”Förnekelse” är ett typiskt begrepp från inkvisitionens tid, fastän det då kallades för kätteri. Man behövde inte alls vara antikristlig, bara att i någon detalj ha en annan uppfattning än det katolska etablissemanget för att råka illa ut.
På 90-talet besökte jag i Hedemora fredsaktivisten Olavi Veijalainen. Han hade varit finländsk soldat i det han kallade ”det kalla helvetet vid Petsamo” Jag intervjuade honom för Radio Tuff. Han berättade att en natt hade hans enhet anfallits av en numerärt överlägsen rysk styrka. Finländarna låg och väntade i vita överdragskläder. Ryssarna kom stormande i mörka kläder. De syntes så bra mot snön att finländarna lätt kunde se dem och meja ner dem i massor. Olavis kommentar var:
”Det var jävla synd om ryssarna”
Just med denna replik som rubrik skrev jag en krönika fredstidningen Pax (nr 2-1996). Den slutade med orden:
”Andra världskriget drabbade ryssar, polacker och tyskar fruktansvärt hårt. Men dessa folk har varit dåligt representerade i Hollywood eller i den mediala lobbyverksamheten. Inga svenska skattepengar satsas på minnesmonument eller skolföreläsningar om dessa 20-30 miljoner förintade. Ingen varnar oss för att glömma dem. Hur skulle vi förresten kunna det? De har ju knappast varit ihågkomna.”
Döm om min förvåning när just dessa rader togs som enda ”bevis” på att jag var ”förintelseförnekare”. Väldigt konstigt, eftersom jag ju hade ömkat -- låt vara sällan nämnda -- miljonförintelser av tre folk under det förbannade andra världskriget. Men jag blev faktiskt uthängd på en stor amerikansk-judisk hemsida med titeln ”Denying the Holocaust”. De tyckte kanske att jag hade haft den dåliga smaken att också beklaga miljoner offer, som var sketna gojim i de rättrognas ögon. Men jag tror på alla människors lika värde oavsett religion och etnicitet.
Sedan har det fortsatt. 1997 hade Expressen en helsida om mig under rubriken ”Han är Ahmed Ramis hantlangare”. Den var full av lögner. Främst nämnde den upprört att jag inte trodde på att tyskarna hade framställt tvål och lampskärmar av sina dödade judar. Det hade jag dristat mig att skriva redan då, men i dag håller alla historiker med mig.
En av lögnerna i Expressens artikel var att jag 1997 var Tuffs ordförande. Det hade jag inte varit sedan många år och då var jag inte ens med i Tuffs styrelse. Men tidningens ledarsida trodde okritiskt på sin påhittige medarbetare. Den tvålade till TUFF, förkortning för Tyresö Ulands- och FredsFörening, genom att kalla föreningen för TASK, Tyresö Antisemitiska KrigsFörening. Redaktörerna för Der Stürmer och Pravda måtte i sina gravar ha garvat förnöjt men kanske avundsjukt.
Ändå måste jag motvilligt uttrycka min beundran för Expressen för dess skicklighet att förleda sina läsare. På dess helsida om mig fanns ett stort foto. På väggen bakom mig syntes en bild av en bedjande muslim. Läsarna trodde förstås att den hängde på min vägg här hemma och att jag var en hängiven muslim. Men jag är religiöst obegåvad. Det ironiska var att den plåtats fem år tidigare i just Dagens Nyheters och Expressens egna korridorer.
För några veckor sedan ringde en Jonathan Leman från tidningen Expo. Han frågade gång på gång, varför jag hade betecknat Paul Rassinier som ”en modig sanningssägare”. (Radio Tuff 2006-10-15 och i Tidskrift för Folkets Rättigheter nr 3-4/2006.) Rassinier var socialist och pacifist och med i den franska motståndsrörelsen under kriget. Han häktades av Gestapo och hade 19 månaders helvete i lägren Buchenwald och Dora. Överlevde med nöd och näppe men hyllades efter hemkomsten. Men när han läste vad andra medfångar i tidens anda skrev, ja till och med ljög om att det hade funnits gaskamrar för massavlivning av människor i Buchenwald, skrev han böcker, där han ärligt men inopportunt gick motströms. Han förföljdes och åtalades.
Nu blir jag väl uthängd igen. Men jag tänker fortsätta att berätta om alla nedtystade förintelser och avslöja gamla propagandalögner
Åke Sandin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar