Vi känner väl till det, för det har sedan länge varit i världshistoriens fokus: Den 2 oktober 1948 mördades pacifisten Mahatma Gandhi av en hindunationalist, som tyckte att Gandhi var för mjäkig mot muslimerna. Och den 15 januari 1968 mördades icke-våldskämpen Martin Luther King av en av de många rasister som hatade hans kamp för de svartas likaberättigande.
Det finns också några svenska exempel: Jag är inte vidskeplig men jag tror att den 17 september är en mycket dålig dag för svenska fredsmedlare. Den 17 september 1961 omkom Dag Hammarsköld vid en omdebatterad flygolycka i Afrika. Han försökte som FN-chef att lösa den krigiska Kongo-konflikten. En ny undersökning om flygkatastrofen har nyligen påbörjats.
Den 17 september 1948 hände det här i den heliga staden Jerusalem: En glänsande Chrysler körs av den amerikanske översten Frank Begley och med två svenskar, en amerikan och en fransman som passagerare. En arméjeep glider fram och tvingar bilen att stanna. Tre män i israeliska militärmössor hoppar ur och närmar sig bilarna. Två av dem skjuter sönder däcken. En annan sticker in sin k-pist genom fönstret i bilens baksäte. Han avfyrar sex skott mot den närmaste passageraren, som träffas i halsen, bröstet och armen. Offret slungas bakåt och blod stänker upp i hans ansikte och sköljer över skjortan. En annan passagerare träffas av arton skott, blir nästan skjuten i bitar.
Det första mordoffret var FN-medlaren Folke Bernadotte, det andra den franske FN-observatören, överste André Sérot, som ville sitta bredvid Bernadotte för att tacka honom för att hans vita bussar hade räddat fru Sérot från koncentrationslägret Dachau. Samma kväll fick nyhetsbyråerna ett meddelande från förövarna, en judisk-nationalistisk grupp, kallad Israels frihetskämpar och känd under förkortningen Lehi. De hävdade, att Bernadotte hade avrättats som "en representant för den brittiska fienden" och själv bar ansvaret för blodsutgjutelsen.
Liksom Bernadotte hade Raoul Wallenberg räddat många människor ur andra världskrigets helvete. Också han fick ett tragiskt slut någon gång efter kriget i sovjetisk fångenskap. Det är nog mycket mera opportunt att hylla en beundransvärd svensk som dog (dödades?) i sovjetiska fängelser än en som blev mördad av israeler, ja till och med av en terroristgrupp, i vars ledning den blivande israeliske premiärministern Yitzhak Shamir var aktiv.
Inte så underligt alltså att det har varit mycket vackert på sistone om Raoul Wallenberg. Det började med att vår liberala EU-minister Birgitta Ohlsson i DN (4/8) föreslog att vi skulle inrätta en särskild Raoul Wallenberg-dag i vår almanacka. Dagen efter (5/8) följdes det upp i Dagens Nyheter med en helsida av Peter Wolodarski under rubriken "Efter 100 år vågar Sverige känna stolthet för Raoul Wallenberg". Hoppsan, det är nog att ta i. Det var åtskilliga år sedan Raoul Wallenbergs torg anlades vid Nybroplan, alltså i hjärtat av vår huvudstad.
Så har det skrivits artiklar i ämnet på DN:s kultursidor, den första (6/8) av historikern Henrik Arnstad. Han är lite kontroversiell, ty han påstår att "privatpersonen Wallenberg räddade inga judar - det gjorde svenska staten." Han skriver bland annat:
"Utrikesminister Christian Günther och statsminister Per Albin Hansson skickade telegram till Berlin, där Sverige erbjöd sig att ta emot samtliga norska judar. En unik åtgärd i världen 1942, då inget annat land i världen brydde sig om Förintelsen:"
Dagen efter (DN 7/8) tycker Wallenberg-biografen Ingrid Carlberg att Arnstad har fel i att Wallenberg inte räddade judar. Samtidigt varnar hon för "den mytologisering av hans gärning. som blivit följden av en synnerligen fantasifull och till största delen amerikansk hjältelitteratur." Och hennes artikelrubrik lyder: "Raoul Wallenbergs räddningsaktion finansierades av USA" Detta kan ha bidragit till Sovjets eländiga behandling av honom.
Å andra sidan: hur mycket har egentligen våra medier uppmärksammat Folke Bernadotte, vars vita bussar räddade tiotusentals människor ur tyska fångläger? Den relativa tystnaden beror nog på att han inte i likhet med Wallenberg omkom i sovjetisk fångenskap och att våra medier inte vill göra upp med alla de lögner de tidigare spridit om honom, en skändligen mördad fredsmedlare och Rödakors-ledare.
Bara några år efter mordet på Bernadotte presenterade naziledaren Heinrich Himmlers massör Felix Kersten ett brev, som var en kopia och undertecknat av "F. Bernadotte" och ställt till Himmler. Det innehöll verkligen politisk dynamit, för i brevet nämner brevskrivaren sin motvilja mot att rädda judar. Ja, han tipsar till och med tyskarna om hur de effektivare skulle kunna bomba London.
Det här brevet fick stort genomslag, inte bara för att många gärna ville tro på det utan främst genom att en aktad historiker, Oxfordprofessorn Hugh Trevor Roper, adlad till lord Dacre, satte tilltro till det. Kersten erhöll av holländarna ärebetygelser och de till och med nominerade honom till Nobelpriset. Han hade visat sina egna dagböcker som "bevis" på att han minsann genom sina kontakter med Himmler hade räddat tre miljoner holländare från att bli deporterade.
Det skulle dröja i över tjugo år, innan bubblan sprack. Samma holländska historikergäng, som trott på Kersten 1949 fann på 1970-talet att hans förmenta bevis var förfalskningar, att hans dagbok från kriget hade skrivits efter kriget och att ingen tysk plan på att deportera 3 miljoner holländare någonsin existerat. Och den brittiske historikern Gerard Fleming kunde 30 år efter mordet i Jerusalem till och med påvisa att det för Bernadotte så komprometterande brevet till Himmler hade skrivits av Felix Kersten själv, ja till och med på dennes skrivmaskin.
En efterklang av den här smutskastningen presterade svenska medier våren 1998. De påstod att Bernadotte och hans räddningsexpedition i Tyskland 1945 skulle ha avvisat judar. Som källa använde de uppgifter från en enda man, en norsk medborgare av polsk-judiskt ursprung. Det påstods rentav att Bernadotte själv skulle ha varit med när judar kastades ut ur de vita bussarna. Men som Röda korsets Christina Magnusson och Peter Örn påpekade i en DN-artikel var Bernadotte vid tidpunkten för denna påstådda händelse i Danmark.
Vilken otur för Bernadottes eftermäle, att han inte mördades av terrorister, som våra medier varnar för!
------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1321) 12-26 aug.2012
Hörs på www.tyresoradion.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar