söndag, augusti 21

Krig göder de rikas girighet

Det var väldigt länge sen nu jag träffade Karl-Olof. Faktum är att det var på Systembolaget i Bollmora. Där trängde han sig fram i kön, lite ovårdad, lite tandlös och lite högröstad. Och när han fick syn på mig skränade han till lite extra och morsade glatt.

Han tillhörde då de så kallade Skarpnäcksgubbarna. Men på 60-talet var han ung, ofördärvad och radikal. Ja, han medverkade rentav i en diktbok. Tänkte på den, när jag nyligen läste om en mycket mäktig kvinna, banken SEB:s vd Annika Falkengren. På tio år har hon tjänat 146 miljoner kr. För oss valiga svennar, vi som spanar efter extrapriser på falukorven, verkar det obegripligt. Men det gör henne enligt pressen till världens åttonde mäktigaste kvinnliga företagsledare. Ett motvilligt grattis!

Det är då jag kommer ihåg två rader från Karl-Olofs dikter:

Jag vill gå in på banken och ropa:
Kredit åt revolutionen!

Samtidigt läser jag om att elitspelare i fotboll strejkar i Spanien. Hur många ytterligare miljoner kr dessa mångmiljonärer kräver vet jag inte. Men jag vet att Spanien är ett euroland med stora ekonomiska problem. Och jag har märkt, att elitidrott nästan oftare numera handlar om pengar än prestationer.

I Tyresö är vi med rätta stolta över vårt lag i damfotboll. Det är ett av det allra bästa i Sverige. I våras intervjuade jag på Tyresöradion en av de duktiga tjejerna i Tyresö FF. Hon heter Jennifer Egelryd och henne frågade jag bland annat om vilka flera i laget var från Tyresö. Fick då veta att hon var den enda, de andra var köpta med okända summor från andra ställen.

Nu är jag väl förstås en slags Fred Flinta, hopplöst akterseglad. När jag i unga år under 12 år spelade fotboll var vi tacksamma om vi fick en läsk i halvtid och inte behövde betala resan till bortamatcherna. Den tiden förefaller nu vara yngre stenåldern. I dag är idrotten i guldåldern, det vill säga också där är det pengar som gäller och avgör.

Lite fartblind blir man om man tittar på de astronomiska summor som skattebetalare världen över pungar ut till sina militärer. Det är nog inte bara jag som minns vilka förhoppningar vi för 20 år sedan hade på en nedrustning efter kommunismens fall i Östeuropa. Men i stället har upprustningen fortsatt, inte minst i USA. Den mäktiga vapenindustrin är rik nog att utöva ett oemotståndligt tryck på politikerna genom att ständigt larma med nya fiendebilder.

Visst hände förfärliga saker i USA den 11 september 2001. Cirka 3000 oskyldiga människor dödades. Fast i förhållande till ländernas folkmängd var det relativt sett flera som dödades i Norge den 22 juli 2011. USA svarade med kriget mot terrorismen, ett slags korståg nästan i stil med den norske massmördarens märkliga idéer. Är det 100 eller 500 gånger så många människor än antalet dödade den 11/9 som dödats i USA:s krig de senaste tio åren, inte minst i Irak och Afghanistan?

Krig är ett helvete för massor av vanliga människor men för militärer i karriären och vapenindustrins ägare kan krig vara gefundenes Fressen. Supermakten USA har nu ekonomiska problem med en häftig skuldkris. Landets starka högerkrafter vill inte höja skatterna för de rika utan skyller krisen på de sociala utgifterna för de sämst ställda. Däremot tycks de inte vilja skära i USA:s enorma militärutgifter.

Radio Tuffs Hampus Eckerman har en tuff blogg, www.motbilder.se Där finns två staplar som illustrerar olika länders militära kostnader. Den ena visar USA:s militära utgifter. Den andra är faktiskt lika hög trots att den visar de sammanlagda militärutgifterna för de 16 näst mest rustade länderna. På platserna 2-7 efter USA i fråga om militärt slöseri kommer i tur och ordning Kina, Ryssland, Storbritannien, Frankrike, Japan och Tyskland.

Den numera bortglömde ungersk-amerikanen Albert Szent-Györgyi fick Nobelpris 1937, två år före andra världskrigets utbrott. Han hade erfarenheter från första världskriget och i sin bok med den betecknande titeln ”The Crazy Ape” (1970) berättar han, att han bad sin mäklare att inte köpa vapenaktier för Nobelpengarna. Han konstaterar sedan att han på några år därför förlorade sina pengar.

I Tuff säljer vi kort, handritade av elever vid de Tuff-finansierade indiska skolorna. På några av dem finns det här kloka påståendet:

The earth has enough for everyone's NEED, but not for everyone's GREED.

Snikenheten i den kristna delen av världen är minst lika hög som i andra delar. Men kanske skämtade Jesus bara till, när han varnade rika människor hur svårt det skulle vara för dem att komma in i hans himmel?
-------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff nr 1296











Inga kommentarer:

Skicka en kommentar