LIBYEN
Oj, vad våra västligt ensidiga medier dammade på Libyen under kriget härom året. Gaddafi var visserligen inte bättre än andra ledare i arabvärlden men utmålades som en skurkarnas skurk. Nato bombade och bombade. Deras offer fick vi förstås inte se utom Gaddafi själv när han mördats efter en flygattack. Svenska flygare deltog också - med spaningsplan som det sades. Glory, glory!
Rebellerna i Libyen framställdes som schyssta frihetsälskande grabbar, goda demokrater, fina representanter för den omskrutna arabiska våren, väl värda allt stöd. Men eftersmaken är en smula bitter. På självaste årsdagen 2012 av 11 september mördades i Benghazi den amerikanske ambassadören och gärningsmännen hyllade högljutt al Qaida. Visserligen hade Gaddafi påpekat att al Qaida var aktivt bland rebellerna, men våra medier avfärdade detta som löjlig propaganda.
Och för några dagar sedan meddelades att England uppmanar alla britter att lämna Benghazi, den stad som började upproret mot Gaddafi och ansågs som rebellernas starkaste fäste. Denna libyska stad anses nu som alltför farlig för västerlänningar på grund av att den rymmer för många islamister och potentiella terrorister.
I den nyutkomna boken "Libyenkrigets geopolitik" diskuterar professorn vid norska fredsforskningsinstitutet PRIO Ola Tunander, om det var humanitär intervention eller kolonialkrig. Han menar att inbördeskriget redan från början utkämpades med utländskt deltagande på rebellsidan. Upproret var noga planlagt liksom anklagelserna om igångsatt eller befarat folkmord samt hela strategin för att med mänskliga rättigheter som täckmantel motivera ett storskaligt angrepp lett av Fankrike, Storbritannien och USA och med användande av styrkor från Quatar för att leda rebellstyrkorna på marken. Han hävdar rentav att de värsta och flesta förbrytelserna begicks av rebellerna.
MALI
Hos de flesta av oss lever dock den av medierna ensidigt givna föreställningen, att rebellerna i Libyen var och är de goda. I Mali däremot är islamistiska rebeller de onda och farliga, medan regimen har västligt stöd, inte minst från Frankrike, vars plan flitigt bombar rebellerna. Det sägs att motståndarna gömmer sig bland de civila, men ännu har inga skildringar av eller bilder på av bomber dödade civila förekommit.
Kriget i Mali är delvis ett efterspel av vad som hände i Libyen. Därifrån har massor legosoldater och vapen strömmat in i Mali.
SYRIEN
Alltför länge har blodbadet i Syrien pågått. De allra flesta rapporter i våra medier skildrar regimens illdåd. Den använder ju inte minst den västliga specialmetoden att bomba från luften och då dödas förstås också många oskyldiga civila. När amerikaner och britter bombar kallas civila offer med den förskönande omskrivningen "collateral damage", en skadlig bieffekt. (Hur effektivt nedtystat är till exempel inte det faktum att brittiska och amerikanska flyghjältar brände eller sprängde 70 000 tyska barn till döds under andra världskriget.)
Tveklöst får rebellerna hjälp från västmakterna, inte minst i fråga om propagandan. Exilsyrier understöds av amerikanska och brittiska hökar att sprida sina krav på att Syriens president avgår. Ja, den ständigt av medierna citerade källan med det imponerade namnet Syrian Observatory for Human Rights är i själva verket en exilsyrisk sunnimuslim och klädeshandlare i Coventry. I augusti meddelade Sunday Times att den brittiska spiontjänsten från Cypern övervakar den syriska regimens truppförflyttningar och hjälper rebellerna med information om det. Och samma månad stod det i den tyska tidningen Bild am Sonntag, att även ett tyskt spionfartyg kryssar utanför den syriska kusten och samlar information åt rebellerna. Hur länge och mycket har västliga spionorganisationer, typ CIA, varit inblandade i det av medierna märkligt ensidigt skildrade kriget? Det vet vi inte ännu.
Våra medier talar så högtidligt om "demokrati", och det är ju bra. Vilken av alla rebellgrupper vill de då stödja för att införa bättre demokrati i Syrien? Rebellernas stödtrupper från Saudiarabien och Qatar? (Vår försvarsminister har ju nyligen blivit kritiserad för att hon tvekade att kalla Saudiarabien för diktatur). Eller al-Qadia? Eller andra rebeller som vill införa fundamentalistiska muslimska lagar, vilket minoritetsgrupper, t ex syriska kristna, fruktar. Det gick ju inte så bra att trygga demokratin i Irak och Afghanistan trots åratal av västlig ockupation. Hur många hundratusen eller miljoner civila har dödats där de senaste åren?
Gång på gång kritiseras nu Ryssland och Kina för att genom veto i säkerhetsrådet förhindra ett öppet militärt ingripande i Syrien, typ den västliga Libyeninsatsen. Men hur många gånger har inte USA utnyttjat sin vetorätt, kanske mest av alla. För många år sedan, när en överväldigande majoritet i FN:s generalförsamling krävde en kärnvapenfri zon i Mellanöstern, stoppades det genom USA:s veto. Alltså kan Mellanösterns enda kärnvapenmakt, Israel, behålla sina förintelsevapen och samtidigt hetsa mot Iran, som i decennier har kritiserats för att de "snart" har egna kärnvapen.
Israel är ju knappast någon vänligt sinnad granne till Syrien. Under sexdagarskriget år 1967 erövrades de syriska Golanhöjderna av Israel, som år 1980 ensidigt annekterade området. Varken FN eller något land har dock erkänt annexionen, och FN:s säkerhetsråd har i resolution 497 sagt att Israels annexion av området är ogiltig och strider mot internationell rätt. När har våra medier påmint om det?
I början av Syrienkonflikten framställdes syriska rebeller som totalt "goda". Under de senaste månaderna har bilden komplicerats en smula. Det finns de som cyniskt säger att det gör inget att Syrien blir "somaliserat" eller drabbas av samma öde som Irak, alltså ständiga konflikter mellan olika religiösa eller etniska grupper.
---------------------------------------------
ÅKE SANDIN i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (1333) 27 jan 2013
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar