JONATHAN, JESPER OCH THEODOR

(Delar av detta inskag är hämtade från en Pax-krönika 1987)
På Jonathans rankinglista över sina bästa kompisar ligger jag tvåa. Det är en silverplats, som värmer. Tillsammans med Jesper och Theodor brukar Jonathan ställa sig nedanför min balkong i Bollmora och skrika mitt namn. De hojtar så länge och målmedvetet att de alltid tvingar ut mig. Sedan står jag där på balkongen som en annan drottning Silvia och vinkar fånigt.

Jesper är sex och Theodor fyra år. Jonathan fyllde sex härom veckan. Jag är glad att jag då kom ihåg att i Radio Tuff hylla honom med ”He’s a jolly good fellow”, spelad av Toots Thielemans. Vänskap förpliktar.

De flesta av mina manliga släktingar i min fars generation dog långt innan de uppnådde min nuvarande ålder. Därför tycker jag mig leva på övertid. Men jag blir knottrig när jag tänker på världens mäktiga, knapptryckarna, som med sina kärnvapen på några minuter kan döda oss alla. Snacka om förintelse!

Själva är dessa statsmän i en ålder, då de måste inse, att deras dagar på denna jord är räknade. Risken är stor att de inte längre älskar något annat än sin makt och sina karriärer. Den franske dramatikern Jean Anouilh skrev:

”Att föra krig för kvinnors skull är gamla, impotenta mäns sätt att älska”

Det som gör mig mest rasande är att de är beredda att utplåna också Jonathan, Jesper, Theodor och deras jämnåriga. De skulle behöva några glatt vrålande sexåringar utanför sina palats.

Om man vill vara någorlunda ärlig, är ingenting svårare än att svara på barns frågor. Man kan inte slingra sig med intellektuellt ordbajs i form av de senaste inneflosklerna. Då känner sig barn bara förvirrade och lurade. De är ännu inte tillräckligt avtrubbade för att acceptera vansinnigheter och orättvisor. De kan för sitt liv inte förstå att snälla och vanligen förståndiga föräldrar, lärare och andra vuxna i krig är beredda att massmörda varandra och varandras barn. De är storögt förundrade över att vi klagar mera över villaskatter än att många miljoner barn dör årligen i u-länderna.
(Så långt en text från 1987, men följande är nyskrivet)

Redan 1917 slog den amerikanske senatorn Hiram Johnson fast att ”krigets första offer är sanningen”. Också krigsförberedelsernas första offer tycks vara sanningen. Det drygt fyraåriga eländet i Irak hade ett förspel, då anfallskriget motiverades med genanta lögner, som att Irak hade massförstörelsevapen. Jo, Saddam avsattes och hängdes, men nu påstår den internationella Iraktribunalen, som samlades i Istanbul härom veckan att USA genom sina båda krig mot Irak och de mångåriga sanktionerna mot Irak har vållat mera död än självaste Saddam. Det är inte omöjligt, men det är svårt att avgöra vad som är värst, pest eller kolera.

Hur som helst: När krig och krigsförberedelser inte propageras med hjälp av rena lögner främjas massmördandet genom undanhållandet av viktiga sanningar. Därav dagens ”overkill capacity”, förmågan att utrota oss alla flera gånger om. Främst rör det Jonathans, Jespers och Theodors generation. De har ännu mer än vi andra en självklar rätt att inte dödas.

Dessutom vill jag av ren fåfänga att de om femtio år skall kunna erinra sig en gammal polare på en balkong i Bollmora.
------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1152) 2007-09-30

PS 1: Jonathan, Jesper och Theodor är i dag ståtliga unga män. Själv sitter jag ännu på balkongen, men nu får jag hålla till godo med att äldre damer med hund vinkar år mig. Men det är ganska trevligt, det också
PS 2: Originaltexten ”Jonathan, Jesper och Theodor” finns i min bok ”Goda krigare – och andra militaristiska myter”