Härom veckan ringde Jonathan Leman från Expo och frågade mig gång på gång på gång varför jag sagt att Paul Rassinier var en "modig sanningssägare". Expo håller på med ett temanummer om "förintelseförnekare", ett löjligt kvasireligiöst ord, som påminner om inkvisitionens förföljelse av alla som inte till 100 procent stödde den rätta läran.
Nu kommer jag alltså att bli uthängd igen. Senast var det 1997 när Expressen hade en ovanligt lögnaktig helsidesartikel om mig med rubriken "Han är Ahmed Ramis hantlangare". Fotot av mig där var lika gement som smart, för bakom mig på väggen sågs en tavla med en bedjande muslim. Läsarna trodde förstås att den fanns på min vägg här hemma. Men jag är religiöst obegåvad. Den hade plåtats fem år innan av en DN-fotograf, så det var ironiskt nog i Expressens egna korridorer den hade tagits.
Upptäcker nu att det var i en krönika i Radio Tuff från 2006, som också publicerades i Tidskrift för Folkets Rättigheter, som jag distade mig till att kalla Rassinier för "ett modigt sanningsvittne". Han vågade kort efter kriget sätta sitt goda rykte på spel genom att påstå, att det inte fanns någon gaskammare i Buchenwald, där han själv varit fånge. Hade jag som tonåring träffat honom hade jag sluppit att liksom alla andra historielärare till många årgångar elever lära ut propagandalögnen att i Buchenwald gasades en massa fångar till döds.
Här kommer texten från 2006, från vilken våra dagars medialt uppbackade häxjägare nu rycker ut några få ord ur sina sammanhang:
ÅSIKTSFÖRFÖLJELSE OCH HYCKLERI OCKSÅ I VÄST
I förra veckans Radio Tuff intervjuades journalisten Birgul Özbaris, som nu finns i Sverige. Hemma i Turkiet hotas hon av ett långt fängelsestraff. ”Brottet” är att hon har ”alienerat folket från militären”. Hon har nämligen dristat sig att skriva om värnpliktsvägran. Svenska Freds kampanjar berömvärt för hennes skull
I torsdags utsågs den turkiske författaren Orhan Pamuk till årets mottagare av Nobels litteraturpris. Nyligen har han stått under åtal i Turkiet. ”Brottet” är att han vid en intervju för en schweizisk tidning hade sagt, att 30 000 kurder och en miljon armenier under första världskriget dödades i Turkiet. Det finns någon konstig turkisk lag om att man inte får kränka den turkiska armén eller ”turkiskheten”.
Den 13 december 2005 förekom i franska tidningar ett upprop från historiker och akademiledamöter. Bland undertecknarna fanns den också i Sverige uppmärksammade historieprofessorn Pierre Vidal-Naquet. De ville värna om historievetenskapens frihet. Alltså slog de fast att ämnet historia inte är en religion eller en moralisk instans, inte heller får vara en slav under innetrenderna. Starkt framhöll de att historievetenskapen inte får bli föremål för domstolarna: ”Vi kräver avskaffande av dessa lagar, som är ovärdiga en demokratisk regim”.
Men trots denna vakthållning av fackhistoriker kring demokratiska självklarheter finns ännu i Frankrike och andra EU-länder konstiga lagar, som inskränker yttrandefriheten och rätten att fritt få framlägga sina historiska forskningsresultat. Och flera tycks det bli. I onsdags (11/10) beslöt det franska parlamentets underhus att det nu skall bli straffbart att ”förneka turkarnas folkmord på armenier”. Den kommande lagen, som dock först måste godkännas av överhuset (senaten) , är en pinsam motsvarighet -- fastän åt motsatt håll-- till Turkiets förbud mot att alltför mycket föra armeniernas grymma öde på tal.
Flera folk håller sig med offermyter, alltså berättelser som nästan fått religiös status. De handlar om det egna folkets lidanden, innehåller alltid en kärna av sanning men ofta också stora överdrifter, främst om antalet offer, och en oförsonlig demonisering av gärningsmännen och deras folkgrupp. Ve den som ifrågasätter någon del av myterna! Han anklagas genast för att ”förneka” alla grymheterna. ”Förnekelse” är ju ett typiskt begrepp från inkvisitionens tid, fastän det då kallades för kätteri. Man behövde inte alls vara antikristlig, bara i någon detalj ha en annan uppfattning än det katolska etablissemanget för att hamna i tortyrkamrarna och på kättarbålen. I dag finns mindre drastiska metoder att straffa avvikare också här i väst.
För sex år sen intervjuade jag Jonas Linderholm, gymnasielärare i Södertälje. Han hade hamnat i blåsväder för en uppsats om assyriernas öde 1915 i Turkiet. Själva säger de att en halv miljon av dem då dödades av turkarna. Linderholm fann, att enligt folkräkningar 1914 fanns det bara 200 000 assyrier i Turkiet. Han menade också att många assyrier hade dött av svält och umbäranden under flykt. Han reducerade mytens halva miljon dödade till en tiondel, om jag minns rätt.
Det skulle han inte ha gjort. Assyriska föreningar i Södertälje och på riksplanet larmade om att han var historieförfalskare –ett ord som med mediernas hjälp fått stor sprängkraft—och att han hade kränkt sina assyriska elever. Därför krävde de hans avgång i lärarbristens Södertälje. Diverse politiker ojade sig trendriktigt men jag vill minnas att han klarade sig.
Häromveckan (4/10) fanns i Dagens Nyheter en pytteliten notis under rubriken ”Förnekare fälld”. Den handlade om att den 77-årige franske professorn Robert Faurisson nu i sitt hemland hade dömts till tre månaders fängelse villkorligt och 70 000 kr i böter för ett uttalande. Det sägs inte vad han hade sagt, bara att uttalandet gjordes för en tidning i Iran, av alla ställen, och att han hade ”förnekat Förintelsen”, detta lika vanliga som luddiga uttryck. Mullorna i Iran har (här gäller det akta sig för att inte bli anklagad för islamofobi av ”kränkta” troende) knappast utmärkt sig för någon passion för yttrandefriheten, men nu garvar de nog gott och skadeglatt åt det västliga hyckleriet.
Faurisson har gång på gång åtalats i Frankrike trots landets stolta frihetstraditioner, inte för att han varit kriminell i någon rimlig mening eller uppmanat till våld eller hetsat mot medmänniskor utan för att han vågat uttala och publicera avvikande uppfattningar om andra världskriget. Dessutom har han flera gånger misshandlats av politiskt indoktrinerade huliganer utan att de fällts och utan att våra annars så frihetsälskande medier velat visa bilder på hans söndermosade ansikte.
När Dagens Nyheters Maciej Zaremba inledde det framgångsrika drevet mot Ordfront Magasin genom att fördöma Diana Johnstone visade det sig att han inte ens hade läst hennes bok ”Dårarnas korståg”, som var ett försök att nyansera den ensidiga mediebilden av krigen i Jugoslavien. Ett liknande öde har drabbat Faurisson, för hur många har bekvämat sig att läsa honom? De allra flesta har fått sin information från Faurissons argaste vedersakare, normalt en vinklad och usel källa.
Därför tror de flesta, att han inte låtsas om nazisternas rasism och många koncentrationsläger. Faurisson vet nog mera om lägren än de allra flesta journalister, ja mera än många av våra professorer. Hans föregångare och inspirationskälla Paul Rassinier var aktiv i den franska motståndsrörelsen under den tyska ockupationen, hjälpte judar att fly till Schweiz, tillfångatogs och misshandlades av Gestapo och hamnade 1943-1945 i Buchenwald och Dora. Rassinier var socialist och pacifist, men som modig sanningssägare – också efter kriget--gick han mot strömmen och blev varg i veum.
Faurisson hävdar, att massor av judar omkom av svält och sjukdomar i vidriga nazistläger, blev avrättade, skjutna som gisslan och dödade som partisaner i öst eller dödade av allierade terrorbombningar mot tyska civila mål. Han förföljs och förtalas för att han anser att källorna för studiet av gaskamrarna i till exempel Auschwitz är otillförlitliga. Det är i väst lika hädiskt som det i öst är att karikera profeten Muhammed.
Möjligen har han lika fel som vi alla historielärare hade, när vi i åratal lärde ut att tyskarna gasade ihjäl hela fyra miljoner människor i Auschwitz, att de också gasade ihjäl massor av människor i Buchenwald, Dachau och andra hemska läger i egentliga Tyskland, att de gjorde tvål och lampskärmar av sina dödade offer, att de massmördade polacker i Katynskogen och liknande skrönor. Men alla vi som spred dessa politiskt korrekta historieförfalskningar till miljoner tonåringar har klarat oss bra. Först när vi berättar om våra misstag tar vi en risk, en märklig följd av ett närmast fundamentalistiskt åsiktsklimat
Ännu sämre än för Faurisson har det gått för den brittiske historikern David Irving. I vintras dömdes han av en österrikisk domstol till tre års fängelse –för något han sade om Auschwitz för sjutton år sedan.
Det här är egentligen två typiska fall för Amnesty och andra människorättsorganisationer, som säger sig slå vakt om friheten att yttra sig och rätten att framföra även oönskade åsikter och forskningsresultat. Men det har varit generande tyst om dessa åsiktsdömda, också bland historiker och annars liberala opinionsbildare.
Ändå måste jag göra två erkännanden. Vore jag historiker i karriären och beroende av forskningsanslag hade jag kanske fegt hållit tyst, liksom om jag vore journalist på den dominerande svenska mediekoncernen. Att jobba gratis för Radio Tuff sedan 21 år är en förmån, som gör mig så fri och oberoende, att jag inte behöver hålla käften. Jag tillhör inte dem som vill bli så rika och giriga att de inte ens vill betala TV-licensen.
---------------------------------------------------------
Åke Sandin 2006-10-15
Också publicerad i Tidskrift för Folkets Rättigheter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar