Wallenberg hyllas, Bernadotte tystas.

Femton aktningsvärda personer kräver nu (DN 4/1) att Raoul Wallenberg bör få en särskilt minnesdag i Sverige, precis som han redan har belönats med det på olika håll i världen. Det är välförtjänt, ty han räddade tusentals människor undan döden eller hemska lägervistelser i det krig som kostade uppåt 40 miljoner av olika etniciteter livet.

Redan i augusti hyllades Wallenberg i många artiklar, inte minst i DN, och det var många år sedan man anlade Raoul Wallenbergs torg vid Nybroplan mitt i Stockholm.

Nu finns det en annan svensk som också gjorde berömvärda insatser för utsatta människor i detta skoningslösa krig. Det var Folke Bernadotte, som med sina vita bussar räddade många tusen människor från otäcka tyska koncentrationsläger. Men om honom är tystnaden numera nästan kompakt.

En av orsakerna till att Bernadotteexpeditionen hamnat i glömska är att den en smula komplicerar vår svartvita bild av andra världskriget. Vi är vana vid att hylla brittiska flygare som hjältemodiga bekämpare av den nazistiska våldsideologin. Men i slutet av kriget hade de nästan fullständigt luftherravälde och kunde i lugn och ro bränna ner också militärt betydelselösa kulturstäder som Dresden och Pforzheim. Och en brittisk pilot påstod att de hade order att skjuta på allt som rörde sig.

Det gjorde de också. Den svenska Bernadotte-expeditionens lastbilskolonner angreps tre gånger i fullt dagsljus, trots att bilarna var skyltade med svenska flaggor och stora röda kors. Ett tjugotal kvinnor, just räddade från koncentrationslägret Ravensbrück, dödades av dessa attacker liksom en svensk chaufför, Erik Ringman. En ung svensk löjtnant, Gösta Hallquist, skallskadades svårt men överlevde tack vare att läkare i Schwerin trots de mest primitiva och kaotiska förhållanden ännu följde läkaretiken. Hallquist skrev en alltför förbisedd bok om dessa tragedier.

Bernadotte-expeditionens läkare Hans Arnoldsson hade på morgonen den 3 maj 1945, fyra dagar efter Hitlers död, meddelat britterna att 10 000 fångar från koncentrationslägret Neuengamme hade evakuerats till fyra tyska fartyg i Neustadts hamn. Ändå anfölls Neustadt på eftermiddagen av brittiskt flyg. Ombord på båtarna försökte man med vita flaggor och lakan markera fartygens karaktär. Det hjälpte föga. Tre av dem sänktes. Över 7000 människor av många olika nationaliteter drunknade eller brändes till döds. De hade överlevt lägrens fasor men i samma ögonblick som fred, frihet och ett drägligt liv var snubblande nära blev också de offer för krigets vansinne.

En annan orsak till de olika bedömningarna av Wallenberg och Bernadotte finns nog i de bådas slutgiltiga öde. Wallenberg bortfördes av ryssarna och dog eller dödades i sovjetisk fångenskap, kanske därför att hans räddningsaktion finansierades av USA, som hans biograf Ingrid Carlberg påstår (DN 9/8 2012). Hur som helst har vi all möjligt medlidande för en hjältemodig svensk som blev Stalinterrorns offer.

Annorlunda gick det för Bernadotte. Han var 1948 FN:s medlare i Israel/Palestina. Hans bil blev i Jerusalem den 17 september 1948 stoppad av tre män i israeliska militärmössor. En av dem skjuter Bernadotte med sex skott och han slungas bakåt och blod stänker upp i hans ansikte och sköljer över skjortan. Hans medpassagerare träffas av arton skott, blir nästan skjuten i bitar. Det ironiska år att det var den franske FN-observatören överste André Sérot som ville sitta bredvid Bernadotte för att tacka honom för att dennes vita bussar hade räddat fru Sérot från koncentrationslägret Dachau.

Morden utfördes av en medlem av en judisk-nationalistisk grupp, kallad Israels frihetskämpar och känd under förkortningen Lehi. De hävdade, att Bernadotte hade avrättats som "en representant för den brittiska fienden" och själv bar ansvaret för blodsutgjutelsen. Men det mest pinsamma och därför nedtystade var att en av de ledande i Lehi var Yitshak Shamir, Han skulle på 1980-talet efterträda , Menachem Begin, också med terroristbakgrund, som Israels ledande politiker: utrikesminister, premiärminister och inrikesminister.

Inte underligt att det sedan förekom en veritabel förtalskampanj mot Bernadotte Till och med den ledande nazisten Heinrich Himmlers massör Felix Kersten kom till heders. Kersten presenterade ett brev, som var en kopia och undertecknat av "F. Bernadotte" och ställt till Himmler. Det innehöll verkligen politisk dynamit, för där nämner brevskrivaren sin motvilja mot att rädda judar. Ja, han tipsar till och med tyskarna om hur de effektivare skulle kunna bomba London.

Det här brevet fick stort genomslag, inte bara för att många gärna ville tro på det utan främst genom att en aktad historiker, Oxfordprofessorn Hugh Trevor Roper, adlad till lord Dacre, satte tilltro till det. Kersten erhöll av holländarna ärebetygelser och de till och med nominerade honom till Nobelpriset. Han hade visat sina egna dagböcker som "bevis" på att han minsann genom sina kontakter med Himmler hade räddat tre miljoner holländare från att bli deporterade.

Det skulle dröja i över tjugo år, innan bubblan sprack. Samma holländska historikergäng, som trott på Kersten 1949 fann på 1970-talet att hans förmenta bevis var förfalskningar, att hans dagbok från kriget hade skrivits efter kriget och att ingen tysk plan på att deportera 3 miljoner holländare någonsin existerat. Och den brittiske historikern Gerard Fleming kunde 30 år efter mordet i Jerusalem till och med påvisa att det för Bernadotte så komprometterande brevet till Himmler hade skrivits av Felix Kersten själv, ja till och med på dennes skrivmaskin.

En olustig efterklang av det lögnaktiga förtalet av Bernadotte förekom långt senare. 1998 meddelade svenska medier att han personligen hade avvisat judar från de vita bussarna. Det byggde på en uppgift av judiskättad norrman. Men det visade sig att Bernadotte vid den aktuella tidpunkten inte ens hade varit på plats i Tyskland utan i Danmark.

Ett uttalande, som knappast fick någon uppmärksamhet i svenska medier, kom från de norska krigsveteranorganisationerna. Det löd:

"Ingen norsk politisk fånge som befriades ur Hitlers koncentrationsläger och fängelser i sista ögonblicket känner igen sig i den framställning som förekommer i svenska medier"

De framhåller att Bernadotte med glans klarade att befria både judiska och icke-judiska fångar ur lägren och slutar med uttala sin besvikelse över förtalet i svenska medier. Så tycker alltså män, i dag gubbar, som så aktivt och modigt bekämpade nazismen den gången när det i motsats till i dag kostade väldigt mycket, så mycket att de hamnade i vidriga läger. Heder åt dessa gamla kämpar, antinazister och sanningssägare!

ÅKE SANDIN