En utväg för kritiker, som saknar sakargument är att använda "guilt by association", som blev ökänt på 1950-talet under den amerikanske senatorn Joe McCarthys häxjakt på vänsterintellektuella. På svenska kan det kanske översättas med "skuld genom samröre".
Kom att tänka på uttrycket när jag i förrgår (13-04-23) hörde Omar Mustafas presskonferens. Han berättade om det han kallade för "drevet", som ledde till att ängsliga socialdemokrater rådde honom att lämna sin plats som suppleant i partistyrelsen. Anklagelserna mot honom fokuserades ju på "antisemitism", ett glåpord så vanligt och laddat, att det får även normalt källkritiska personer att bli så skärrade, att de glömmer att kolla.
Beskyllningar att han själv uttryckt sig antisemitiskt, vilket till och med Mona Sahlin hade svamlat om, visade sig ju vara grundlösa. Men visst hade han under en av de israeliska flygbombningarna av Gaza ironiskt föreslagit att Jas-plan skulle skickas till krigsområdet. Det var, förklarade han, bara för att de liksom vid Libyeninsatsen skulle skapa en flygfri zon över Gaza och "rädda civila", som det i Libyenfallet hävdades.
Kritiken av Mustafa handlade alltså inte om att han själv skulle vara antisemit utan mest om att han som ordförande i Islamiska förbundet bjudit in talare som tidigare uttryckt sig antisemitiskt. Fyra personer namngavs. Två av dem hade bjudits in, innan Omar blev ordförande i Islamska förbundet. De två andra var inbjudna också av andra organisationer, såsom Palmecentret, ja även av självaste UD.
Det rör sig alltså om ett typiskt fall av "skuld genom samröre". Joe McCarthy, den konservative amerikanen, skulle garva i sin grav, om han hörde hur annars förståndiga svenskar använder hans skamliga favoritmetod "guilt by association".
ATT BALANSERA INSLAGEN VID RADIOINTERVJUER
Mig är det lätt att anklaga för "skuld genom samröre". Har man som jag gjort över 6000 radiointervjuer och därmed haft "samröre" med väldigt många olika slags människor, så är det lätt att hitta intervjuoffer som en och annan lyssnare tycker väldigt illa om. Att militarister och främlingsfientliga avskyr Radio Tuff är okej och begripligt, eftersom detta program har hörts varje vecka i 28 år och oförskräckt gjort skäl för sitt tuffa namn genom att propagera för icke-våld och internationell solidaritet. (Se gärna www.tuff.fred.se !)
De andra programmen jag gör (www.tyresoradion.se ), alltså Succékanalen 91,4, är dock inte ensidiga. Nyligen hörde jag att en ledande moderat här i kommunen hade kallat kanalen för "sosseradio", och liknande fördomar kom fram vid en korrespondens med Tyresö kommuns välavlönade informationsenhet, som trots sin uppgift att informera inte har brytt sig om att använda radion. Men det finns förstås människor som är så partipassionerade att de inte tål att höra också människor från ett annat parti än deras eget. Därmed blir "skuld genom samröre" användbart.
Visst har jag intervjuat många socialdemokrater och andra rödgröna men faktiskt lika många moderater och andra allianspolitiker. Av partipolitiker just nu hörs till exempel ingen rödgrön utan en halvtimme med två ledande Tyresömoderater och en halvtimme med två folkpartister.
Religion är ett annat känsligt ämne. Själv betecknar jag mig som religiöst obegåvad, (Tror att religion är en slags gåva). Men jag har bemödat mig att intervjua kyrkliga och också företrädare för olika frikyrkor, liksom jag släppt fram muslimer, judar, buddhister, hinduer och ateister i etern. Men olika fundamentalister tycker förstås att jag inte alls är renlärig.
Om ett ovanligt ohederligt fall av "skuld genom samröre" skall jag berätta senare om. Det handlar bland annat om den tidning, som lögnaktigt påstod att Omar Mustafa fick en massa pengar utifrån.
ÅKE SANDIN 13-04-25
fredag, april 26
tisdag, april 23
Rysskräck och fjäsket för väst.
I dag (22/4 2013) har medierna dominerats av vad som kallas för "ett fingerat ryskt anfall mot Sverige". Ryska flygplan har, som Ryssland i förväg meddelat, flugit över Östersjön i en av de ständiga militärmanövrar, som olika länder inte minst Nato har.
HIRDMAN FÖRKLARAR
Försvaret har kritiserats av politiker, även socialdemokraten Peter Hultqvist, har jämrat sig över att inget av de 100 svenska JAS-planen var i luften för att visa "moskoviter att det svenska stålet biter". Men från försvaret vägrar man att erkänna att den ryska flygövningen var ett "fingerat anfall mot Sverige". Många tror att de ryska planen var över svenskt territorialvatten, men de var i verkligheten inte alls över svenskt luftrum utan 30-40 km utanför våra gränser.
I Sveriges Radios Studio Ett intervjuades Sven Hirdman. Han är en eminent Rysslandskännare, bland annat Sveriges Moskvaambassadör 1994-2004. Hirdman sade bland annat:
"Ett isolerat anfall mot Sverige är totalt uteslutet….Det finns inget militärt hot mot Sverige i dag….Ryska försvaret var i totalt förfall på 90-talet….Tidigare tillverkade man 3000 flygplan per år jämfört med ett flygplan per år på 90-talet…..Ryssland militär är en tolftedel av USA:s och hälften av Kinas."
Hirdman har tidigare avfärdat svensk kritik av Ryssland som ett uttryck för vår traditionella rysskräck, till exempel vår oro över den rysk-tyska gasledningen genom Östersjön.
Minns vi i dag hur vi i många år blev lurade av de hysteriska larmrapporterna om alla ryska ubåtar som påstods vimla i våra vatten? Det vore bra om medierna så här i efterhand ville utöva en klargörande självkritik om den noja, som kostade skattebetalarna miljarder.
"ENGLAND RÄDDADE EUROPA"?
I går var det TV-program om den nyss avlidna Margret Thatcher. Frid över järnladyns minne! Men tre gånger hörde vi henne arrogant och skrytsamt säga att England förtjänade en bättre framtid, eftersom landet hade räddat Europa undan auktoritära regimer. Stämmer det? Visst förklarade England liksom Frankrike krig mot Tyskland efter det tyska angreppet på Polen 1939. Men vi glömmer som vanligt att resultatvärdera massmorden på tiotals miljoner mestadels oskyldiga människor.
Visst besegrades diktaturerna i Tyskland och Italien. Men resten av Europa blev snarare mindre demokratiskt än förut. Polen och en massa andra länder i öst blev Stalins satelliter. Och fascismen fortsatte länge i Spanien och Portugal. Grekland drabbades av militärdiktatur osv.
Thatcher blev omvald genom att spela på nationalistiska och krigiska stämningar. Hon lät anfalla Argentina, som i sitt grannskap försökt återfå Falklandsöarna, ett av många brittiska besittningar.
England har undgått att skuldbeläggas för hur de lade under sig ungefär en fjärdedel av världens yta och befolkning. Det skedde inte med icke-våldsliga medel. Tvärtom, det finns forskare som påstår att uppåt 60 miljoner asiater och afrikaner dog på grund av dessa brittiska kolonialkrig. Det låter mycket och är nog som vanligt överdrivet, när krigsoffer räknas, men något tiotal miljoner lär det väl ha varit.
VÄSTFJÄSK ÄVEN INOM SPORTEN
Som gammal sportfåne kollade jag i kväll Sportnytt på TV. En utländsk match visades och det var som vanligt från engelska Premier League. Spelar verkligen engelska lag den bästa fotbollen? I europeiska Champions League är nu fyra lag framme i semifinal. I internationella turneringar brukar inte engelsmännen vara bland de bästa trots all uppmärksamhet. Av de fyra bästa är typiskt nog inget engelskt.
Det är två spanska och två tyska lag: Barcelona, Real Madrid, Dortmund och Bayern München. Våra alltför mycket pratande sportjournalister - varför visar de inte idrott i stället? - tippar spansk framgång mot vad de snorkigt kallar de tyska "maskinerna". När visade svensk TV matcher mellan tyska lag? De är finlirare som deras internationella framgångar länge bevisat och förtjänar inte alls glåpordet "maskiner". Men föraktet för tyskar vill inte ens våra mest passionerade "antirasister" låtsas om.
----------------------------------
ÅKE SANDIN 13-04-22
PS: Vad vet jag om fotboll? Jo, i 12 år harvade jag omkring på diverse fotbollsplaner. Ack så länge sedan! Slutade med fotboll, när jag knäckte ett knä, som på gamla dar nu gör att jag haltar en smula. När jag intervjuar unga idrottsstjärnor och de verkar för kaxiga, händer det att jag helt sant drämmer till med:
--Vet du om att jag för över 50 år sen utsågs till Rågsveds IF:s bäste fotbollspelare?
Då ser de förvånat på den gamle programledaren och en och annan näsvis typ frågar i vilken division Rågsved spelade på den tiden. Då byter jag genast samtalsämne.
måndag, april 22
DEN TUFFA OBEROENDE RADION (Nr 1339)
Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFFs 1339:e sändning hörs på 91,4 MHz från söndag 21 april kl 17 och sedan 3-4 ggr per dygn till den 5 mj, när ett nytt Radio Tuff sänds första gången kl 17. Men programmet kan när som helst avlyssnas på www.tyresoradion.se där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff och andra program samt se uppåt tusen omdömen om radion i fliken ”Sagt om 91,4”.
Programmet i korthet:
Veckans rosor delas ut till vänner till en bortgången fredsaktivist, en jubilerande fredsorganisation, två engagerade tjejer, en ekumenisk följeslagare, en artikel om Mustafa, en lokal fredsrörelse, en amerikansk författare och till intressanta Tuff-möten
Miza Landström berättar om den lockande välgörenhetsgalan för Kongos barn på gynmnasiet den 11 maj
Radio Tuffs man i San Francisco Bengt Svenssons text med rubriken "Guantanamo, tortyr och vackra ord" läses upp.
Miltärhistorikern Lennart Westberg om varför han för en artikel kontaktar två tyskfödda Tyresökvinnor.
Hampus Eckermans annorlunda rapporter handlar om Tjeckien, Boston, Mali, Barbara Streisand och dödspatruller.
Åke Sandins krönika har rubriken "Nordkorea hotande - eller hotat?"
Programmet i korthet:
Veckans rosor delas ut till vänner till en bortgången fredsaktivist, en jubilerande fredsorganisation, två engagerade tjejer, en ekumenisk följeslagare, en artikel om Mustafa, en lokal fredsrörelse, en amerikansk författare och till intressanta Tuff-möten
Miza Landström berättar om den lockande välgörenhetsgalan för Kongos barn på gynmnasiet den 11 maj
Radio Tuffs man i San Francisco Bengt Svenssons text med rubriken "Guantanamo, tortyr och vackra ord" läses upp.
Miltärhistorikern Lennart Westberg om varför han för en artikel kontaktar två tyskfödda Tyresökvinnor.
Hampus Eckermans annorlunda rapporter handlar om Tjeckien, Boston, Mali, Barbara Streisand och dödspatruller.
Åke Sandins krönika har rubriken "Nordkorea hotande - eller hotat?"
söndag, april 21
Nordkorea hotande - eller hotat?
Våra medier visar nordkoreanska trupparader och den uniformerade unge ledaren Kim Jong Un i talarstolen. Där klipper man ut bitar, där hans retorik är mest hotfull eller skrattretande. "Musen som ryter", som någon kallade det.
Medierna lyckas göra Nordkorea till något för västvärlden mycket hotande. De visar inte de supermoderna amerikanska bombflygplan och örlogsfartyg som i likhet med tidigare år har militärmanövrar tillsammans med Sydkorea alldeles i Nordkoreas närhet. De nämner inte de amerikanska kärnvapen som finns i Sydkorea. Men Nordkoreas famlande försök att skaffa kärnvapen får desto större uppmärksamhet.
Vi utsätter Nordkorea för sanktioner, ett land som är så fattigt att dess nationalinkomst knappt överstiget Sydkoreas militärutgifter. Sanktionerna inleddes på grund av en missiluppskjutning. Sedan andra världskriget har 9000 missiler avlossats från olika länder utan att sanktioner tillgripits, men Nordkoreas 4 uppskjutningar betraktas som en fara.
För många hör Koreakriget (1950-53) till "Antikens historia", som vi väl främst minns från den roliga TV-serien MASH. I verkligheten var kriget inte alls roligt utan uppåt tre miljoner dödades. Det påstås rentav att 20 % av den koreanska befolkningen dödades.
Den amerikanska krigföringen var länge hemligstämplad av Pentagon. Men för tolv år sedan kom i USA boken "The Bridge at No Gun Ri. A Hidden Nightmare from the Korean War", vars författare förlänades med Pulitzerpriset Den avslöjar ett krig utan nåd från den amerikanska sidan. Soldaterna uppmanades att inte ta fångar utan döda dem. De beordrades att också bomba civila flyktingkolonner. Och No Gun Ri i bokens titel var en av de byar som amerikanerna utplånade. Invånarna tog sin tillflykt till området kring en järnvägsviadukt. Där utsattes de för anfall från luften och för beskjutning från de amerikanska trupper som bränt ned deras by. Ca 200 koreanska barn, kvinnor och män dödades.
Den nordkoreanska huvudstaden Pyongyang utsattes för massiva bombningar, så många koreaner känner väl till det här kriget eller har släktingar som dödades i det. Därav den nordkoreanska rädslan för det kärnvapenrustade USA.
Men visst är Kim Jong Uns retorik fånig, och visst vore det bättre att landet satsade på basbehoven i det fattiga landet än på kostsamma kärnvapen och missiler.
-------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff (www.tyresoradion.se )
lördag, april 20
ROSOR från RADIO TUFF (1339) 21/4-5/5 -13 till ….
….till minnet av Sofie Wenander, som begravdes den 12 april. Det var en fin och stämningsfull ceremoni, förrättad av Sven Lionell och med sång av Erik Linder. Många kom och att Sofie hade många vänner syns också påtagligt i att så många följt hennes döttrars råd att hedra henne genom att stödja Tuffs skolprojekt. Hittills har Sofies vänner redan bidragit med 21 300 kr på Tuffs insamlingskonto pg 793636-2 .
….till världens äldsta nu existerande fredsorganisation Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, som just har fyllt 130 år. Tuff är förmodligen den mest aktiva av Svenska Freds' lokalföreningar.
….till unga Emma Linder och Karin Hermansson, som försöker hjälpa gatubarn i Tanzania. De ordnar en utställning i Kulturcaféet (Café Bonza) fredag den 26 april kl 18-22. Då får man se foton som gatubarnen själva tagit och se östafrikansk konst, som man kan köpa. Gratis inträde! Emma och Karin hörs en halvtimme på www.tyresoradion.se från den 21 april
….till den ekumeniska följeslagaren Lena Lönnqvist, som fortsätter att skicka resebrev om sina erfarenheter från den ockuperade Västbanken, den här gången under rubriken "Fotbollskväll som blev mardrömskväll": Det är fullt med fotbollsintresserade killar framför en match i TV på caféet i flyktinglägret Fawwar Camp, när skott ljuder utifrån. När de går ut ser de två israeliska militärjeepar. 22-årige Mahmoud Al Titi försöker filma dem med sin mobil men blir då skjuten i huvudet och dör. Lillebror Farez skadas av ett skott i handen. På gatan möter Lena också 15-årige Jacub, som sitter i rullstol. När han var 12 år träffades han på väg från skolan av en israelisk kula. 12-åriga Dona satt hemma när en kula träffade henne i huvudet som hon blödde ymnigt ifrån. Hon överlevde. Som en motbild mot skjutglada soldater nämner Lena Lönnqvist den israeliska organisationen "Breaking the Silence", som försöker stoppa våldsspiralen genom att skildra verkligheten för enskilda soldater. (Om "Breaking the Silence" förekom ett reportage på SvT:s Aktuellt den 17 april)
….till Leif Fernström i Fria Tidningen (17/4) som kritiserar drevet mot Omar Mustafa och undrar, varför Omar så snabbt uteslöts ur partistyrelsen hos socialdemokraterna.. Han frågar: "Var det för de antisemitiska uttalanden som Mona Sahlin påstått att Mustafa gjort? Uttalanden som hon sen inte kunde berätta vilka de var. Eller för de stora inkomsterna från en hemlig finansiär, som Expressen påstod att han hade haft? Något som de sedan fick backa från."
….till Fredsrörelsen på Orust som den 25 maj ordnar ett seminarium med fredsforskaren Jan Öberg och veteranen bland Europas fredsforskare den norske professorn Johan Galtung. Så synd att det är så långt från Tyresö till Orust!
….till (postumt) till den berömde amerikanske författaren och antiimperialisten Mark Twain (1835-1910), som bland annat skrev: "Politikerna kommer att uppfinna billiga lögner som lägger skulden på den nation som blir attackerad och alla kommer att bli glada över dessa samvetslugnande falsarier, villigt anamma dem utan att undersöka motbevisen och alltså kommer vi att övertyga oss själva att kriget är rättfärdigt och vi kommer att tacka Gud för att vi sover bättre efter detta groteska självbedrägeri". (Citatet lämnat av Al Burke på http://www.nnn.se )
….till Svenska Freds' generalsekreterare Christoffer Burnett Cargill, som på ett mycket kunnigt och trevligt sätt inledde ett Tuff-möte om aktuella fredsfrågor. Nästa möte är alla välkomna till. Det sker måndag den 29 april kl 19 i Tuff-lokalen Myggdalsvägen 80. Ämnet är då Palestina med Ravia Morra som inledare
fredag, april 19
Bengt Svensson: GUANTANAMO, TORTYR OCH VACKRA ORD
Det är en kall och blåsig måndag i San Francisco. Nyheterna är som vanligt deprimerande. En bomb har just dödat några deltagare i Bostons maratonlopp. Att sådant händer varje dag i länder som Afghanistan, Irak och Syrien gör ju inte saken bättre men möjligen mindre förvånande.
På den amerikanska militärbasen, Guantanamo sitter folk inspärrade utan rättegång sedan mer än tio år. En av fångarna har med hjälp av sin advokat fått en berättelse publicerad i New York Times. Han heter Samir Moqbel, är från Jemen och har suttit fängslad på Guantanamo i över 11 år. I början anklagades han för att ha varit vakt åt Osama bin Laden, men nu vet han inte längre vad han anklagas för. Han har aldrig ställts inför rätta. Endast sju domar har avkunnats på 11 år mot 779 fångar, och två av dem har frikänts efter överklagande. Moqbel är en av ett hundratal som gått i hungerstrejk, och därför utsatts för tvångsmatning. Fången binds till händer och fötter och matas dels intravenöst och dels med en slang genom näsan ner i magen. Fortfarande sitter där 166 fångar, som kostar de amerikanska skattebetalarna 114 miljoner dollar om året eller 686747 dollar per fånge.
Annan tortyr har bestått i nära drunkning, så kallad waterboarding, påtvingad vakenhet långa tider, nerkylning, extremt oljud. Nio har dött, varav sju självmord. Obama lovade stänga fängelset inom ett år efter att ha blivit USA:s president. "but he missed the deadline", står det i Reuters faktaruta, vad det nu betyder.
Jag slår upp Obamas tal i Oslo efter att han fått Fredspriset, och jodå, han sa då: "Därför förbjöd jag tortyr. Därför beordrade jag Guantanamofängelset stängt", säger han 2009. Och: "Därför har jag åter försäkrat Amerikas åtagande att följa Genèvekonventionerna." Det var före drönarattacker på barn som samlar ved. För övrigt verkar ingen ha tagit Obama på allvar, särskilt inte den norska nobelpriskommittén.
New York Times, förresten? De hejade på invasionen av Irak med en hel räcka lögnaktiga reportage. Ungefär samtidigt stödde de den misslyckade militärkuppen mot Hugo Chavez i Venezuela och militärkuppen i Honduras häromåret. Om någon av lyssnarna kan komma på någon amerikansk militär invasion, som New York Times fördömt, så hör av er.
Däremot brukar New York Times lägga sig till med en ny ståndpunkt, när kriget börjar gå dåligt, typ Vietnamkriget.
Men också en del goda nyheter har vi fått nyligen. Våren ska ha kommit till Stockholm i början av april, vilket är helt normalt, så kanske allt det här pratet om global uppvärmning inte är så allvarligt, åtminstone inte runt Stureplan?
I San Francisco har vi vår året om - utom en vecka då och då, när vi har sommar.
Ha det så bra, önskar
Bengt Svensson, Radio Tuffs man i San Francisco. (Radio Tuff 1339 www.tyresoradion.se )
På den amerikanska militärbasen, Guantanamo sitter folk inspärrade utan rättegång sedan mer än tio år. En av fångarna har med hjälp av sin advokat fått en berättelse publicerad i New York Times. Han heter Samir Moqbel, är från Jemen och har suttit fängslad på Guantanamo i över 11 år. I början anklagades han för att ha varit vakt åt Osama bin Laden, men nu vet han inte längre vad han anklagas för. Han har aldrig ställts inför rätta. Endast sju domar har avkunnats på 11 år mot 779 fångar, och två av dem har frikänts efter överklagande. Moqbel är en av ett hundratal som gått i hungerstrejk, och därför utsatts för tvångsmatning. Fången binds till händer och fötter och matas dels intravenöst och dels med en slang genom näsan ner i magen. Fortfarande sitter där 166 fångar, som kostar de amerikanska skattebetalarna 114 miljoner dollar om året eller 686747 dollar per fånge.
Annan tortyr har bestått i nära drunkning, så kallad waterboarding, påtvingad vakenhet långa tider, nerkylning, extremt oljud. Nio har dött, varav sju självmord. Obama lovade stänga fängelset inom ett år efter att ha blivit USA:s president. "but he missed the deadline", står det i Reuters faktaruta, vad det nu betyder.
Jag slår upp Obamas tal i Oslo efter att han fått Fredspriset, och jodå, han sa då: "Därför förbjöd jag tortyr. Därför beordrade jag Guantanamofängelset stängt", säger han 2009. Och: "Därför har jag åter försäkrat Amerikas åtagande att följa Genèvekonventionerna." Det var före drönarattacker på barn som samlar ved. För övrigt verkar ingen ha tagit Obama på allvar, särskilt inte den norska nobelpriskommittén.
New York Times, förresten? De hejade på invasionen av Irak med en hel räcka lögnaktiga reportage. Ungefär samtidigt stödde de den misslyckade militärkuppen mot Hugo Chavez i Venezuela och militärkuppen i Honduras häromåret. Om någon av lyssnarna kan komma på någon amerikansk militär invasion, som New York Times fördömt, så hör av er.
Däremot brukar New York Times lägga sig till med en ny ståndpunkt, när kriget börjar gå dåligt, typ Vietnamkriget.
Men också en del goda nyheter har vi fått nyligen. Våren ska ha kommit till Stockholm i början av april, vilket är helt normalt, så kanske allt det här pratet om global uppvärmning inte är så allvarligt, åtminstone inte runt Stureplan?
I San Francisco har vi vår året om - utom en vecka då och då, när vi har sommar.
Ha det så bra, önskar
Bengt Svensson, Radio Tuffs man i San Francisco. (Radio Tuff 1339 www.tyresoradion.se )
måndag, april 15
Trendiga tyskar - då och nu
LEVE DISSIDENTERNA!
Kanske är inte tyskar mera måna att vara till lags än vi andra, att vara politiskt korrekta enligt den för tillfället rådande innetrenden. Men i mediernas ständiga och ensidiga skildring av tyskar för 70-80 år får man intrycket att tyskarna var väldigt lättledda i sitt entusiastiska heilande.
Tack och lov fanns det dock många avvikare bland dem på den tiden. Ingen majoritet röstade på Hitler i fria val. Massor av tyska socialister och pacifister hamnade sedan i koncentrationsläger. En av dem som vi borde minnas är Kurt Schumacher (1895-1952). I första världskriget blev han av med sina ena arm och genom sin socialdemokratiska agitation burades han in i koncentrationsläger 1933-1945.
Efter andra världskriget, när han till följd sviterna av den långvariga lägervistelsen också måste amputera sitt ena ben, blev han Västtysklands socialdemokratiska ledare. Han betecknade sin huvudmotståndare Konrad Adenauer som "de allierades kansler" på grund av dennes eftergifter till segrarna. Inte heller accepterade han delningen av Tyskland, och den väldiga etniska rensningen av tyskar var han väl medveten om, eftersom han hade vuxit i Kolm, som efter fördrivningen av tyskarna blev det polska Chelmno.
Två andra tyskar, som vi borde hedra minnet av, var Sofie och Hans Scholl. Så här skrev jag 1984 i tidningen PAX, vilket sedan kom med i min bok "Goda krigare - och andra militaristiska myter":
Det är 40 år sedan (1944) syskonen Scholl avrättades av nazisterna De dömdes för ett flygblad de delade ut i andra världskrigets München. På det stod det bland annat: 'Ta bort den kåpa av likgiltighet, som täcker era hjärtan! Bestäm er, innan det är för sent!' "
Många fler exempel på tyskars motstånd mot den dåvarande makten kan ges, inte bara de åtta tyskar, som fick plikta med sina liv efter det misslyckade attentatet mot Hitler den 22 juji 1944.
HÄXJAKTEN PÅ GAMLE JOHN DEMJANJUK
På 80-talet började mäktiga och mediestarka organisationer i USA att peka ut den gamle bilarbetaren John Demjanjuk från Ohio som krigsförbrytare. På lösa boliner fråntogs den gamle ukrainaren sitt amerikanska medborgarskap och USA uppfyllde en begäran att utvisa honom, inte till Tyskland eller Ukraina utan till Israel, dit han flögs 1986.
Det blev en lång rättegång i upprördhetens tecken med många märkliga inslag. Modiga israeliska försvarsadvokater hade det inte lätt. En hittades död efter ett fall från femtonde våningen, hans efterträdare fick syra kastad i ansiktet vid begravningen.
Demjanjuk påstods ha varit ”Ivan den förskräcklige” i lägret Treblinka. Åklagarsidan hade mobiliserat flera överlevande från Treblinka, som alla vittnade om hur otroligt grymt Demjanjuk hade behandlat Treblinkas fångar. När han 1988 dömdes till döden utbröt vild glädje i rättssalen, där åhörarna jublade och dansade. Han var dömd på förhand efter det att israeliska medier med många västerländska mediers hjälp hade skildrat honom som en sällsynt otäck krigsförbrytare.
Han skulle få tillbringa fem år i dödscell, innan bevisen sprack och han friades och fick åka hem till USA.
EN TYPISK SKÅDEPROCESS
Demjanjuks israeliske advokat Yoram Sheftel gav aldrig upp trots syra i ansiktet, som skadade hans syn, och ständiga hot och stämplingar som ”Satans advokat” och ”den mest hatade mannen i Israel”. Han skildrade sedan allt detta i en bok med titeln "The Demjanjuk Affair: The Rise and Fall of a Show Trial." Och nog var det en skådeprocess, a show trial.
Sheftel och Demjanjuk hade tur, för medan de överklagade föll kommunismen i Sovjet samman och arkiven öppnades i Moskva. Det visade sig att det tyska identitetskort, som bundit Demjanjuk vid Treblinka, var en förfalskning, något som experter redan tidigare konstaterat men som hemlighållits av åklagarsidan. Den dödsdömde hade aldrig varit i Treblinka och vittnesmålen som domen hade grundats på var falska.
Man tar nog ingen risk om man vittnar fabulerande mot misstänkta ”nazister” eller ”krigsförbrytare”. Sådana menedare lagförs inte. Fru Justitias ögonbindel är i dessa fall hermetiskt tät. När pressen ändå surrade om att Demjanjuk har utpekats som Treblinkas värsta bödel förtigs att vittnesmålen om detta var falska.
TYSKAR FORTSATTE HÄXJAKTEN
Det hedrar Israels högsta domstol att de frikände Demjanjuk, som 1993 kunde återvända till USA och återfå sitt medborgarskap. Nog borde det rimligen ha räckt med att han suttit sju år oskyldigt dömd bakom galler i Israel, därav fem år i dödscell. Men han har kanske blivit en bricka i den ständiga propaganda, som bara framhäver ett folks lidanden i det krig som dödade flera tiotals miljoner människor av olika etniciteter.
För några år sedan fick beskäftiga och västfjäskande tyskar honom utlämnad till en domstol i München. Nu gällde han inte längre som ”Ivan den förskräcklige” i Treblinka utan som 22-23-årig vakt för 68-69 år sedan i lägren Sobibor och Flossenbürg. 2011 dömdes 91-åringen till fem års fängelse. Några månader senare dog han.
Demjanjuk ”dödade barn” stod det i tidningen utan att några bevis för detta angavs. Men visst dog barn också i det otäcka lägret Sobibor i det otäcka andra världskriget. Många andra barn på olika håll blev offer för detta krig. Få vet, att allierade terrorbombningar av tyska städer dödade ca 70 000 tyska barn, av vilka många kremerades levande av brand- eller fosforbomber.
Nog vore det väl fånigt om någon domstol skulle kräva att brittiska åldringar, medaljerade som ”flyghjältar”, som i unga dagar deltog i bombkriget skulle åtalas för massmord på tyska barn. De var liksom andra tvungna att delta i detta förbannade krig, offer för överordnade gubbars krigiskhet. Lika fånigt vore det om israeliska åldringar år 2070 skulle straffas för att de som unga utkommenderade soldater för några år sedan deltog i det Gazakrig som dödade uppåt 400 palestinska barn.
Den unge ukrainaren Demjanjuk tvangs ut i ett krig som män långt ovanför honom hade iscensatt. Liksom miljoner andra unga killar fick han finna sig i att delta i detta blodiga hantverk. Den holländske juridikprofessorn Christiaan Rüter anses vara expert på nazistiska förbrytelser och säger om Demjanjuk: Han var ”den minsta av småfiskarna”.
Eller som Allan Edvall sjöng: "Den lilla fisken fångar vi, men hajen han går fri".
ÅTERIGEN VILL TYSKAR VARA TILL LAGS
Nu breder våra medier med gillande ut sig om att Tyskland skall lagföra gamla gubbar i 90-årsåldern. De var utkommenderade som unga att vara vakter i Auschwitz. Visst, där skedde många otäcka övergrepp mot de stackars fångarna, som bland annat var tvångsarbetare i närbelägna Monowitz. Men efter kommunismens fall i Polen har det kommit föga kända historiska revideringar:
Som historielärare i många år lärde jag ut till tusentals tonåringar, att i Auschwitz dödades främst av gas fyra miljoner fångar, mestadels judar. Så beskrevs det regelbundet i våra medier och trendriktiga historiker, måna om sina forskningsanslag, bredde på i samma stil. Men sedan framkom det att det var fråga om en dryg miljon döda, hemskt nog ändå. Av dem hade en majoritet dött av sjukdomar, t ex tyfus, som härjade överallt i krigets Europa, om man får tro den amerikansk-judiska historie-professorn Arno J Mayer.
Den "gaskammare" i Auschwitz, som miljoner skakade människor har besökt, visade sig vara en polsk-stalinistisk efterhandskonstruktion bland annat enligt den franske historikern Eric Conan. Men till Auschwitz hörde också Birkenau. Enligt de allra flesta historiker skall där ha funnits en gaskammare för människodödande. Att uttrycka tvivel på det leder i många länder i yttrandefrihetens Europa till fängelsestraff, bland annat I Tyskland.
Nu skall alltså dagens tyskar, lika trendriktiga som många av deras farfäder tyvärr var under 30- och 40-talen, börja jaga gubbar som för 70 år sedan under det för många folk så grymma andra världskriget hade oturen att kommenderas för tjänstgöring i Auschwitz.
Dessa gamlingar dör ändå snart. Det vore bättre att låta dem göra det i lugn och ro i stället för att göra ett mediedrev och propagandanummer av deras sista dagar..
-----------------------------------------------
Åke Sandin
Kanske är inte tyskar mera måna att vara till lags än vi andra, att vara politiskt korrekta enligt den för tillfället rådande innetrenden. Men i mediernas ständiga och ensidiga skildring av tyskar för 70-80 år får man intrycket att tyskarna var väldigt lättledda i sitt entusiastiska heilande.
Tack och lov fanns det dock många avvikare bland dem på den tiden. Ingen majoritet röstade på Hitler i fria val. Massor av tyska socialister och pacifister hamnade sedan i koncentrationsläger. En av dem som vi borde minnas är Kurt Schumacher (1895-1952). I första världskriget blev han av med sina ena arm och genom sin socialdemokratiska agitation burades han in i koncentrationsläger 1933-1945.
Efter andra världskriget, när han till följd sviterna av den långvariga lägervistelsen också måste amputera sitt ena ben, blev han Västtysklands socialdemokratiska ledare. Han betecknade sin huvudmotståndare Konrad Adenauer som "de allierades kansler" på grund av dennes eftergifter till segrarna. Inte heller accepterade han delningen av Tyskland, och den väldiga etniska rensningen av tyskar var han väl medveten om, eftersom han hade vuxit i Kolm, som efter fördrivningen av tyskarna blev det polska Chelmno.
Två andra tyskar, som vi borde hedra minnet av, var Sofie och Hans Scholl. Så här skrev jag 1984 i tidningen PAX, vilket sedan kom med i min bok "Goda krigare - och andra militaristiska myter":
Det är 40 år sedan (1944) syskonen Scholl avrättades av nazisterna De dömdes för ett flygblad de delade ut i andra världskrigets München. På det stod det bland annat: 'Ta bort den kåpa av likgiltighet, som täcker era hjärtan! Bestäm er, innan det är för sent!' "
Många fler exempel på tyskars motstånd mot den dåvarande makten kan ges, inte bara de åtta tyskar, som fick plikta med sina liv efter det misslyckade attentatet mot Hitler den 22 juji 1944.
HÄXJAKTEN PÅ GAMLE JOHN DEMJANJUK
På 80-talet började mäktiga och mediestarka organisationer i USA att peka ut den gamle bilarbetaren John Demjanjuk från Ohio som krigsförbrytare. På lösa boliner fråntogs den gamle ukrainaren sitt amerikanska medborgarskap och USA uppfyllde en begäran att utvisa honom, inte till Tyskland eller Ukraina utan till Israel, dit han flögs 1986.
Det blev en lång rättegång i upprördhetens tecken med många märkliga inslag. Modiga israeliska försvarsadvokater hade det inte lätt. En hittades död efter ett fall från femtonde våningen, hans efterträdare fick syra kastad i ansiktet vid begravningen.
Demjanjuk påstods ha varit ”Ivan den förskräcklige” i lägret Treblinka. Åklagarsidan hade mobiliserat flera överlevande från Treblinka, som alla vittnade om hur otroligt grymt Demjanjuk hade behandlat Treblinkas fångar. När han 1988 dömdes till döden utbröt vild glädje i rättssalen, där åhörarna jublade och dansade. Han var dömd på förhand efter det att israeliska medier med många västerländska mediers hjälp hade skildrat honom som en sällsynt otäck krigsförbrytare.
Han skulle få tillbringa fem år i dödscell, innan bevisen sprack och han friades och fick åka hem till USA.
EN TYPISK SKÅDEPROCESS
Demjanjuks israeliske advokat Yoram Sheftel gav aldrig upp trots syra i ansiktet, som skadade hans syn, och ständiga hot och stämplingar som ”Satans advokat” och ”den mest hatade mannen i Israel”. Han skildrade sedan allt detta i en bok med titeln "The Demjanjuk Affair: The Rise and Fall of a Show Trial." Och nog var det en skådeprocess, a show trial.
Sheftel och Demjanjuk hade tur, för medan de överklagade föll kommunismen i Sovjet samman och arkiven öppnades i Moskva. Det visade sig att det tyska identitetskort, som bundit Demjanjuk vid Treblinka, var en förfalskning, något som experter redan tidigare konstaterat men som hemlighållits av åklagarsidan. Den dödsdömde hade aldrig varit i Treblinka och vittnesmålen som domen hade grundats på var falska.
Man tar nog ingen risk om man vittnar fabulerande mot misstänkta ”nazister” eller ”krigsförbrytare”. Sådana menedare lagförs inte. Fru Justitias ögonbindel är i dessa fall hermetiskt tät. När pressen ändå surrade om att Demjanjuk har utpekats som Treblinkas värsta bödel förtigs att vittnesmålen om detta var falska.
TYSKAR FORTSATTE HÄXJAKTEN
Det hedrar Israels högsta domstol att de frikände Demjanjuk, som 1993 kunde återvända till USA och återfå sitt medborgarskap. Nog borde det rimligen ha räckt med att han suttit sju år oskyldigt dömd bakom galler i Israel, därav fem år i dödscell. Men han har kanske blivit en bricka i den ständiga propaganda, som bara framhäver ett folks lidanden i det krig som dödade flera tiotals miljoner människor av olika etniciteter.
För några år sedan fick beskäftiga och västfjäskande tyskar honom utlämnad till en domstol i München. Nu gällde han inte längre som ”Ivan den förskräcklige” i Treblinka utan som 22-23-årig vakt för 68-69 år sedan i lägren Sobibor och Flossenbürg. 2011 dömdes 91-åringen till fem års fängelse. Några månader senare dog han.
Demjanjuk ”dödade barn” stod det i tidningen utan att några bevis för detta angavs. Men visst dog barn också i det otäcka lägret Sobibor i det otäcka andra världskriget. Många andra barn på olika håll blev offer för detta krig. Få vet, att allierade terrorbombningar av tyska städer dödade ca 70 000 tyska barn, av vilka många kremerades levande av brand- eller fosforbomber.
Nog vore det väl fånigt om någon domstol skulle kräva att brittiska åldringar, medaljerade som ”flyghjältar”, som i unga dagar deltog i bombkriget skulle åtalas för massmord på tyska barn. De var liksom andra tvungna att delta i detta förbannade krig, offer för överordnade gubbars krigiskhet. Lika fånigt vore det om israeliska åldringar år 2070 skulle straffas för att de som unga utkommenderade soldater för några år sedan deltog i det Gazakrig som dödade uppåt 400 palestinska barn.
Den unge ukrainaren Demjanjuk tvangs ut i ett krig som män långt ovanför honom hade iscensatt. Liksom miljoner andra unga killar fick han finna sig i att delta i detta blodiga hantverk. Den holländske juridikprofessorn Christiaan Rüter anses vara expert på nazistiska förbrytelser och säger om Demjanjuk: Han var ”den minsta av småfiskarna”.
Eller som Allan Edvall sjöng: "Den lilla fisken fångar vi, men hajen han går fri".
ÅTERIGEN VILL TYSKAR VARA TILL LAGS
Nu breder våra medier med gillande ut sig om att Tyskland skall lagföra gamla gubbar i 90-årsåldern. De var utkommenderade som unga att vara vakter i Auschwitz. Visst, där skedde många otäcka övergrepp mot de stackars fångarna, som bland annat var tvångsarbetare i närbelägna Monowitz. Men efter kommunismens fall i Polen har det kommit föga kända historiska revideringar:
Som historielärare i många år lärde jag ut till tusentals tonåringar, att i Auschwitz dödades främst av gas fyra miljoner fångar, mestadels judar. Så beskrevs det regelbundet i våra medier och trendriktiga historiker, måna om sina forskningsanslag, bredde på i samma stil. Men sedan framkom det att det var fråga om en dryg miljon döda, hemskt nog ändå. Av dem hade en majoritet dött av sjukdomar, t ex tyfus, som härjade överallt i krigets Europa, om man får tro den amerikansk-judiska historie-professorn Arno J Mayer.
Den "gaskammare" i Auschwitz, som miljoner skakade människor har besökt, visade sig vara en polsk-stalinistisk efterhandskonstruktion bland annat enligt den franske historikern Eric Conan. Men till Auschwitz hörde också Birkenau. Enligt de allra flesta historiker skall där ha funnits en gaskammare för människodödande. Att uttrycka tvivel på det leder i många länder i yttrandefrihetens Europa till fängelsestraff, bland annat I Tyskland.
Nu skall alltså dagens tyskar, lika trendriktiga som många av deras farfäder tyvärr var under 30- och 40-talen, börja jaga gubbar som för 70 år sedan under det för många folk så grymma andra världskriget hade oturen att kommenderas för tjänstgöring i Auschwitz.
Dessa gamlingar dör ändå snart. Det vore bättre att låta dem göra det i lugn och ro i stället för att göra ett mediedrev och propagandanummer av deras sista dagar..
-----------------------------------------------
Åke Sandin
lördag, april 13
Till minnet av Sofie Wenander och andra
(Tyresö 2013-04-12)
Så här diktade Heidenstam vid Gustaf Frödings jordafärd 1911:
"Bort gå de,
stumma skrida de,
en efter en till
skuggornas värld"
EBBE, ROLAND, ROBERT, EDMUNDO...
Dikten reciterades av Ebbe Björkman på Tyresöradion (91,4 MHz eller www.tyresoradion.se ) i en av hans många lysande litteraturkåserier. Han gjorde 14 radiohalvtimmar om Fröding och de efterfrågas ännu på CD, som jag gärna kopierar på CD och skickar ut. Han gjorde också uppåt 80 andra program om Karlfeldt, Ferlin, Snoilsky, Piraten, Södergran med flera av vår litteraturhistorias författare och poeter.
Ebbe var min käre vän och medarbetare på radion under många år. Men 2003 gick han vid 81 års ålder till sina skånska fäder. Min saknad bearbetar jag genom att ibland lägga in repriser med honom.
Andra av mina vänner har också försvunnit till "skuggornas värld". Jag kan inte nämna dem alla, men några saknar jag extra mycket. Det är till exempel Roland "Kådisbellan" Schütt, Robert Stieger och Edmundo Arróspide.
Roland (1913-2005) saknar jag inte bara på Tyresöradion med hans många roliga historier utan också hans verbalt begåvade limerickar, bland annat om hundarnas komplicerade kärleksliv. När Expressen 1997 hängde ut mig på en ovanligt lögnaktig helsida som antisemit (jättetrendigt!), försvarade denne son till judinnan Zipa mig och avlossade den mest svavelosande kritik mot mina svamlande kritiker.
Robert Stieger (1926-2004) var länge aktiv i Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF). Innan han dog hann han skriva boken "Tysk, men inte nazist". Den hette på tyska "Drei gestohlene Jahre" [Tre stulna år]. Han skildrar i den hur han som sjuttonårig socialist från München tvangs ut i andra världskriget. Också hur han tillbringade två år i amerikansk fångenskap i Italien, verkligen ingen semester men långt ifrån så illa som miljoner andra tyska krigsfångar hade det.
Edmundo Arróspide var inte bara en god vän utan som radiotekniker under många år en fantastisk jobbarkompis. Det var snart tio år sedan han dog, inte ens 55 år gammal.
SOFIE
I dag var jag på begravningen av Sofie Wenander.(1933-2013). Hon var en av Tyresö Ulands- och Fredsförenings (Tuff) grundare 1967 och mycket aktiv, bland annat i Svenska Kommittén för Vietnam men också i partipolitiken. Hon var bland dem i Tuff som i slutet av 1960-talet gav husrum till unga amerikanska Vietnamdesertörer. Vid ett tillfälle tog Sofie en desertör med sig till den högstadieskola, där hon var lärare. Det ledde till att hon kritiserades på Svenska Dagbladets ledarsida, JO-anmäldes men friades. Däremot tvangs hon att byta skola. På Kumla högstadium startade hon 1970 för indiska skolor de dagsverken, som faktiskt har ägt rum årligen sedan dess. De sista åren av sitt yrkesliv var hon uppskattad gymnasielärare.
Den borgerliga begravningen var vacker och stämningsfull. Den leddes av Sven Lionell, som är lysande i sin formuleringskonst. Erik Linder sjöng fint och Sofies favoritlåt "Jag står här på ett torg" hördes i en inspelning med sång av Ulla Sjöblom. Texten är Lars Forssells svenska version av Boris Vians "Le deserteur", som förbjöds i Frankrike på grund av sitt antimilitaristiska innehåll.
Sofies döttrar Ann och Lena hade kort men träffande i dödsannonserna skrivit: "Vi kommer alltid att minnas din oräddhet, din lojala vänskap och din tro på kärlek, solidaritet och kamp för en bättre värld".
Vi var många på begravningen. Och att Sofie hade många vänner som nu känner saknad, märks på ett mycket påtagligt sätt. Ann och Lena hade uppmanat oss att hedra deras mors minne genom att stödja Tuffs skolprojekt. Många har följt rådet och hittills (12/4) har det på Tuffs insamlingskonto pg 793636-2 kommit in 21 100 kr.
Visst är det ett jättefint sätt att visa Sofie, själv lärare och solidaritetskämpe, sin uppskattning genom att hjälpa till att finansiera skolor i länder, där barn inte alltid får någon undervisning.
onsdag, april 10
"Återfick heller inget värde, eftersom det är ingen som pratar om oss."
Skrev i dag till programledaren i Sveriges Radio, Jenny Teleman:
Lyssnade med intresse på dagens Apropå om europeer som blivit etniskt rensade. Bra att ta upp de ömsesidiga fördrivningarna av greker och turkar för över 90 år sedan.
Men bara några sekunder ägnades åt den värsta etniska rensningen i Europa, den av tyskar, vilkas förfäder hade bott i östra Europa i sekler. I Expo, som man trendriktigt inte bör kritisera, skrevs det härom året att det var fråga om två miljoner tyskar. Men det var 14 miljoner som kring krigsslutet 1945 fördrevs från Ostpreussen, Hinterpommern, Schlesien, Sudetområdet.och andra områden.
Men två miljoner är ungefär riktigt, när det gäller de tyskar som dog/dödades på kuppen, många kvinnor efter gruppvåldtäkter.
Jag vet, att ni som jobbar i våra medier ofta framhåller alla människors lika värde. Men att ömka tyskar tycks inte vara gångbart. Efter att i 28 år ha gjort frivillig oavlönad radio på www.tyresoradion.se har jag det mycket lättare och kan vara mera oberoende. Av de ca 500 intervjuer jag gjort med folk här i trakten, födda i uppåt 100 olika länder, finns också några tyskfödda. Bifogar här nedan sammanfattningar av ett av de människoöden jag då stött på, alltså bland tyskar som blivit etniskt rensade. De är från trakten av Tyresö, men det finns många andra etniskt rensade tyskar i Sverige, vilkas öden aldrig skildras.
Bästa hälsningar
Åke Sandin, tel 08-712 4463 Blogg www.tuffsandin.blogspot.com
---------------------------------------------
VE DE BESEGRADE ! När man gräver där man bor
EVA
Vi gubbar ska kanske inte sitta halvnakna mellan trevåningshusen i Bollmora. Men varje sommar tar jag, endast iförd shorts, med mig en stol och några böcker och sätter mig där i solen på gräsmattan. Det är lite ovanligt, så somliga tittar egendomligt på mig.
För några år sen kom en dam med hund gående förbi mig. Hunden var en liten krullig krabat. Den såg ut som ett fromt lamm, men ändå började den skälla högljutt och aggressivt vid åsynen av mig. Det ledde till att dess matte och jag kom i samspråk. Hon heter Eva Onegård och visade sig bo i porten bredvid min.
Efter att ha gjort tusentals radiointervjuer med människor i Stockholms sydöstra förorter, därav hundratals med utomlandsfödda från ett 50-tal olika länder, har jag blivit nyfiken på i vilket svenskt landskap eller i vilket utland de vuxit upp.
-- Var kommer du ifrån egentligen? frågade jag alltså.
-- Hinterpommern, blev svaret.
Hinterpommern är ett gammalt tyskt område vid Östersjön öster om Oder. Sedan andra världskriget tillhör det Polen, efter det att den tyska befolkningen flytt eller etniskt rensats. Eva växte upp i byn Streckenthin någon mil utanför Köslin, nu det polska Kosalin.
Jag intervjuade Eva. Inget av de tusentals program jag gjort för 91,4 MHz har tagit så lång tid. Hon berättade och grät, berättade och grät, medan jag försökte ställa frågor så varsamt som möjligt. Första dagen pratade vi i timmar, men ingenting spelades in. Två dagar senare träffades vi igen. I slutet av ett nytt långt samtal bandade jag en halvtimme, som sedan sändes och som nu bland tusentals andra finns arkiverad på Tyresö kommunbibliotek
När Röda armén 1945 närmade sig försökte också Evas familj fly. Men Eva, lillasyster och mamma blev upphunna av de sovjetiska pansarkolonnerna.
-- Fronten hann ikapp oss. Vi hörde plötsligt ryssar, som ropade "Uhri, uhri" och som började slita i våra armar för att ta våra klockor. Alla som kunde lämnade sina vagnar. Min mamma, lillasyster och jag såg hur ryska stridsvagnar manglade ner vagnarna, inklusive hästar och gamla människor. Också Röda korsets vagnar med sårade människor krossades under stridsvagnarna.
Sen följde för 15-åriga Eva ett års helvete:
-- Vet du Åke, hur många dagar och nätter det är på ett år? Våldtäkter förekom ideligen. Jag såg min mamma våldtas och hon såg hur jag drabbades av samma öde. Med egna ögon såg jag hur man hade satt upp delar av människokroppar på en laduvägg. Vi blev hämtade för att titta Man tvingade oss att titta på dessa grymheter. Jag minns, att det var ett staket och en stickig häck bakom oss.
Framförallt minns jag med skräck, hur man hade ristat in hammaren och skäran i de uppspikade kropparna. Min mamma gnydde som en hundvalp och försökte prata med min pappa, fast han inte var där.
Varje gång jag sedan drabbades av ryssarna, tittade jag efter om jag hade märken inristade eller om jag hade klarat mig.
Det var ett år med ständiga övergrepp. Bara kampen för att överleva hjälpte till att stå ut med alla förödmjukelser.
-- Vi letade i avskrädeshögarna efter mat. Vi sög på stenar, för det påstods lindra hungern. Jag stängdes in i en järnvägsvagn tillsammans med några hästar och en gammal man som gjorde korstecken, När jag efter en tid lyckades rymma och mödosamt ta mig tillbaka hem, kände mamma inte igen mig. Jag hade säckar på fötterna, var mager som en kråka. Och jämt och ständigt plågades vi av löss.
På min fråga om religion svarade Eva:
-- Normalt flydde vi när ryssarna nalkades. Hoppade ut genom fönstret ut på åkern. De red på hästar så småsyskonen hörde dem oftast på långt håll och varnade oss. Men en gång stannade jag och bad till Gud om räddning. Det skulle jag inte ha gjort, sade Eva och grät en skvätt till.
Eva sammanfattar:
--Man hade inget värde och man återfick heller inget värde, eftersom det är ingen som pratar om oss.
söndag, april 7
DEN TUFFA OBEROENDE RADION (Nr 1338)
Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFFs 1338:e sändning hörs på 91,4 MHz från söndag 7 april kl 17 och sedan 3-4 ggr per dygn till den 21 april, när ett nytt Radio Tuff sänds första gången kl 17. Men programmet kan när som helst avlyssnas på www.tyresoradion.se där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff och andra program samt se uppåt tusen omdömen om radion i fliken ”Sagt om 91,4”.
Programmet i korthet:
Veckans rosor delas ut till en skola, en lokaltidning, en kvällstidning, en fredsforskare, en fredsordförande, ett brev till utrikesministern, en rysk kommentator, en brittisk och amerikansk journalist.
En berättelse om en tonåring på Västbanken återges.
För att hedra minnet av Sofie Wenander spelas hennes favoritlåt "Jag står här på ett torg".
Hampus Eckerman kommenterar det spända läget på Koreahalvön, missbildade barn i Irak och dödspatruller i Honduras.
Åke Sandin om Tuffs beroende av många medlemmar
Programmet i korthet:
Veckans rosor delas ut till en skola, en lokaltidning, en kvällstidning, en fredsforskare, en fredsordförande, ett brev till utrikesministern, en rysk kommentator, en brittisk och amerikansk journalist.
En berättelse om en tonåring på Västbanken återges.
För att hedra minnet av Sofie Wenander spelas hennes favoritlåt "Jag står här på ett torg".
Hampus Eckerman kommenterar det spända läget på Koreahalvön, missbildade barn i Irak och dödspatruller i Honduras.
Åke Sandin om Tuffs beroende av många medlemmar
ROSOR från RADIO TUFF (1138) 7-21/4-2013 till….
….till Strandskolan i Tyresö, som den 7 mars hade sitt traditionella Öppet hus för Tuffs skolprojekt i Indien. 33 853 kr blev behållningen på knappt tre timmar. Fantastiskt fint jobbat av elever och personal, som serverade mat och kaffe, bjöd på sång, musik dans, teater och på andra sätt visade upp sina talanger. I slutet av vårterminen gör Tyresö skola och Kumla skola i Tyresö dagsverken för samma ändamål.
....till tidningen Tyresö Nyheter, som i sitt senaste nummer har nästan en hel sida om Tyresöradion och Radio Tuff. (www.tyresoradion.se ) Tuff är redan nämnt i helsidesrubriken "Fåglar, tennis, TUFF, politiker m m på 91,4". Hela sidan ses på http://www.tyresonyheter.nu/14tn2.pdf
….till Aftonbladet, som (22/3) har rubriken "VI ÄR ETT 90-PROCENTIGT NEJ TILL VÅR VAPENEXPORT" I Sanna Lundells text står bland annat: "De allra flesta svenskar, 90 % enligt Demoskop, fattar att det är högst amoraliskt att pumpa in vapen i diktaturer, i regimer som har en vidrig människosyn….Vi fördömer vapenexporten som den ser ut i dag. Tycker att den är galen".
….till Hugh Griffiths på fredsforskningsinstitutet SIPRI, som uppger att på drygt ett år har minst 160 militärflyg med bland annat vapen landat i Jordanien och Turkiet för vidare transport till rebellerna i Syrien. Sammanlagt har minst 3 500 ton vapen transporterats. Vapnen är främst betalade av Qatar och Saudiarabien, men också den amerikanska underrättelsetjänsten CIA är inblandad. Hugh Griffiths, på fredsforskningsinstitutet SIPRI, säger att transporterna innehållit en rad olika vapentyper.
….till Svenska Freds' ordförande Anna Ek. På socialdemokraternas partikongress 3-7 april var inte bara den resursstarka lobbygruppen SOFF (=Säkerhets- och försvarsföretagen) där utan också Svenska Freds. Anna Ek förklarade sin närvaro så här: "Vi måste vara tillgängliga, så att inte vapenindustrin tar över debatten helt". Vapenexporten diskuteras också på ett Tuff-möte torsdagen den 18 april kl 19, när Svenska Freds' generalsekreterare Christoffer Burnett-Cargill inleder och som också tar upp Burma och Afghanistan. Alla välkomna och fika och gemyt ingår!
….till de 22 namnkunniga svenskar, bl a KG Hammar, Maj Britt Theorin, Anders Ferm, Tomas Magnusson, Thage G Peterson, Birgitta Hambraeus, Ilmar Reepalu, Lars-Gunnar Liljestrand och Peter Hjukström, som den 25 mars i ett brev till utrikesminister Carl Bildt bland annat skrev: "Den 12 februari i år dödades tio civila, en man, fyra kvinnor och fem barn, i en flygattack av NATO/ISAF mot ett hus i Shegaldistriktet i Afghanistan. Det var bara en av många strider som pågår i landet, dag efter dag, år efter år men som nu inte ens får en notis i våra medier. Kriget i Afghanistan går in på sitt tolfte år. Det är det största ännu pågående kriget i världen och det är uppenbart för alla att det inte kan vinnas militärt. Kriget har slitit sönder det civila samhället, dödat tiotusentals och drivit hundratusentals på flykt. Som alltid i krig är kvinnorna och barnen de som drabbas hårdast. Även hjälpverksamheten påverkas av kriget. Ett grymt exempel är då ISAF-styrkor i februari attackerade och förstörde Svenska Afghanistankommitténs sjukhus i Wardakprovinsen". De 22 undertecknarna uppmanar regeringen: "Tag hem trupperna redan nu och avsluta omgående Sveriges deltagande i kriget!. Kasta inte bort svenska skattepengar på ett fortsatt meningslöst krig. Använd istället all den goodwill som vårt land kan ha genom vårt långvariga biståndsarbete till att stödja en förhandlingslösning!"
….till Washington Post, som (19/3) skriver om den ryske (och svensktalande) politiske kommentatorn Fjodor Lukjanov, som påpekar: "Ur den ryska ledningens synvinkel ser nu Irakkriget ut som början på en accelererande förstörelse av regional och global stabilitet, en underminering av de sista principerna för en hållbar världsordning. Allt som hänt sedan dess, inklusive flirten med islamister under den arabiska våren, USA:s politik i Libyen och dess nuvarande politik mot Syrien tjänar som bevis på ett strategiskt vansinne, som har tagit över den sista kvarvarande supermakten”.
….till Patrick Cockburn som i den brittiska tidningen The Independent (12/3) skriver: "USA och England ses som erövrare snarare än som frihetsmakare.Irakierna blir cyniska om USA:s och Englands motiv att fördöma en al-Qaida-kämpe som terrorist, om han dödar och bombar i Irak. Men skulle han resa några mil uppför floden Eufrat och in i Syrien och bekämpa den syriska armén skulle han förvandlas till en frihetskämpe och kanske få del av den 'icke-dödliga' hjälpen från USA och England".
Cockburn sammanfattar: "Propaganda och paroller ersätter förnuftig politik och förhindrar överläggningar och kompromisser".
….till den amerikanske journalisten Seymour Hersh. Han avslöjade massakern i Song My 1968, då amerikanska soldater dödade uppåt 500 vietnamesiska civila inte minst kvinnor och barn. För denna grävande journalistik fick han det prestigefyllda Pulitzerpriset. I april 2004 avslöjade Hersh också amerikanska militärers tortyr av irakiska fångar på Abu Ghraib-fängelset utanför Bagdad. Redan 2007 skrev han i tidningen The New Yorker bland annat: "För att underminera Iran, som mestadels är shiamuslimskt har USA omgestaltat sina prioriteringar för mellanöstern. I Libanon har USA börjat samarbeta med Saudiarabiens regering, som är sunnimuslimsk, i hemliga operationer som syftar till att försvaga Hizbollah, den shiamuslimska organisation, som backas upp av Iran. USA har också deltagit i hemliga operationer mot Iran och dess allierade Syrien. En bieffekt av dessa aktiviteter är stödet till sunniextrema grupper som hyllar en militant version av Islam".
….till Tuffs intensiva verksamhet nu på det 47:e året. Till de över 400 medlemmarna skickas nu ett fullmatat TUFF-kalendarium, plus TUFF-bladet, som tar upp tio olika ämnen. Utskicket finns att läsa på Tuffs omfattande hemsida www.tuff.fred.se Välkommen som medlem genom att sätta in 200 kr (+familjemedlem för 80 kr) på Tuffs plusgiro 16 01 37-6 !
(Hörs på www.tyresoradion.se )
....till tidningen Tyresö Nyheter, som i sitt senaste nummer har nästan en hel sida om Tyresöradion och Radio Tuff. (www.tyresoradion.se ) Tuff är redan nämnt i helsidesrubriken "Fåglar, tennis, TUFF, politiker m m på 91,4". Hela sidan ses på http://www.tyresonyheter.nu/14tn2.pdf
….till Aftonbladet, som (22/3) har rubriken "VI ÄR ETT 90-PROCENTIGT NEJ TILL VÅR VAPENEXPORT" I Sanna Lundells text står bland annat: "De allra flesta svenskar, 90 % enligt Demoskop, fattar att det är högst amoraliskt att pumpa in vapen i diktaturer, i regimer som har en vidrig människosyn….Vi fördömer vapenexporten som den ser ut i dag. Tycker att den är galen".
….till Hugh Griffiths på fredsforskningsinstitutet SIPRI, som uppger att på drygt ett år har minst 160 militärflyg med bland annat vapen landat i Jordanien och Turkiet för vidare transport till rebellerna i Syrien. Sammanlagt har minst 3 500 ton vapen transporterats. Vapnen är främst betalade av Qatar och Saudiarabien, men också den amerikanska underrättelsetjänsten CIA är inblandad. Hugh Griffiths, på fredsforskningsinstitutet SIPRI, säger att transporterna innehållit en rad olika vapentyper.
….till Svenska Freds' ordförande Anna Ek. På socialdemokraternas partikongress 3-7 april var inte bara den resursstarka lobbygruppen SOFF (=Säkerhets- och försvarsföretagen) där utan också Svenska Freds. Anna Ek förklarade sin närvaro så här: "Vi måste vara tillgängliga, så att inte vapenindustrin tar över debatten helt". Vapenexporten diskuteras också på ett Tuff-möte torsdagen den 18 april kl 19, när Svenska Freds' generalsekreterare Christoffer Burnett-Cargill inleder och som också tar upp Burma och Afghanistan. Alla välkomna och fika och gemyt ingår!
….till de 22 namnkunniga svenskar, bl a KG Hammar, Maj Britt Theorin, Anders Ferm, Tomas Magnusson, Thage G Peterson, Birgitta Hambraeus, Ilmar Reepalu, Lars-Gunnar Liljestrand och Peter Hjukström, som den 25 mars i ett brev till utrikesminister Carl Bildt bland annat skrev: "Den 12 februari i år dödades tio civila, en man, fyra kvinnor och fem barn, i en flygattack av NATO/ISAF mot ett hus i Shegaldistriktet i Afghanistan. Det var bara en av många strider som pågår i landet, dag efter dag, år efter år men som nu inte ens får en notis i våra medier. Kriget i Afghanistan går in på sitt tolfte år. Det är det största ännu pågående kriget i världen och det är uppenbart för alla att det inte kan vinnas militärt. Kriget har slitit sönder det civila samhället, dödat tiotusentals och drivit hundratusentals på flykt. Som alltid i krig är kvinnorna och barnen de som drabbas hårdast. Även hjälpverksamheten påverkas av kriget. Ett grymt exempel är då ISAF-styrkor i februari attackerade och förstörde Svenska Afghanistankommitténs sjukhus i Wardakprovinsen". De 22 undertecknarna uppmanar regeringen: "Tag hem trupperna redan nu och avsluta omgående Sveriges deltagande i kriget!. Kasta inte bort svenska skattepengar på ett fortsatt meningslöst krig. Använd istället all den goodwill som vårt land kan ha genom vårt långvariga biståndsarbete till att stödja en förhandlingslösning!"
….till Washington Post, som (19/3) skriver om den ryske (och svensktalande) politiske kommentatorn Fjodor Lukjanov, som påpekar: "Ur den ryska ledningens synvinkel ser nu Irakkriget ut som början på en accelererande förstörelse av regional och global stabilitet, en underminering av de sista principerna för en hållbar världsordning. Allt som hänt sedan dess, inklusive flirten med islamister under den arabiska våren, USA:s politik i Libyen och dess nuvarande politik mot Syrien tjänar som bevis på ett strategiskt vansinne, som har tagit över den sista kvarvarande supermakten”.
….till Patrick Cockburn som i den brittiska tidningen The Independent (12/3) skriver: "USA och England ses som erövrare snarare än som frihetsmakare.Irakierna blir cyniska om USA:s och Englands motiv att fördöma en al-Qaida-kämpe som terrorist, om han dödar och bombar i Irak. Men skulle han resa några mil uppför floden Eufrat och in i Syrien och bekämpa den syriska armén skulle han förvandlas till en frihetskämpe och kanske få del av den 'icke-dödliga' hjälpen från USA och England".
Cockburn sammanfattar: "Propaganda och paroller ersätter förnuftig politik och förhindrar överläggningar och kompromisser".
….till den amerikanske journalisten Seymour Hersh. Han avslöjade massakern i Song My 1968, då amerikanska soldater dödade uppåt 500 vietnamesiska civila inte minst kvinnor och barn. För denna grävande journalistik fick han det prestigefyllda Pulitzerpriset. I april 2004 avslöjade Hersh också amerikanska militärers tortyr av irakiska fångar på Abu Ghraib-fängelset utanför Bagdad. Redan 2007 skrev han i tidningen The New Yorker bland annat: "För att underminera Iran, som mestadels är shiamuslimskt har USA omgestaltat sina prioriteringar för mellanöstern. I Libanon har USA börjat samarbeta med Saudiarabiens regering, som är sunnimuslimsk, i hemliga operationer som syftar till att försvaga Hizbollah, den shiamuslimska organisation, som backas upp av Iran. USA har också deltagit i hemliga operationer mot Iran och dess allierade Syrien. En bieffekt av dessa aktiviteter är stödet till sunniextrema grupper som hyllar en militant version av Islam".
….till Tuffs intensiva verksamhet nu på det 47:e året. Till de över 400 medlemmarna skickas nu ett fullmatat TUFF-kalendarium, plus TUFF-bladet, som tar upp tio olika ämnen. Utskicket finns att läsa på Tuffs omfattande hemsida www.tuff.fred.se Välkommen som medlem genom att sätta in 200 kr (+familjemedlem för 80 kr) på Tuffs plusgiro 16 01 37-6 !
(Hörs på www.tyresoradion.se )
Tonåringar i "Firing Zone" på ockuperade Västbanken
Lena Lönnqvist är sedan en tid "ekumenisk följeslagare" bland palestinierna på Västbanken I sitt tredje resebrev skildrar hon barnens eller tonåringarnas situation där. Hon berättar om Azhar, en 14-årig sprallig palestinsk flicka. Hennes intressen och oro handlar inte som svenska tjejers om utseende, pengar eller kompisar utan om familjen kan fortsätta bo kvar i byn, där hon bor eller om deras hem ska jämnas med marken.
Lena Lönnqvist:
"Azhar har ingen trygg livssituation. Hennes by ligger i ett område på Västbanken,som Israel beslutat att göra till militärt övningsområde, kallat Firing Zone. Ingen får vistas i en Firing Zone utan att ha tillstånd. Det innebär att de boende måste söka tillstånd för att få vistas i sina hem och de släktingar eller vänner som vågar besöka dem vistas där illegalt. Det får inte ske någon förnyelse av bostäder och infrastruktur i området.
Ungefär 18 % av palestinska ockuperade Västbanken har Israel gjort till Firing Zone-områden. Alla palestinska byar i dessa områden är hotade. Motsägelsefullt är att samtidigt tio israeliska bosättningar har etablerats där och att det mycket sällan utförs militära övningar i områdena enligt UNOCHA ( FNs kontor för samordning av humanitär hjälp)
Ett av Firing Zone-områdena är Masafer Yatta, där det bor cirka 1500 personer i tolv byar. Azhars hemby är en av dem. Under åren har vattencisterner förstörts samt hus och boskapsförvar rivits och varje gång finns hotet att hela byn ska bort. Tack vare stödinsatser och energiska byinvånare har emellertid också förbättringar skett. Byn har fått ett litet vindkraftverk som gjorde det möjligt att skaffa både TV och kylskåp, vilket gav stora fördelar. Vatten får man köpa via tankbil under halva året."
Lena beundrar och hjälteförklarar de israeliska kvinnor och män, unga och gamla som kämpar mot ockupationen, mot militariseringen och för en rättvis fred. Hon hoppas att de blir flera. En av dem är Ruth Hiller från den israeliska fredsorganisationen New Profile, som beskriver hur israeliska tonåringar uppfostras:
"Från 16 år är våra ungdomar helt i händerna på militären. Vid den åldern görs i Israel reklam i skolorna för olika militära grenar att välja på. Men långt innan dess har man militära ceremonier med skolelever. Idealet i Israel är att vara en duktig soldat i armén."
Lena Lönnqvist sammanfattar:
"Ockupationen av palestinsk mark fortsätter i våldets tecken. Dagligen rapporteras om bosättningar som tar ytterligare palestinsk mark i besittning, barn som arresteras av armén, bönder som misshandlas av bosättare, soldater som skjuter civila och palestinska hem som demoleras."
---------------------------------------------
Sänds i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1338) 7-21 april 2013. www.tyresoradion.se
:
Lena Lönnqvist:
"Azhar har ingen trygg livssituation. Hennes by ligger i ett område på Västbanken,som Israel beslutat att göra till militärt övningsområde, kallat Firing Zone. Ingen får vistas i en Firing Zone utan att ha tillstånd. Det innebär att de boende måste söka tillstånd för att få vistas i sina hem och de släktingar eller vänner som vågar besöka dem vistas där illegalt. Det får inte ske någon förnyelse av bostäder och infrastruktur i området.
Ungefär 18 % av palestinska ockuperade Västbanken har Israel gjort till Firing Zone-områden. Alla palestinska byar i dessa områden är hotade. Motsägelsefullt är att samtidigt tio israeliska bosättningar har etablerats där och att det mycket sällan utförs militära övningar i områdena enligt UNOCHA ( FNs kontor för samordning av humanitär hjälp)
Ett av Firing Zone-områdena är Masafer Yatta, där det bor cirka 1500 personer i tolv byar. Azhars hemby är en av dem. Under åren har vattencisterner förstörts samt hus och boskapsförvar rivits och varje gång finns hotet att hela byn ska bort. Tack vare stödinsatser och energiska byinvånare har emellertid också förbättringar skett. Byn har fått ett litet vindkraftverk som gjorde det möjligt att skaffa både TV och kylskåp, vilket gav stora fördelar. Vatten får man köpa via tankbil under halva året."
Lena beundrar och hjälteförklarar de israeliska kvinnor och män, unga och gamla som kämpar mot ockupationen, mot militariseringen och för en rättvis fred. Hon hoppas att de blir flera. En av dem är Ruth Hiller från den israeliska fredsorganisationen New Profile, som beskriver hur israeliska tonåringar uppfostras:
"Från 16 år är våra ungdomar helt i händerna på militären. Vid den åldern görs i Israel reklam i skolorna för olika militära grenar att välja på. Men långt innan dess har man militära ceremonier med skolelever. Idealet i Israel är att vara en duktig soldat i armén."
Lena Lönnqvist sammanfattar:
"Ockupationen av palestinsk mark fortsätter i våldets tecken. Dagligen rapporteras om bosättningar som tar ytterligare palestinsk mark i besittning, barn som arresteras av armén, bönder som misshandlas av bosättare, soldater som skjuter civila och palestinska hem som demoleras."
---------------------------------------------
Sänds i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1338) 7-21 april 2013. www.tyresoradion.se
:
lördag, april 6
Unikt schyssta insamlingar och projekt!!!
Tyresö Ulands- och Fredsförenings (TUFF) har de senaste sex åren pytsat iväg uppåt två miljoner kronor till alldeles utmärkta projekt. Mest pengar har skickats till indiska partners, som bland annat driver de sex Tuff-skolorna i extremt fattiga och bergiga Dharampur med sina över hundra små byar, bebodda av tribals. Det är den hittills så gudsförgätna så kallade stambefolkningen, nederst på den indiska rangskalan.
I mindre omfattning har också under dessa år projekt stötts i Bagdad (barnbibliotek), Guatemala ("barfota" barnmorskor), Afghanistan (krigsdrabbade) och Belgrad (fattiga gamla).
Insamlade pengar har oavkortat skickats till ändamålen. Det beror på att i Tuff och Radio Tuff är ingen avlönad så vi har inga "administrativa kostnader", alltså löner, reklam med mera, som reducerar stora biståndsorganisationers insatser.
Ja, inte nog med att de senaste sex åren vartenda insamlat öre skickas iväg: 146 000 kr mera än de insamlade pengarna har nått ändamålen. Det är gamla reserver som använts eller icke öronmärkta pengar.
I dag är det två insamlingar på gång. Den ena har sedan i höstas glädjande nog hittills inbringat 66 387 kr. De skall användas till en skola i fattiga och krigsdrabbade Kongo. Till fyra av dess planerade klassrum har pengar redan anskaffats av Tuff. Den andra kampanjen började efter det att Tuff-pionjären Sofie Wenander avled den 26 februari. Hennes båda döttrar rådde hennes många vänner att hedra hennes minne genom att stödja Tuffs skolprojekt. Hittills har 15 500 kr kommit in på Tuffs insamlingskonto pg 793636-2, som alla solidariska människor kan stödja.
Intressant att veta är också, att Tyresö Ulands- och FredsFörening, Tuff, inte heller belastar skattebetalarna, eftersom det var många år sedan vi hade några offentliga bidrag. Men hur finansierar vi då hyran för Tuff-lokalen, Mygdalsvägen 80, de regelbundna utskicken till medlemmarna, som kostar mycket i form av porto, papper och kopiering telefonavgifter eller kostnaderna för Radio Tuffs teknik och andra kostnader?
Jo det är tack vare våra många medlemmar, av vilka glädjande nog en del också ger gåvor utöver medlemsavgiften. Tack och heders! Föreningens kostnader betalas från Tuffs plusgiro 16 01 37 -6. Det är till detta konto medlemsavgifterna betalas och det är vattentäta skott mellan insamlingskontot och detta föreningskonto, som aldrig får ett öre från insamlade bidrag. Nästan tre fjärdedelar av medlemsavgifterna går sedan till vår riksorganisation, Svensk Freds.
Tuff är alltså beroende av många medlemmar och de aktivas frivilliga arbete. Många fler skulle säkert vilja bli medlemmar, men har inte kommit sig för eller vet inte hur det går till. Jo, man sätter in 200 kr för enskild gärna också 80 kr för annan på samma adress (familjemedlem) på Tuffs plusgiro, här kommer det igen: 16 01 37 -6 Hjärtligt välkommen du också som medlem i Tuff. Du behövs! Om Tuffs många aktiviteter kan du läsa på den omfattande hemsidan www.tuff.fred.se
I dagarna skickas Tuff-kalendariet och TUFF-bladet ut till de över 400 medlemmarna. I den stolta demokratiska folkrörelsetraditionen fortsätter Tuff att anordna möten, där folk kan träffas och diskutera, fika och trivas. Närmast på tur är ett möte med Svenska Freds generalsekreterare Christoffer Burnett-Cargill som inledare. Han har nyligen varit i Burma och ägnar sig också åt Afghanistan men han kommer säkert också ta upp vapenexporten och andra hjärtefrågor för Svenska Freds. Alla är då välkomna till Tuff-lokalen Myggdalsvägen 80 kl 19 torsdagen den 18 april! Och måndag den 29 april är det ett möte om Palestina i samma lokal. Alla välkomna!
---------------------------------
Åke Sandin 13-04-07
I mindre omfattning har också under dessa år projekt stötts i Bagdad (barnbibliotek), Guatemala ("barfota" barnmorskor), Afghanistan (krigsdrabbade) och Belgrad (fattiga gamla).
Insamlade pengar har oavkortat skickats till ändamålen. Det beror på att i Tuff och Radio Tuff är ingen avlönad så vi har inga "administrativa kostnader", alltså löner, reklam med mera, som reducerar stora biståndsorganisationers insatser.
Ja, inte nog med att de senaste sex åren vartenda insamlat öre skickas iväg: 146 000 kr mera än de insamlade pengarna har nått ändamålen. Det är gamla reserver som använts eller icke öronmärkta pengar.
I dag är det två insamlingar på gång. Den ena har sedan i höstas glädjande nog hittills inbringat 66 387 kr. De skall användas till en skola i fattiga och krigsdrabbade Kongo. Till fyra av dess planerade klassrum har pengar redan anskaffats av Tuff. Den andra kampanjen började efter det att Tuff-pionjären Sofie Wenander avled den 26 februari. Hennes båda döttrar rådde hennes många vänner att hedra hennes minne genom att stödja Tuffs skolprojekt. Hittills har 15 500 kr kommit in på Tuffs insamlingskonto pg 793636-2, som alla solidariska människor kan stödja.
Intressant att veta är också, att Tyresö Ulands- och FredsFörening, Tuff, inte heller belastar skattebetalarna, eftersom det var många år sedan vi hade några offentliga bidrag. Men hur finansierar vi då hyran för Tuff-lokalen, Mygdalsvägen 80, de regelbundna utskicken till medlemmarna, som kostar mycket i form av porto, papper och kopiering telefonavgifter eller kostnaderna för Radio Tuffs teknik och andra kostnader?
Jo det är tack vare våra många medlemmar, av vilka glädjande nog en del också ger gåvor utöver medlemsavgiften. Tack och heders! Föreningens kostnader betalas från Tuffs plusgiro 16 01 37 -6. Det är till detta konto medlemsavgifterna betalas och det är vattentäta skott mellan insamlingskontot och detta föreningskonto, som aldrig får ett öre från insamlade bidrag. Nästan tre fjärdedelar av medlemsavgifterna går sedan till vår riksorganisation, Svensk Freds.
Tuff är alltså beroende av många medlemmar och de aktivas frivilliga arbete. Många fler skulle säkert vilja bli medlemmar, men har inte kommit sig för eller vet inte hur det går till. Jo, man sätter in 200 kr för enskild gärna också 80 kr för annan på samma adress (familjemedlem) på Tuffs plusgiro, här kommer det igen: 16 01 37 -6 Hjärtligt välkommen du också som medlem i Tuff. Du behövs! Om Tuffs många aktiviteter kan du läsa på den omfattande hemsidan www.tuff.fred.se
I dagarna skickas Tuff-kalendariet och TUFF-bladet ut till de över 400 medlemmarna. I den stolta demokratiska folkrörelsetraditionen fortsätter Tuff att anordna möten, där folk kan träffas och diskutera, fika och trivas. Närmast på tur är ett möte med Svenska Freds generalsekreterare Christoffer Burnett-Cargill som inledare. Han har nyligen varit i Burma och ägnar sig också åt Afghanistan men han kommer säkert också ta upp vapenexporten och andra hjärtefrågor för Svenska Freds. Alla är då välkomna till Tuff-lokalen Myggdalsvägen 80 kl 19 torsdagen den 18 april! Och måndag den 29 april är det ett möte om Palestina i samma lokal. Alla välkomna!
---------------------------------
Åke Sandin 13-04-07
måndag, april 1
Då neutraliteten räddade oss i rysskräckens tid
"TRE KONUNGAR TILLHOPA…"
Vem bryr sig i dag om Esaias Tegnér? Många har väl inte ens hört talas om honom. Men för 200 år sedan var han en ledande svensk poet, tillika biskop. Men vi gubbar lärde oss en del om honom i skolan och jag kan ännu recitera utantill flera av hans dikter.
Tegnér var typisk för sin tid, då nationalismen blommade upp, den som ställt till så mycket elände sedan dess. Han beundrade Karl XII och skrev en dikt som börjar:
"Kung karl den unge hjälte,
han bröt i striden fram…."
Andra rader i denna dikt erinrar om att Sverige år 1700 angreps av tre andra länder och lyder:
"Tre konungar tillhopa
ej skrevo pilten bud
lugnt stod han mot Europa,
en skäggig dundergud…"
TREKUNGAMÖTE OCH BONDETÅG 1914
Ett foto av tre kungar minns jag också. De ser ståtliga ut, långa och majestätiska. De var Kristian X av Danmark, Håkon VII av Norge och Sveriges kung Gustaf V. De träffades i det så kallade trekungamötet i Malmö december 1914, då första världskriget hade pågått sedan några månader.
Ett resultat av mötet var att de tre monarkerna bekräftade den skandinaviska enheten kring neutralitetslinjen. Den hade för Sveriges del inte varit helt självklar, åtminstone inte i omgivande länders ögon. Tidigare under 1914 hade den liberale statsministern Karl Staaff tvingats bort. Han var mera intresserad av att satsa pengar på välfärdsreformer i Fattigsverige, till exempel pensioner, än att bygga dyrbara pansarbåtar.
Bakgrunden var det så kallade Bondetåget, då Stockholm i februari 1914 invaderades av 30 000 nationalistiska och rojalistiska bönder. De uppvaktade kung Gustaf V för att intyga sin försvarsvilja. Kungen höll då ett tal till bönderna, där han tog avstånd från sin egen regering, som därefter avgick. Vid utformningen av talet hade kungen haft hjälp av Sven Hedin, nationalhjälte på den tiden efter sina många upptäcktsfärder.
GROVT FÖRTAL OCH RYSSKRÄCK
Karl Staaff, som bara hade ett år kvar att leva, utsattes för en vämjelig förtalskampanj, ja man påstod att han i själva verket var en prorysk spion. I fina hem skaffade man askkoppar med Staaffs bild i botten, så herrarna kunde fimpa sina cigarrer i bilden av den forne och döende statsministern. Överklassens indiskreta charm! Men även intellektuella som professor Mittag-Leffler deltog i smutskastningen.
För Ryssland hade det då varnats mer än vanligt. 1912 kom Svens Hedins bok "Ett varningsord" ut. Den spreds i en miljon exemplar, en fantastisk upplaga på den tiden. (Kan bara jämföras med regeringskansliets stora gratisupplaga 1997 av boken "…om detta må ni berätta…", i en annan tidsanda eller propagandistisk miljö). Hedins bok är nog det mest extrema exemplet på traditionell svensk rysskräck. Om vi inte med pansarbåtar och andra militära medel rustade oss, skulle vi lida oerhört under en invasion av barbariska ryssar, var budskapet.
NEUTRALITETEN RÄDDADE OSS
Inte underligt att tsarens Ryssland trodde att Sverige skulle gå med i första världskriget på Tysklands sida. Tsarens amiraler hade planer på att som en preventiv åtgärd slå ut det svenska sjöförsvaret. Men så kom de svenska neutralitetsförklaringarna. De lugnade ryssarna och vi hade turen att även denna gång undgå krigets fasor.
I dag varnas det också för ryssarna. De rustar upp, hojtar de militaristiska, men undviker att nämna från den relativt låga nivå det sker. Många av dessa alarmister agiterar för att Sverige ska gå med i Nato, vars ledande supermakt ofta startar krig och har en militär förmåga många gånger större än Rysslands.
Dessutom vore det schysst om alla dessa politiker med Carl Bildt i spetsen och alla dessa larmande medier ville erkänna att de hade fel när de skapade en våldsam hysteri och rysskräck om de ryska ubåtar, som de påstod vimla i våra vatten sommar efter sommar.
--------------------------------
Åke Sandin 13-04-01
Vem bryr sig i dag om Esaias Tegnér? Många har väl inte ens hört talas om honom. Men för 200 år sedan var han en ledande svensk poet, tillika biskop. Men vi gubbar lärde oss en del om honom i skolan och jag kan ännu recitera utantill flera av hans dikter.
Tegnér var typisk för sin tid, då nationalismen blommade upp, den som ställt till så mycket elände sedan dess. Han beundrade Karl XII och skrev en dikt som börjar:
"Kung karl den unge hjälte,
han bröt i striden fram…."
Andra rader i denna dikt erinrar om att Sverige år 1700 angreps av tre andra länder och lyder:
"Tre konungar tillhopa
ej skrevo pilten bud
lugnt stod han mot Europa,
en skäggig dundergud…"
TREKUNGAMÖTE OCH BONDETÅG 1914
Ett foto av tre kungar minns jag också. De ser ståtliga ut, långa och majestätiska. De var Kristian X av Danmark, Håkon VII av Norge och Sveriges kung Gustaf V. De träffades i det så kallade trekungamötet i Malmö december 1914, då första världskriget hade pågått sedan några månader.
Ett resultat av mötet var att de tre monarkerna bekräftade den skandinaviska enheten kring neutralitetslinjen. Den hade för Sveriges del inte varit helt självklar, åtminstone inte i omgivande länders ögon. Tidigare under 1914 hade den liberale statsministern Karl Staaff tvingats bort. Han var mera intresserad av att satsa pengar på välfärdsreformer i Fattigsverige, till exempel pensioner, än att bygga dyrbara pansarbåtar.
Bakgrunden var det så kallade Bondetåget, då Stockholm i februari 1914 invaderades av 30 000 nationalistiska och rojalistiska bönder. De uppvaktade kung Gustaf V för att intyga sin försvarsvilja. Kungen höll då ett tal till bönderna, där han tog avstånd från sin egen regering, som därefter avgick. Vid utformningen av talet hade kungen haft hjälp av Sven Hedin, nationalhjälte på den tiden efter sina många upptäcktsfärder.
GROVT FÖRTAL OCH RYSSKRÄCK
Karl Staaff, som bara hade ett år kvar att leva, utsattes för en vämjelig förtalskampanj, ja man påstod att han i själva verket var en prorysk spion. I fina hem skaffade man askkoppar med Staaffs bild i botten, så herrarna kunde fimpa sina cigarrer i bilden av den forne och döende statsministern. Överklassens indiskreta charm! Men även intellektuella som professor Mittag-Leffler deltog i smutskastningen.
För Ryssland hade det då varnats mer än vanligt. 1912 kom Svens Hedins bok "Ett varningsord" ut. Den spreds i en miljon exemplar, en fantastisk upplaga på den tiden. (Kan bara jämföras med regeringskansliets stora gratisupplaga 1997 av boken "…om detta må ni berätta…", i en annan tidsanda eller propagandistisk miljö). Hedins bok är nog det mest extrema exemplet på traditionell svensk rysskräck. Om vi inte med pansarbåtar och andra militära medel rustade oss, skulle vi lida oerhört under en invasion av barbariska ryssar, var budskapet.
NEUTRALITETEN RÄDDADE OSS
Inte underligt att tsarens Ryssland trodde att Sverige skulle gå med i första världskriget på Tysklands sida. Tsarens amiraler hade planer på att som en preventiv åtgärd slå ut det svenska sjöförsvaret. Men så kom de svenska neutralitetsförklaringarna. De lugnade ryssarna och vi hade turen att även denna gång undgå krigets fasor.
I dag varnas det också för ryssarna. De rustar upp, hojtar de militaristiska, men undviker att nämna från den relativt låga nivå det sker. Många av dessa alarmister agiterar för att Sverige ska gå med i Nato, vars ledande supermakt ofta startar krig och har en militär förmåga många gånger större än Rysslands.
Dessutom vore det schysst om alla dessa politiker med Carl Bildt i spetsen och alla dessa larmande medier ville erkänna att de hade fel när de skapade en våldsam hysteri och rysskräck om de ryska ubåtar, som de påstod vimla i våra vatten sommar efter sommar.
--------------------------------
Åke Sandin 13-04-01
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)