(Leif Bratt, känd Tyresöprofil och kommunpolitiker, bor numera i Wien och här kommer hans första rapport därifrån till Radio Tuff)
Österrike eller snarare dåvarande dubbelmonarkin Österrike-Ungern gick in i första världskriget som en europeisk stormakt. Avslutningen blev mindre glamorös. Man var på förlorarsidan och kejsardömet gick under. Ur askan från en inflytelserik stormakt med över 60 miljoner invånare, reste sig en sargad fattig 1:a Republik med ungefär en tiondel av den ursprungliga befolkningen inom det nya landets gränser och som i realiteten ställdes under Nationernas Förbunds överförmyndarskap eftersom man inte hade ekonomi till den fortsatta driften av landet.
Före kriget hade Wien fått tagit del av industrialiseringen och där fanns därför arbetarklassen, det övriga landet var i huvudsak agrart. Det resulterade i att huvudstaden kom att styras av ”röda” politiker, övriga Österrike av de konservativa. Landet i sin helhet styrdes av en koalition som inte fick mycket uträttat. Snarare kan perioden karakteriseras just olika väpnade grenar kopplade till de tre största partierna (socialister, konservativa och senare nazister) och deras tyranni.
Smärre sammandrabbningar skedde under nästan hela 20-talet. Mer kända är Juli-revolten 1927 med ca 90 döda och över 600 allvarligt skadade och det som ibland kallas det Österrikiska inbördeskriget i februari 1934. Det senare är kanske något överdrivet eftersom det varade 3-4 dagar. Resultatet var i alla fall åtskilliga hundra döda och flera tusen skadade.
Konsekvenserna av allt bråkande, både i parlamentet och ute på gatorna, gjorde att kanslern Dolfuß till slut upplöste parlamentet och förbjöd andra politiska partier och militior.
Perioden för den enpartistat som Dolfuß införde kallades för Austro-fascism. Hans ideal var nämligen katolska kyrkan och Benito Mussolinis fascism. Han var inte anhängare av nazismen och ville inte ha någon anslutning till Tyskland. Han blev dock skjuten under en misslyckad kupp av nazistanhängare, men hans efterföljare, Kurt Schuschnigg, följföljde självständighetspolitiken. Han var dock tvungen att ge upp i mars 1938 då Hitler hade tröttnat och valde att gå in med militär för att ansluta Österrike till Tyskland.
Hitlers nederlag i andra världskriget gjorde dock att de politiker från socialister och konservativa, som kom till makten här i Österrike aktade sig väldigt noga för väpnade grenar och konfrontation. De valde istället samarbete som arbetsform. Så historien visar att det går. Frågan är väl bara vilken olycka som måste drabba Irak innan de olika grupperingarna inser att de också måste skaka hand istället för med handen krama varsin avtryckare på ett gevär riktade mot varandra.
-------------------------------------------------
Leif Bratt för Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1153) 2007-10-07
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar