lördag, oktober 27

ISRAEL, PALESTINA OCH ”RASISMEN”

Min 50-årsdag firade jag i Israel. Det var en fin vecka med segling på Röda havet, bad i Döda havet och besök i Jerusalem. Några år senare tillbringade jag en vecka i Tel Aviv. Det var också mycket trevligt, särskilt som jag fick se en flicka från Trollbäckens Tennisklubb vinna en internationell dubbelturnering i tennis. (Min falska blygsamhet förbjuder mig att nämna hennes namn)

Jag tillhör en generation som ständigt hörde och läste om att israelerna fick öknen att blomma, att de var ett folk utan land som nu befolkade ett land utan folk. Om palestinierna visste jag på den tiden inte mycket, för det framhölls alltid att ondsinta arabstater angrep den nybildade staten Israel. Dessutom hade jag kamrater som jobbat på israeliska kibbutzer, dessa närmast utopiska experiment i socialism.

Under de många årskongresser i Svenska Freds jag deltagit i har jag en enda gång reserverat mig mot ett beslut. Det var på 80-talet när Israels politik mot palestinierna i en resolution betecknades som ”rasistisk”, ett glåpord det sedan dess gått ännu mer inflation i. Det vanligaste men ofta sämst underbyggda politiska invektivet är sedan länge ordet ”antisemit”.

Ibland undrar jag om jag blev vilseledd av västliga mediers ensidiga skildringar av Mellanöstern. Ja, ibland befarar jag att jag som europé hade alltför lätt att identifiera mig med israelerna, som beskrevs som demokratiska och civiliserade till skillnad från sina mera brunbrända och svartmuskiga grannar. Och terrordåd, exempelvis det som drabbade israeliska idrottsmän vid OS i München, ökade min avsky för Israels fiender, precis som de senaste årens fanatiska självmordsbombare har gjort, när de urskillningslöst mördar civila.

På 70-talet läste jag med förtjusning om Erica Jongs sexuella frispråkighet i boken ”Rädd för att flyga”. Hennes grova negativa generaliseringar om tyskar och araber bekom mig inte. Hade hälften så mycket drabbat hennes egen etniska grupp skulle författaren ha hamnat i fängelse i flera europeiska länder. Först när mina tonårselever tvingade iväg mig på bio för att se deras kultfilm ”Jakten på den försvunna skatten” började jag fundera. Denna typiskt nog Oscarsbelönade film av Steven Spielberg hade visserligen komiska poänger men var full av de mest perfida karikatyrer av tyskar och araber. Jag skrev om den på Aftonbladets kultursida (1982-06-05) under rubriken ”En riktigt fascistisk film”.

Faktum är att jag visste pinsamt lite om både den etniska rensningen 1945-46 av 14 miljoner tyskar, av vilka över två miljoner dog eller dödades, och rensningen av hundratusentals palestinier 1947-48 i massor av byar, inte bara i Deir Yassin, där israeler den 9 april 1948 mördade ett hundrtal civila palestinier. Holocaust hade jag läst eller hört talas om varje vecka i våra medier, men palestiniers elände och flykt visste jag oändligt mycket mindre om, inte ens kände jag till deras ord, ”nakba”, som de kallar sin flyktingkatastrof för.

Alltför okritiskt men i berömvärt antinazistiskt nit hade jag lärt ut historieförfalskningar som att otäcka tyskar gjorde tvål och lampskärmar av sina judiska offer och att de hade gaskamrar för massavlivning av människor också i Buchenwald, Dachau, Sachsenhausen och andra hemska läger i egentliga Tyskland. Där dog alltför många av sjukdomar och undernäring, precis som många tyskar gjorde i sönderbombade ruinstäder och under den väldiga fördrivningen av dem från öster.

Israelerna använder inte heller gas mot palestinierna i Gaza, ett getto som ibland beskrivs som ett stort koncentrationsläger. Men isoleringen av Gaza och bojkotten gör att alltför många dör ändå. Israel är en unik stat i minst två avseenden: Inget annat land har tillnärmelsevis fått så mycket utländskt stöd i förhållande till sin folkmängd. I fråga om militärkostnader per capita är landet i extrem särklass. Alltså behöver de inte gas utan kan använda de mest moderna och sofistikerade vapen, till exempel klusterbomber mot shiamuslimer i Libanon förra sommaren. Och landet har kärnvapen. Deras behandling av sin dissident kärnvapenavslöjaren Mordechai Vanunu är ingen bekräftelse på att Israel är så mycket mera demokratiskt än sina grannländer.
---------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1156) 2007-10-28

1 kommentar:

  1. Hejsan Åke,
    Jag har läst dina inslag om
    1)Folke Bernadotte
    och 2)Israel,Palestina och Rasismen.
    Den om Folke Bernadotte,var verkligen intresannt.Jag kanske tycker att du kunde poängterat att Israel har OFFICIELLT bett den Svenska staten om ursäkt.Däremot är jag ganska besviken att inte Sverige har rett ut sina misstag från 2a världskriget.Uppsalamötet tex!
    Att du sen verkar vara besviken på den Israeliska politiken mot det Palestinska folket,har jag svårt att kommentera.Jag som Jude och Israel,vill först och främst se till att mitt folk har en daglig säkerhet.Att den Palestinska befolkningen ,i demokratiska val,röstade fram en terrorregering, är inte mitt problem.Jag hoppas att en dag jag eller mina barn kommer att få uppleva fred och god grannskapp med Palestinierna.Till dess kommer jag att göra allt för att MINA barn säkert kan gå omkring på gatorna i Tel-Aviv och Jerusalem.
    mvh
    johnny segal

    SvaraRadera