Den 22 augusti i år skulle Per Anders Fogeström (1917-1998) ha fyllt 90. Här återges ett tal vid seminarium om Per Anders Fogelström (PAF)

Den 22 augusti i år skulle Per Anders Fogeström (1917-1998) ha fyllt 90. Här återges ett tal vid seminarium om Per Anders Fogelström (PAF) på ABF i Stockholm den 20/4 1996, delvis återgivet också vid ett seminarium anordnat av ”Per Anders Fogelströms vänner” den 15 september 2007

PER ANDERS FOGELSTRÖM OCH KAMPEN FÖR FRED

Första gången jag kom i direkt beröring med dagens ämne var också på ABF men inte här utan i Västertorp år 1958. Dit hade jag vallfärdat för att lyssna på en debatt. Den ene inledaren var majoren Stig Synnergren, som 12 år senare skulle bli synnerligen känd -- som general och svensk ÖB.

Den andre inledaren blev jag blev lite avundsjuk på, för han hade ett stort hårsvall, nästan en lejonman, och de synska kunde redan då ana att jag skulle kunna göra karriär i det av Roland Schütt och mig 30 år senare i Radio Tuff grundade RFOS, Riksförbundet för ofrivilliga skinnskallar.

Den här killen, han var författare och jag tror mig minnas, att jag hade läst nån bok av honom. I varje fall hade jag läst artiklar av signaturen PAF i gamla Folket i Bild och dessutom likt Hasse Alfredssons pastor Jansson sett filmen, "Sommaren med Monika".

Debattören hette förstås Per Anders Fogelström. Hans tankar och skriverier skulle sen dess komma att påverka mitt liv på ett högst påtagligt sätt, så inspirerande klok och människovänligt radikal tyckte jag att han var.

Debatten Synnergren-- Fogelström gällde svenska atomvapen, då ett mycket hett ämne.

x x x

Året innan, 1957, hade det gjorts en opinionsundersökning om svenska folkets inställning till blågula kärnvapen. 40 procent ville ha atombomber, 36 procent var emot och 24 procent hade ingen bestämd åsikt.

Mycket klarare var kärnvapensympatierna bland svenska medier och politiker. Under det kalla krigets frostigaste decennium, 1950-talet, agiterade de flesta tidningar för svensk atombeväpning. Dagens Nyheter slog fast, att i det här sammanhanget var ohygglighet effektivitet. Och dess färgstarke chefredaktör, Herbert Tingsten, betecknade konventionellt försvar som pilbågar.

I partipolitiken fanns till att börja med bara enstaka motståndsfickor. Den viktigaste var Socialdemkratiska Kvinnoförbundet med Inga Thorsson i spetsen. Några frisinnade inom folkpartiet och några centerkvinnor var också emot. Kommunisterna sade klart och enigt nej men var komprometterade av att ännu hylla sovjetisk kärnvapenupprustning.

Men så värst mycket mer var det inte i början. Också några som sedermera skulle skaffa sig en radikal profil genom sitt motstånd mot kärnkraft för energiframställning ylade den här gången med vargarna.

Inte ens de politiska ungdomsförbunden var särskilt unga och radikala i den här frågan. SSU med Ingvar Carlsson som påläggskalv lyckades inte på flera år ta klar ställning och FPU med den då som politiskt underbarn ansedde Per Ahlmark beslöt 1959 rentav att kräva kärnvapen.

x x x

Bland våra militärer ansågs atomvapen som något oumbärligt. Våra svenska gossar skulle inte behöva vara tekniskt underlägsna när de bekämpade utländsk soldatesk, var ett huvudtema, fast hur man egentligen försvarade sig med och mot atombomber lämnades i stort sett därhän. Dåvarande ÖB, general Swedlund, gemenligen kallad Stora Bullret, bullrade också till om hur lätt det skulle vara att förvandla övre Norrland till något slags svenskt Nevada:

"Prov på hög höjd över Sverige och under lämpliga väderleksförhållanden kan utföras så att skadegörelse av annan art än att träden fälls inom ett begränsat område inte uppstår samt att direkta skadeverkningar av radioaktiv strålning inte befaras."

Ja, det här var ju några år innan vårt miljömedvetande väcktes på allvar och många år före Tjernobyl -- fast å andra sidan bara dussintalet år efter Hiroshima-Nagasaki.

Stämningarna hos en annan del av det militär-tekniska-industriella-kommunala komplexet skulle senare skildras av Sven Delblanc:

"Jag understod mig en gång att diskutera vätebomben med en framstående svensk fysiker och före detta clartéist. Jag uttryckte lekmannens naiva och sentimentala oro för detta så kallade vapen.

Jaja, sa fysikern uttråkat. Det kan vara så. Men det är en jävligt intressant fysik. Därpå talade han i glödande ordalag om alla intressanta arbetsuppgifter en svensk atombomb skulle kunna erbjuda. Han hade svårt att förlåta dessa politiker som hade snuvat honom på meccanolådan"

Vapenforskarna snuvades alltså på "meccanolådan", medan militären fick hålla till godo med en massa "pilbågar", dock i allt större kvantitet och av bättre kvalitet. På hösten 1959 hade en ny opinionsundersökning gjorts. Nu ville bara 29 procent av svenskarna ha atombomber, medan hela 51 procent sade nej. Det var en uppseendeväckande opinionssvängning på bara två år och den fortsatte sedan, så det blev så småningom politiskt omöjligt att tillföra det svenska försvaret kärnvapen.

x x x

Vad hade då hänt under dessa två år i slutet av 50-talet? Jo, försvarsfrågan, som i borgfredens tecken brukade behandlas på partiledarnivå högt ovanför väljarnas huvuden, hade utsatts för en debatt, som i intensitet bara överträffades av diskussionen om pansarbåtar eller sociala reformer på Karl Staaffs och Hjalmar Brantings tid åren före första världskriget. Nu fokuserades debatten på två händelser: Utgivningen av en liten bok och grundandet av AMSA, Aktionsgruppen mot svensk atombomb. I båda fallen var Per Anders Fogelström centralfigur.

Så där en tio år senare skulle ju många unga också i Sverige entusiastiskt vifta med Maos lilla röda. Men då hade jag själv sen länge skaffat mig en annan liten röd, först utgiven vintern 1958, den här tredje upplagan året efter på Hans Hastes förlag, Pogo. Den är tunn, bara på 48 sidor, och ändå kom den att påverka mig --och sannolikt många andra-- mer än någon annan bok. Den heter "I stället för atombomb" och skrevs av PAF och Roland Morell, den sistnämnde studentpolitiker och reservofficer och senare inte bara socialdemokratiskt kommunalråd i Järfälla utan till och med generalsekreterare för Centralförbundet Folk och Försvar.

Den här lilla boken föreslog den mest radikala omrustning. Den byggde på uppfattningen att militärt försvar i kärnvapenåldern inte kunde skydda och försvara oss människor och inte heller de värden vi finner omistliga: demokrati, humanism och annat. Militärmiljarderna skulle i stället användas till att minska fattigdom, svält och förtryck i u-länderna. Vid den här tiden var förslaget ännu radikalare än det kan synas i dag, för det här var mitt under det kallaste av krig väst-öst --människorna i syd räknade man liksom inte med-- och dessutom långt före SIDAs tillkomst. I slutet av 50-talet satsade svenska skattebetalares valda ombud mer än hundra gånger så mycket på militären än på internationellt bistånd. Eller med PAFs egna ord:

"Vi samlar rostande högar av vapen till vårt eget skydd men ger allmosor i kampen mot nöd, sjukdomar och hunger. Vi driver affärer med och gynnar förtryckare"

Men om vi då skrotade alla våra vapen, hur skulle vi då försvara oss mot Stalins efter-trädare? Författarna menade att det här positiva alternativet till den hejdlösa kapprustningen skulle göra det väldigt svårt att angripa oss, om vi inte hade vapen att hota någon med utan i stället var någon slags "ambulansen Sverige". Den politiska kostnaden att angripa denna Röda kors-stat skulle bättre avhålla från angrepp än en stark, kärnvapenförsedd och därmed kanske provocerande krigsmakt. Man talade om ett goodwill-försvar.

När jag återger det här, känner jag mig igen som 26 år, det var jag när jag först läste det. Och jag funderar på, varför vi i dag är så utan visioner att vi inte återkommer med det här förslaget, nu när det skulle ha mycket större chanser. Nu finns ju bara en supermakt i världen och den har vi aldrig varit rädda för, ja kulturellt eller snarare vulgärkulturellt har den med vårt slappa samtycke redan ockuperat oss via den ena TV-kanalen efter den andra.

"I stället för atombomb" slutar med följande ord:

"Låt inte hänsyn till gamla fastlåsta utgångspunkter förhindra en förutsättningslös diskussion om möjligheter att finna en ny väg. Låt oss tillfredsställa en naturlig önskan till försvar på ett sätt som låter sig förenas med vår humanistiska livssyn -- i en tid då vårt konventionella försvar icke längre mäktar fylla sin funktion att skapa trygghet

Vi måste våga se framåt och knyta an till visionen, det ideala. Vi lever och dör bara en gång --varför skulle vi då inte göra det med ansiktet mot hoppet och i tron på en framtid för våra barn och vår värld."

Ja, jag minns ännu med tacksamhet hur inspirerande den här lilla boken kändes. Den gav mig också tröst, när jag året efter som vapenvägrande sergeant satt i fängelse, "ett jävla mellanting mellan Jehovas vittne och fan vet vad", som personalofficeren på I 21 uttryckte det. Han var hygglig --men hade ett mustigt språk

Jag överdrev inte heller nyss när jag antydde, att PAF på ett i flera avseenden radikalt sätt hade påverkat mitt liv. För 29 år sen var jag med om att grunda TUFF, Tyresö Ulands- och Fredsförening. Som namnet anger tog grundarna fasta på idén från boken "I stället för atombomb". Tuff har sen dess löst alla mina fritidsproblem. Medan de flesta grupper och föreningar som bildades i slutet av det progressivt hoppfulla 60-talet avsomnat, har Tuff gjort gjort skäl för sitt namn och till och med blivit starkare och aktivare med åren. Trots att vi inte har någon enda avlönad, har vi i dag uppåt 700 betalande medlemmar och en stor och egentligen för min ålder alldeles för tröttsam aktivitet. Det är delvis därför, tror jag, som Bengt Göransson bad mig komma hit i dag, för han är ju en märklig man, som trots sitt gästspel i den politiska maktens innersta boning ännu optimistiskt tror på folkrörelser och gräsrotsaktiviteter. Jag hoppas innerligt i likhet med Bengt-- och säkert också PAF-- att vi som i det moderna informationssamhället ännu tror att den gamla folkrörelsemodellen har en chans, inte bara är världsfrånvända demokratinostalgiker eller övervintrande fossiler från 60-talet.

x x x

Samma år, 1958, som "I stället för atombomb" utkom grundades Amsa, Aktionsgruppen mot svensk atombomb. Det började faktiskt med att några personer samlades på Kväkargården i Stockholm. PAF och några till var med och han och Barbro Alving fick i ett uppdrag att skissa fram ett programblad. Slutligen enades man om två programpunkter. Den första var ett klart nej till svenska kärnvapen, den andra mindre kategorisk, för den talade om "fortsatt debatt angående möjligheterna att använda de resurser, som nu går till militära ändamål, för uppbyggande syften". Denna punkt var alltså uppenbart inspirerad av Fogelström-Morells bok.

Amsa bestod i början av 21 personer, jag kan inte räkna upp allihopa, men förutom Alving och PAF fanns där Sara Lidman, Ulf Himmelstrand, Stig Carlsson, ärkebiskop Yngve Brillioth och från fredsrörelsen bland andra Holger Eriksson och Ulrich Herz. Flera av dem, inte minst PAF, var ute på massor av möten och debatter. Jag minns ett Amsa-framträdande i Borgarskolans hörsal, som ju var ganska rymlig men som inte räckte till utan man fick i all hast dubblera mötet och låta föredragshållarna också framträda samma kväll i en närbelägen skolaula.

Det är klart, att det här väckte uppmärksamhet. I pressen debatterades med hetta Amsa och boken "I stället för atombomb". Ofta kunde i samma tidning kultursidan ha positiva recensioner, medan ledarsidan tog skarpt avstånd och avfärdade Amsa som blåögda idealister och pacifister. Och självklart för denna tid varnade man för att Amsa och PAF medvetet eller omedvetet gjorde drängtjänst åt Sovjet och kommunismen. Detta var mycket obehagligt men en nyttig lärdom. Vi som var med och blev misstänkliggjorde vaccinerades ganska bra mot etiketter, det må sen vara glåpord som stalinist, fundamentalist, nynazist eller annat läskigt. Det är bättre att kolla vad folk egentligen står för än att godtroget sätta tilltro till vad motståndarna i behov av att skrämma och förvränga pådyvlar.

Så här långt efteråt kan det ändå vara ganska roligt att titta på vad som skrevs. SSD hade t ex en ledare under rubriken "I stället för förnuft", där det talades om "den blåögde författaren PA Fogelström...och hans vilseförda". I NST stämplade chefredaktören, signaturen "Tre Rosor" Amsagänget som "världsfrånvarande ideellt inriktade fantaster och snobbfigurer, däribland vår svage ärkebiskop, [vilka] lånat sina namn åt en kommunistisk täckorganisation, en s.k. Fredskommitté, bakom vars rygg kommunistisk infiltrering i vårt politiska liv skall underlättas"

Nu var det så, att ingen enda av Amsa-medlemmarna var kommunist, man hade försökt undvika det för man visste ju i senator McCarthys decennium, hur det skulle kunna användas. Men just detta skulle konservativa Svensk Tidskrift ta fasta på när den menade att just frånvaron av kommunistiska kärnvapenmotståndare i Amsa gjorde gruppen extra skum och farlig. Långt senare, när våra studentfåtöljer under några år skimrade röda, skulle man kritisera Amsa från andra hållet, som en feg, nästan antikommunistisk grupp. Men det var då det, och det är lätt att bli ohistorisk.

x x x

Till Amsa hörde också Bertil Svahnström, utrikeskorrespondent under många år för flera av våra största tidningar. Ursprungligen liberal eller folkpartist, sedermera socialdemokrat, skulle han dra in även kommunisterna i den organisation han blev ordförande för, Kampanjen mot atomvapen. Inspirerad av Bertrand Russell och de engelska påskmarscherna lärde Kampanjen mot atomvapen oss att i början 60-talet demonstrera på vägar, gator och torg också när det inte var första maj.

Jag kan ta fel, men jag minns inte att PAF spelade någon framträdande roll i kampanjen. Jag tänkte på det när jag läste om boken "Café Utposten", där PAF låter ungsocialisten, sedermera sossepampen Dubbel-Olle, under strejken före Amaltheaaffären säga: "Jag vill gå hem -- och tänka. Det är många nog som är ute och skriker". Jag tror att det uttalandet stämmer ganska bra med PAFs livshållning. Och dessutom behövde han nog en andningspaus efter den intensiva Amsa-tiden.

Hur som helst, PAF och Svahnström skulle komma att komplettera varandra, särskilt i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, där PAF blev ordförande 1963 och Svahnström snart vice ordförande. Och nu märker jag att jag har lurats att prata för mycket om den dramatiska Amsa-tiden, fast jag hade föresatt mig att främst koncentrera mig på det enorma och skickliga och alldeles för lite uppmärksammade arbete som PAF under 14 år utförde som Svenska Freds ordförande.

Det här var ju en omvälvande eller omtumlande tid med ett vimmel av politiska idéer, och gamla Svenska Freds, grundat redan 1883, drogs förstås med. Det blev oändliga diskus-sioner om olika former av socialism, om det berättigande i befrielserörelsernas våld, om olika världsfrälsarläror, andra genvägar till politisk lycka och ibland på årskongresserna kunde man få lyssna på pratare, som ställde oupphörliga ordningsfrågor eller i det oändliga nagelfor verksamhetsberättelserna inpå minsta kommatecken i stället för att planera kampen mot militarismen.

Man behöver inte sjunga med änglarna för att vara fredsaktivist, man får visst vara bråkig och kanske bör vara det litegrann, och även om man är mot krigiskt massmördande har man ju all rätt i världen att bli förbannad och visst grälade vi också i Svenska Freds. Jag är säker på, att det var organisationens stora lycka att som ordförande då ha PAF. Han stod liksom över det här käbblet, lyssnade med oändligt tålamod på alla riktningar, försökte alltid att finna lösningar på olika konflikter och lyckades nästan jämt tack vare sin vänlighet och diplomatiska förmåga. För oss något yngre och mindre återhållsamma blev han en borg av trygghet för att citera en av hans många boktitlar. Själv har jag ofta inför avgångsklasser urskuldat mig genom att läsa Brechts dikt "Till kommande släkten", där det bland annat står:

"Även hatet mot låghet
förvrider ansiktsdragen
Även vreden över orätt
gör rösten hes"

Jag minns aldrig att PAFs röst trots många anledningar nånsin blev hes, men kanske gick han sen och sparkade på lyktstolparna på väg hem till Fjällgatan. Men jag minns honom besviken och lite skakad åtminstone vid ett tillfälle. Det var när han i andra hälften av 60-talet engagerade sig i Vietnam-hjälpen, som avsåg att humanitärt hjälpa krigsdrabbade både i Nord- och Sydvietnam. Den kritiserades stenhårt av FNL-rörelsen och Sara Lidman som ett förräderi mot Vietnams folk. Det var lite svårt att vara pacifist under Vietnamåren, när så många härifrån Sverige ville, som Artur Lundkvist lite elakt sade, "utkämpa vietnamkriget till den siste vietnamesen". Fred blev liktydigt med svek och borgerliga sympatier och man sjöng i stället om att befria södern "med fasor död och brand".

Men PAF skrev:

"Fredsrörelsen är radikal, den talar för ett brytande med den uråldrigaste konvention och tradition vi har: våld och vapen."

Han betonade, att vi som agiterade för icke-våld inte har någon rätt att fördöma dem som inte uthärdar det våld de utsätts för , utan själva griper till våld. Men jag tror inte att det är någon tillfällighet att PAFs bok, Café Utposten, kom ut just 1970, orättvist underskattad, kanske för att den kom just då, när revolutionär kamp var i ropet medan boken ju är resonerande på typiskt Fogelström-manér. Jag tror också att det var hans egna erfarenheter vid den här tiden som gör att han i boken låter Emma på ungsocialisternas möte 1908 läsa Leon Larssons dikt med uppmaningen att "sprida förintelsens bränder" för "det är bättre att spränga i grunden vår värld" , dräpa var krämaresjäl och prästerna stena ihjäl.

Men bara tio rader ovanför de här blodrypande verserna har PAF smugit in upplysningen att den unga diktuppläserskan Emma stod under en banderoll med texten "Död åt militarismen!".

Som Ruben Lind i Café Utposten menar PAF att målet förstörs om man använder fel medel. PAF har så länge jag känt honom aldrig varit någon varm anhängare av direkta aktioner och klar motståndare till våldsamheter. Ändå kan jag nu avslöja --eftersom det sen länge är preskriberat-- att han en gång var medskyldig eller rentav nån slags anstiftare till grov skadegörelse. Kära åhörare, ni är just med om ett scoop. Det var så här att en sen natt under Vietnam-tiden väcktes PAF av en yngling, som nog var lite på örat, och som ville diskutera den amerikanska imperialismens vidrighet i allmänhet och behovet av att sabba USA:s ambassad i synnerhet. Nattetid kan tydligen den annars så tålmodige PAF tröttna och i hopp om att få sova igen sa PAF till sist i desperation till den här killen ungefär att han ju kunde göra vad han ville, panga dororna på ambassaden till exempel.

Dan efter stod det i tidningarna att massor av fönster på USA-ambassaden hade krossats av någon vettvilling. Nu vet ni vem som låg bakom det, en aningslös man på Fjällgatan, som somnat om.

x x x

Det fanns andra motsättningar än politiska. Men så länge jag minns Svenska Freds' årskongresser, fanns det under PAFs tid bara en enda ordförande-kandidat, han själv, för så självskriven var han. Trots frånvaron av motkandidat blev det ändå några gånger voteringar. De begärdes alltid av samma ombud. Och varje gång hände samma sak: alla röstade på PAF -- utom en som lade ned sin röst eller om han rentav röstade nej. Det var han som hade begärt votering, och jag känner respekt för den här killen, som trots stönanden från de yngre kongressombuden följde sin övertygelse. Han tillhörde nämligen någon frikyrka och PAF hade varit ordförande också i Förbundet för religionsfrihet. En ateist ville den här modige mannen inte vara med att välja in, även om PAF inte precis är urtypen för någon karikatyr på Antikrist. Tvärtom, hans läggning och livsgärning gör att radikala präster faktiskt kallar honom from.

PAF själv hade däremot inga svårigheter att samarbeta med folk som i andra frågor än fredsfrågan hade en helt annan uppfattning än han. När tidningen PAX började utkomma var det i samarbete med Kristna Freds, Ulrich Herz bland andra. Medan tidningen Freden i början av 70-talet ersattes med PAX, var PAF mot förslagen att ändra själva föreningens namn genom att ta bort det där med skiljedom, som några tyckte var förlegat. PAFs ståndpunkt berodde inte bara på pietet mot ett namn som nu har 113 år bakom sig utan han ansåg att internationell skiljedom var ett mycket förnuftigt sätt att lösa konflikter och förhindra krig.

När jag nu mycket kort tvingas sammanfatta PAFs väldiga betydelse i övrigt för Svenska Freds hinner jag bara nämna ett par egenskaper, hans enorma arbetskapacitet och praktiska och ekonomiska kunnighet. Det var för mig obegripligt, hur han hann med att utöver att sitta ordförande i styrelse och förvaltningsutskott, i flera år vara redaktör för Freden och PAX, ledande inom Nordisk Fredskontakt, grunda och driva Fredsföreningen Eken på Söder i många år, gång på gång tvingas ta itu med fattiga Svenska Freds' ständigt usla ekonomi, i krislägen tog han många tusenlappar ur egen ficka, städa upp, slänga sortera och arkivera decenniers papper och luntor och mycket, mycket annat, att han då också under sin ordförandetid han med att skriva de tre sista böckerna i Stadsserien, Café Utposten, de fyra böckerna i serien Kamrater, alltså Upptäckarna med flera, sju böcker Stockholmiana plus ett antal småskrifter och artiklar. Han skrev också fredsrörelsehistoriken, "Kampen för fred" under den här tiden, men den har en klar svaghet. Inte oväntat har PAF grovt nedtonat sin egen betydelse.

Han är alltså en mycket produktiv människa, en flitig man, ja som rökare var han förresten ännu flitigare än sin efterträdare, vilket är en prestation. Men för några år sen intervjuade jag PAF för Radio Tuff och gång på gång gjorde han då lite nervösa rörelser mot fickorna som jag inte mindes från förr. Och plötsligt förstod jag. Han berättade att läkarna hade förbjudit honom att röka och sen talade han om rökningen som om det var en älskad kvinna som förlupit honom. Men med sedvanlig tolerans satte han genast fram ett askfat till mig, som ännu inte gått till läkarn.

Ryktena om att det var sundare kamraters rökförbud på styrelsemötena som 1977 tvingade bort PAF som ordförande och mig två år senare är dock helt ogrundade.

Det är klart att PAF har en svaghet. Det är att han inte ens är en hundradel så mediamedveten som till exempel sin efterträdare 1985-95, Lars Ångström. Hur många gånger har vi inte suttit och svurit framför TVn eller över artiklar där PAF förekommit, därför att det inte sagts ett knäpp om Svenska Freds!

Det där är kanske en slags blyghet. Men vi i Bollmora måste ibland bita huvet av skam för att hävda oss. Därför ska jag sluta med något som Per Anders nog inte skulle göra i min situation. Jag tänker be er som ännu inte är medlemmar i Svenska Freds att ta ett flygblad, där det står hur man blir medlem i Tuff och indirekt i Svenska Freds och dessutom ta ett ex av boken "Förbannad pacifist", som numera gått ihop och dessutom givit Svenska Freds åtskilliga tusenlappar och därför kan delas ut. Intill finns en insamlingsbössa, om ni som jag tycker att en bok är värd minst en tia.

Det här framfusiga beteendet, inte alls fogelströmskt, vill jag dock ursäkta med just PAF. I boken finns ett foto på honom och en krönika med titeln "Per Anders Fogelström och svensk atombomb". Och som den trägne/trogne lärjunge till PAF som jag är har jag förstås hittat ett citat av honom som ändå ger min påflugenhet ett visst stöd och som jag tänker sluta med:

"Fred är inte detsamma som passivitet och vila, utan en chans som måste utnyttjas"

ÅKE SANDIN