För en stund sen hörde vi i Radio Tuff Samuel Strandberg. Han har skrivit flera läsvärda böcker om Indien, som han studerat sedan 1950-talet. Det var han som initierade de första av Tuffs många hundra insatser i Indien genom att tipsa oss om skolkomplexet Sarvoday Ashram ute på landsbygden i delstaten Gujarat. För Tuff-pengar uppfördes där på 1970-talet Tuff Library and Reading Hall med 6000 böcker, skolbyggnaderna Kumla Wing, Nyboda Wing och Stenhammar Higher Secondary School samt elevhemmet Kvicken House, andra projekt att förtiga. Kumla och Nyboda är skolor i Tyresö, Stenhammarskolan finns i Flen och Kvickentorpsskolan i Farsta, Dessa och många andra skolor har genom dagsverken jobbat in mycket pengar till Indien, inspirerade av Tuffs intensiva och frivilliga upplysningsverksamhet, inte minst i skolorna.
Samuel Strandberg presenterade i Tuffs diskussionscafé om Indien en rapport (augusti 2007) från en statlig indisk kommission. När han fick frågan om vi skulle fortsätta att bistå indier i ett land, vars ekonomi växer rekordartat, citerade han ur denna rapport: Visst får medelklassen det bättre, men klyftorna växer. Det mest anmärkningsvärda är rapportens påstående om att hela 836 miljoner indier lever på mindre än en halv dollar om dagen. Man får innerligt hoppas att det är överdrivet.
Det samarbete med schyssta indiska grupper som Tuff i 36 år bedrivit har inriktat sig just på ”de fattigaste av de fattiga”, som indiska partners brukar uttrycka det. Under 90-talet, då vi ännu orkade söka projektbidrag från Sida, skickade vi årligen över en miljon kr till Indien, i år utan offentliga bidrag alls har vi nyligen skickat 300 000 kr.
På 90-talet finansierade Tuff insatser för barnen till säsongarbetande sockerrörshuggare, som hade öknamnet koytas (knivarna). De bodde flera månader med sina familjer i de eländigaste läger. I 50 av dessa läger uppfördes ett stort skoltält, anställdes en eller två unga lärarinnor för varje läger. Varje år fick 3000 barn i dessa läger elementär undervisning, ett mellanmål per dag och varje år en uppsättning kläder. En tusenlapp till Indien räcker till minst tio gånger mer än här.
De senaste åren har insatserna koncentrerats på de hundratals små byarna i det bergiga och tidigare så gudsförgätna Dharampur. Där kallas människorna ”Tribals”, det vill säga de tillhör den för länge sen från slättlandet bortkörda urbefolkningen. De är bland fundamentalistiska hinduer mer föraktade än de lågkastiga, för de minskar sin svält genom att äta kött, ja till och med råttor, de berusar sig på hembränt och har utomäktenskapliga förbindelser. När jag dristat mig att påpeka att de beter sig ungefär som vi svenskar, brukar mina hinduvänner artigt byta samtalsämne.
Där uppe i Dharampur finns sex ”Tuff-skolor” för 700 elever, barn till analfabeter. Andra pengar från Tyresö har fixat hundratals brunnar, åtskilliga dammar och en massa jordvallar, som under den regniga monsuntiden stoppar upp vattnet så att inte all jord spolas bort. Dessutom har 70 000 mangoträd planterats, vilkas frukter innehåller A-vitamin, som motverkar den nattblindhet som många lidit av. Allt flera smarta människor köper Tuffs ”Mangogram”, antingen för att gratulera eller till minne av någon avliden.
Men de många rika i Indien, gör de ingenting? Jo, de senaste åren har det av Tuff finansierade utvecklingsarbetet i Dharampur positivt uppmärksammats, så nu samverkar gräsrotsföreningen Tuff med Bombay Rotary och andra välbeställda indier med att göra livet för Dharampurs fattiga mindre odrägligt
-----------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1150) 2007-09-16
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar