Nyss hörde vi i Radio Tuff Neven Milivojevic tipsa oss om
Belgrad som resmål, en stad där man njuta av våren "an der schönen blauen
Donau" Han nämnde att Tuffs partner där, Lina Vuskovic, just hade deltagit
i en fredsmanifestation. I mars i år är det nämligen 15 år sedan Nato började
sina 78 dagars bombningar av Serbien och Kosovo.
Detta ledde ju till att Kosovo 2008 förklarade sig
självständigt från Serbien. I Kosovo har anlagts en av de stora amerikanska
militärbaserna som finns lite varstans i världen. Den heter Camp Bondsteel, av
Europarådets representant kallad "en mindre version av Guantanamo".
När Krim nu lösgjort sig från Ukraina och fallit i armarna
på Ryssland har det jämförts med Kosovos frigörelse från Serbien. Dessutom
finns också på andra håll i Europa självständighetssträvanden. De mest kända är
många skottars ambition att bli fria från England och Kataloniens önskan att få
lämna Spanien.
På 90-talet
splittrades Jugoslavien i Slovenien, Kroatien, Bosnien, Serbien och Montenegro.
Det skedde under tragiska krig och ett uppblossande av gamla nästan rasistiska
motsättningar.
Till och med jugoslaver i utlandet drabbades av de olika
parternas krigspropaganda. Ex-jugoslaver som i Sverige varit de bästa vänner
började avsky varandra.
I Tuff tog vi förstås ställning mot det krigiska
massmördandet men inte för någon av de stridande parterna. Vi samarbetade med
freds- och demokratirörelsen Suncokret i Rijeka som vi försåg med
hundratusentals kronor. Sedan har vi under många år stött Lina Vuskovics fina
arbete i Belgrad, inte minst för gamla etniskt rensade flyktingar.
På den tiden fanns två skickliga imitatörer i Radio Tuff,
Björn Nelehag och Rolf Söderlind, som stod för de humoristiska inslagen. Båda
var ångermanlänningar liksom programledaren. Därför bildade vi på skoj ÅBF,
Ångermanländska Befrielsefronten.
Äcklad över de ofattbara lidanden som människor i Europa
tillfogades av nationalismen och dess förlängda arm, krigsgalenskapen, valda
jag att i en av mina krönikor i fredstidningen PAX välja satir och parodisk
fantasi. Följande skrevs under rubriken:
"Leve vårt fria
Ångermanland!" (Varning: Satir)
I Ångermanländska befrielsefrontens idéprogram intog
surströmming och tunnbröd en central plats. Handlingsprogrammet hette
"Jävla ockupanter" och bestod av hets mot nollåttor, skåningar och
andra förtryckande svenskar.
Vi i ÅBF:s hårda kärna var alla landsflyktiga, deporterade
av oss själva till Stockholmstrakten. Liksom i alla passionerade relationer gav
avståndet till föremålet bara extra bränsle åt glöden. Exiltyckare, från Lenin
och Khomeini, har alltid förstått hemlandets bästa.
Kända landsmän fick ovetande nya roller. Gunnar Hedlund i
Rådom utnämnde vi till vår Ho Chi Minh och Thorbjörn Fälldin i Ramvik till
ÅBF:s Che Guevara. Kamrater på vänster- och högerflyglarna började då muttra om
centerextremism. De tillbakavisades med att blod är tjockare än partipiss.
"Här är varken jude eller grek, bara ångermanländska patrioter",
påpekade en våra skriftlärde.
År 1992 började övriga Europa i nationalistisk medvetenhet
hinna ifatt oss avantgardister. Samtidigt jämrade sig de svenska ockupanterna
över ständiga kriser, vilka sänkte deras standard ända ner till 1980 års nivå.
Snart har vi det inte bättre än u-länderna, varnade de mest pessimistiska.
Vi visste ju fuller väl, vilket oemotståndligt sug
nationalistisk agitation har i kristider. Vår stora stund hade kommit.
Vi inledde en intensiv kampanj, "Sverige ut ur
Ångermanland". Genom att leta upp
varenda historisk oförrätt dessa förbannade svenskar hade tillfogat oss förstod
våra landsmän snart, under vilket olidligt förtryck de hade levat i
generationer.
Aktuella övergrepp belyste vi också. Hade inte arroganta
svenskar rasistiskt skymfat vå etniska särart genom att i höstas visa ut oss
till kyliga balkonger och blåsiga trädgårdar, när vi ville avnjuta vår
nationalrätt, surströmmingen! Hur ofta hade inte svenska huliganer buat ut
världens bästa ishockeylag, Modo!. Till och med vår fina vapensköld, de tre
laxarna, hånades med illvilliga skämt om simpor och snorgärsar!
Skickligt utnyttjade vi demokratin för vår frigörelse. Vid
den folkomröstning som vi anordnade valde en överväldigande majoritet frihet
från Sverige. Bara några inflyttade svenskar röstade nej. Dem fråntog vi jobben
med rättvis- och jämlikhetsargumenten att de alltför länge flutit ovanpå och
snyltat på vår gästfrihet. För att visa dessa femtekolonnare att de inte hörde
hemma hos oss, brände vi ner några av deras villor och välte deras bilar. Dessa
spontana kampmetoder uppskattades speciellt av våra tonåringar, vilkas
fosterländska hänförelse därmed ökade.
För oss ledande frihetskämpar innebar den nya
statsbildningen ett rejält lyft. Men för våra undersåtar medförde isolering och
småskalighet svåra påfrestningar. För att avleda uppmärksamheten från ekonomi
och välfärd tvangs vi till en ytterst aktiv försvarspolitik.
Våra medier, alla lika patriotiska som regeringstrogna,
inledde en informationsdrive om hur våra landsmän brutalt trakasserades vid
gränserna både i norr och söder. Inför ett hotande tvåfrontskrig valde vi att
slå till först.
Västerbotten, detta patetiskt platta område, erövrades lätt.
Sedan blev Medelpad en munsbit, "Sundsvall med förorter", som vi
brukade kalla denna kartografiska nullitet. Generande lätt lyckades vi skaffa
vapen och krut, förbluffande nog från ett svenskt företag. Importen skedde via
Iran. En svensk vapendirektör svor inför rätta på att han trott att Kramfors
var en shiamuslimsk tempelstad, som behövde krutet för fyrverkerier till
ayatollans ära.
Utländska medier smädade våra hjältar - och skändade våra
döda hjältars minne - med skräckskildringar om hur dessa mördat civila och
våldtagit ångermanländskor. Vi svarade med att varje dag i tidningarna ha
bilder på blödande ångermanlänningar och gråtande ångermanländskor, offer för
"obeskrivliga svenska krigsförbrytelser".
Internerna vid Härnösands fångvårdsanstalt rehabiliterade vi genom att av dem bilda
specialstyrkor för rensningsaktioner. Dessa randiga baskrar visade prov på
mycken fri företagsamhet och gediget yrkeskunnande. Lögnerna i svenska medier
om dem tillbakavisades med att krig minsann inte är någon tebjudning.
Vårt nästa steg har arbetsnamnet "Nordnorge heim ins
Reich". Vi tänker tvätta bort skammen från 1905, då flata svenskar,
påverkade av de ständigt landsförrädiska fredsaktivisterna, gav efter för
aggressiva norrbaggar.
------------------------------------
Åke Sandin 1992
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar