I ett inlägg i Radio Tuff november 2008 berättade Marianne Stieger om filmen "Anonyma". Den skildrar de många våldtäkterna av tyska kvinnor och flickor i slutet av andra världskriget. Texten lades in i bloggen www.tuffsandin.blogspot.com och sent omsider har det nu kommit en kommentar från Sixten A. Han skriver bland annat:
"Marianne, ta det lugnt och var mer kritisk. Röda Armén var ingen "våldtäktsarmé. Den räddade de västliga demokratierna inklusive oss från nazismen. Om du kan läsa tyska: I så fall gå till en mycket kritisk - och lång - recension av filmen i Frankfurter Allgemeine Zeitung 22.10. 2008 under rubriken Kitsch"
Så här svarar Marianne:
Hej Sixten A!
Det är alltid intressant att få svar från våra lyssnare. Det tyder på att Radio Tuff når fram. Låt mig få kommentera ditt inlägg.
Sixten, jag tar det lugnt och jag är kritisk när jag skildrar de ryska truppernas systematiska våltäkter. Det kan du vara säker på. Mig veterligen har jag dock inte använt ordet "våldtäktsarmé".
Det behövs inte, eftersom så många andra har påpekat och efterforskat de många våldtäkterna, begångna mot de tyska kvinnorna i krigets slutskede och den första tiden därefter. Boken och filmen med namnet Anonyma har kritiserats - och det med rätta. Jag gillar inte anonyma författare och insändare. Inte alla står med sitt namn som du. Dock tror jag att författaren till "Anonyma" speglar tiden efter ryssarnas inmarsch rätt bra, vem som än har skrivit boken. Att sedan filmen blev "kitsch" kan jag hålla med om.
All vetenskaplig forskning tyder dock på att mer än två miljoner kvinnor våldtogs under månaderna efter krigsslutet. Då har man ändå bara utgått från de kvinnor som sökte läkarhjälp och de barn som föddes efter våldtäkterna som faktiskt hade satts i system. I den statistiken tror jag att varken min mors väninna eller min mormors grannfru ingick. De teg - av skam!
I sex veckor satt min mor och några andra kvinnor på min morfars vind. Dagligen genomströvade ryska soldater husen på jakt efter "Frau, Frau!" Själva satt min syster och jag gömda i mjölbingen i min gudmors bagarstuga på kapitulationsdagen. "Befriarna" hade nämligen våldtagit flera småflickor dagarna dessförinnan, och nu befarade de vuxna i min omgivning att även vi småflickor var i fara under rusiga soldaters härjningar, när de firade sin fred. Dessa dagars och veckors skräck sitter djupt rotade i min själ.
Du frågar om jag läser tyska. Ja, och jag har läst många böcker i ämnet. Jag förutsätter att du också kan läsa Goethes och Schillers språk, eftersom du åberopar en tysk tidningsartikel i din insändare. Därför rekommenderar jag dig att läsa Freya Kliers bok "Verschleppt ans Ende der Welt", Deporterad till världens ände, och Ruth Kibelkas "Wolfskinder", Vargbarn. Båda böcker har jag redovisat i Radio Tuff. Därefter kan vi ta en ny diskussion.
I övrigt håller jag helt och hållet med dig: "Ned med kriget och ställ krigsförbrytare inför domstol!" Men glöm inte att ta med några av de ryska och de allierades största föbrytare, för även de begick många illgärningar, och allt går inte att försvara med att de ville "rädda oss från nazismen." Kolla till exempel de västallierades framfart mot kvinnorna i Stuttgart dagarna efter erövringen, inte befrielsen! Krigsförbrytelser förblir krigsförbrytelser, antingen de begås av segraren eller av förloraren.
Med vänliga hälsningar
Marianne Stalbohm-Stieger
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar