Marianne Stieger: Inte lätt att vara nobelpristagare

Marianne Stieger: Inte lätt att vara nobelpristagare

Det inte lätt att vara författare och allra minst nobelpristagande författare i Tyskland, i detta land som aldrig kommer att kunna förlåta sig själv sina missgärningar.

Under de gångna veckorna har nobelpristagarna utsetts. Jublet var enormt i Tyskland, när först nobelpriset i fysik, eller rättare sagt halva priset, gick till en tysk, och bara någon dag senare även kemipriset. Hurra! Äntligen! Bildnings- och forskningsministern Annette Schavan visste inte till sig av lycka. Detta om något bevisade den höga bildningsstandarden, även om varenda PISA-studie, den internationellt jämförande studien av elevers skolresultat, visade på motsatsen. Att nobelpristagarna hade gjort sina rön långt innan denna minister fått sitt ämbete, var inget nämnvärt hinder för jublet.

Och så kom dagen då Doris Lessing fick litteraturpriset. Nu kände jublet inga gränser. Det var nästan ett tyskt pris till. Doris Lessing bar ju ett tyskt efternamn. Hon hade i unga år varit gift med en tysk, visserligen bara i några år – men ändå; det föll lite glans till över Tyskland.

Så uppdagades dock eländet. Mannen i fråga hade varit kommunist och Doris Lessing själv likaså fram till Ungernrevolten, innan hon tog avstånd från detta parti. Visst kommunist, men hon hade varit en engelsk kommunist och det kunde man ha överseende med. Men ack och ve! Doris Lessings för länge sedan frånskilde man, om han överhuvudtaget lever idag, har en systerson! Och denna systerson heter Gregor Guysi och är ledare för PDS, efterföljaren till det östtyska kommunistpartiet. Från att först ha synts i vartenda tv-program, där Guysi ändock blygsamt poängterade att det ju trots allt varit Doris Lessing och inte han som hade skrivit alla böcker nobelpriset vilade på, blev det plötsligt tvärtyst om både Gregor Guysi och Doris Lessing. Detta släktskap var tydligen inte rumsrent. Tyskland återgick till sitt halva nobelpris i fysik och det hela i kemi.

Under den gångna veckan fick man besvär med en annan nobelpristagare i litteratur, nämligen Günter Grass som i tisdags fyllde 80 år. Inte heller den här pristagaren vet man riktigt hur man skall handskas med. Som medlem i Gruppe 47, gruppen av författare som debuterade 1947, gav han sig själv stämpeln som den bästa demokraten genom tiderna. Han hyllades stort i Tyskland i flera decennier, främst för sin debutroman Blecktrumman, och när han fick nobelpriset i litteratur pöste Tyskland av stolthet.

Günter Grass, som föddes i Danzig på den tiden staden var tysk, inbjöds med anledning av sin 80-årsdag till sin hemstad, numera Gdansk. Han kom inte tomhänt. Som den konstnär han även är, hade han med sig ett hundratal konstverk - teckningar, litografier och statyetter – som han skänkte till stadens museer. Hans hemstad och dess polska befolkning mottog honom med stora ovationer.

Men så bar det sig ju inte bättre än att Günter Grass för något år sedan erkände att han i unga år, som tonåring, låtit sig värvas till SS, vilket i krigets slutskede inte var lätt att undvika. Nu plötsligt börjar man ifrågasätta författarens verk. Om han inte har erkänt denna sin synd tidigare och bestrött sitt huvud med aska, ja, då kan inte heller hans böcker vara så bra som man tidigare trott. Litteraturkritiker i hela Tyskland kritiserar nu hans verk sönder och samman. Det tyska etablissemanget hade stora svårigheter att fira denna berättare på ett sådant sätt att det såg ut som om man firade honom och ändock inte. Nej, det är inte lätt att vara nobelpristagare i Tyskland.

Må så gott i höstrusket medan jag fortfarande njuter av mina solvarma tomater på balkongen hälsar från Limhamn
-------------------------------------
Marianne Stalbohm-Stieger för Radio Tuff (nr 1155) 2007-10-21