Bidrag till världsfreden", motsatsen till vår svenska morgonpress. Tidigare har man gjort specialreportage om atomenergi, strålskador och fred. År 2000 gjorde den prisbelönte reportern Akira Tashiro en serie reportage om utarmat uran som senare samlades i boken "Discounted Casualties" - oräknade offer.
Vad som gör Tashiros reportage så spännande är att han inte bara granskat offren där bomberna fällts, utan också kontrollerat fabriker där de tillverkats och artillerifält där de provskjutits.
I staden Concord, i närheten av Boston, tillverkade firman Nuclear Metals, senare omdöpt till Starmet, rustningspenetrerande patroner innehållande utarmat uran. Fabriken blev snart kallad för USA:s giftigaste arbetsplats. Avfall dumpades direkt utanför fabriken och både luft och grundvatten förgiftades. Cancerfallen ökade markant och bara på en gata drabbades fyra 20- till 30-åriga icke-rökare av lungcancer. Staden i sin helhet hade dubbelt så många fall av leukemi, blodcancer, som resten av staden, och en invånare som granskade 100 hushåll över 2 år fann 54 fall av cancer. Från fabriken kunde arbetarna se döda fåglar där uranet släppts ut, och ofta döda katter. Själva drabbades de av andningsproblem och många också av leukemi. Bland symptomen för deras lidande fanns värkande leder, begränsat synfält och huvudvärk. Exakt samma problem som återvändande soldater efter Gulf-kriget hade.
Staden Susanville i Kalifornien ligger endast fem mil från ett av arméns avverkningsplatser för obsoleta vapen. Ständigt hörs explosioner när de förlegade vapnen sprängs. Staden har också dubbla statens genomsnitt för cancer, inkluderande leukemi, hjärntumörer och bröstcancer. Nu har staden stämt armén för att försöka förhindra sprängandet.
I den lilla amerikanska staden Colonie i närheten av Albany drevs fram till 1980 en fabrik för ammunitionstillverkning. Den tillverkade bland annat ammunition för 30 mm kanoner och dynamisk barlast för flygplan. I båda fallen var råmaterialet utarmat uran. Kärnforskaren Leonard Dietz, anställd av fabrikens ägare, National Lead Industries, övervakade uraninnehållet i luftfilter. "1979 hittades partiklar av utarmat uran i luftfilter 15 kilometer från basen", säger han. "Vi hittade dem till och med vid vår mest avlägsna kontrollpunkt fyra mil nordväst". Två veckor efter att Dietz rapporterat detta stängdes fabriken. 2001 hade saneringen av fabriken pågått i fem år och dittills kostat 700 miljoner kronor. När Dietz fick höra att utarmat uran skulle användas i Gulf-kriget skrev han till en vetenskaplig tidning:
"En 30 mm patron innehåller ca 300 gram utarmat uran. De största 120 mm patronerna innehåller ca 4,7 kilo. För att skydda amerikaners hälsa stängde vi en fabrik som släppte ut motsvarigheten till två 30 mm patroner i atmosfären per månad. Hur kan vi rättfärdiga användandet av miljoner såna patroner i Irak och Kuwait, de flesta endast under fyra dagars krig?"
Dietz fick rätt i sina farhågor. Av de 53 000 brittiska soldater som slogs på amerikansk sida dog 49 personer i strid, mer än det tiodubbla efter hemkomsten och 6000 soldater, mer än 10% av styrkan, klagar på fysiska problem. Av de 4500 kanadensiska soldaterna har 2000, hela 45 %, allvarliga hälsoproblem.
Dr. Cooper, professor i medicin kemi vid Sunderlands Universitet i England har granska det utarmade uranet som soldaterna andas in:
"De flesta av partiklarna förvandlas till keramiska partiklar av den höga temperaturen. Naturligt uran som intas med mat är lösligt, så det sköljs ut ur systemet med urinen inom 24 timmar. Keramiska partiklar, däremot, är inte lösbara. Teoretiskt sett skulle det ta 24 000 år för dem att helt elimineras från kroppen."
Dr. Cooper menar att det därför inte är underligt att veteraner fortfarande urinerar ut uran och påpekar att uranet också förts med blodet till benen och på så vis påverkat benmärgen. Uranet sätter sig också i mannens sperma vilket kan föras över till kvinnan vid samlag och på så vis föra sjukdomen vidare. Många fruar till veteraner och arbetare i vapenfabrikerna har klagat just på en brännande smärta i underlivet efter samlag.
Allra värst är Dr. Coopers konstaterande att uranets strålning också påverkar generna, vilket har visat sig på barnen hos Gulf-veteranerna. Värst har det drabbat barnen i Irak.
Efter Gulf-kriget -91 införde FN, på USA:s inrådan, sanktioner mot Irak. Dessa drakoniska sanktioner förbjöd all import av utrustning som kunde hjälpa till att bota eller bekämpa cancer. I Basra dog 1988 34 patienter i Cancer. 1998 hade antalet stigit till 428 och året efter till 500. Hur många som dör idag kan vi bara gissa, men antalet lär bara öka ju längre tid uranet befinner sig i kroppen.
Under samma tid har antalet barn med medfödda defekter ökat med mellan tre- och fyrahundra procent. Bilderna på dessa barn är outhärdliga att se på, och bara efter någon sekund måste man titta bort. Det är barn utan skinn, utan hjärna, med sex fingrar och tår. Barnens cancerandel har ökat i samma grad som födelsedefekterna. Även läkarna i Basra har förhöjd cancer frekvens efter att flera granater slagit ned i närheten av sjukhuset. De som innan invasionen av Irak berättade om hur amerikanska trupper skulle mötas av jublande irakier hade uppenbarligen aldrig läst den här boken.
* * *
Medan sorgen över bomben tycks dominera Hiroshima verkar Nagasaki istället ledas av glädjen över livet. Redan på arkitekturen märker man skillnaden - kontrasterna kunde inte vara större mellan Hiroshimas platta landskap av kolossala betongklumpar och Nagasakis myllrande små hus som in labyrint av smågator klättrar upp längs de bergsvägar som utgör staden där den vackert ligger vid havet. Redan vid järnvägsstationen möts man av en gitarrkonsert framförd av finalisterna i Peace Beat Club. Även bombmuséerna är olika. Hiroshimas är grått och nedtyngt av allvar och sorg medan Nagasaki möter en med glada ansikten och färgglada collage av tranor som önskar alla fred och kärlek.
Nagasaki var länge den enda staden i Japan som var öppen för västerlänningar och en sjättedel av Japans kristna bor här. Därför blir också valet av staden som bombmål extra märkligt. Ännu märkligare blir det om man betänker att den inte ens fanns med på den första listan över tänkbara mål. Ett av kriterierna för bombmål var ju också att inga allierade krigsfångar skulle få drabbas - fångar som det fanns gott om i Nagasaki.
Inne i muséet finner jag en lista över vilka sjukdomar som drabbade de överlevande efter bomben. Det är cancer, leukemi och hjärntumörer. Även genetiska defekter hos barnen. Visste jag inte bättre skulle jag kunna ta det för en lista över sjukdomarna för Gulf-veteranerna eller Iraks strålningsskadade folk. Extra ironiskt blir det om man tänker på att Japan var ett av de länder som deltog i anfallet mot Irak och medverkade i de sanktioner som förhöjde lidandet så mycket. Just nu arbetar också Japans premiärministern på en förändring av konstitutionen för att återigen få föra krig i världen. Det finns två städer, vilkas museer han borde besöka innan han fattar ett sådant beslut.
-------------------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö U-lands och FredsFörenings Radio Tuff 2007-04-22
-------------------------------------------------------
Hampus Eckerman har i många år varit medarbetare i Radio Tuff. Nu är han på jordenruntresa och varje vecka i över sex månader har hans krönikor kunnat höras på 91,4 MHz (på webben www.tyresoradion.se) söndagar kl 17-18 och tisdagar kl 18-19.. De har hittills sänts från Kuba, Guatemala, Mexico, USA, Fiji, Nya Zeeland, Australien, Bali, Jakarta, Singapore, Malaysia, Brunei, Japan och resan fortsätter. Hampus’ rapporter finns på www.tuff.fred.se och på www.tuffsandin.blogspot.com Dessutom har han numera en egen blogg: http://motbilder.blogspot.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar