(Nu glittrar Östersjön i augustisolen. Den är mitt kära innanhav. Det sköljer både min barndoms Höga kust och mitt vuxenlivs Tyresö. Här kommer en krönika i Pax , nr 6/1994. Den vittnar om att Östersjön tyvärr inte varit lika idyllisk).
De största räddningsaktionerna på Östersjön --men också de värsta tragedierna-- ägde rum från hösten 1944 till sommaren 1945. Över två miljoner människor kom över Östersjön i någorlunda säkerhet. Många var balter men de flesta tyskar. Inte alla kom fram. Över 100 fartyg sänktes och cirka 30 000 människor omkom.
Ett av dessa fartyg hette Goya, kanske ett dåligt omen. Det var ju Francisco Goya, som skapade den skakande grafikserien Desastres de la Guerra, "Krigets fasor". Goyas undergång skulle bli den näst värsta fartygskatastrofen genom tiderna.
Bara ett par veckor före krigsslutet 1945 träffades Goya av två torpeder från den sovjetiska ubåten L 3. Hon sjönk på fyra minuter. Bara 165 människor kunde räddas, medan uppåt 7000 omkom, de flesta flyktingar.
Goya hade avseglat från Hela, en smal halvö utanför Danzig (nu:Gdansk). Där hade 400 000 tyska kvinnor, barn och andra civila samlats, utmattade efter dagar och nätter på flykt undan Röda armén. Tätt sammanpackade var de nedgrävda i sanden, kringrända och ständigt utsatta för granat- och bombangrepp. Varje dag fick många döda lämpas i massgravar. Vid ilastningen på räddningsfartygen utspelades uppslitande scener, när barn skildes från sina föräldrar eller utmärglade människor inte fick plats på båtarna.
Den efterlängtade platsen ombord innebar ibland bara en annan sorts död. Den 30 januari 1945 lämnade det stora passagerarfartyget Wilhelm Gustloff Danzigområdet. Vid nio-tiden på kvällen träffades hon av tre torpeder från den sovjetiska ubåten S 13. Hon höll sig flytande i ytterligare 70 minuter, så 904 människor lyckades rädda sig. Över 9000 mötte döden i det iskalla vattnet.
I livbåten, innan hon dog av nedkylning, hann en ung kvinna berätta om sitt olycksöde: Vid första torpedsmällen hade hennes äldsta barn krossats under en nedfallande koffert. Hennes andra barn hade trampats ihjäl under den panikartade flykten upp till däck. Där hade hennes minsta spolats bort av en stormvåg.
I den sovjetiska kommunikén hette det triumfierande: "Det fascistiska transportfartyget sänktes med 6 100 hitlerister ombord".
Andra så kallade hitlerister var den gamle läraren Otto Fritsch, hans fru, dotter och tre barnbarn. Under fyra veckor på flykt i Ostpreussen hade hustrun och yngsta barnbarnet dött av strapatserna. Resten av familjen tog sig den 11 april 1945 ombord på Karlsruhe, en gammal skorv på knappt 900 ton. Den sänktes av sovjetiska torpedplan, men Otto Fritsch lyckades rädda sig. När han sedan letade efter sina anhöriga fann han sitt yngsta barnbarn, en treårig pojke, insvept i filtar. Ett par matroser berättade, att de fiskat upp pojken när han förtvivlat gråtande hade suttit grensle över en stock i vattnet. Dottern och det återstående barnbarnet tillhörde de 850 drunknade.
Natten till den 10 februari 1945 sänkte en sovjetisk ubåt 15000-tonnaren General von Steuben. 3000 människor omkom, nästan alla flyktingar och sårade soldater. 600 räddades, däribland den skallskadade soldaten Franz Huber. Han berättade senare, hur han hört offren skrika ut sin dödsångest: "Jag hörde också, hur de bad 'Fader vår' med stämmor jag hört varken förr eller senare".
Inte ens när deras fartyg nått sin destination i väst var flyktingarna alltid i säkerhet. Andros på 5000 ton lyckades den 12 mars ta 2000 människor från ostpreussiska Pillau (nu: den ryska örlogsbasen Baltijsk) till Swinemünde (nu: polska Swinoujscie). Just när de skulle gå i land angreps staden av 700 allierade bombplan, som fällde 1500 ton bomber. Andros sänktes och 570 av passagerarna dödades.
Det märkligaste massmordet på Östersjön skedde den 3 maj 1945, flera dagar efter Hitlers död och just när de sista tyska motståndsfickorna förberedde kapitulationen. Dagarna innan hade två svenska fartyg avseglat från Lübeckbukten till Sverige. De hade före detta fångar från tyska koncentrationsläger med sig. Detta ingick i de räddningsaktioner som Svenska Röda korset under den märkligt bortglömde Folke Bernadottes ledning företog de sista krigsmånaderna. Kvar på Neustadts redd i Lübeckbukten låg de tyska fartygen Cap Arcona, Thielbeck, Deutschland och Athen. Ombord var cirka 10 000 fångar från koncentrationslägret Neuengamme, många sjuka, de flesta utsvultna.
Den svenske röda-korsmannen Hans Arnoldsson uppger i sin bok "Natt och dimma", att svenskarna på morgonen den 3 maj hade underrättat britterna om att det var fång- och evakueringsfartyg. Men detta meddelande tycks ha kommit för sent eller ignorerades av britterna. Samma eftermiddag utsattes Neustadt för en bombattack av brittiskt flyg.
Ombord på Cap Arcona och de andra båtarna försökte man med vita flaggor och lakan markera fartygens karaktär. Det hjälpte föga. Alla utom Athen sänktes. Över 7000 människor av många olika nationaliteter drunknade eller brändes till döds. De hade överlevt lägrens fasor, men i samma ögonblick som fred, frihet och ett drägligt liv var snubblande nära blev också de offer för krigets vansinne.
-----------------------------
ÅKE SANDIN i Pax 1994 och i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff 2011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar