Krig och rasism för drygt 100 år sen

(I dag 13/8 2011 intervjuas Jan Guillou i Dagens Nyheter. Där nämner han bland annat de brittiska koncentrationslägren för civila boer kring år 1900. Det påminner mig om ett radioprogram jag gjorde år 2000 om just det tidigare sekelskiftet. Nu när våra medier ständigt och trendigt, det vill säga grovt ensidigt, erinrar om krig och rasism för 70 år sedan, är det rimligt att gå ytterligare 40 år tillbaka )

I vintras vid sekelskiftet gjorde jag här på radion ett försök att skildra Sverige vid tiden för år 1900. Ebbe Björkman berättade samtidigt om Selma Lagerlöf och Werner von Heidenstam för 100 år sen. Nu ska jag försöka erinra litegrann om vad som hände ute i världen vid förra sekelskiftet. Det är förstås så oerhört mycket, att man måste göra ett begränsat och alltså subjektivt urval.

Världen såg i många avseenden inte alls ut som idag. Politiskt sett till exempel härskade Västeuropa över enorma områden. Den engelska drottningen Victoria var regent över en fjärdedel av jordens landyta, i ett välde där solen alltså aldrig gick ner. Och just kring sekelskiftet hade också USA börjat ägna sig åt imperialistiska erövringar. Det var ett radikalt brott mot unionens tidigare hållning, för det var ju bara drygt hundra år sen USA hade bildats efter ett frihetskrig mot britterna. USA hade på 1800-talet berömt sig av att vara sig själv nog, att i motsats till rovlystna europeiska stater inte kapa åt sig kolonier. Detta kan för all del ifrågasättas, eftersom Förenta staterna på 1800-talet lagt under sig indianernas områden och från Mexico erövrat bland annat Texas.

Men kring sekelskiftet började man också i USA att få smak för erövringar utanför kontinenten. Eller som Washington Post skrev:

"Äregirighet, vinningslystnad, jordhunger, stolthet, stridsglädje, vad det än må vara livas vi av en ny känsla. En ny medvetenhet har kommit över oss -- medvetenheten om vår kraft-- och med den en ny aptit, en längtan att visa vår styrka. Smaken på ett imperium finns i folkets mun lika väl som smaken på blod i djungeln"
Djungeln ja, Djungelbokens brittiske författare, Rudyard Kipling, som skulle få Nobelpris 1907, hade just skrivit sin berömda --eller i dag kanske beryktade-- dikt om den vite mannens börda:

Take up the White Man's burden
Send forth the best ye breed

Och genom att skicka iväg det bästa av sitt släkte skulle den vite mannen ta hand om

Peoples, Half-devil and half-child.

Kiplings dikt om främmande folk som till hälften var barn, till hälften djävlar, spreds på några dagar över hela Förenta Staterna och fick ett väldigt genomslag. Den mest ivrige och vältalige imperialisten var kanske den unge senatorn från Indiana, Albert Beveridge:

"Vi är en erövrarras. Vi måste lyda blodets röst och erövra nya marknader och om nödvändigt också nya länder……Amerikansk lag, amerikansk ordning, amerikansk civilisation ska slå rot på de hittills blodbesudlade kusterna där mörkret har härskat men som Guds verktyg i framtiden ska göra sköna och klart
lysande"

Jodå, inte oväntat var Gud på imperialisternas sida. President William McKinley, som skulle mördas av en polsk invandrare 1901, berättade om hur han blev av med sin tveksamhet inför att krigiskt erövra främmande länder:

"Sanningen är att jag inte ville ha Filippinerna när vi fick dem som en gåva av Gud. Natt efter natt vandrade jag av och an på golvet i Vita huset och jag skäms inte att erkänna att jag mer än en natt föll på knä och bad den Allsmäktige om råd och ledning. Och så sent en natt mottog jag hans budskap: Antingen skulle USA lämna tillbaka öarna till Spanien men det vore fegt och hederslöst eller också kunde man dela med sig åt England och Tyskland men det vore bad business. Däremot kunde USA inte lämna öarna åt befolkningen för den var inte mogen för självstyre och det hela skulle sluta med anarki. Därför måste vi taga till oss det filippinska folket, uppfostra det, civilisera det och göra det till goda kristna och behandla dem alla som våra bröder för vilka ristus en gång dog. Efter det gick jag till sängs och sov i godan ro."

Filippinerna har fått sitt namn efter den spanske kungen Filip II och det var främst de spanska besittningarna USA nu fikade efter. Närmast låg Kuba, som varit spanskt praktiskt taget sedan Christoffer Columbus landsteg där den 28 oktober 1492. Det spanska styret var tidvis mycket brutalt och Kubas ekonomi vilade på socker-produktionen. När så USA 1894 sa upp handelsavtalet med Spanien blev det kris i sockerhandeln och ännu svårare tider för kubanerna. Ett uppror bröt 1895 ut mot Spanien under ledning av den legendariske skalden José Marti. Kriget fördes med utomordentlig grymhet från båda hållen. Bland annat föste spanjorerna ihop många civila i campo de concentrado, alltså koncentrationsläger, där många tiotusentals dog.

I USA låg sympatierna den här gången -- i motsats till inställningen till Fidel Castros uppror 60 år senare-- helt hos rebellerna, insurrectos. De antispanska känslorna piskades upp av den moderna press, som nu med snabbt stigande läskunnighet fick ett allt större inflytande. Engelska tidningsägare hade tidigt upptäckt hur snabbt upplagorna steg tack vare krigsskildringar illustrerade med teckningar från de många småkrig och straffexpeditioner britterna förde borta i sina många kolonier.

Nu tog amerikanska tidningar efter. William Randolph Hearsts "gula press" hetsade intensivt mot Spanien och krävde amerikanskt ingripande. Berömd är berättelsen om hur Hearst skickade tecknaren Frederic Remington till Kuba. När denne kom fram fann han ingenting dramatiskt och skall då ha telegraferat hem till tidningen:

"Allt lugnt. Inget bråk. Blir inget krig. Vill resa hem."

Då skall Hearst ha svarat:
"Stanna! Ni ordnar bilder! Jag ordnar kriget"

Det där var en anekdot, sannolikt alltför bra för att vara sann. Nu lönade det sig ändå för tidningarnas utsända att stanna kvar på Kuba. Den 15 februari 1898 exploderade nämligen den amerikanska pansarkryssaren Maine i Havannas hamn, varvid 260 människor omkom. Spanjorerna menade att det var en olycka och föreslog en opartisk utredning. Men nu ökade den amerikanska krigsivern och utan skymten av bevis larmade tidningarna om att "en fiendes hemliga helvetesmaskin" hade varit orsaken.

Två månader senare anföll USA och landet drabbades av en jublande krigshysteri utan like. 200 journalister var på Kuba och skickade hem hjälteberättelser till sina amerikansk tidningar, som använde allt större och braskande rubriker, upp till en decimeter höga. Korrespondenterna avkrävdes spännande reportage om amerikanska krigsbedrifter, så att en anställd på New York Herald undslapp sig sucken:

"Det måste finnas en fabrik där ute som tillverkar förfalskade krigsrapporter".

Till och med höga politiker rycktes med. Mest känt är att den blivande presidenten Theodore Roosevelt lämnade sin ministerpost för sätta upp ett eget kavalleriregemente av frivilliga cowboys som fick smeknamnet "Rough riders" och blev mycket omskrivet.

Det blev ett splendid little war ur amerikansk synpunkt, för spanjorerna besegrades på ett par månader. Många fler amerikanska soldater dog av så kallade naturliga orsaker i ett område där ännu gula febern grasserade än av spanska kulor. Tusentals dog också av matförgiftning genom ruttet konserverat kött från en firma i Chicago. Döden på ärans fält är alltså mycket mångskiftande.

USA hade stött de kubanska rebellerna mot Spanien och därför kunde man för skams skull inte lägga beslag på ön, så formellt blev den nu självständig, i praktiken dock ett slags amerikanskt protektorat. Däremot kunde man efter segern i Manillabukten över den spanska flottan göra Filippinerna till sin koloni. Men då drabbades man själv av samma slags frihetsrörelse som man tidigare hade stött på Kuba. Det tog tre års blodigt krig kring sekelskiftet 1900, innan USA hade kväst den filippinska gerillan.

Och detta krig fördes förstås från både håll ohyggligt grymt. När 20:e Kansas-regementet dödade alla, inklusive kvinnor och barn i en stad på 17000 invånare, försvarades det i New York Journal med:

"De svaga måste ge vika och inte sticka upp….Vi kommer att härska i Asien på samma sätt som vi härskar hemma."

Och en menig soldat förklarade mordlusten så här:

"Vår stridslust var på toppen och vi önskade inget högre än att döda niggrer. Det här att skjuta människor överträffar till och med harjakter"


I sin bok förra hösten om år "Nittonhundra" anser Gustaf von Platen att den amerikanska krigföringen i Filippinerna otvivelaktigt var ännu mer hänsynslös än i Vietnam, ja till och med grymmare än mot indianerna. Det fanns dock amerikaner, både politiker och andra, som genomskådade tidningarnas ensidiga rapportering och därför skämdes över amerikanska truppers framfart. En av dem var den berömde författaren Mark Twain, som skrev:

"Vi har pacificerat några tusen öbor och begravt dem, gjort deras åkrar obrukbara, bränt deras hem och tvingat deras änkor och faderlösa barn att leva utan tak över huvudet och underkuvat tio miljoner människor genom välvillig assimilering, vilket är det fromma ordet för geväret….Och så har vi genom Guds välvilja --orden är regeringens, inte mina-- blivit en stormakt"

Ja, USA hade verkligen visat sig vara en stormakt att räkna med i världspolitiken. Men ännu var Storbritannien supermakten nr ett med en fjärdedel av världen i sitt imperium. Landet hade varit lyckosamt i huggsexan på Afrika i slutet av 1800-talet, även om det 1898 höll på att leda till krig mot Frankrike när brittiska och franska trupper stötte på varandra vid Fashoda i södra Sudan.

Och den imperialistiska aptiten växte medan man slukade den ena biten av världen efter den andra. Brittiska politiker drömde nu om ett sammanhängande kolonialområde från Godahoppsudden i söder till Nildeltat i norr, ibland kallat Kap-Kairo projektet. Men nere i södra Afrika fanns två förargliga, självständiga områden i vägen, Transvaal och Oranjefristaten. De var bebodda av boer, det holländska ordet för bönder.

Det var nämligen Holland som i mitten av 1600-talet lagt under sig sydligaste Afrika. När britterna under Napoleonskrigen tog över Kapkolonin fann sig de frihetsälskande och självständiga boerna inte till rätta utan drog på 1830-talet med vagnar och boskap norrut. Boerna var hårt arbetande bönder, skickliga jägare och mycket gudfruktiga.

Under någon generation kunde de idogt arbeta tämligen ostört i sina nygrundade republiker, Transvaal och Oranjefristaten. Men så på 1880-talet upptäckte man där stora guld- och diamantfyndigheter och det blev då en enorm rusning till boerrepublikerna, som översvämmades av lycksökare, många fler till antal än boerna själva. Dessa uitlanders ville nu britterna utnyttja. Deras ledare i Sydafrika var Cecil Rhodes, en imperialist och finansman, som givit namn åt Rhodesia, nuvarande Zimbabwe och Zambia. Tillsammans med sina kompisar i storfinansen --de gick under öknamnet the gold bugs, guldlössen eller guldpamparna-- iscensatte Rhodes 1895 ett kuppförsök. Under ledning av hans vän, Sir Leander Starr Jameson, försökte 500 äventyrare ta makten i Johannesburg. Denna så kallade Jamesonraid blev ett totalt fiasko. Ett tjogtal dödades och de andra arresterades.

Men boerna var nu varnade. Och mycket riktigt: 1899 började boerkriget. Premiärminister i London var Robert, tredje markisen av Salisbury, men kriget kallades Joe's war efter den brittiske kolonialministern Joseph Chamberlain, en imperalist som genom sin arrogans, elegans och monokel i ögonvrån var urtypen för den engelska överklass, som ännu helt dominerade brittisk politik. Chamberlain förklarade stolt:

"Jag tror på det brittiska imperiet och jag tror på den brittiska rasen. Jag tror på att den brittiska rasen är den största av de styrande raser som världen någonsin skådat".

Britterna var vana vid småkrig i kolonierna och lika vana vid att de var överstökade till deras förmån på nolltid. Och även nu räknade man med att kriget skulle vara vunnet "before teatime", det vill säga innan eftermiddagsteet. Den hord av brittiska jounalister, som avseglade till Sydafrika var bara oroliga för att de inte skulle hinna fram förrän det var över. En av dem, Morning Posts korrespondent, hade med sig åtta flaskor vitt och arton flaskor rött vin, sex flaskor portvin, sex flaskor vermout och sex med konjak plus arton buteljer whisky. Han var 24 år, tillhörde den engelska aristokratin, hette Winston Churchill och skulle nu bli mycket omskriven för sina journalistäventyr. Även den unge Churchill var trygg i sin tro på "den brittiska rasens överlägsenhet", som han uttryckte det.

Men boerkriget blev ingen snabb affär utan skulle fortsätta i tre år, ända till 1902, och britterna skulle behöva nästan en tiofaldig överlägsenhet i manskap innan boerna kunde kväsas. Londonpressen som nu kraftigt höjde sina upplagor talade i början om boerna som "en hop bönder med bössor", en föraktfull men inte missvisande karakteristik. Boerpresidenten, den legendariske Paul Krüger, kallades av Chamberlain för "obildad, smutsig och listig" och det ligger något i det också. På det mest visade fotot ser Krüger enligt Gustaf von Platen ut som "värdshusvärden Markurell på godtemplarfest".

Ja, boerna slogs i sina vardagskläder med bara den bredbrättade hatten som enda uniformsdel. Men dessa skäggiga commandokrigare var skickliga ryttare, sen barnsben vana vid gevär och hade fördelen att kämpa på hemmaplan.

Alltså gick det riktigt illa för engelsmännen i början. Under den så kallade svarta veckan i december 1899 besegrades lord Methuen vid Magersfontein, general Gatacre vid Stormberg och britternas ÖB general Buller vid Colenso.

Boerna belägrade också flera städer, bland andra Kimberley. Där fanns Cecil Rhodes själv bland de inneslutna och det var ingen tillfällighet, för 90 procent av världens diamantproduktionen kom därifrån.

Men det var försvaret av en mycket mindre betydande stad, Mafeking, som väckte begeistring hemma i London. Det berodde på att den försvarades av en märklig 43-årig kavalleriöverste med den "sense of humour" som uppskattades så högt. Han var alltså en skojig prick som telegraferade hem kommunikéer, typ:

"Fyra timmas bombardemang. En hund dödad"

Han använde Mafekings småpojkar som kurirer och dessa budlöpare kallades scouter. 1907 skulle han grunda den internationella scoutrörelsen, för han hette Robert Stephenson Smyth Baden-Powell. Han skulle bli hejdlöst populär i England och när Mafeking efter 215 dagars belägring undsattes visste jublet i London inga gränser.

Trots populariteten fanns det fläckar på Baden-Powells vapensköld men det kom sällan till allmänhetens kännedom. En journalist som anklagade Baden-Powell för att avsiktligt svälta ut Mafekings svarta invånare, fick inte sina synpunkter publicerades av sin tidning, The Times. En annan journalist, Emerson Neilly, berättade --men först efter kriget-- hur han hade upplevt de inföddas situation i Mafeking:

"Jag såg hur de föll omkull på marken och låg kvar på platsen, så svaga att de

inte kunde fortsätta….orden räcker inte till för att beskriva eländet, fem eller sex

hundra skelett av båda könen och i alla åldrar, ända ner till småbarn…De fick

inte bättre mat än byrackorna, snarare sämre."





Boerna var dock inga antirasister de heller. Deras president, Paul Krüger, sa bland annat:

"Kaffrerna är inte mänskliga varelser utan djur som inte har mer själ än aporna."


Mycket mer förödande än Baden-Powells hänsynslöshet mot de svarta kunde ryktena om att han var homosexuell ha blivit. Det här var en tid då det var accepterat att inte betrakta afrikaner och asiater som likvärdiga människor, medan skräcken för homosexualitet några år tidigare hade illustrerats av fängelsedomen mot Englands mest begåvade kvickhuvud, Oscar Wilde, för övrigt död i Paris just år 1900.

Faktum är att Baden-Powells bäste vän var en bildskön yngling som uppträdde i flickroller och bland annat sjöng:

"I'd choose to be a daisy if I might be a flower"

Daisy, tusensköna, var inte bara en blomma utan var också öknamnet för en homofil. Men även om Baden-Powell själv var"en exhibitionist som älskade att kråma sig på scen och dansa solo i kvinnokläder"
(orden är Gustaf von Platens) så gifte han sig så småningom och fick tre barn.
Efter något år hade britterna med ständigt nya truppkontinenter hemifrån fått det militära övertaget men boerna kämpade vidare i små gerillaförband som slog till ur bakhåll och försvann. Den nya brittiske överbefälhavaren Herbert Kitchener, sedermera krigsminister under början av första världskriget, inledde då en ny och grym taktik, den brända jordens i kombination med koncentrationsläger. Tiotusentals boergårdar föröddes medan deras invånare släpades iväg till läger, där de dog som flugor. Av de 28 000 civila som dog i dessa läger var hela 22 000 barn.


Det var faktiskt flera boerbarn som dog i brittiska koncentrationsläger än det sammanlagda antalet stupade i strid på båda sidor. Nu sipprade dessa otäcka fakta fram i engelsk press, trots alla braskande krigsrubriker och rafflande berättelser om brittisk tapperhet och boernas ociviliserade krigföring, Den sistnämnda upprörde nu också genom filmer, en märkvärdig nyhet för hundra år sen: ryckigt rörliga bilder, som bland annat visade hur boerna angrep ett brittiskt Röda korstält och sköt på kirurger och sköterskor under operation. Det var bara det att scenen var inspelad med skådespelare i Hampstead Heath utanför London, men det visste inte åskådarna.

Den stora förtjänsten för att de brittiska dödslägrens fasor avslöjades var inte journalisternas, som i svärmar bevakade kriget, utan Emily Hobhouse. Hon var en 41-årig kväkare med förbindelser bland liberalerna och hos arbetarrörelsen. Hon besökte lägren i Sydafrika och skickade hem en skakande rapport till parlamentet i London om massdöden och lidandet. Hennes omdöme om brittisk militär var bitande:

"Svårigheterna överstiger militärernas förnuft. När det gäller att skaffa kläder vet de mindre än gubben i månen. Krass manlig okunnighet, dumhet och inkompetens"
I parlamentet kritiserades kriget inte bara av de ännu fåtaliga Labourmännen, som påpekade finansmännens uppenbara intresse att ta hand om boernas guld och diamanter utan också av ledamöterna från Irland, som kände speciellt för boerna efter att själva i generationer ha levat under omilt brittiskt välde. Men också den liberala oppositionen uttryckte sin olust. David Lloyd George, som skulle bli premiärminister under första världskriget, slog 1901 fast:

"Det här är inte ett krig mot män utan mot kvinnor och barn"

Men med sådana bistra sanningar vann inte liberalerna den av pressen uppeldade folkopinionen. De konservativa var smarta nog att utlysa nyval och vann en klar seger bland annat på varningen:

"Varje mandat som vinns av liberalerna vinns av boerna"

På den europeiska kontinenten var sympatierna nästan odelat på boernas sida. Så också i Sverige där KG Ossiannilsson inledde en av sina dikter med:

Du reser dig argsint och stram, John Bull
och måttar mot boernas hörn.
Mot en mygga räcktes din ram, John Bull
men av myggan vardt där en örn.

Faktum var, att 170 nordbor stred som frivilliga på boernas sida under kriget. I en drabbning 1899 var 49 man ur den Skandinaviska kåren förpost. Nästan alla stupade, sårades eller tillfångatogs, däribland också deras befälhavare, veldkornett Johan Flygare, som dödades. Än i dag finns ute på den sydafrikanska velden en sju meter hög bautasten med en nordisk sköldmö på och med en inskrift hämtad från Esaias Tegnér:
"De kunde icke vika, blott falla kunde de"
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Som uppläsare av citat under den här halvtimmen medverkade Monica Schelin.

Som källor har jag bland annat använt:

Philip Knightley: Krigets första offer är sanningen. Krigskorrespondenten som hjälte,
propagandamakare och mytskapare från Krimkriget till Vietnam
Allan Nevins & Henry Steele Commager: USA. Ett fritt folks historia
Thomas Pakenham: The Boer War
Gustaf von Platen: Nittonhundra
Barbara W. Tuchman: The Proud Tower (Också på svenska: Det stolta tornet)
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Sändes på Succékanalen 91,4, Tyresöradion http://www.tyresoradion.se/  7/5-28/5 2000.