"Återfick heller inget värde, eftersom det är ingen som pratar om oss."

Skrev i dag till programledaren i Sveriges Radio, Jenny Teleman:

Lyssnade med intresse på dagens Apropå om europeer som blivit etniskt rensade. Bra att ta upp de ömsesidiga fördrivningarna av greker och turkar för över 90 år sedan.

Men bara några sekunder ägnades åt den värsta etniska rensningen i Europa, den av tyskar, vilkas förfäder hade bott i östra Europa i sekler. I Expo, som man trendriktigt inte bör kritisera, skrevs det härom året att det var fråga om två miljoner tyskar. Men det var 14 miljoner som kring krigsslutet 1945 fördrevs från Ostpreussen, Hinterpommern, Schlesien, Sudetområdet.och andra områden.

Men två miljoner är ungefär riktigt, när det gäller de tyskar som dog/dödades på kuppen, många kvinnor efter gruppvåldtäkter.

Jag vet, att ni som jobbar i våra medier ofta framhåller alla människors lika värde. Men att ömka tyskar tycks inte vara gångbart. Efter att i 28 år ha gjort frivillig oavlönad radio på www.tyresoradion.se  har jag det mycket lättare och kan vara mera oberoende. Av de ca 500 intervjuer jag gjort med folk här i trakten, födda i uppåt 100 olika länder, finns också några tyskfödda. Bifogar här nedan sammanfattningar av ett av de människoöden jag då stött på, alltså bland tyskar som blivit etniskt rensade. De är från trakten av Tyresö, men det finns många andra etniskt rensade tyskar i Sverige, vilkas öden aldrig skildras.

Bästa hälsningar
Åke Sandin, tel 08-712 4463 Blogg www.tuffsandin.blogspot.com
---------------------------------------------
VE DE BESEGRADE ! När man gräver där man bor

EVA

Vi gubbar ska kanske inte sitta halvnakna mellan trevåningshusen i Bollmora. Men varje sommar tar jag, endast iförd shorts, med mig en stol och några böcker och sätter mig där i solen på gräsmattan. Det är lite ovanligt, så somliga tittar egendomligt på mig.
För några år sen kom en dam med hund gående förbi mig. Hunden var en liten krullig krabat. Den såg ut som ett fromt lamm, men ändå började den skälla högljutt och aggressivt vid åsynen av mig. Det ledde till att dess matte och jag kom i samspråk. Hon heter Eva Onegård och visade sig bo i porten bredvid min.

Efter att ha gjort tusentals radiointervjuer med människor i Stockholms sydöstra förorter, därav hundratals med utomlandsfödda från ett 50-tal olika länder, har jag blivit nyfiken på i vilket svenskt landskap eller i vilket utland de vuxit upp.

-- Var kommer du ifrån egentligen? frågade jag alltså.

-- Hinterpommern, blev svaret.

Hinterpommern är ett gammalt tyskt område vid Östersjön öster om Oder. Sedan andra världskriget tillhör det Polen, efter det att den tyska befolkningen flytt eller etniskt rensats. Eva växte upp i byn Streckenthin någon mil utanför Köslin, nu det polska Kosalin.

Jag intervjuade Eva. Inget av de tusentals program jag gjort för 91,4 MHz har tagit så lång tid. Hon berättade och grät, berättade och grät, medan jag försökte ställa frågor så varsamt som möjligt. Första dagen pratade vi i timmar, men ingenting spelades in. Två dagar senare träffades vi igen. I slutet av ett nytt långt samtal bandade jag en halvtimme, som sedan sändes och som nu bland tusentals andra finns arkiverad på Tyresö kommunbibliotek

När Röda armén 1945 närmade sig försökte också Evas familj fly. Men Eva, lillasyster och mamma blev upphunna av de sovjetiska pansarkolonnerna.

-- Fronten hann ikapp oss. Vi hörde plötsligt ryssar, som ropade "Uhri, uhri" och som började slita i våra armar för att ta våra klockor. Alla som kunde lämnade sina vagnar. Min mamma, lillasyster och jag såg hur ryska stridsvagnar manglade ner vagnarna, inklusive hästar och gamla människor. Också Röda korsets vagnar med sårade människor krossades under stridsvagnarna.

Sen följde för 15-åriga Eva ett års helvete:

-- Vet du Åke, hur många dagar och nätter det är på ett år? Våldtäkter förekom ideligen. Jag såg min mamma våldtas och hon såg hur jag drabbades av samma öde. Med egna ögon såg jag hur man hade satt upp delar av människokroppar på en laduvägg. Vi blev hämtade för att titta Man tvingade oss att titta på dessa grymheter. Jag minns, att det var ett staket och en stickig häck bakom oss.

Framförallt minns jag med skräck, hur man hade ristat in hammaren och skäran i de uppspikade kropparna. Min mamma gnydde som en hundvalp och försökte prata med min pappa, fast han inte var där.

Varje gång jag sedan drabbades av ryssarna, tittade jag efter om jag hade märken inristade eller om jag hade klarat mig.
Det var ett år med ständiga övergrepp. Bara kampen för att överleva hjälpte till att stå ut med alla förödmjukelser.

-- Vi letade i avskrädeshögarna efter mat. Vi sög på stenar, för det påstods lindra hungern. Jag stängdes in i en järnvägsvagn tillsammans med några hästar och en gammal man som gjorde korstecken, När jag efter en tid lyckades rymma och mödosamt ta mig tillbaka hem, kände mamma inte igen mig. Jag hade säckar på fötterna, var mager som en kråka. Och jämt och ständigt plågades vi av löss.

På min fråga om religion svarade Eva:
-- Normalt flydde vi när ryssarna nalkades. Hoppade ut genom fönstret ut på åkern. De red på hästar så småsyskonen hörde dem oftast på långt håll och varnade oss. Men en gång stannade jag och bad till Gud om räddning. Det skulle jag inte ha gjort, sade Eva och grät en skvätt till.

Eva sammanfattar:

--Man hade inget värde och man återfick heller inget värde, eftersom det är ingen som pratar om oss.