Trendiga tyskar - då och nu

LEVE DISSIDENTERNA!
Kanske är inte tyskar mera måna att vara till lags än vi andra, att vara politiskt korrekta enligt den för tillfället rådande innetrenden. Men i mediernas ständiga och ensidiga skildring av tyskar för 70-80 år får man intrycket att tyskarna var väldigt lättledda i sitt entusiastiska heilande.

Tack och lov fanns det dock många avvikare bland dem på den tiden. Ingen majoritet röstade på Hitler i fria val. Massor av tyska socialister och pacifister hamnade sedan i koncentrationsläger. En av dem som vi borde minnas är Kurt Schumacher (1895-1952). I första världskriget blev han av med sina ena arm och genom sin socialdemokratiska agitation burades han in i koncentrationsläger 1933-1945.

Efter andra världskriget, när han till följd sviterna av den långvariga lägervistelsen också måste amputera sitt ena ben, blev han Västtysklands socialdemokratiska ledare. Han betecknade sin huvudmotståndare Konrad Adenauer som "de allierades kansler" på grund av dennes eftergifter till segrarna. Inte heller accepterade han delningen av Tyskland, och den väldiga etniska rensningen av tyskar var han väl medveten om, eftersom han hade vuxit i Kolm, som efter fördrivningen av tyskarna blev det polska Chelmno.

Två andra tyskar, som vi borde hedra minnet av, var Sofie och Hans Scholl. Så här skrev jag 1984 i tidningen PAX, vilket sedan kom med i min bok "Goda krigare - och andra militaristiska myter":

Det är 40 år sedan (1944) syskonen Scholl avrättades av nazisterna De dömdes för ett flygblad de delade ut i andra världskrigets München. På det stod det bland annat: 'Ta bort den kåpa av likgiltighet, som täcker era hjärtan! Bestäm er, innan det är för sent!' "

Många fler exempel på tyskars motstånd mot den dåvarande makten kan ges, inte bara de åtta tyskar, som fick plikta med sina liv efter det misslyckade attentatet mot Hitler den 22 juji 1944.

HÄXJAKTEN PÅ GAMLE JOHN DEMJANJUK
På 80-talet började mäktiga och mediestarka organisationer i USA att peka ut den gamle bilarbetaren John Demjanjuk från Ohio som krigsförbrytare. På lösa boliner fråntogs den gamle ukrainaren sitt amerikanska medborgarskap och USA uppfyllde en begäran att utvisa honom, inte till Tyskland eller Ukraina utan till Israel, dit han flögs 1986.

Det blev en lång rättegång i upprördhetens tecken med många märkliga inslag. Modiga israeliska försvarsadvokater hade det inte lätt. En hittades död efter ett fall från femtonde våningen, hans efterträdare fick syra kastad i ansiktet vid begravningen.

Demjanjuk påstods ha varit ”Ivan den förskräcklige” i lägret Treblinka. Åklagarsidan hade mobiliserat flera överlevande från Treblinka, som alla vittnade om hur otroligt grymt Demjanjuk hade behandlat Treblinkas fångar. När han 1988 dömdes till döden utbröt vild glädje i rättssalen, där åhörarna jublade och dansade. Han var dömd på förhand efter det att israeliska medier med många västerländska mediers hjälp hade skildrat honom som en sällsynt otäck krigsförbrytare.

Han skulle få tillbringa fem år i dödscell, innan bevisen sprack och han friades och fick åka hem till USA.

EN TYPISK SKÅDEPROCESS
Demjanjuks israeliske advokat Yoram Sheftel gav aldrig upp trots syra i ansiktet, som skadade hans syn, och ständiga hot och stämplingar som ”Satans advokat” och ”den mest hatade mannen i Israel”. Han skildrade sedan allt detta i en bok med titeln "The Demjanjuk Affair: The Rise and Fall of a Show Trial." Och nog var det en skådeprocess, a show trial.

Sheftel och Demjanjuk hade tur, för medan de överklagade föll kommunismen i Sovjet samman och arkiven öppnades i Moskva. Det visade sig att det tyska identitetskort, som bundit Demjanjuk vid Treblinka, var en förfalskning, något som experter redan tidigare konstaterat men som hemlighållits av åklagarsidan. Den dödsdömde hade aldrig varit i Treblinka och vittnesmålen som domen hade grundats på var falska.

Man tar nog ingen risk om man vittnar fabulerande mot misstänkta ”nazister” eller ”krigsförbrytare”. Sådana menedare lagförs inte. Fru Justitias ögonbindel är i dessa fall hermetiskt tät. När pressen ändå surrade om att Demjanjuk har utpekats som Treblinkas värsta bödel förtigs att vittnesmålen om detta var falska.

TYSKAR FORTSATTE HÄXJAKTEN
Det hedrar Israels högsta domstol att de frikände Demjanjuk, som 1993 kunde återvända till USA och återfå sitt medborgarskap. Nog borde det rimligen ha räckt med att han suttit sju år oskyldigt dömd bakom galler i Israel, därav fem år i dödscell. Men han har kanske blivit en bricka i den ständiga propaganda, som bara framhäver ett folks lidanden i det krig som dödade flera tiotals miljoner människor av olika etniciteter.

För några år sedan fick beskäftiga och västfjäskande tyskar honom utlämnad till en domstol i München. Nu gällde han inte längre som ”Ivan den förskräcklige” i Treblinka utan som 22-23-årig vakt för 68-69 år sedan i lägren Sobibor och Flossenbürg. 2011 dömdes 91-åringen till fem års fängelse. Några månader senare dog han.

Demjanjuk ”dödade barn” stod det i tidningen utan att några bevis för detta angavs. Men visst dog barn också i det otäcka lägret Sobibor i det otäcka andra världskriget. Många andra barn på olika håll blev offer för detta krig. Få vet, att allierade terrorbombningar av tyska städer dödade ca 70 000 tyska barn, av vilka många kremerades levande av brand- eller fosforbomber.

Nog vore det väl fånigt om någon domstol skulle kräva att brittiska åldringar, medaljerade som ”flyghjältar”, som i unga dagar deltog i bombkriget skulle åtalas för massmord på tyska barn. De var liksom andra tvungna att delta i detta förbannade krig, offer för överordnade gubbars krigiskhet. Lika fånigt vore det om israeliska åldringar år 2070 skulle straffas för att de som unga utkommenderade soldater för några år sedan deltog i det Gazakrig som dödade uppåt 400 palestinska barn.

Den unge ukrainaren Demjanjuk tvangs ut i ett krig som män långt ovanför honom hade iscensatt. Liksom miljoner andra unga killar fick han finna sig i att delta i detta blodiga hantverk. Den holländske juridikprofessorn Christiaan Rüter anses vara expert på nazistiska förbrytelser och säger om Demjanjuk: Han var ”den minsta av småfiskarna”.

Eller som Allan Edvall sjöng: "Den lilla fisken fångar vi, men hajen han går fri".

ÅTERIGEN VILL TYSKAR VARA TILL LAGS
Nu breder våra medier med gillande ut sig om att Tyskland skall lagföra gamla gubbar i 90-årsåldern. De var utkommenderade som unga att vara vakter i Auschwitz. Visst, där skedde många otäcka övergrepp mot de stackars fångarna, som bland annat var tvångsarbetare i närbelägna Monowitz. Men efter kommunismens fall i Polen har det kommit föga kända historiska revideringar:

Som historielärare i många år lärde jag ut till tusentals tonåringar, att i Auschwitz dödades främst av gas fyra miljoner fångar, mestadels judar. Så beskrevs det regelbundet i våra medier och trendriktiga historiker, måna om sina forskningsanslag, bredde på i samma stil. Men sedan framkom det att det var fråga om en dryg miljon döda, hemskt nog ändå. Av dem hade en majoritet dött av sjukdomar, t ex tyfus, som härjade överallt i krigets Europa, om man får tro den amerikansk-judiska historie-professorn Arno J Mayer.

Den "gaskammare" i Auschwitz, som miljoner skakade människor har besökt, visade sig vara en polsk-stalinistisk efterhandskonstruktion bland annat enligt den franske historikern Eric Conan. Men till Auschwitz hörde också Birkenau. Enligt de allra flesta historiker skall där ha funnits en gaskammare för människodödande. Att uttrycka tvivel på det leder i många länder i yttrandefrihetens Europa till fängelsestraff, bland annat I Tyskland.

Nu skall alltså dagens tyskar, lika trendriktiga som många av deras farfäder tyvärr var under 30- och 40-talen, börja jaga gubbar som för 70 år sedan under det för många folk så grymma andra världskriget hade oturen att kommenderas för tjänstgöring i Auschwitz.

Dessa gamlingar dör ändå snart. Det vore bättre att låta dem göra det i lugn och ro i stället för att göra ett mediedrev och propagandanummer av deras sista dagar..
-----------------------------------------------
Åke Sandin