Sedan barndomen är jag svag för finländare. Som pojke vid norrländska E-fyran såg jag de vita lastbilarna i konvojer på väg till vårt krigsdrabbade broderfolk. Ortens hjälte var en kille som anslöt sig som Finlandsfrivillig soldat. Som lillebror några år hade jag ett av de många finska krigsbarnen. Min första flickvän var från Österbotten. Hon var 16 och jag bara 15. När jag vill glädja mina finländska vänner brukar jag berätta hur förskräckligt hon avvisade mina tafatta närmanden. Ack ja! Som 18-åring och nybakad student gjorde jag min första utlandsresa. Det var förstås över Bottenviken. Utan att vara någon Stefan Holm deltog jag i höjdhopp vid klubbmatcher i Vasa och Vörå.
Om jag skulle förvisas till en öde ö och bara fick ta med mig tio böcker skulle två av dem vara skrivna av Henrik Tikkanen (1924-1984). Båda är ganska tunna. Den ena är ”Trettioåriga kriget”. Den handlar inte om hur svenska arméer på 1600-talet hjälpte till att massdöda, våldta och förhärja stora delar av Tyskland och Tjeckien. Det är soldaten Viktor Käppärä som är huvudpersonen. Enligt Tikkanen var han ett militärt helgon, för han ifrågasatte aldrig en order. Utan kontraorder stannade han därför kvar på sin post trettio år efter krigets upphörande.
Tikkanen skriver koncist och med stilistisk briljans. Ironin finns alltid där. Så här börjar fortsättningen på ”Trettioåriga kriget” i boken med titeln ”Efter hjältedöden”:
”I krig kan det hända att det enda som blir kvar av en människa är en grop i marken. Egentligen gör man gropar för att placera det som finns kvar av människan i dem. Sen börjar man behandla gropen som om den skulle vara människan och man lägger blommor på den mycket oftare än man hämtade till människan när hon var vid liv. Det är en obegriplig men vacker sed.”
Henrik Tikkanen var själv med i kriget. Han visste vad det innebar och skrev bland annat:
”Jag har sett mina kamrater med förvånad min försöka samla ihop sina krälande tarmar innan de dog. Jag har hört dem skrika i dygn bakom taggtrådshindret i väntan på döden som inte råttorna hade tålamod att vänta på. De tog för sig köttiga bitar ur ansiktet, näsan och läpparna, men skriket finns kvar i våra öron långt efter det de dött. Det finns ännu där. För fosterlandet...”
Tikkanen var en duktig illustratör. Hans tecknade figurer fanns länge i Dagen Nyheter tillsammans med hans aforismer. Här några av dem:
”Krig löser inga problem och alltså fortsätter de”
”Ingen människas åsikt är värd andra människors liv”
”Vapen finns till för att döda ,för ingenting annat”
”Krigslycka är tusentals döda och lemlästade”
Henrik Tikkanens aforismer kunde vara självmotsägande och paradoxala:
”Kapitalismens ledande tanke är att alla ska kunna tillhöra det fåtal som har det bra”
Min förkärlek för finländare har inte minskat med åren. Av alla de många hundra föreningsaktivister jag intervjuat för radion är det bara Finska föreningen som har givit mig en butelj. Det var inte Koskenkorva utan tillverkat i Skottland. Och min vän Seppo Isotalo släpper jag fram med jämna mellanrum här på radion. Från och med den här veckan hörs han under en halvtimme på Succékanalen 91,4. Han snackar faktiskt med tacksamhet om sina kontakter inte bara med Säpo och CIA utan också med sovjetiska KGB.
------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1154) 2007-10-14
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar