FOGELSTRÖM, 1900-TALETS FRÄMSTE SVENSKE FREDSAKTIVIST

DÅ VILLE VI HA SVENSKA KÄRNVAPEN

1957 hade det gjorts en opinionsundersökning om svenska folkets inställning till blågula kärnvapen. 40 procent ville ha atombomber, 36 procent var emot och 24 procent hade ingen bestämd åsikt.

Mycket klarare var kärnvapensympatierna bland svenska medier och politiker. Under det kalla krigets frostigaste decennium, 1950-talet, agiterade de flesta tidningar för svensk atombeväpning. Dagens Nyheter slog fast, att i det här sammanhanget var ohygglighet effektivitet. Och dess färgstarke chefredaktör, Herbert Tingsten, betecknade konventionellt försvar som pilbågar.

Bland våra militärer ansågs atomvapen som något oumbärligt. Våra svenska gossar skulle inte behöva vara tekniskt underlägsna när de bekämpade utländsk soldatesk, var ett huvudtema, fast hur man egentligen försvarade sig med och mot atombomber lämnades i stort sett därhän. Dåvarande ÖB, general Swedlund, gemenligen kallad Stora Bullret, bullrade också till om hur lätt det skulle vara att förvandla övre Norrland till något slags svenskt Nevada:

"Prov på hög höjd över Sverige och under lämpliga väderleksförhållanden kan utföras så att skadegörelse av annan art än att träden fälls inom ett begränsat område inte uppstår samt att direkta skadeverkningar av radioaktiv strålning inte befaras."

1959 gjordes en ny opinionsundersökning. Nu ville bara 29 procent av svenskarna ha atombomber, medan hela 51 procent sade nej. Det var en uppseendeväckande opinionssvängning på bara två år och den fortsatte sedan, så det blev så småningom politiskt omöjligt att tillföra det svenska försvaret kärnvapen.

BOKEN " I STÄLLET FÖR ATOMBOMB"

Vad hade då hänt under dessa två år i slutet av 50-talet? Jo, försvarsfrågan, som i borgfredens tecken brukade behandlas på partiledarnivå högt ovanför väljarnas huvuden, hade utsatts för en debatt, som i intensitet bara överträffades av diskussionen om pansarbåtar eller sociala reformer på Karl Staaffs och Hjalmar Brantings tid åren före första världskriget. Nu fokuserades debatten på två händelser: Utgivningen av en liten bok och grundandet av AMSA, Aktionsgruppen mot svensk atombomb. I båda fallen var Per Anders Fogelström (signaturen PAF) centralfigur.

Boken hette "I stället för atombomb" och skrevs av PAF och Roland Morell, den sistnämnde studentpolitiker och reservofficer. Den här lilla boken föreslog den mest radikala omrustning. Den byggde på uppfattningen att militärt försvar i kärnvapenåldern inte kunde skydda och försvara oss människor och inte heller de värden vi finner omistliga: demokrati, humanism och annat. Militärmiljarderna skulle i stället användas till att minska fattigdom, svält och förtryck i u-länderna. Vid den här tiden var förslaget ännu radikalare än det kan synas i dag, för det här var mitt under det kallaste av krig väst-öst --människorna i syd räknade man liksom inte med-- och dessutom långt före SIDAs tillkomst. I slutet av 50-talet satsade svenska skattebetalares valda ombud mer än hundra gånger så mycket på militären än på internationellt bistånd. Eller med PAFs egna ord:

"Vi samlar rostande högar av vapen till vårt eget skydd men ger allmosor i kampen mot nöd, sjukdomar och hunger. Vi driver affärer med och gynnar förtryckare".

Men om vi då skrotade alla våra vapen, hur skulle vi då försvara oss mot Stalins efterträdare? Författarna menade att det här positiva alternativet till den hejdlösa kapprustningen skulle göra det väldigt svårt att angripa oss, om vi inte hade vapen att hota någon med utan i stället var någon slags "ambulansen Sverige". Den politiska kostnaden att angripa denna Röda kors-stat skulle bättre avhålla från angrepp än en stark, kärnvapenförsedd och därmed kanske provocerande krigsmakt. Man talade om ett goodwill-försvar.

"I stället för atombomb" slutar med följande ord:

"Låt inte hänsyn till gamla fastlåsta utgångspunkter förhindra en förutsättningslös diskussion om möjligheter att finna en ny väg. Låt oss tillfredsställa en naturlig önskan till försvar på ett sätt som låter sig förenas med vår humanistiska livssyn -- i en tid då vårt konventionella försvar icke längre mäktar fylla sin funktion att skapa trygghet.Vi måste våga se framåt och knyta an till visionen, det ideala. Vi lever och dör bara en gång --varför skulle vi då inte göra det med ansiktet mot hoppet och i tron på en framtid för våra barn och vår värld."

Boken blev en inspiration för många som tvivlade på militära förintelsemetoder och var medvetna om den fattiga världens elände. Flera ulands- och fredsföreningar grundades, bland andra TUFF, Tyresö Ulands- och Fredsförening, som ännu är en mycket aktiv förening, som har finansierat många utomordentliga projekt inte minst i Indien. Radio Tuff har hörts på www.tyresoradion.se  varenda vecka sedan 1985.

AKTIONSGRUPPEN MOT SVENSK ATOMBOMB (AMSA)

Samma år som "I stället för atombomb" utkom grundades Amsa, Aktionsgruppen mot svensk atombomb. Det började faktiskt med att några personer samlades på Kväkargården i Stockholm. Fogelström och några till var med och han och Barbro Alving fick i uppdrag att skissa fram ett programblad. Slutligen enades man om två programpunkter. Den första var ett klart nej till svenska kärnvapen, den andra mindre kategorisk, för den talade om "fortsatt debatt angående möjligheterna att använda de resurser, som nu går till militära ändamål, för uppbyggande syften". Denna punkt var uppenbart inspirerad av Fogelström-Morells bok.

Amsa bestod i början av 21 personer. Förutom Alving och Fogelström fanns där bland andra Sara Lidman, Ulf Himmelstrand, Stig Carlsson, ärkebiskop Yngve Brillioth och från fredsrörelsen bland andra Holger Eriksson och Ulrich Herz. Flera av dem, inte minst Fogelström, var ute på massor av möten och debatter. Ibland kom så mycket folk att man måste dubblera mötet och låta föredragshållarna också framträda samma kväll i en närbelägen samlingssal.

Det här väckte uppmärksamhet i pressen och debatterades med hetta. Självklart för denna tid -- McCarthys decennium-- varnade man för att Amsa och PAF medvetet eller omedvetet gjorde drängtjänst åt Sovjet och kommunismen. Det är nästan komiskt att nu läsa vad även etablerade tidningar skrev: Sydsvenska Dagbladet hade t ex en ledare under rubriken "I stället för förnuft", där det talades om "den blåögde författaren PA Fogelström och hans vilseförda". I Norra Skånes Tidningar stämplade chefredaktören, signaturen "Tre Rosor", Amsa som "världsfrånvarande ideellt inriktade fantaster och snobbfigurer, däribland vår svage ärkebiskop, vilka lånat sina namn åt en kommunistisk täckorganisation, en s.k. Fredskommitté, bakom vars rygg kommunistisk infiltrering i vårt politiska liv skall underlättas"

Faktum var, att ingen enda av de 21 Amsa-medlemmarna var kommunist. Men även detta skulle konservativa Svensk Tidskrift lasta gruppen för, när den menade att just frånvaron av kommunistiska kärnvapenmotståndare i Amsa gjorde gruppen extra skum och farlig.

FOGELSTRÖM OCH SVAHNSTRÖM

Till Amsa hörde också Bertil Svahnström, utrikeskorrespondent under många år för flera av våra största tidningar. Han blev ordförande för Kampanjen mot atomvapen som inspirerades av Bertrand Russell och de engelska påskmarscherna mot kärnvapen och ordnade i flera år demonstrationer på svenska vägar, gator och torg.

I motsats till Svahnström spelade PAF knappast någon framträdande roll i Kampanjen mot atomvapen eller inom den livaktiga Vietnamrörelsen Hans hållning stämde nog bra med vad han i sin bok "Café Utposten" (1970) låter ungsocialisten, sedermera sossepampen Dubbel-Olle, under strejken före Amaltheaaffären säga:
"Jag vill gå hem -- och tänka. Det är många nog som är ute och skriker".

I 14 ÅR SUVERÄN ORDFÖRANDE FÖR SVENSKA FREDS

Hur som helst, PAF och Svahnström skulle komma att komplettera varandra, särskilt i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, där PAF blev ordförande 1963 och Svahnström snart vice ordförande. Det är alldeles för lite uppmärksammat, vilket enormt och skickligt arbete som PAF under 14 år utförde som Svenska Freds ordförande.

Det här var ju en omvälvande eller omtumlande tid med ett vimmel av politiska idéer, och gamla Svenska Freds, grundat redan 1883, drogs förstås med. Det blev oändliga diskussioner om olika former av socialism, om det berättigande i befrielserörelsernas våld, om olika världsfrälsarläror och andra genvägar till politisk lycka. Ibland på årskongresserna kunde man få lyssna på pratare, som ställde oupphörliga ordningsfrågor eller i det oändliga nagelfor verksamhetsberättelserna inpå minsta kommatecken i stället för att planera kampen mot militarismen.

Det var säkert organisationens stora lycka att som ordförande då ha PAF. Han stod liksom över käbblet, lyssnade med oändligt tålamod på alla riktningar, försökte alltid att finna lösningar på olika konflikter och lyckades nästan jämt tack vare sin vänlighet och diplomatiska förmåga. För yngre och mindre återhållsamma blev han en borg av trygghet för att citera en av hans många boktitlar.
Han bemötte kritiken av Svenska Freds för att inte vara tillräckligt revolutionär med orden:
"Fredsrörelsen är radikal, den talar för ett brytande med den uråldrigaste konvention och tradition vi har: våld och vapen."

Han skrev också:
"Vi vill fred och användandet av icke-våldsliga metoder, men därför har vi ingen rätt att fördöma dem som inte uthärdar det våld de utsätts för, utan själva griper till våld"

MEDLEN KAN SABOTERA ÄNDAMÅLET

Som Ruben Lind i boken Café Utposten menar PAF att målet förstörs om man använder fel medel. PAF var knappast någon varm anhängare av direkta aktioner och klar motståndare till våldsamheter. Ändå var han en gång medskyldig, låt vara indirekt-- till grov skadegörelse. En sen natt under Vietnamtiden väcktes PAF av telefonen. Det var en yngling, som nog var lite på örat, och som ville diskutera den "amerikanska imperialismens vidrighet i allmänhet och behovet av att sabba USA:s ambassad i synnerhet". Nattetid kunde tydligen den annars så tålmodige PAF tröttna och i hopp om att få sova igen sa PAF till sist i desperation till den här killen ungefär att han ju kunde göra vad han ville, "panga dororna" på ambassaden till exempel.

Dagen efter stod det i tidningarna att massor av fönster på USA-ambassaden hade krossats av någon vettvilling. Den som delvis låg bakom det var alltså en aningslös man på Fjällgatan, som somnat om.

Men om sambandet mellan mål och medel skrev PAF:
"Jag tror att man måste vara mycket misstänksam när det predikas, att ändamålet helgar medlen, när man låter påskina att vår oförvitlighet är så gränslös, att även de mest fruktansvärda vapen skulle förädlas av att bli använda av oss".

Eller med andra ord:
Våld löser inte problemen, bara uppskjuter dem eller omintetgör deras lösande. Man får inte en trasig maskin att fungera genom att sparka på den:"

TOLERANT MOT OLIKTÄNKANDE

Det fanns andra motsättningar än politiska. Under Svenska Freds' årskongresser, fanns det under PAFs tid bara en enda kandidat till ordförandeposten, han själv, för så självskriven var han. Trots frånvaron av motkandidat blev det ändå några gånger voteringar. De begärdes alltid av samma ombud. Och varje gång hände samma sak: alla röstade på PAF -- utom en som lade ned sin röst eller om han rentav röstade nej. Det var han som hade begärt votering. Trots stönanden från de yngre kongressombuden följde han sin övertygelse. Han tillhörde nämligen någon frikyrka och PAF hade varit ordförande också i Förbundet för religionsfrihet. En ateist ville den här modige mannen inte rösta på, även om PAF inte precis var urtypen för någon karikatyr på Antikrist. Tvärtom, hans läggning och livsgärning gjorde att radikala präster faktiskt kallade honom from.

PAF själv hade däremot inga svårigheter att samarbeta med folk som i andra frågor än fredsfrågan hade en helt annan uppfattning än han. När tidningen PAX började utkomma var det i samarbete med Kristna Freds, Ulrich Herz bland andra. Medan tidningen Freden i början av 70-talet ersattes med PAX, var PAF mot förslagen att ändra själva föreningens namn genom att ta bort det där med skiljedom, som några tyckte var förlegat. PAFs ståndpunkt berodde inte bara på pietet mot ett namn som nu har 130 år bakom sig utan han ansåg att internationell skiljedom var ett mycket förnuftigt sätt att lösa konflikter och förhindra krig.

ENORM ARBETSKAPACITET

Ett par typiska egenskaper hos PAF var hans enorma arbetskapacitet och praktiska och ekonomiska kunnighet. Det var nästan obegripligt, hur han hann med att utöver att sitta ordförande i styrelse och förvaltningsutskott, i flera år vara redaktör för Freden och PAX, ledande inom Nordisk Fredskontakt samt grunda och driva Fredsföreningen Eken på Söde. Gång på gång tvingades han ta itu med fattiga Svenska Freds' ständigt usla ekonomi, i krislägen tog han många tusenlappar ur egen ficka. Han städade upp genom att slänga, sortera och arkivera decenniers papper och luntor och mycket, mycket annat. Att han också under sin ordförandetid hann med att skriva de tre sista böckerna i Stadsserien, Café Utposten, de fyra böckerna i serien Kamrater, alltså Upptäckarna med flera, sju böcker Stockholmiana plus ett antal småskrifter och artiklar var imponerande. Han skrev också fredsrörelsehistoriken, "Kampen för fred" under den här tiden, men den har en klar svaghet. Inte oväntat har PAF grovt nedtonat sin egen betydelse.

PAF var alltså en mycket produktiv människa, en flitig man, ja som rökare var han faktiskt ännu flitigare än sin efterträdare, vilket var en prestation. När jag några år före hans död intervjuade honom för Radio Tuff, märkte jag att han gång på gång gjorde lite nervösa rörelser mot fickorna, vilket jag inte mindes från förr. Och plötsligt förstod jag. Han berättade att läkarna hade förbjudit honom att röka och sen talade han om rökningen som om det var en älskad kvinna som förlupit honom. Men med sedvanlig tolerans satte han genast fram ett askfat till mig, som ännu inte gått till läkaren.

Ryktena om att det var sundare kamraters rökförbud på styrelsemötena som 1977 tvingade bort PAF som ordförande och mig två år senare är dock helt ogrundade.
---------------------------------------
ÅKE SANDIN