(Om Kamprad 1994) DET VÅRAS FÖR McCARTHY!

(Nu är Ingvar Kamprad i blåsväder igen. Hans sympatier med högerextrema sägs ha ”avslöjats”. Men det är ju bara en upprepning av gammal skåpmat, låt vara att man nu påstår att han 1941-42 var aktiv i Svensk Socialistisk Samling. Då var han bara 15-16 år gammal. Redan 1996 var han ifrågasatt och då skrev jag följande krönika:)
-----------------------------

(En krönika från 1994)

Andra världskriget är alltid aktuellt för våra medier. Nästan varje dag kan vi läsa. Lyssna eller på TV se segrarnas hjältedåd och förlorarnas illgärningar och i efterklok tjusighet känna beundran respektive avsmak.

Samtidigt hamnar IKEAs skapare Ingvar Kamprad i rejält blåsväder. Några har grävt fram och funnit det angeläget att publicera att Kamprads gröna ungdom skiftade i brunt. I varje fall beundrade han nysvenske Per Engdahl.

Kretsar i vårt stora mönsterland USA hotar därför med bojkott av Ikeas varuhus. Det var i USA som senator Joseph McCarthy skoningslöst förföljde alla som på minsta sätt kunde kopplas ihop med kommunism eller socialism. Det skedde ungefär samtidigt som Kamprad lär har brutit med sina komprometterande bekanta.

Abraham Cooper vid Simon Wiesenthal-institutet i Los Angeles är enligt svenska medier nu djupt upprörd. Han avfärdar Kamprads ånger och ursäkter med:

• Nu måste han bevisa i handling att han menar vad han säger. Det kan och bör han göra genom att skapa en fond för nazismens offer.

Visst vore det bra, om vi blev lite mera påminda om alla de folk som led ohyggligt under andra världskriget. För en bråkdel av dem har det länge funnits fonder, minnesmärken och en ständig ström av medkännande skildringar i olika medier. Men merparten av offren är så bortglömda, att vi närmast tycks betrakta dem som mindervärdiga. Ett av många exempel är att inte ens i Indien uppmärksammas nämnvärt de miljoner bengaler som grymt dog av svält till följd av sina brittiska herrars krig.

Det kan bli svårt med en fond för alla dessa bortglömda, så svindlande otrendiga är de. Och våra mediemänniskor jobbar i flock genom att skriva av varandra eller om varandra.

Annorlunda kanske det dock är med kommunismens alla offer. Här finns redan från McCarthy och framåt ett även för journalister välbekant område. Ibland kan man läsa på våra mest aktade kultursidor, att Stalin var skyldig till över 100 miljoner människors död. Det är självfallet en grov överdrift, vilket man vågar säga, så länge det ännu är tillåtet att yppa revisionistiska forskningsresultat om kommunismens illgärningar. Vår historiker på modet, Peter Englund, har lärt oss att det ingalunda var 10-15 miljoner som strök med under Stalins utrensningar 1937-38 utan cirka 2,3 miljoner, därav bara en knapp tredjedel genom direkta avrättningar.

Sammanlagt genom åren var det ändå åtskilliga miljoner som blev kommunismens offer. Här skulle kanske behövas en fond. Och så mycket pengar det skulle bli bara i Sverige, om det krävdes syndabot för alla som varit med i kommunistiska organisationer eller samarbetat med kommunister. Vi behöver inte som i fallet Kamprad gå 50 år tillbaka i tiden. Det räcker med 20-25 år för att skapa en jättefond för dessa offer, av vilka ju många finns bara på andra sidan Östersjön.

Att fastställa beloppen blir inte lätt. Minst femsiffriga ersättningar från ledande kommunister kanske vore rimligt – så där en 200 000 kr från Hermansson, 100 000 från Werner och 50 000 från Schyman? Ännu mera borde egentligen de betala som i sin ungdom fann det inne att tillhöra olika vänsterrörelser men som numera lika trendriktigt sitter på sina breda arschel och kammar hem topplöner både från Timbro, Expressen och reklam-TV. Opportunism bör beskattas.

Svårast att bestämma blir fondbidragen från alla oss, som bara i mindre utsträckning kan förknippas med kommunismen. Skräckslaget och självupptaget funderar jag på storleken på mina egna böter till denna fond. En tusenlapp för att jag ofta samarbetat med kommunister? En tusenlapp till för att jag -gud hjälpe!- beundrar flera av dem? Ytterligare en för att jag i min oskuld trott att de ville människorna väl och fortfarande är övertygad att de aldrig skulle vilja massmörda eller sätta folk i läger – utom i krig förstås men då gör ju även de mest liberala och humanistiska sig skyldiga till detta. Ja, och så är jag sedan decennier en slags demokratisk socialist, och enligt vissa borgerliga agitatorer är detta liktydigt med kommunism, så det blir väl en tusenlapp till att punga ut med.

Okej, det blir sammanlagt 4000 kr, och jag är för den mycket goda sakens skull villig att betala detta. Men bara på ett villkor: De som har agiterat för kärnvapen, vilka i jämförelse kan göra andra världskrigets förintelser till rena tebjudningar, får i så fall liksom vapendirektörer och andra krigsprofitörer betala ordentligt till en fond för krigens alla offer. Också i våra största medier finns ju många gamla kärnvapenanhängare och militaristiska McCarthys, lika högljudda som självgoda.

Åke Sandin i Pax 1994