Kära lyssnare!
Idag vill jag gärna dela ut några rosor.
Den första rosen får Folke Bernadotte, kungens farbror och gudfar, men också Röda korsets vice ordförande i Andra världskrigets slutskede. Förra lördagen var kungen här i Malmö och invigde ett alldeles nytt monument på Värnhemstorget, ett monument till minne av de vita bussarna, som i krigets slutskede under ledning av Folke Bernadotte räddade tusentals fångar ur koncentrationsläger i Tyskland. Dagen före invigningen hade Sydsvenskan en lång artikel över Folke Bernadottes insats, i vilken han fick mycket kritik för sitt agerande under räddningsaktionen.
Norge som bekostade räddningsaktionen hade gett Bernadotte mandat att rädda skandinaviska fångar, vilket innebar att andra fångar fick flyttas så att de skandinaviska fångarna kunde samlas i lägret Ravensbrück. Härvid dog ett antal mycket svaga fångar. Jovisst, säkert gjordes det missbedömningar, men ändock räddades tusentals utsatta människor som annars förmodligen inte skulle ha överlevt fasorna i krigets slutskede, i en räddningsaktion som för alla deltagare innebar stora faror och fasor.
I hela artikeln förekom inte ett ord om den lastbilskonvoj som anfölls av engelskt flyg, varvid 20 just räddade kvinnor och en svensk chaufför dödades. Inte ett ord om de 10 000 koncentrationslägerfångar som i väntan på räddning vistades på tre fartyg i Lübeckbukten. Dessa fartyg bombades av engelskt flyg den 3 maj när kriget i praktiken var slut. 7 000 av dem drunknade eller brändes tills döds.
Vad är det för märklig tendens i svensk press att alltid förringa Folke Bernadottes insats? Han utförde sin uppgift helt enligt det givna mandatet. Nej, tack för det nya monumentet "Den trånga porten mot friheten", som är en gåva från norska överlevare som räddades av de vita bussarna, och en stor ros på Folke Bernadottes grav.
Den andra rosen går till exministern Jens Orback. Jens Orback har skrivit en bok om sin mors traumatiserande upplevelser i krigets slutskede. Modigt tar han upp det som var så svårt för modern att tala om: de svåra våldtäkterna hon som barn utsattes för av ryska segerrusiga soldater. Titeln "Medan segern firades" syftar på våldet de besegrade tyskarna utsattes för medan världen firade att det tyska tyranniet var slut. Vilken skuld hade Jens Orbacks mor och hennes lillasyster? Varför skulle hämnden tas ut på dem? Jens Orback, du får en stor röd ros för ditt mod att beskriva de övergrepp din mor utsattes för. Ge den gärna till din mor!
När jag läser titeln "Medan segern firades" går mina tankar till min morfar som får den tredje rosen. Medan segern firades gömde min morfar min mor och flera andra kvinnor på vinden till sitt hus. I flera veckor försörjde han dem med mat, tömde deras toaletthink och hivade upp färskt vatten till de rädda kvinnorna.
Vid ett tillfälle, när ryska soldater ånyo stormade huset för att leta efter "Frau, Frau", kvinna, kvinna, hann en av kvinnorna, som just hade varit hemma hos sig för att se till sina barn, inte tillbaka upp på vinden. Morfar vägrade henne det, eftersom ryssarna redan stod nere i farstun och han inte ville riskera de andra kvinnorna. Den här kvinnan gömde sig under en säng, hittades av soldaterna, slet sig loss och hoppade ut genom ett fönster. Trots sina skador våldtogs hon i mina morföräldrars farstu. Flera år senare tog hon livet av sig. Hon hade aldrig övervunnit sitt trauma.
Nu kommer den moraliska frågan. Är min morfar en hjälte eller en bov? Han nekade kvinnan tillträde till gömstället och bidrog i viss mån till hennes senare självmord. Jovisst, men han räddade de andra fem kvinnorna från att bli våldtagna, och måhända räddade han min mormor och de små barnen som fanns i huset från repressalier. Nej, morfar, i mina ögon är du en stor hjälte och du får min allra vackraste ros.
Nu vill ni förstås veta var min storasyster och jag befann oss vid tillfället? Tvärs över gatan fanns ett bageri vars ägarinna var min gudmor. Hon hade gömt oss och ytterligare två flickor i bakstugan. I många år hade jag för mig att vi var gömda i själva bakugnen, men vid efterforskningar efter murens fall har jag fått klart för mig att det var i mjölbingen under golvet vi låg gömda, två åttaåringar och två elvaåringar, som inte ens förstod varför de skulle gömmas, som inte begrep att de såsom varande de besegrade nu var fritt villebråd för segerrusiga soldater.
Kära lyssnare, mitt i eländet också lite glädje. Zlatan, ni vet, han Ibrahimovic, har också varit i Malmö. Här invigde han belysningen på en fotbollsplan i Rosengård. Varför det? Jo, han mindes sin ungdoms sena fotbollskvällar i kolsvart mörker. Nu skänkte han ungarna på sin mamms gata belysningen. Ja, han får väl den sista lilla rosen, eller hur?
Må så gott däruppe, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1153) 2007-10-07
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar