Birgitta, 11, överlevde "dödsmarschen"

Radiokanal, lokal men också global
Succékanalen 91,4 Tyresöradion (www.tyresoradion.se  ) är lokalpatriotisk, Signaturlåten sedan många år är JörgenToressons "Trivsamma, trivsamma Tyresö". Tusentals Tyresöbor har intervjuats halvtimmesvis. Stockholm kallas på radion konsekvent för Tyresös stora förort, Älta för vår näraste och käraste förort och så vidare.

Folk från många olika håll
Tyresö är en invandrarkommun som tiodubblat sin folkmängd de senaste 60 åren. Här finns människor uppvuxna i alla svenska landskap och människor från nästan alla världens länder. Det gör ofta Tyresöradion väldigt global. I dag har jag intervjuat Mostafa Sarwar från Bangla Desh på restaurangen "Indiska köket" bara fem minuters promenad från mitt hem i Bollmora. I förrgår intervjuade jag LO-aktive Classe Enman, uppvuxen bland annat i Tranås. Och i söndags gjorde jag en halvtimme på radion med Birgitta Rova, som tillbringade sin barndom i andra världskrigets Tjeckoslovakien.

Tyskarnas "dödsmarsch" från Brno (Brünn)
Birgitta Rova har bott på Sikvägen i Tyresö de senaste 50 åren. Där har hon trivts och varit mycket aktiv i bostadsrättsföreningen Laken. Hon tillhör alltså de många föreningsaktiva som hörts på Tyresöradion under många år.

Men Birgitta fick också frågor om sin barndom. Då var hon en liten flicka i Brno (på tyska: Brünn). Hennes mamma tillhörde de många tyskar som i generationer bott där. Hennes farfar var tjeck, men det hjälpte inte 1945. Tre veckor efter krigsslutet samlade unga beväpnade tjecker ihop tiotusentals tyskar. De flesta var kvinnor, barn och åldringar. De tvingades sedan iväg till fots mot den österrikiska gränsen.

Birgitta, som då var elva år, beskriver hur tyskar som inte orkade gå längre sköts eller lämnades att dö vid vägkanten. Hon såg många lik. Och sommarhettan var tryckande och vattenbristen stor, Så när de tvingades dricka flodvatten var det infekterat av de många liken, så de drabbades av dysenteri.

Det beräknas att omkring 5000 tyskar dog eller dödades av denna påtvingade etniska rensning, som på tyska kallas "Brünner Todesmarsch", dödsmarschen från Brúnn. Birgitta och hennes mamma lyckades ta sig till Wien och sedan 1948 till Sverige.

Massakern i Aussig 31 juli 1945
Den här dödsmarschen från Brünn var långt ifrån den enda grymheten som efter kriget drabbade tyskar. En annan massaker inträffade i den tjeckiska staden Usti ad Labem, som förut hette Aussig och ligger i det område som tidigare främst beboddes av sudettyskar. Nästan tre månader efter krigsslutet exploderade ett ammunitionslager där och tyskarna gavs genast skulden. Uppåt tusen av dem mördades. Så här berättade en tjeckisk tjänsteman i Aussig:

"Militären omringade Elbebroarna. De tyskar som återvände från jobbet med sina vita armbindlar blev de första offren på Benesj-bron. Militären deltog i mördandet. En mor, som drog sitt barn i en vagn över bron, slogs ihjäl med käppar och slängdes med sitt barn över broräcket ner i Elbe under följeeld från maskingevär.

En annan tilldragelse som fastnade i mitt minne och som kommer att följa mig hela livet, var den tyske antifascist som efter fyra år i koncentrationsläger hade kommit tillbaka och nu arbetade som montör. Denne tyske kämpe mot fascismen slet man håret av och sköt sedan sönder magen på. Han dog på fläcken."

Väldig etnisk rensning
Birgitta och hennes mamma var bland de ca 3 miljoner tyskar som fördrevs från Tjeckoslovakien. Tyskar rensades även från Ostpreussen, Hinterpommern, Schlesien, Jugoslavien och andra områden, där deras förfäder bott i många generationer. Sammanlagt beräknas ca 13 miljoner tyskar ha fördrivits kring krigsslutet. Någon miljon av dem dog eller dödades på kuppen.

Det var segermakternas Stalin, Churchill och Truman som i Potsdam 1945 bestämde denna väldiga och grymma etniska rensning. I dag är etnisk rensning ett brott mot folkrätten och de skyldiga döms till långa fängelsestraff -- åtminstone om de är serber.

Den amerikanske professorn R.M.Douglas kom i år ut med en bok om denna folkfördrivning. The Chronicle of Higher Education hade i sin recension (11/6 2012) rubriken "The European Atrocities You Never heard About", alltså "de europeíska illdåd man aldrig hört talas om". Därför påminner jag om dem i min blogg.
----------------------------------------
Åke Sandin 3 okt 2012