(Monica Schelin (=M) intervjuar Åke Sandin (=Å) i Radio Tuff nr 1275)
M: Du har gjort ungefär 7000 radiointervjuer. Lessnar du aldrig?
Å: Det är väldigt roligt att träffa och prata med människor, inte minst de så kallade vanliga, som ofta är helt fascinerande, när man får intervjua dem. Och kändisarna är ju så exponerade i alla medier ändå.
M: Är det inget i ditt frivilliga radiojobb som är otrevligt.?
Å: Det skulle i så fall vara att det är jobbigt att få tag på folk på telefon. Och ibland glömmer vederbörande bort att infinna sig på avtalad tid och plats. Bara en enda gång under mina tusentals intervjuer har jag träffat på en typ, som uppförde sig egendomligt illa, men det ska jag kanske berätta om senare om vi får tid.
M: På Succékanalen 91,4 är du ju en mysgubbe, men som programledare och krönikör i Radio Tuff har du bidragit till att det programmet gör skäl för sitt tuffa namn. Du är inte alltid så ”mainstream” utan vågar sticka ut huvet även i motvind. Är du modig eller vadå?
Å: Nä, jag är väl ungefär lika feg som alla andra. Kanske har min norrländska uppväxt lärt mig att man inte ska fjäska för ”storgubba”, som man sa där uppe. Och eftersom jag jobbat gratis med radion hela tiden behöver jag inte som professionella mediemänniskor tänka på lön och befordran utan är helt oberoende. Behöver inte vara medlem av ”traska-patrullo-patrasket”, som jag uttryckte det i en Pax-krönika för länge sedan.
M: Som dissident har du väl fått en massa ovett av alla rättrogna?
Å: Jovisst, redan när jag var i fängelse som vapenvägrande sergeant antog mina annars trevliga medfångar att jag nog var en skum kommunist. Rysskräcken var ju oerhört stark och utbredd av medierna under det kalla krigets frostigaste tid. Och när vi i Tuff under Vietnamkriget tog hand om många amerikanska desertörer kom det otäcka hotelsebrev, fegt anonyma förstås. Bättre blev det inte när medierna varje vecka larmade om att sovjetiska ubåtar vimlade i våra vatten. När jag då använde normal källkritik kallades jag Moskvalakej av folk utan sakargument. Nu när vi ubåtsdissidenter i stort sett har fått rätt iakttar de ensidigt hjärntvättade en generad tystnad i den frågan.
M: Men 1997 på en helsidesrubrik i Expressen kallades du ”Ahmed Ramis hantlangare”?
Å: Den gången blev jag enormt förvånad över ett en stor tidning kunde skriva en så vinklad och lögnaktig artikel. Det som smärtade mig mest var att tidningen gement smädade Tuff på självaste ledarsidan genom att kalla TUFF för TASK, Tyresö Antisemit- och Krigsförening. De stödde sig på en lögn i sin egen artikel, nämligen att jag var Tuffs ordförande. Jag var inte ens med i styrelsen på den tiden. Uppgiftslämnare var Svenska Kommittén mot Antisemitism. Skrev till dem och frågade efter exempel på min förmenta antisemitism. De hittade förstås inget, så de bevärdigade mig inte med något svar. Fast Expressen bör ha beröm för sitt skickligt propagandistiska sätt att vilseleda genom bilder. Bakom ett foto av mig –religiöst obegåvad-- syntes en tavla med en bedjande muslim. Läsarna trodde förstås att den fanns på min vägg här hemma. Men fem år tidigare hade den tagits av en DN-fotograf, så det var ironiskt nog i Expressens egna korridorer den hängde.
M: Men du har ju faktiskt intervjuat Rami?
Å: Ja, det är en av 7000 intervjuer. Det var 1992, när medierna upprört berättade om Ramis kommande ”världskongress” –en pressanka-- med otäcka revisionister, av innefolket stämplade som ”förnekare”, ett kvasireligiöst ord som påminner om inkvisitionen. Jag ringde då tre företrädare för Svenska Kommittén mot Antisemitism för intervjuer. Men de hade inte tid med en frivilligt producerad radiokanal, för större medier åt ju då ur deras händer. Då slumpade det sig så, att Rami var fransklärare på kvällarna i samma Tyresöskola som radiostudion finns i. Alltså intervjuade jag honom i stället. Tur att ingen lade märke till hans fräna kritik av muslimska regimer och länder och att han inte sade något liknande om Israel. Då hade jag väl hamnat i fängelse igen. Häxjägare tar ut någon detalj för att brännmärka men tystar noga ned allt som kan motsäga deras syfte. Jag har intervjuat en massa människor, vilkas åsikter jag ingalunda delar. De som använder det gamla skamgreppet guilt by association verkar lite korkade, om de tror att en intervjuare alltid har samma åsikter som den intervjuade.
M: Är du inte en sån där skum historieförfalskare, Åke Sandin?
Å: Hoppas inte det. Men jag har tidigare ett långt syndaregister i det ämnet. Som lärare för vuxengymnasister och många årgångar tonåringar lärde jag i antinazistiskt nit ut, att de otäcka tyskarna mördade många tusen polacker i Katyn och andra ställen. Nu vet vi att dessa massmord utfördes av sovjetiska NKVD. Jag berättade så att elevernas öron fladdrade, att tyskarna gjorde tvål och lampskärmar av sina dödade offer. Det fanns läromedel som påstod det, men i dag har det avslöjats som en propagandamyt. Berättade också om alla dem som dödades i Dachaus och Buchenwalds gaskamrar, för så stod det i historieböckerna till och med på universitetsnivå. Också det har avslöjats som en propagandalögn Mina elever fick veta att 4 miljoner gasades ihjäl i Auschwitz, men efter kommunismens fall 45 år efter kriget uppdagades det att det inte på långt när var så många. Här finns inte tid att erkänna andra liknande misstag. Ingen har dock förebrått mig för dem, eftersom alla andra historielärare, historiker, för att inte tala om alla medier, bredde på tjockt i tidens anda med andra föga underbyggda historiebilder.
M: Men på sistone har du väl också figurerat som ”förintelseförnekare”.
Å: Ja märkligt nog, för egentligen är det snarare tvärtom. Jag brukar tala om ”judarnas i sanning grymma öde under kriget”. Men jag har som fredsaktivist inte nöjt mig med det utan också berättat om några av alla förbrytelser och allt massdödande som begicks mot ryssar, tyskar, japaner, kineser med flera, ja också de 3 miljoner bengaler som svalt ihjäl 1943 som en indirekt följd av de brittiska kolonialherrarnas krig. Dessa folk var också människor. Alla talar om att ”det är segrarna som skriver historien”, men de flesta aktar sig sedan för att granska den ensidiga historiebild som då blir den allenarådande. Några gånger har jag sammanfattat min inställning så här: Tyskarna begick tillräckligt många krigsförbrytelser för att vi inte ska behöva beljuga dem och hitta på nya illdåd. Men tillräckligt många förbrytelser begicks också mot tyskarna och andra för att vi inte ska fortsätta att tiga om dem. Synd att ingen granskar alla ”förintelsenedtystare”. Brukar citera teologen Norbert Buske: "Skuld och elände låter sig icke kvittas mot varandra, de adderar sig, de hopar sig. Den som nämner krigsoffer från den ena sidan men förtiger den andra sidans offer, den som beträffande dödandet skiljer på rättfärdiga och orättfärdiga har ännu inte förstått mycket av krigets egentliga elände."
M: Tänker du trots alla påhopp fortsätta att gå motvinds?
Å: Ska försöka, trots allt. Snålblåsten gör mig så brunbränd och dessutom hårdhudad, så varför inte?
------------------------------------------
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1275) 24/10-7/11.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar