Myanmar särskiljer sig som det land där till och med guideböckerna debatterar bojkott. Till skillnad från diktaturer som Thailand och Pakistan, som får västvärldens välsignelse, hyser Myanmar inga amerikanska militärbaser och har visat sig ytterst tjurskalligt i sin vägran att delta i USA:s krig mot grannländer. Snarare är det Kina som varit landets välgörare vilket i västögon är skäl nog för bojkott.
Till och med namnet i sig är kontroversiellt. Myanmar är det traditionella namnet sedan århundraden tillbaka, men när britterna koloniserade landet döpte de om det till Burma efter den största befolkningsgruppen, burmeserna. 1989 tog militärdiktaturen tillbaka landets prekoloniala namn, men liksom när Muhammed Ali förkastade vad han kallade sitt slavnamn, Cassius CLay, finns det de som vägrar acceptera det nya namnet. Västländer med nostalgiska drömmar om kolonialtiden, liksom vissa människorättsgrupper och det avsatta partiet NLD, nationella demokratiförbundet, säger fortfarande Burma.
* * *
Nyligen höjde militärdiktaturen bensinpriset i Myanmar från en halv dollar litern till nära det dubbla. När jag var i Libanon under liknande omständigheter utbröt en stor taxistrejk. Myndighetsbyggnader sattes i brand och den impopulära västvänliga regeringen sköt ihjäl minst två demonstranter. Omvärlden förblev tyst. I Myanmar bröt också demonstrationer ut, om än långt mindre då rädslan för efterverkningar är större. Myndigheterna svarade med massarresteringar och många demonstranter misshandlades. De gripna har år av fängelse att se fram emot. Till skillnad från Libanon vill USA ta upp detta i FN:s säkerhetsråd.
Den enes död, den andres bröd. Om de politiska aktivisterna tillfälligt stoppats är det svårare att få stopp på gatuförsäljarna. Utanför huvudstaden Yangons största marknad säljer tidningsförsäljare gamla nummer av Bangkok Post, Newsweek och Times till förbipasserande utlänningar. Tidningarna och magasinen är speciellt utvalda för sina artiklar om Myanmar, ofta med uppmaningar till bojkott. Priset är flera gånger originalpriset och försäljarna gör en nätt vinst för varje sålt exemplar, väl värt att trotsa regimen för.
* * *
Annars är det uppenbart att Myanmar inte är en del av den västerländska maktsfären. Männen går fortfarande runt i traditionella kjolliknande byxor - när de inte bär kjol vill säga. Kvinnorna går i vackra kjolar med traditionella mönster och har ofta gult ansiktssmink som täcker stora delar av kinderna och ibland även pannan och näsan. En annan vana är att tugga röda betelnötter. Detta ger ett lätt kannibaliskt utseende där munnen tycks full av blodbestänkta tänder och ett vänligt leende ger intrycket av ett blodtörstigt hungerleende.
De tuktuk- och motoförare som står i hela Asiens gathörn saknas helt i huvudstaden och som utlänning blir man bara störd av de otaliga pengaväxlarna eller någon enstaka taxichaufför eller tiggare. Endast amatörer växlar pengar på flygplatsen där man får mindre än hälften så många kyat för sin dollar som hos de privata växlarna. Kort, reschecker och euros är i praktiken oanvändbara.
Fåtalet tiggare beror delvis på att myndigheterna följde många latinamerikanska länders exempel och tvångsförflyttade de fattiga från huvudstaden. De gamla kåkstäderna revs och nya byggnader uppfördes i stället. Ett beprövat knep för att medelklassen inte ska behöva störas av de mindre bemedlade.
-----------------------------------------------
Hampus Eckerman för Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff (nr 1149) 2007-09-09
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar