CHURCHILLS GLORIA FLAGNAR

Winston S Churchill utsågs till Europas störste statsman under 1900-talet. Han var en så skicklig retoriker att Svenska Akademien 1953 gav honom nobelpriset i litteratur. Och många av oss beundrade honom som en festlig typ, den cigarrökande och whiskydrickande brittiske ädlingen.

För sju veckor sedan hade min krönika i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff rubriken ”Karl XII, Churchill och verkliga hjältar”. Där sades bland annat:

”Nyligen utkom en bok av den kvinnliga indiska toppfysikern Madhusree Mukerjee. Den har titeln Churchill’s Secret War. Hon skriver om den i väst nedtystade svälten i Brittiska Indien 1943, då ca tre miljoner människor dog och Calcuttas gator var fulla av lik och svältande stackars människor. Hon har funnit, att Churchill vägrade att skicka matleveranser till de svältande bengalerna. Och inte nog med det, så menar hon att han genom sin avsky för Nehru och andra i den indiska frihetsrörelsen, till exempel Gandhi, som han stämplade som ’en halvnaken apa’, starkt bidrog till det otäcka blodbad som Indien drabbades av efter frigörelsen 1947.”

I den brittiska tidningen The Independent (28/10 2010) skriver nu Johann Hari under rubriken “Not his finest hour: The dark side of Winston Churchill”. Där förklarar han varför Barack Obama avlägsnade den byst av Churchill, som George W Bush hade placerat i Vita huset. Obamas farfar, kenyanen Hussein Onyango Obama, fängslades på 1950-talet av brittiska kolonialherrar under Churchills sista period som premiärminister och torterades så svårt att han aldrig riktigt återhämtade sig.

Det är i en recension av den unge engelske historikern Richard Toyes bok ”Churchill’s Empire”, som Johann Hari berättar detta. Den är full av information om hur Churchill föraktade färgade folk, skröt med att själv ha dödat ”vildar” i Sudan, och att han svamlade om ”det minimum av lidande” som brittiska koncentrationsläger orsakade civila boer av vilka 28 000 dog, de flesta barn. Han tyckte det var okej att 115 000 afrikaner sattes i koncentrationsläger, där 14 000 av dem dog och han var irriterad över att ”kaffrer tilläts skjuta på vita män”. Ja, han uttryckte sin övertygelse om att ”det ariska släktet var utsett att triumfera”.

När kurderna på 1920-talet gjorde uppror i det av britterna behärskade Irak uttalade Churchill, då kolonialsekreterare, de ofta citerade orden: ”Jag är en stark anhängare av att använda giftgas mot ociviliserade stammar”. Irak blev efter första världskriget en konstgjord brittisk skapelse med olika folk och religioner, vilket än i dag som bekant vållar stora bekymmer.

När Mahatma Gandhi startade sin icke-våldsliga kampanj för ett fritt Indien gick Churchill i taket: ”Gandhi borde bli bunden till händer och fötter och lagd på Delhis gator och sedan trampad på av en enorm elefant med den nye brittiske vicekungen på dess rygg!” Och när motståndet i Indien ökade, sa han: ”Jag hatar indier. De är ett avskyvärt folk med en djurisk religion.” Undra på att Churchill numera får en stor del av skulden till att tre miljoner bengaler bara under 1943 dog av svält i Brittiska Indien. Men Churchill tyckte det var indiernas eget fel, ty ”de fortplantade sig som kaniner”

Samma dag (28/10) som Johann Hari i The Independent skriver om den nya Churchillboken kommer BBC:s Indienkorrespondent Soutik Biswas med en rapport med titeln ”How Churchill ’starved’ India” om indiskan Madhusree Mukherjees bok ”Churchills Secret War” om svälten 1943 i Bengalen. Men i ingen av dessa artiklar sägs att den största statsmannen under 1900-talet också var en varm vän av etnisk rensning, numera en svår förbrytelse enligt Haag-domstolen. Inte heller var han någon anhängare av det mångkulturella samhället. Så här sade Churchill i det brittiska parlamentet 1944:

”Fördrivning är metoden, som såvitt jag kan se, kommer att bli högst tillfredsställande och varaktig. Inte längre kommer det att vara någon folkblandning, som kan orsaka ändlösa svårigheter. (....) En total rensning kommer att göras. Jag är inte oroad av dessa stora folkförflyttningar, som under nutida förhållanden är möjligare att utföra än någonsin”

I Potsdam 1945 bestämde Churchill tillsammans med sin vapenbroder Stalin att ”clean sweep” skulle ske av alla tyskar i Ostpreussen, Schlesien, Hinterpommern, Sudetområdet och längs nedre Donau, där deras förfäder bott i århundraden. 14 miljoner civila tyskar etniskt rensades, av vilka ca 2 miljoner dog på kuppen, många flickor och kvinnor efter massvåldtäkter.

I dag blir också seriösa Israelkritiker stämplade som otäcka antisemiter i våra följsamma medier. Vad tycker de då om Churchill som i Sunday Herald 1920 under rubriken ”Zionism versus Bolshevism” varnade för judar som Karl Marx, Trotsky, Bela Kun, Rosa Luxemburg och Emma Goldman och talade om judarnas ”världsvida konspiration att ta över civilisationen” eller att de hade varit ”drivkraften i varje underjordisk rörelse under 1800-talet”?

Självklart bör Churchill bedömas som ett barn av sin tid och dess gängse fördomar, född 1874 (död 1965) som han var. Det är lätt för oss sentida att anakronistiskt och därmed kanske orättvist tycka att han var insnöad. Å andra sidan skulle svenskar eller andra som förr i världen uttryckte sig lika rasistiskt och krigiskt för alltid ha blivit fastnaglade vid skampålar av våra lika trendiga som historielösa medier.

-----------------------------

Åke Sandin

PS: Hela artikeln av Johann Hari finns på http://www.independent.co.uk/news/uk/politics/not-his-finest-hour-as-a-young-man-churchills-views-on-race-and-democracy-beggared-belief-2118317.html

Soutik Biswas’ rapport till BBC kan läsas på http://www.bbc.co.uk/blogs/thereporters/soutikbiswas/

Om komprometterande Churchillcitat se också en artikel i The Guardian 2002 på http://www.guardian.co.uk/g2/story/0,3604,849122,00.html

Radio Tuff nr 1275 (24/10-7/11)

Här nedan kommer texter från Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFF (nr 1275) söndag 24 oktober kl 17 och sedan 4 ggr per dygn till den 7 november på 91,4 MHz och på webben www.tyresoradion.se , där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff och se många hundra omdömen om radion i fliken ”Sagt om 91,4”.

Välkommen du också med dina synpunkter! Ring mig på 08-712 4463 eller e- posta på ake.sandin@tyresoradion.se

PÅANNONS:
”Veckans rosor” delas ut till en gammal amerikansk sångstjärna, två lokaltidningar, en informatör på Svenska Afghanistankommittén, en kristen radiopratare, en gymnasielärare och en medarbetare i Radio Tuff.

Marianne Stiegers krönika har rubriken ”Ett hem på jorden”. Hon berättar hur det är att leva i kappsäck men tycker främst synd om alla krigs- och katastrofdrabbade hemlösa i olika länder.

I ett längre inslag med rubriken ”Med ansiktet mot snålblåsten” grillas Åke Sandin av Monica Schelin om hans tvivel på ryska ubåtar, hans historieförfalskningar, hans påstådda ”förintelseförnekelse” och hans eget uttryck ”förintelsenedtystanden”.

Hampus Eckerman om Angela Merkels kritik av integrationen, amerikansk regissör som undviker terrorhotade Europa, fredsaktivister portade från Lars Wilks föreläsning, obemannade flygplans konstruktör och de allt flera drabbade i Afghanistan.

Med ansiktet mot snålblåsten

(Monica Schelin (=M) intervjuar Åke Sandin (=Å) i Radio Tuff nr 1275)

M: Du har gjort ungefär 7000 radiointervjuer. Lessnar du aldrig?

Å: Det är väldigt roligt att träffa och prata med människor, inte minst de så kallade vanliga, som ofta är helt fascinerande, när man får intervjua dem. Och kändisarna är ju så exponerade i alla medier ändå.

M: Är det inget i ditt frivilliga radiojobb som är otrevligt.?

Å: Det skulle i så fall vara att det är jobbigt att få tag på folk på telefon. Och ibland glömmer vederbörande bort att infinna sig på avtalad tid och plats. Bara en enda gång under mina tusentals intervjuer har jag träffat på en typ, som uppförde sig egendomligt illa, men det ska jag kanske berätta om senare om vi får tid.

M: På Succékanalen 91,4 är du ju en mysgubbe, men som programledare och krönikör i Radio Tuff har du bidragit till att det programmet gör skäl för sitt tuffa namn. Du är inte alltid så ”mainstream” utan vågar sticka ut huvet även i motvind. Är du modig eller vadå?

Å: Nä, jag är väl ungefär lika feg som alla andra. Kanske har min norrländska uppväxt lärt mig att man inte ska fjäska för ”storgubba”, som man sa där uppe. Och eftersom jag jobbat gratis med radion hela tiden behöver jag inte som professionella mediemänniskor tänka på lön och befordran utan är helt oberoende. Behöver inte vara medlem av ”traska-patrullo-patrasket”, som jag uttryckte det i en Pax-krönika för länge sedan.
M: Som dissident har du väl fått en massa ovett av alla rättrogna?

Å: Jovisst, redan när jag var i fängelse som vapenvägrande sergeant antog mina annars trevliga medfångar att jag nog var en skum kommunist. Rysskräcken var ju oerhört stark och utbredd av medierna under det kalla krigets frostigaste tid. Och när vi i Tuff under Vietnamkriget tog hand om många amerikanska desertörer kom det otäcka hotelsebrev, fegt anonyma förstås. Bättre blev det inte när medierna varje vecka larmade om att sovjetiska ubåtar vimlade i våra vatten. När jag då använde normal källkritik kallades jag Moskvalakej av folk utan sakargument. Nu när vi ubåtsdissidenter i stort sett har fått rätt iakttar de ensidigt hjärntvättade en generad tystnad i den frågan.

M: Men 1997 på en helsidesrubrik i Expressen kallades du ”Ahmed Ramis hantlangare”?

Å: Den gången blev jag enormt förvånad över ett en stor tidning kunde skriva en så vinklad och lögnaktig artikel. Det som smärtade mig mest var att tidningen gement smädade Tuff på självaste ledarsidan genom att kalla TUFF för TASK, Tyresö Antisemit- och Krigsförening. De stödde sig på en lögn i sin egen artikel, nämligen att jag var Tuffs ordförande. Jag var inte ens med i styrelsen på den tiden. Uppgiftslämnare var Svenska Kommittén mot Antisemitism. Skrev till dem och frågade efter exempel på min förmenta antisemitism. De hittade förstås inget, så de bevärdigade mig inte med något svar. Fast Expressen bör ha beröm för sitt skickligt propagandistiska sätt att vilseleda genom bilder. Bakom ett foto av mig –religiöst obegåvad-- syntes en tavla med en bedjande muslim. Läsarna trodde förstås att den fanns på min vägg här hemma. Men fem år tidigare hade den tagits av en DN-fotograf, så det var ironiskt nog i Expressens egna korridorer den hängde.

M: Men du har ju faktiskt intervjuat Rami?

Å: Ja, det är en av 7000 intervjuer. Det var 1992, när medierna upprört berättade om Ramis kommande ”världskongress” –en pressanka-- med otäcka revisionister, av innefolket stämplade som ”förnekare”, ett kvasireligiöst ord som påminner om inkvisitionen. Jag ringde då tre företrädare för Svenska Kommittén mot Antisemitism för intervjuer. Men de hade inte tid med en frivilligt producerad radiokanal, för större medier åt ju då ur deras händer. Då slumpade det sig så, att Rami var fransklärare på kvällarna i samma Tyresöskola som radiostudion finns i. Alltså intervjuade jag honom i stället. Tur att ingen lade märke till hans fräna kritik av muslimska regimer och länder och att han inte sade något liknande om Israel. Då hade jag väl hamnat i fängelse igen. Häxjägare tar ut någon detalj för att brännmärka men tystar noga ned allt som kan motsäga deras syfte. Jag har intervjuat en massa människor, vilkas åsikter jag ingalunda delar. De som använder det gamla skamgreppet guilt by association verkar lite korkade, om de tror att en intervjuare alltid har samma åsikter som den intervjuade.

M: Är du inte en sån där skum historieförfalskare, Åke Sandin?

Å: Hoppas inte det. Men jag har tidigare ett långt syndaregister i det ämnet. Som lärare för vuxengymnasister och många årgångar tonåringar lärde jag i antinazistiskt nit ut, att de otäcka tyskarna mördade många tusen polacker i Katyn och andra ställen. Nu vet vi att dessa massmord utfördes av sovjetiska NKVD. Jag berättade så att elevernas öron fladdrade, att tyskarna gjorde tvål och lampskärmar av sina dödade offer. Det fanns läromedel som påstod det, men i dag har det avslöjats som en propagandamyt. Berättade också om alla dem som dödades i Dachaus och Buchenwalds gaskamrar, för så stod det i historieböckerna till och med på universitetsnivå. Också det har avslöjats som en propagandalögn Mina elever fick veta att 4 miljoner gasades ihjäl i Auschwitz, men efter kommunismens fall 45 år efter kriget uppdagades det att det inte på långt när var så många. Här finns inte tid att erkänna andra liknande misstag. Ingen har dock förebrått mig för dem, eftersom alla andra historielärare, historiker, för att inte tala om alla medier, bredde på tjockt i tidens anda med andra föga underbyggda historiebilder.

M: Men på sistone har du väl också figurerat som ”förintelseförnekare”.

Å: Ja märkligt nog, för egentligen är det snarare tvärtom. Jag brukar tala om ”judarnas i sanning grymma öde under kriget”. Men jag har som fredsaktivist inte nöjt mig med det utan också berättat om några av alla förbrytelser och allt massdödande som begicks mot ryssar, tyskar, japaner, kineser med flera, ja också de 3 miljoner bengaler som svalt ihjäl 1943 som en indirekt följd av de brittiska kolonialherrarnas krig. Dessa folk var också människor. Alla talar om att ”det är segrarna som skriver historien”, men de flesta aktar sig sedan för att granska den ensidiga historiebild som då blir den allenarådande. Några gånger har jag sammanfattat min inställning så här: Tyskarna begick tillräckligt många krigsförbrytelser för att vi inte ska behöva beljuga dem och hitta på nya illdåd. Men tillräckligt många förbrytelser begicks också mot tyskarna och andra för att vi inte ska fortsätta att tiga om dem. Synd att ingen granskar alla ”förintelsenedtystare”. Brukar citera teologen Norbert Buske: "Skuld och elände låter sig icke kvittas mot varandra, de adderar sig, de hopar sig. Den som nämner krigsoffer från den ena sidan men förtiger den andra sidans offer, den som beträffande dödandet skiljer på rättfärdiga och orättfärdiga har ännu inte förstått mycket av krigets egentliga elände."

M: Tänker du trots alla påhopp fortsätta att gå motvinds?

Å: Ska försöka, trots allt. Snålblåsten gör mig så brunbränd och dessutom hårdhudad, så varför inte?
------------------------------------------
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1275) 24/10-7/11.

Marianne Stieger: Ett hem på jorden

Kära lyssnare!
Efter sex veckors bortavaro ur min lägenhet har jag återvänt hem. I nybygget i Limhamn, dit jag flyttade för tre och ett halvt år sedan, har avloppsrören fått läggas om på grund av byggfusk. Då frågar jag mig: vad är det för klantiga hantverkare som gör sådant? Och varför upptäcks inte sådant byggfusk medan tid är?

Nu vill jag inte alls påstå att alla hantverkare är okunniga och slarviga. De flesta hantverkarna är både duktiga och fullt kapabla att bedöma sitt eget arbete. Men det jag anklagar byggherrarna för är deras snikenhet. Har man möjlighet att få ett uppdrag, så tar man det, även om man inte har kunnigt folk. Det är då outbildade och okunniga människor släpps loss på byggen. Och när det gäller rörläggning, ja, då finns goda chanser att dölja sitt fusk. Man häller bara på nästa lager betong. Och vips har man dolt alla problem. Resultatet – ja, det har jag fått erfara nu.

Förr i världen, för inte alls så länge sedan, krävdes det kommunal byggnadskontroll. Det ansågs dock dyrt och tidskrävande. Alltså avskaffade man den kontrollen. Idag kontrollerar varje hantverkare sitt eget arbete. Det går fort och sparar pengar. I förstone ja! Men sen då? Vad kostar inte det i lidande för den enskilde, när man måste ge sig iväg ifrån sitt hem i hela sex veckor och ibland ännu längre?

Inte nog med lidandet för den enskilde, det kostar; dessa reparationer kräver stora, jättestora summor. Men en gång i världen hade jag en mycket duktig lärare i historia och samhällskunskap på Fredrika Bremergymnasiet i Handen. Denne lärare lärde oss, till min stora fasa, att det är jättebra att krossa en fönsterruta, för det höjer bruttonationalprodukten. Jag vägrade inse det. För mig var det fråga om kapitalförstörelse. Men nej, även en krossad fönsterruta höjer bruttonationalprodukten. Och nu har denna produkt höjts med åtskilliga miljoner, allt medan vi stackars invånare i detta hus att fått flytta åt alla håll och kanter.

Själv har jag ju, som ni alla säkert har hört vid det här laget, varit ibland annat i Tyresö. Härliga, underbara Tyresö med sina ljuvliga svampskogar! Gissa om jag passade på att plocka trattkantareller och andra goda svampar i massor. Har man dessutom goda vänner som förser en med älgstek, inpackad i tidningspapper så den håller sig fryst tills man är hemma i Limhamn igen, ja, då ska jag väl inte klaga över att ha behövt lämna mitt hem i sex veckor.

Men en sak har jag tänkt på under alla dessa veckor, kära lyssnare. Jag har släktingar och vänner, varhelst jag har dragit fram med min rullande resväska. Det har inte gått någon nöd på mig. Men jag har under den här tiden tänkt intensivt på världens alla flyktingströmmar. Tänk att behöva ge sig iväg, ibland med bara en kvarts varsel, så som det var för de 14 miljoner tyskar, när Polen och Tjeckien utvisade dem vid andra världskrigets slut! Tänk på alla flyktingströmmar nu i Afghanistan på grund av kriget, eller som i Pakistan, när flodvågen drog fram! Tänk att som på Haiti på ett par sekunder förlora allt och behöva ge sig iväg ut på vägarna, utan mat, utan ägodelar, bara med det egna nakna livet! Eller som det var i Ungern för inte så länge sedan, när en miljökatastrof kastade ut människor från sina hem dit de förmodligen inte kan återvända på många, många år, om ens någonsin!

När jag igår låste upp dörren till mitt ännu något kaotiska hem grät jag av lycka, men också av sorg över all världens hemlösa. Det dröjer inte många veckor, så har vi jul. Låt oss tänka på alla hemlösa! Bjud in någon du känner som har det svårt! Skänk en slant till en behövande! Det finns miljoner av dem. Och kommer du inte på något eller någon – du, då finns det mangogram att köpa genom TUFF!

Och, kära lyssnare, tänk på er själva! Tänk på, hur lyckliga ni är som har ett hem! Ett hem på jorden – det är det värdefullaste vi människor har! Njut av det, hälsar från Limhamn

Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff nr 1275. 24/10-7/11 2010
.

ROSOR från RADIO TUFF (nr 1275) 24/10 2010 till....

....till den gamle amerikanske skådespelaren och sångstjärnan Harry Belafonte, som vid ett massmöte i Washington den 4 oktober bland annat sade; "Krigen i Irak och Afghanistan är omoraliska, samvetslösa och omöjliga att vinna."

....till lokaltidningarna Tyresö Nyheter och Mitt i Tyresö vecka 42. I TN finns en halv sida om Tyresöradion och Radio Tuff med foton av fem intervjuade (Se http://www.tyresonyheter.nu/14tn7.pdf ). Mitti tog in en insändare av Monica Schelin, ofta hörd här I Radio Tuff. Den har den utmärkta rubriken i medieskuggans Tyresö: ”ANVÄND TYRESÖ-RADION SÅ ATT DEN KAN LEVA VIDARE!” Där sägs också: ”Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff har hörts varenda vecka sedan 1985, förmodligen ett rekord för frivillig radio”

....till Informationssamordnaren på Svenska Afghanistankommittén Lasse Bengtsson, som i Aftonbladet (19/10) bland annat skriver: ”Vi har klarat oss helt utan militärt stöd i 28 år nu – dels har vi ett annat uppdrag än soldaterna har. Nämligen att, oavsett regim i landet, verka för det afghanska folket – i förtroendefullt samarbete med folket. Utan stöd från befolkningen kan inte ens Afghanistankommittén fortsätta att arbeta. På frågan om vi behöver stöd av militären, så svarar vi nej. Tvärtom – en sammanblandning mellan den militära insatsen och vår vore förödande. När till exempel amerikanska soldater, som nyligen skett, sätter upp en mobil klinik och delar ut egen sjukvårdsutrustning bredvid Afghanistan-kommitténs sjukhus i Maidan Shahr i den talibandominerade Wardak-provinsen, innebär det mycket stora problem för vår verksamhet. ’Jobbar ni ihop med amerikanska militären?’ Vi har förstås protesterat till amerikanerna.”
Lars Bengtsson skriver också, att Afghanistan har världens högsta barnadödlighet – 30 procent av ungarna blir inte ens fem år! Och på tal om de enorma pengar som satsas på militära insatser exemplifierar han felprioriteringen så här: ”En säker förlossning kostar 35 svenska kronor. En elev i en skola kostar 373 kronor om året. Det blir många säkra förlossningar– och många nya läskunniga barn med framtidstro – för samma kostnad som en enda soldat.”

....till den kristne debattören Bernt Jonsson, som i Sveriges Radios Obs (14/10) under rubriken ”Kan krig någonsin vara rättfärdigt?” bland annat sade. ”Syftet med läran om det rättfärdiga kriget må ha varit gott – att begränsa krigets skadeverkningar – men den är en vacker skrivbordsprodukt. I praktiken har denna lära under århundradenas lopp kommit att legitimera det ena kriget efter det andra. Den har därför åstadkommit mer skada än nytta.” Hela Bernt Jonssons text kan läsas på http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=4095644

....till förra gymnasieläraren i Haninge Birgitta Karlfeldt, som på ett jättefint sätt (18/10) inledde en träff i Tuffs samtalscafé Filosofika i det lika omfattande som svåra ämnet ”Onda och goda”

....till Hampus Eckerman, som nästan halva sitt liv varit en mycket uppskattad medarbetare, ett radikalt salt i Radio Tuff. Nyligen fyllde han jämnt (stort grattis!) och onsdagen den 10 november inleder han ett möte i Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80. Ämne: ”Hampus motbilder”, vilket anspelar på hans läsvärda blogg www.motbilder.se

Rassinier, modig motståndsman?

Härom veckan ringde Jonathan Leman från Expo och frågade mig gång på gång på gång varför jag sagt att Paul Rassinier var en "modig sanningssägare". Expo håller på med ett temanummer om "förintelseförnekare", ett löjligt kvasireligiöst ord, som påminner om inkvisitionens förföljelse av alla som inte till 100 procent stödde den rätta läran.

Nu kommer jag alltså att bli uthängd igen. Senast var det 1997 när Expressen hade en ovanligt lögnaktig helsidesartikel om mig med rubriken "Han är Ahmed Ramis hantlangare". Fotot av mig där var lika gement som smart, för bakom mig på väggen sågs en tavla med en bedjande muslim. Läsarna trodde förstås att den fanns på min vägg här hemma. Men jag är religiöst obegåvad. Den hade plåtats fem år innan av en DN-fotograf, så det var ironiskt nog i Expressens egna korridorer den hade tagits.

Upptäcker nu att det var i en krönika i Radio Tuff från 2006, som också publicerades i Tidskrift för Folkets Rättigheter, som jag distade mig till att kalla Rassinier för "ett modigt sanningsvittne". Han vågade kort efter kriget sätta sitt goda rykte på spel genom att påstå, att det inte fanns någon gaskammare i Buchenwald, där han själv varit fånge. Hade jag som tonåring träffat honom hade jag sluppit att liksom alla andra historielärare till många årgångar elever lära ut propagandalögnen att i Buchenwald gasades en massa fångar till döds.

Här kommer texten från 2006, från vilken våra dagars medialt uppbackade häxjägare nu rycker ut några få ord ur sina sammanhang:

ÅSIKTSFÖRFÖLJELSE OCH HYCKLERI OCKSÅ I VÄST
I förra veckans Radio Tuff intervjuades journalisten Birgul Özbaris, som nu finns i Sverige. Hemma i Turkiet hotas hon av ett långt fängelsestraff. ”Brottet” är att hon har ”alienerat folket från militären”. Hon har nämligen dristat sig att skriva om värnpliktsvägran. Svenska Freds kampanjar berömvärt för hennes skull

I torsdags utsågs den turkiske författaren Orhan Pamuk till årets mottagare av Nobels litteraturpris. Nyligen har han stått under åtal i Turkiet. ”Brottet” är att han vid en intervju för en schweizisk tidning hade sagt, att 30 000 kurder och en miljon armenier under första världskriget dödades i Turkiet. Det finns någon konstig turkisk lag om att man inte får kränka den turkiska armén eller ”turkiskheten”.

Den 13 december 2005 förekom i franska tidningar ett upprop från historiker och akademiledamöter. Bland undertecknarna fanns den också i Sverige uppmärksammade historieprofessorn Pierre Vidal-Naquet. De ville värna om historievetenskapens frihet. Alltså slog de fast att ämnet historia inte är en religion eller en moralisk instans, inte heller får vara en slav under innetrenderna. Starkt framhöll de att historievetenskapen inte får bli föremål för domstolarna: ”Vi kräver avskaffande av dessa lagar, som är ovärdiga en demokratisk regim”.

Men trots denna vakthållning av fackhistoriker kring demokratiska självklarheter finns ännu i Frankrike och andra EU-länder konstiga lagar, som inskränker yttrandefriheten och rätten att fritt få framlägga sina historiska forskningsresultat. Och flera tycks det bli. I onsdags (11/10) beslöt det franska parlamentets underhus att det nu skall bli straffbart att ”förneka turkarnas folkmord på armenier”. Den kommande lagen, som dock först måste godkännas av överhuset (senaten) , är en pinsam motsvarighet -- fastän åt motsatt håll-- till Turkiets förbud mot att alltför mycket föra armeniernas grymma öde på tal.

Flera folk håller sig med offermyter, alltså berättelser som nästan fått religiös status. De handlar om det egna folkets lidanden, innehåller alltid en kärna av sanning men ofta också stora överdrifter, främst om antalet offer, och en oförsonlig demonisering av gärningsmännen och deras folkgrupp. Ve den som ifrågasätter någon del av myterna! Han anklagas genast för att ”förneka” alla grymheterna. ”Förnekelse” är ju ett typiskt begrepp från inkvisitionens tid, fastän det då kallades för kätteri. Man behövde inte alls vara antikristlig, bara i någon detalj ha en annan uppfattning än det katolska etablissemanget för att hamna i tortyrkamrarna och på kättarbålen. I dag finns mindre drastiska metoder att straffa avvikare också här i väst.

För sex år sen intervjuade jag Jonas Linderholm, gymnasielärare i Södertälje. Han hade hamnat i blåsväder för en uppsats om assyriernas öde 1915 i Turkiet. Själva säger de att en halv miljon av dem då dödades av turkarna. Linderholm fann, att enligt folkräkningar 1914 fanns det bara 200 000 assyrier i Turkiet. Han menade också att många assyrier hade dött av svält och umbäranden under flykt. Han reducerade mytens halva miljon dödade till en tiondel, om jag minns rätt.

Det skulle han inte ha gjort. Assyriska föreningar i Södertälje och på riksplanet larmade om att han var historieförfalskare –ett ord som med mediernas hjälp fått stor sprängkraft—och att han hade kränkt sina assyriska elever. Därför krävde de hans avgång i lärarbristens Södertälje. Diverse politiker ojade sig trendriktigt men jag vill minnas att han klarade sig.

Häromveckan (4/10) fanns i Dagens Nyheter en pytteliten notis under rubriken ”Förnekare fälld”. Den handlade om att den 77-årige franske professorn Robert Faurisson nu i sitt hemland hade dömts till tre månaders fängelse villkorligt och 70 000 kr i böter för ett uttalande. Det sägs inte vad han hade sagt, bara att uttalandet gjordes för en tidning i Iran, av alla ställen, och att han hade ”förnekat Förintelsen”, detta lika vanliga som luddiga uttryck. Mullorna i Iran har (här gäller det akta sig för att inte bli anklagad för islamofobi av ”kränkta” troende) knappast utmärkt sig för någon passion för yttrandefriheten, men nu garvar de nog gott och skadeglatt åt det västliga hyckleriet.

Faurisson har gång på gång åtalats i Frankrike trots landets stolta frihetstraditioner, inte för att han varit kriminell i någon rimlig mening eller uppmanat till våld eller hetsat mot medmänniskor utan för att han vågat uttala och publicera avvikande uppfattningar om andra världskriget. Dessutom har han flera gånger misshandlats av politiskt indoktrinerade huliganer utan att de fällts och utan att våra annars så frihetsälskande medier velat visa bilder på hans söndermosade ansikte.

När Dagens Nyheters Maciej Zaremba inledde det framgångsrika drevet mot Ordfront Magasin genom att fördöma Diana Johnstone visade det sig att han inte ens hade läst hennes bok ”Dårarnas korståg”, som var ett försök att nyansera den ensidiga mediebilden av krigen i Jugoslavien. Ett liknande öde har drabbat Faurisson, för hur många har bekvämat sig att läsa honom? De allra flesta har fått sin information från Faurissons argaste vedersakare, normalt en vinklad och usel källa.

Därför tror de flesta, att han inte låtsas om nazisternas rasism och många koncentrationsläger. Faurisson vet nog mera om lägren än de allra flesta journalister, ja mera än många av våra professorer. Hans föregångare och inspirationskälla Paul Rassinier var aktiv i den franska motståndsrörelsen under den tyska ockupationen, hjälpte judar att fly till Schweiz, tillfångatogs och misshandlades av Gestapo och hamnade 1943-1945 i Buchenwald och Dora. Rassinier var socialist och pacifist, men som modig sanningssägare – också efter kriget--gick han mot strömmen och blev varg i veum.

Faurisson hävdar, att massor av judar omkom av svält och sjukdomar i vidriga nazistläger, blev avrättade, skjutna som gisslan och dödade som partisaner i öst eller dödade av allierade terrorbombningar mot tyska civila mål. Han förföljs och förtalas för att han anser att källorna för studiet av gaskamrarna i till exempel Auschwitz är otillförlitliga. Det är i väst lika hädiskt som det i öst är att karikera profeten Muhammed.

Möjligen har han lika fel som vi alla historielärare hade, när vi i åratal lärde ut att tyskarna gasade ihjäl hela fyra miljoner människor i Auschwitz, att de också gasade ihjäl massor av människor i Buchenwald, Dachau och andra hemska läger i egentliga Tyskland, att de gjorde tvål och lampskärmar av sina dödade offer, att de massmördade polacker i Katynskogen och liknande skrönor. Men alla vi som spred dessa politiskt korrekta historieförfalskningar till miljoner tonåringar har klarat oss bra. Först när vi berättar om våra misstag tar vi en risk, en märklig följd av ett närmast fundamentalistiskt åsiktsklimat

Ännu sämre än för Faurisson har det gått för den brittiske historikern David Irving. I vintras dömdes han av en österrikisk domstol till tre års fängelse –för något han sade om Auschwitz för sjutton år sedan.

Det här är egentligen två typiska fall för Amnesty och andra människorättsorganisationer, som säger sig slå vakt om friheten att yttra sig och rätten att framföra även oönskade åsikter och forskningsresultat. Men det har varit generande tyst om dessa åsiktsdömda, också bland historiker och annars liberala opinionsbildare.

Ändå måste jag göra två erkännanden. Vore jag historiker i karriären och beroende av forskningsanslag hade jag kanske fegt hållit tyst, liksom om jag vore journalist på den dominerande svenska mediekoncernen. Att jobba gratis för Radio Tuff sedan 21 år är en förmån, som gör mig så fri och oberoende, att jag inte behöver hålla käften. Jag tillhör inte dem som vill bli så rika och giriga att de inte ens vill betala TV-licensen.
---------------------------------------------------------
Åke Sandin 2006-10-15
Också publicerad i Tidskrift för Folkets Rättigheter

Propagandauttrycket ”förintelseförnekare” missbrukas.

”Förnekelse” är ett typiskt begrepp från inkvisitionens tid, fastän det då kallades för kätteri. Man behövde inte alls vara antikristlig, bara att i någon detalj ha en annan uppfattning än det katolska etablissemanget för att råka illa ut.

På 90-talet besökte jag i Hedemora fredsaktivisten Olavi Veijalainen. Han hade varit finländsk soldat i det han kallade ”det kalla helvetet vid Petsamo” Jag intervjuade honom för Radio Tuff. Han berättade att en natt hade hans enhet anfallits av en numerärt överlägsen rysk styrka. Finländarna låg och väntade i vita överdragskläder. Ryssarna kom stormande i mörka kläder. De syntes så bra mot snön att finländarna lätt kunde se dem och meja ner dem i massor. Olavis kommentar var:

”Det var jävla synd om ryssarna”

Just med denna replik som rubrik skrev jag en krönika fredstidningen Pax (nr 2-1996). Den slutade med orden:

”Andra världskriget drabbade ryssar, polacker och tyskar fruktansvärt hårt. Men dessa folk har varit dåligt representerade i Hollywood eller i den mediala lobbyverksamheten. Inga svenska skattepengar satsas på minnesmonument eller skolföreläsningar om dessa 20-30 miljoner förintade. Ingen varnar oss för att glömma dem. Hur skulle vi förresten kunna det? De har ju knappast varit ihågkomna.”

Döm om min förvåning när just dessa rader togs som enda ”bevis” på att jag var ”förintelseförnekare”. Väldigt konstigt, eftersom jag ju hade ömkat -- låt vara sällan nämnda -- miljonförintelser av tre folk under det förbannade andra världskriget. Men jag blev faktiskt uthängd på en stor amerikansk-judisk hemsida med titeln ”Denying the Holocaust”. De tyckte kanske att jag hade haft den dåliga smaken att också beklaga miljoner offer, som var sketna gojim i de rättrognas ögon. Men jag tror på alla människors lika värde oavsett religion och etnicitet.

Sedan har det fortsatt. 1997 hade Expressen en helsida om mig under rubriken ”Han är Ahmed Ramis hantlangare”. Den var full av lögner. Främst nämnde den upprört att jag inte trodde på att tyskarna hade framställt tvål och lampskärmar av sina dödade judar. Det hade jag dristat mig att skriva redan då, men i dag håller alla historiker med mig.

En av lögnerna i Expressens artikel var att jag 1997 var Tuffs ordförande. Det hade jag inte varit sedan många år och då var jag inte ens med i Tuffs styrelse. Men tidningens ledarsida trodde okritiskt på sin påhittige medarbetare. Den tvålade till TUFF, förkortning för Tyresö Ulands- och FredsFörening, genom att kalla föreningen för TASK, Tyresö Antisemitiska KrigsFörening. Redaktörerna för Der Stürmer och Pravda måtte i sina gravar ha garvat förnöjt men kanske avundsjukt.

Ändå måste jag motvilligt uttrycka min beundran för Expressen för dess skicklighet att förleda sina läsare. På dess helsida om mig fanns ett stort foto. På väggen bakom mig syntes en bild av en bedjande muslim. Läsarna trodde förstås att den hängde på min vägg här hemma och att jag var en hängiven muslim. Men jag är religiöst obegåvad. Det ironiska var att den plåtats fem år tidigare i just Dagens Nyheters och Expressens egna korridorer.

För några veckor sedan ringde en Jonathan Leman från tidningen Expo. Han frågade gång på gång, varför jag hade betecknat Paul Rassinier som ”en modig sanningssägare”. (Radio Tuff 2006-10-15 och i Tidskrift för Folkets Rättigheter nr 3-4/2006.) Rassinier var socialist och pacifist och med i den franska motståndsrörelsen under kriget. Han häktades av Gestapo och hade 19 månaders helvete i lägren Buchenwald och Dora. Överlevde med nöd och näppe men hyllades efter hemkomsten. Men när han läste vad andra medfångar i tidens anda skrev, ja till och med ljög om att det hade funnits gaskamrar för massavlivning av människor i Buchenwald, skrev han böcker, där han ärligt men inopportunt gick motströms. Han förföljdes och åtalades.

Nu blir jag väl uthängd igen. Men jag tänker fortsätta att berätta om alla nedtystade förintelser och avslöja gamla propagandalögner

Åke Sandin

Tuffpengars användning i Indien senaste året

Vår indiske partner Bhikhu Vyas har skickat en uppställning över de 300 000 kr som Tuff (Tyresö Ulands- och FredsFörening) skickade till Indien för ett år sedan. Dessutom har han också tagit med en privat gåva och ränta, så det blir totalt ca 332 000 kr. Har räknat om valutan till kronor. Siffrorna i kronor är ungefärliga, dock utan större felaktigheter. Den ekonomiska uppställningen visas här nedan. Den innehåller hela 21 punkter.
Vi har också fått kortfattade förklaringar på vad pengarna har använts till. De visas nedan längst ner. Där framgår att driften av skolorna Virekshetra och Vankhas helt finansieras med Tuff-pengar. Dessa två tillhör de sex skolor i fattiga Dharampur som tidigare uppfördes enbart med Tuff-bidrag.


RUPEES (Kronor)
1.
Virekshetra Residential Primary School Food, Salary, School Uniform & other daily needs
424012 rupier (64 440 kr)
2.
Vankhas Residential Primary School for Food, Salary, School Uniform & other daily needs
458327 rupier (69 655 kr)
3.
Mobile Van : A Driver & 2 Teachers’ Salary, Teaching Aids, Books etc. 123000 rupier
(18 693 kr)
4.
Health – Care & Treatment (6 620 kr) 43560 rupier
5.
3 Solar Street Light & Home Light – A Triial Project (7 047 kr) 46370 rupier
6.
Five more Computers (16 109 kr) 106000 rupier
7.
Children’s Fair (2 833kr) 17000 rupier
8.
Greeting Cards (2 280kr) 15000 rupier
9.
Pictorial Report of a year for Gujarati [local Language] knowing people (1 216 kr) 8000 rs
10
Library Books (6 839 kr) 45000 rupier
11.
1 Coordinator for Schools & Training Program : Salary & Traveling (9 271 kr) 61000 rupier
12.
Teacher’s House adjoining Tuff Friendship Ho.: Repairing/Wire Fencing (5 840 kr) 38429 rs
13.
Two Bore – wells in Tamachhadi, fitted with Electric Motors (8 359 kr) 55000 rupier
14.
Mango Plantation (31 307 kr) 206000 rupier
15.
2 Community Coordinators : Salary & Traveling (12 158 kr) 80000 rupier
16.
Emergency Plan of Subsidised Rice (10 638 kr) 70000 rupier
17.
Telephones in the Schools/Hostel & with VPSS Coordiantors (9 119 kr) 60000 rupier
18.
Goods – Lorry : Maintenance, Tax, Insurance & Driver (10 638 kr) 70000 rupier
19.
Jeep : Fuel, Maintenance, Tax & Insurance [No seperate Driver] (8 511 kr) 56000 rupier
20.
5 Mo. Cycles – Maintenance/Fuel [3 Coordinators, 1 in Valod & 1in Bil. (9 422 kr) 62000 rupier
21.
Central Project Administrative Office at Tuff Friendship House Vedchhi
A. Salary & Travelling of Office Superintendant 70000
B. News Bulletins [xerox copies], Postage & Stationary 32000
C. Telephone, Computer, Electricity, General 37000
(21 125 kr)139000

Grand Total:
2183698 rupier (332 000 kr)
---------------------------------
From Tuff [Last year] 1973573 rupier (300 000 kr)
From Kumla [From Yim Fun at Kumla] : Cheque handed over by Lisa] 60385 (ca 9 000 kr)
Bank - Interest 160000 ruoier (ca 24 000 kr)

EXPLANATORY NOTE WITH BRIEF REPORT
1. Total support for this school – as mentioned in the table, came from Tuff.
2. Total support for this school – as mentioned in the table, came from Tuff.
3. During frequent review - sessions in last March - April, we came to the painful conclusion that the Mobile Van was not functioning to our satisfaction and the response of the Government Village Primary Schools was not positive. We could not resolve the problems. Fortunately another NGO ‘ARCH’ [an expert Health/Education group] in Dharampur was searching for such a Van. So the hands were changed smoothly. Now it is working nicely by ‘ARCH’, mainly for health & general education. It is given away with token price. ARCH is fully coopeating VPSS in ‘Quality Education’ program, managed in Girls’ Hostel [Bilpudi]. They are as well training VPSS teachers & High School students.
4. Medicines and Hospital charges are born 50 % by VPSS and 50 % by Shree Rajchandra Hospital working in Dharampur. It is practically free for our teachers & students and with part concession [as may be the case]; for poor patients.
5. This is a trial project in three schools – a success and a boon, as the electric power disappears frequently VPSS spent 50 % from Tuff funding. Rest 50 % is provided by another NGO. Finding success, more street lights for the rest of the schools are on way.
6. Expansion of computer lab in Girls Hostels [Bilpudi] – to be used by the girls and also students of other VPSS schools, when they stay in the Hostel [for a week - turn by turn], for intensive coaching as well as forTamachhadi High School.
7. Travelling expenses to and fro of all the VPSS schools, who attended the Fair. Food, auditorium facilities, light, mikrophone, audio - visual system, accomodation and all other facilities were provided by Shrimad Rajchandra Asharam of Dharampur. The devotees of the Ashram were so happy with the Fair that they have invited VPSS to organize such a Fair. New plans were also thought out, as a follow – up, like Boys’ Hostel for Gymanasium level students [done]. Video - film available. The preparations are on.
8. Cost of materials.
9. Following demand from Gujarati [only] knowing supporters of the Project, a pictorial and factual report, covering the period from May 2009 to May 2010 was published a couple of months ago. Last year it was ‘ A Journey of Two Decades’. [Both Sent to Tuff]
10. In all VPSS Schools, for extra reading, the books were received by substantial price reduction [60-65 % of original price] from one NGO, having a mission of motivating reading habits. Text–books are received free. Special books are given at concession rate.
11. The coordinator [also expert in computers] keep on moving from school to school for supervision, guidance, taking tests and experimentation. He also looks after Vocational & Technical Training Program. Support comes from Shree Rajchchandra Ashram.
12. This building was constructed about 18 years ago, with the contribution from Tyreso Commune. It is now very useful for keeping materials for Dharampur Project [godown] in particular and store - room in general. There is also one extra room for visitors.
13. Tamachhadi Primary & Secondary Schools [with hostels] did not have year – round reliable drinking water facility. It is permanently resolved with 2 bore wells. This became possible with an examplary contribution from Yim Fun at Kumla School, her relatives and friends. Actually the support was meant for only one school; but it proved useful for two schools. Please see Tuff Web for more details of this ideal contribution.
14. With the distribution of 6800 mango plants this year [good monsoon – just over], the figure crossed 1,00,000 mango trees, in last 18 years. This program is supported by Tuff, all through-out. Of course, about 50 % is the contribution of beneficiaries, with more concession to our school students [families], as a linkage of schools, with the guardians.
15. The 2 coordinators [local youths and with VPSS for all the last 21 years] constantly take rounds of about hundred villages [area of operation] in Dharampur & Kaprada [Siter –commun], situated in hills and forests. They move on Motor Bikes, [where ever possible] or on foot, to motivate people, guide them for new plans, to execute the finalized programs and to prepare progress - reports. They as well deal with collecting community – contributions, as fixed out for the programs. They collect mango plants from the mother nursery and distribute them [also other such items] in TUff lorry, almost at the door - steps of the listed families. They as well handle the difficult program of managing male – buffaloes [living creatures], coming from very long distance in big trucks. The animals are delivered to the beneficiaries at fixed points. Main programs.
· Small Check Dams, constructd by the community.
· Soil Bunding [Digging & shaping agriculture fields by the community]
· Rain Water Harvesting Tanks [Digging by the beneficiaries]
· Mail Buffaloes
· Seeds [Winter Crop & Vegetables] and plants for fruits [Main – Banana]
· Mango Plantation Program, covering a large area
· Mass - Marriages [Cluser – based huge organization]
· Motivational trips of farmers to successful plans [new crops – dams – bunds]
16. Just before this monsoon [letter part of May and early June] about 300
familes [found wanting food to eat] were provided rice with concession. Rice is prime [No : 1 and some times only] food – stuff, for the people in Dharampur and kaprada.
17. There is a sea - change in the area of communications, in last five years. 7 out of 9 schools and a hostel have telephone accessibibility, with improvement in services – mainly in mobile sector. All the coordinators and key – persons in the management have mobile phones. This is a big leap forward, improving efficiency and speed, at all levels.
18. The lorry was fundedd by tuff some 22 years ago; first for Migrant Balwadies and later on [till today] for Dharampur Schools [transporting food – grains, vegetables & other materials of daily needs] as well as various development programs. The fuel cost is born by all the schools and other non – schools progrms, as may be the case.
19. Jeep is for travelling from Valod to Dharmapur and from there to schools & villages.
20. Motor Cycles are provided to 3 coordinators, the office - superintendent and the driver. It makes things so quick & efficient, for such a comprehensive project.
21. One full – time office – superintendent is employed For total work for Dharampur Project. He looks after normal clerical work, accounts, banking, auditing, purchase, maintenance of vehicles and other things. VPSS has no other paid staff, in the office.
More about Tamachhadi Girls’ Hostel & Dharampur - Kaprada Holistic Project
The total expenditure for a separate Hostel Building for girls at Tamachhadi High School as well as repairing of toilets & bathrooms comes to RS 443000. This may be re-embersed [?] from the next instalment, coming from Tuff. With the inclusion of this item, Tuff Economy exceeds RS two & a quarter million. Quite an impressive figure – a record. Of course, the total expenditure of Dharampur Holistic Project exceeds a crore of rupees [more than 10 m. rupees] The rest of the finance is the contribution from Indian supporters as also the community, mainly in form of labor like Dams/Bunds.

Erica Jongs charm och politiskt korrekta rasism

Vi var många på 70-talet som med förtjusning läste Erica Jongs bok ”Rädd för att flyga”. Inte minst vi som var unga män på den tiden tyckte att det var häftigt att en kvinna kunde skriva så frispråkigt om sin sexualitet. Hon talade ju om det ”knapplösa knullet” och självutlämnande beskrev hon sin kättja, bland annat med följande ord:

”Mina trosor blev så våta, att jag hade kunnat skura Wiens gator med dem”

Också recensenter och andra kulturskribenter höjde hennes bok till skyarna. Sara Lidman var ett undantag. Hon var småförbannad över att Jongs bok var så amerikansk att den använde öknamnet Vietcong på vietnamesernas befrielsefront FNL under det amerikanska kriget i Indokina.

För några år sedan läste jag på nytt Erica Jongs succébok. Det skulle jag inte ha gjort, för jag blev generad. Upptäckte att jag liksom alla andra för 35 år sedan hade varit så hjärntvättad att jag inte reagerat på hennes rasistiska utfall utan okritiskt svalt dem.

Liksom andra rasister generaliserar hon grovt, låt vara om tyskar, vilket tydligen är politiskt korrekt. Enligt henne är tyskar feta med sladdriga armar och dubbelhakor. De blir rödare i solen än kinesiskt fläsk och hon tycker att de ser ut som diande kultingar eller som grisfoster och förmodar:

"Det måste vara Guds hämnd att tyskarna ser ut som de svin de är"

Hon berättar också om en "flottig egyptier" med jättenäsa i ett kapitel med rubriken "ARABER OCH ANDRA DJUR"

Nyligen var Erica Jong på Sverigebesök och de flesta medier ägnade henne stor positiv uppmärksamhet. Och visst är hon en charmig amerikanska, uppvuxen långt ifrån New Yorks slum. Ändå måste jag vara slav på hennes triumfvagn och kanske förtörna alla trendnissar, som håller sig med lika lönsam rasism som hon.

Tänk om någon skrivit något liknande om hennes egen etniska grupp som hon skrev om tyskar och araber! Ja, då hade väl det fortsatta författandet fått ske på någon av våra fångvårdsanstalter.

Som ledargrisen i Orwells bok Djurfarmen hävdade:

”All animals are equal, but some animals are more equal than others”.
-----------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1274) 10-24 okt.

ROSOR från RADIO TUFF (nr 1274) 10-24 okt till....

....till Strandskolan i Tyresö som torsdag den 14 oktober från kl 16.30 har sitt traditionella Öppet hus för Tuff-projekten i Indien. Där serveras mat, vi får höra sång och se på teater och faktiskt välja på olika skolpartier, till exempel ”Godispartiet”, som mutar sina väljare med godsaker. Det blir också debatter och minsann ”Tal till nationen”. Om du inte har tillfälle att besöka skolan denna trevliga kväll, sätt gärna in en slant på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2. Märk med ”Strandskolan” så får den äran av insatsen.

....till vår indiske partner Bhikhu Vyas, som nu skickat en omfattande redogörelse för de Tuff-stödda projekten under de senaste fyra månaderna. Finns att läsa i www.tuff.fred.se . Direktlänk: http://abcitron.net/tuffnet/tuff/bhikhu-06.htm Bland annat gratulerar han Tuff för dess ”unika sätt att arbeta” genom att varenda krona kan skickas till projekten tack vare att alla i Tuff och Radio Tuff arbetar oavlönat. ”Detta gör Tuff unikt och annorlunda än andra hjälporganisationer. Tuffs sätt att arbeta gratis är ett inspirerande exempel”, skriver Bhikhu

....till ”den perfekta presenten”, Tuffs mangogram, som bidragit till att nu över 100 000 mangoträd har planterats i indiska Dharampurs hundratals små fattiga byar. Mangogrammen finns i tre varianter:
1) För att gratulera....
2) I stället för blommor
3) Till minne av....
Beställ av Åke Sandin, tel 712 4463 eller ake.sandin@tyresoradion.se

....till presidenten i Internationella Fredsbyrån (IPB =International Peace Bureau) Tomas Magnusson, som (23/9) invigningstalade i Oslo, när organisationen minneshöll att det nu är 100 år sedan den fick Nobels fredspris. Tomas’ tal var lysande och innehöll många viktiga påpekanden, t. ex. att de svindlande satsningar i världen på massförstörelsevapen och andra militära förberedelser gör det svårt att förverkliga de storslagna målen att utrota fattigdomen och annat elände i världen. Han nämnde också norrmannen Fredrik Heffermehl, som i sin bok ”Nobels vilje” kritiserat valet av många fredspristagare, som inte arbetat för fred och antimilitarism, verksamhet som betonades i Nobels testamente. Tomas Magnusson var Svenska Freds’ ordförande 1979-1985. Hela hans tal vid IPB:s sammankomst kan läsas på http://ipb.org/i/index.html .

...till Aftonbladets Peter Kadhammar, som (29/9) skriver under rubriken “Kunskap till eliten – idioti till massan”. Han påpekar att den tilltagande annons- och reklamfinansieringen av medierna gör att de måste kunna skryta med många läsare/lyssnare/tittare och därför satsar på ”soffprogram, lekar där idioter, exhibitionister och kärlekstörstande inbjuds att förnedra sig”. Han erinrar om att ”samtidigt blomstrar den internationella elitens organ” och Kadhammars krönika slutar så här: ”Snart stiger vi in i helvetets första krets. Information och kunskap till eliten, underhållning utan slut för den breda massan. I den nionde kretsen väntar Idoljuryn”

....till den kände brittiske författaren John le Carré med många kioskvältare såsom ”Spionen som kom in från Kylan”. Nu i Democracy Now! (20/9) skriver han under rubriken "The United States of America Has Gone Mad". Han tycker att den amerikanska politiken i dag till och med är värre än under Vietnamkriget. Han skriver bland annat: ”Det hotande kriget var planerat åratals innan bin Laden slog till den 11 september. Utan bin Laden skulle Bushgänget ha fått försöka förklara de märkliga omständigheter som förde dem till makten och deras skamliga gynnande av de redan alltför rika och deras okänslighet för världens fattiga. De skulle också ha blivit tvungna att förklara för oss sitt stöd till Israel och detta lands fortsatta nonchalerande av FN-resolutionerna". Hela artikeln kan läsas och höras på
http://www.democracynow.org/2010/9/20/john_le_carr_the_united_states

....till Radio Tuffs medarbetare Marianne Stieger, som drog knökfullt hus när hon (4/10) inledde ett Tuff-möte om sin bortgångne make Robert Stiegers bok, som hon översatt till svenska med titeln ”Tysk, men inte nazist”. Många köpte boken, som kostar 160 kr. Hör av dig genom att ringa till 08 – 7124463, om du också vill ha boken.

....till Tuffs diskussionscafé Filosofika, som nästa gång har en träff den 18 oktober kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80. Ämne: ”Det onda och det goda.” Inledare: Birgitta Karlfeldt. Hjärtligt välkomna! Fika får vi också. (På tal om ”onda” och ”goda” så sa för länge sen en norrländsk folkskollärarinna: ”Barn, ni ska veta att världens människor är indelade i onda och goda” Efter en konstpaus tillade hon: ”Och det är de goda som gjort indelningen”.)

....till de allt flera som blir Tuff-medlemmar och vill stödja vår frivilliga kamp mot krig och för solidaritet. I år ökar medlemsantalet och närmar sig 400. Välkommen också du som medlem genom att sätta in 200 kr och för familjemedlem 80 kr på Tuffs plusgiro 16 01 37 – 6 !

Bengt Svensson, San Francisco: Min märkliga vän Alice

Det var några år sedan jag sist uppdaterade er om Alice. Ni minns hon som krockat bilen så mycket, att hon tvingas betala över 4000 dollar om året i bilförsäkring. Hon som alltid är på vippen att få sparken från sitt lärarjobb, som ständigt prövar nya bantningskurer och får läkarbehandling mot sjukdomar ni inte visste existerade. Hon som har en enbent lillebror som satt i fängelse på San Quentin och en annan bror som skjutit ihjäl sig med en av hennes pappas många skjutvapen. Och som ändå kunde skratta åt sitt elände. Hon har nu bytt jobb från lågstadielärare till att ta hand om 3-4-åringar på dagis.

Hon har inte blivit yngre men däremot tyngre, och hennes mamma har avlidit. Hon bor kvar i samma tvårummare. Det är svårt att förflytta sig därinne. Inte ens dörren till badrummet går att stänga pga alla lådor och prylar, som fyller nästan all golvyta. Det känns nästan som lyteskomik att berätta om Alice, och det var nog därför jag slutade för några år sedan.

Men låt mig fortsätta. Hennes far äger, eller i vart fall har ansvaret för huset hon bor i. Jag tror faktiskt han skrivit över huset på Alice. Från gatan finns tre ingångar, en till övervåningen, där Alice bor, en till mellanvåningen och en till källaren, där hennes enbente bror bor sedan han kommit ut från fängelset. Han lever på en invalidpension, "disability", på ca 600 dollar i månaden. En av hans hobbies är dumpsterdiving, ungefär containerdykning, dvs man tar vara på alla dessa knappt använda prylar, som folk slänger i containrar. Så hans källare är inte bara mörk utan också belamrad med nästan användbara saker. Dessutom har han en vana att vara uppe om nätterna och väsnas. Detta gjorde att hyresgästen i mellanvåningen till slutgav upp och flyttade ut. Varpå Alice bjöd in oss till nyårsfirande ffg på många år. Hennes stora kök hade inte längre plats för några tallrikar på det överlastade köksbordet eller gäster på det lika överfulla golvet, så hon flyttade ner lite möbler, och vi firade nyår i en nästan tom lägenhet, som nyss hyrts ut för 1500 dollar i månaden. Lite senare bestämde sig Alice för att hon ville ha en ny heltäckningsmatta, vilket förstås krävde att hon anställde några människor, som flyttade ner det mesta av hennes möbler och övriga saker till den tomma mellanvåningen. Hon fick sin matta, men däremot har hon inte fått tillbaks alla sina prylar, som alltså fortfarande ockuperar våningen under.

Vid höstterminens början blev hon förflyttad till ett nytt dagis, där alla verkar hata henne. Hon tenderar att belamra också sitt klassrum med prylar, vilket inte var populärt. Hon har en medhjälpare för att ta hand om sina 32 dagisbarn, och när det blev brandövning mitt i ungarnas tupplur, klagade hon förstås. Personalen förklarade att det var brandkåren och inte skolan, som bestämde över brandövningarna, varpå Alice klagade hos brandkåren, som hörde av sig till hennes rektor, som hörde av sig till Alice. Osv.

Personalen klagar nu på att Alice spridit oro och skapat stress på deras tidigare så harmoniska arbetsplats, och hon är, som sagt, inte så populär. Men hon har sju år kvar till 60, då hon kan få en pension att leva på. Efter alla år i stans skolor kunde hon faktiskt ta ut pension redan nu, men då får hon bara 19000 dollar om året, vilket inte täcker hennes många utgifter.

Nu kan man ju tycka, att hon kunde utrymma den där tomma lägenheten och hyra ut den igen för 1500 per månad, dvs 18000 dollar per år, vilket skulle dryga ut hennes föreslagna förtidspension till 37000 dollar om året. Men i så fall vore hon ju inte Alice utan en alldeles normal människa, som ni aldrig skulle ha fått höra talas om.

Nu är det snart sk mellanårsval i USA. Hela representanthuset och en tredjedel av senaten ska väljas om. Dessutom en mängd delstatsguvernörer, stadsfullmäktige, folkomröstningar mm. Varje ny valkampanj ter sig än mer absurd än den föregående. Här i Kalifornien heter kanske nästa guvernör Meg Whitman, tidigare chef på auktionsfirman eBay och numera miljardärska. Hon har redan spenderat 120 miljoner dollar på att övertyga folket om sin förträfflighet för jobbet.

Bengt Svensson, Radio Tuffs man i San Francisco. På www.tyresoradion.se 10-24 okt 2010

Marianne Stieger: Radio TUFF:s födelsedagskalas

Radio TUFF har firat sina 25 år. Själva födelsedagen ligger några veckor tillbaka, men firandet ägde rum i förra veckan vid en middag på Lucky House i Tyresö. Jag hann upp i tid från Limhamn till Tyresö Centrum för att delta i detta celebra möte. Hela RadioTuff-gänget deltog och, som sig bör i sådana sammanhang, stod glädjen högt i tak.

Under kvällen fick jag höra talas om vår programledares, Åke Sandins felskrivning i hans förra krönika om värnplikten. Han hade skrivit ”vänplikten”, men vår alltid lika uppmärksamme dataspecialist Bengt Citron rättade till det. Så synd! Tänk –vilket vackert ord! Och vilken vacker tanke! Vänplikt! Plikten att ett lands alla invånare och alla jordens folk skulle vara vänner. Tänk er om världens alla regeringar bytte ut all värnplikt mot en allmän vänplikt! Vi skulle inte ha några vapensmedjor utan bara tankesmedjor. All tillverkning skulle ske i fredligt syfte. Vi skulle inte ha några vapen, inga soldater, inga uniformer. Allt samarbete länder och kontinenter emellan skulle bestå av fredligt utbyte av tjänster och gentjänster.

”Ja, men då skulle vi ju inte tjäna några pengar på vår vapenhandel!” hör jag i andanom några girigbukar utbrista. Visst, några få skulle förlora gigantiska summor, men många, många fler skulle vinna på att inga människoliv spilldes, att inga soldater lemlästades och att inga samhällen skulle förstöras av bomber. All produktion skulle utföras i fredligt syfte. All forskning skulle ägnas åt att skapa bättre levnadsvillkor för människorna på hela vårt jordklot. Då skulle forskningen fokusera på framtida vattenförsörjning och rikare skördar. Miljöförstöringen i fråga om atomförorenade vapen och rädslan för att illasinnade länder skulle tillverka nya atombomber och därmed skapa nya förintelsehot skulle vara minnen blott. Alla skulle leva i vänskap med varandra.

Kära Åke Sandin, skriv ordet vänplikt i många av dina kommande krönikor, så att människorna får upp ögonen för värdet av väntjänst. Då lär vi oss värna om varandra istället för att förgöra varandra!

Valet ligger bakom oss sedan ett par veckor. Och nu ”är det som det är, för hur skulle det annars vara”, som Jonas Jonasson låter sin hundraåring säga i boken ”Hundraåringen som hoppade ut genom fönstret och försvann.” Nu har vi Sverigedemokraterna i riksdagen och alla partier är livrädda för att samarbeta med dem. Men hallå där! Folkviljan har talat! Och demokrati innebär att folkets vilja respekteras. Har våra politiker glömt det? Det är inte några hårda högervindar som blåser. Det är vårt tidigare högerparti som har dragit sig mot mitten och lämnat ett tomrum till höger om sig. Då är det självklart att ett sådant tomrum lämnar plats för missnöjesyttringar. Nu finns det ett sådant parti i riksdagen och då är det självklart att ta debatten med dem. I ett fritt land måste det härska en fri debatt. Ur en sådan debatt kan det växa fram något produktivt för alla.

Under födelsedagskalasets gång fick jag höra följande på tal om högervridningen i politiken i Malmös kommunalfullmäktige: Eftersom Turning Torso i Malmö är vänstervridet, skall det nu få konkurrens. Det skall byggas ett tvillingtorn som skall få namnet ”Returning Torso” och det skall bli högervridet. Har Ilmar Reepalu, Malmös starke man, blivit tillfrågad och vad säger han i så fall?

Själv avstår jag gärna från ett tvillingtorn. Det får mig bara att tänka på terrorattacker. Jag tittar hellre ut på de sju silorna från cementfabriken i Limhamn utanför mitt köksfönster. De skall dock sprängas om något år när cementfabrikens verksamhet flyttar till den nya Norra hamnen i Malmö. Måtte inte Turning Torso sprängas i luften samtidigt, hälsar

Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff (nr 1274) 10-24 oktober 2010

MASSOR AV UTMÄRKTA TUFF-PROJEKT I VÄRLDEN

(En sammanfattning från november 2006):

KUMLA OCH NYBODA WINGS
I torsdags gjorde Kumla skola (Tyresö) ännu ett dagsverke, vars inkomster till hälften skall användas för de projekt i Indien, som bekostas av Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF). I Tyresö Nyheter kallades skolan nyligen för ”världsmästare i solidariska dagsverken”. Det är ingen större överdrift, för redan 1971 gjorde skolan ett dagsverke och har sedan nästan varje år gjort det till sin stolta tradition. Faktum är att det sedan 1975 i Indien finns en skolbyggnad med fem klassrum som heter just Kumla Wing. Intill finns ett liknande skolhus med namnet Nyboda Wing, uppkallat efter Nyboda skola (Tyresö), som under många år gjorde fina dagsverken.

Det allra första tuff-projektet var klart 1972. Det var ett skolbibliotek vid Sarvodaya Ashram i delstaten Gujarat i nordvästra Indien. Det innehöll 6000 böcker och fick namnet Tuff Library and Reading Hall. Under de svåra översvämningarna 1983 drabbades också biblioteket och alla böckerna förstördes. Men med pengar från Tuff har det återställts och nya böcker anskaffats.

MÅNGA OLIKA PROJEKT
Sedan starten för 35 år sedan har Tuff finansierat hundratals olika projekt i Indien och på andra håll i tredje världen. Det skulle bli för långrandigt att i detalj räkna upp alla men några kan nämnas:

I delstaten Gujarat i Indien har det anlagts hundratals brunnar och många vatten-, toalett- och tvättanläggningar, främst vid olika indiska skolor. Flera elevhem har uppförts, bland andra Kvicken House, uppkallat efter Kvickentorpsskolan i Farsta, en gymnasiebyggnad, döpt till Stenhammar Higher Secondary School, uppkallad efter Stenhammarskolan i Flen. En stor högstadieskola i byn Schiyal och en annan i byn Kumbhan har uppförts liksom tjogtals klassrum i mindre byar. Flera skolor har kunnat skaffa laboratorier, hemkunskapsavdelningar, samlingssalar, kök och elevmatsalar. Ett par skolor har försetts med metangasverk med skräp som råvara. Vid en annan skola har ett stort bageri uppförts.

En jeep, en skåpbil, en traktor och andra jordbruksredskap har finansierats liksom anläggningar för konstbevattning. I mångmiljonstaden Ahmedabad har arbete bland fattiga barn fått stöd, bland annat genom uppförandet av Sweden Shanti Bhavan, ett hus för undervisning av gatubarn. Valodområdet, 25 mil norr om Bombay (Mumbai), har sedan 1980 varit centrum för projekten genom att Tuffs främsta partners Bhikhu och Kokila Vyas bor där. I Valod finns Tuff Friendship House, där många svenska besökare har inkvarterats. Grannhuset har fått namnet Tyresö Kommun Teachers’ House.

Ett annorlunda projekt var uppförandet av en medicinfabrik utanför Baroda. Den har namnet LOCOST, eftersom den framställer mediciner med låga priser avsedda för de många fattigas behov. Den är stor: 16 x 50 meter och Tuff bidrog med en femtedel av kostnaden.

KOYTAS, SOCKERRÖRSHUGGARNA
1985 startade ett projekt som sedan under många år skulle finansieras av Tuff. Det gällde barnen till de många säsongarbetande sockerrörshuggarna, som varje höst med sina familjer lämnade sina byar för att hugga sockerrör i Surat-distriktet, där också Valod ligger. Föräldrarna jobbade hårt, fick uselt betalt och bodde i eländiga tältläger. Barnen lämnades utan skolgång och ofta utan tillsyn medan föräldrarna slet på fälten.
Under 15 år organiserade Tuffs indiska partners en slags undervisning för ungefär 3000 barn per år. Det skedde i 50-60 stora skoltält och 60-100 unga lärarinnor ledde verksamheten. Barnen fick också ett mellanmål per dag och en uppsättning kläder per säsong. Det var oerhört viktiga insatser för dessa utsatta barn. Våra partners brukade kalla projektet ”A Smile for a While”. Maj Wechselmann gjorde filmen ”Koytas –Kniven” om dessa sockerrörshuggare och tuff-projekten.

DHARAMPURS MÅNGA SMÅ BYAR
Några mil ifrån Valod finns det bergiga och tidigare så försummade Dharampur. I ett par hundra små byar (hamlets) bor där 200 000 ”tribals”, det vill säga människor från stambefolkningen, som står längst ner på den indiska statusskalan. De flesta vuxna är fattiga analfabeter.

Från slutet av 1980-talet har Bhikhu och Kokila Vyas med hjälp av Tuff-pengar organiserat en utveckling på olika områden. Basen har varit de sex Tuff-skolorna, som sammanlagt hyser 800 elever, vilka också får mat och boende på skolorna. Över hundra brunnar har anlagts En del har svenska namn, såsom Gunnar Well och Britt Well. Namnen härrör från de pengar som bekanta skänkt för att hedra vederbörande på födelsedagar. Av samma ursprung är Flodman Water System, som tillkom i höstas och består av dieselpump och en 600 meter lång vattenledning till en av skolorna.

Skolorna är ibland centra för hälsokampanjer, då frivilligt arbetande läkare undersöker havande kvinnor eller ger människor med nedsatt syn glasögon. Många små dammar har anlagts för att under monsunregnen samla upp vatten, som sedan kunnat användas till konstbevattning. Med bybornas hjälp har i sluttningarna många vallar byggts för att förhindra att jorden spolas bort.

MANGOGRAM –DEN PERFEKTA PRESENTEN
I Dharampur har ungefär 60 000 mangoträd planterats. Mangon är med sina vitaminer särskilt viktig i det här området, där många lider av nattblindhet. Ett av sätten att finansiera mangoplantorna har de senaste åren varit Tuffs mangogram. Det är ett diplomliknande blad som kan användas för att gratulera, tacka för senast eller kondolera

AFRIKA, SYDAMERIKA, BALKAN
Tuff har också finansierat projekt i andra delar av världen. I Bolivia kunde Sirionofolket med två miljoner kr från Tuff köpa tillbaka 50 000 hektar skogs- och jaktmark, I Ecuadors huvudstad Quito stöddes ett gatubarnsprojekt, till Eritrea skickades 100 000 skolböcker på landets eget språk tigrigna. Också projekt i Zambia, Kenya och på Mauritius har fått stöd från Tuff

Sedan i början av 1990-talet har hjälp också lämnats till forna Jugoslavien. I flera år stödde TUFF ekonomiskt freds- och demokratigruppen Suncokret i kroatiska Rijeka, sedan ett barnsjukhus i serbiska Losnica och sedan tio år Lina Vuskovics insatser för fattiga gamla i Belgrad.

15-20 MILJONER KRONOR I BISTÅND, NOLL ÖRE I LÖN OCH ADMINISTRATION
Sammanlagt har ungefär 15-20 miljoner kronor kunnat skickas från lokalföreningen TUFF till olika biståndsprojekt. Under 1988-2000 skickades till indiska partners mellan en miljon och en och en halv miljon kr per år. Däri ingick projektbidrag från Sida. Förra året, när inga Sidabidrag fanns, sändes 385 000 kr till Indien och 15 000 kr till Belgrad.

Allt arbete i Tuff och Radio Tuff sker oavlönat. Vartenda inarbetat öre kan alltså skickas till projekten. Många stora biståndsorganisationer har betydande avbränningar för administration, bland annat topplöner till cheferna. En annan fördel med Tuff-projekten är att de är överskådliga och konkreta, så att man tydligt ser vad som blir resultaten. Hos de stora insamlingarna hamnar pengarna i en anonym jättepott.

BERÖMVÄRDA INSATSER FRÅN MÅNGA SKOLOR
Det mesta av pengarna har kommit in genom att skolor engagerats och gjort dagsverken eller andra arrangemang för projekten. I veckan (11/5) gjorde inte bara Kumla skola (Tyresö) ett dagsverke utan också Alléskolan (Floda). Många andra har följt Nyboda och Kumla skolors exempel genom att flera gånger engagera sig. Alléskolan (Floda) började liksom Bergtorpsskolan (Täby) 1988 och båda dessa skolor har nästan varje år sen dess gjort dagsverken. Andra skolor som upprepade gånger bidragit med pengar genom dagsverken eller insamlingsaftnar är Forellskolan (Tyresö), Krusboda skola (Tyresö), Strandskolan (Tyresö), Tyresö gymnasium, Finningeskolan (Strängnäs), Ängetskolan (Örnsköldsvik), Kvickentorpsskolan (Farsta), Skolhagens skola (Täby), Tappströmsskolan (Ekerö), Stenhammarskolan (Flen), Miklagårds förskola (Täby).

Systerskoleidén, som Tuff lanserade på 1970-talet har alltså spridit sig. 36 skolor i Sverige och en skola på Island har deltagit. Andra orter där skolor jobbat in pengar för projekten är Norsborg, Huddinge, Botkyrka, Älvsjö, Flisby (Aneby), Solna, Visby, Enskede, Horred, Högsby, Gävle, Södertälje samt flera andra skolor än de redan nämnda i Täby och Tyresö

De skolor som sedan i höstas gjort insatser är Strandskolan (Tyresö), Södertörns friskola (Huddinge), Alléskolan (Floda), Sollentuna International School, och Kumla skola (Tyresö). I slutet av maj gör också Bergtorpsskolan i Täby ett dagsverke.

INTENSIV INFORMATIONSVERKSAMHET
Självfallet har inte skolornas engagemang blommat upp av sig själv. Uppåt tusen gånger har Tuff-aktivister gjort skolbesök och ofta i fullsatta aulor (gratis) informerat med diabilder om projekten och u-ländernas situation.

Förutom diabildsserier har ”hemmagjorda” videofilmer använts, men också professionella filmer som ”Koytas –Kniven” om indiska sockerrörshuggare och ”Låt våra sånger leva” om indianfolket Sirionó i Bolivia.

Flera utställningar om projekten har utformats och spridits, seminarier anordnats och tuff-aktivister har framträtt inte bara i skolor utan också i många föreningar. I Radio Tuff, som hörts varje vecka sedan 1985, har regelbundna rapporter om projekten förekommit liksom intervjuer med partners i utlandet och företrädare för svenska systerskolor.

Värdefullt har varit att Tuff ett dussintal gånger bekostat resor till Sverige samt kost och logi här för partners, till exempel indiern Bhikhu Vyas, som senast besökte oss förra sommaren. Dessa partners har framträtt och informerat i olika sammanhang.

Det här blev en ovanligt lång krönika i Radio Tuff – ändå har jag bara flyktigt kunnat beröra Tuffs omfattande biståndsverksamhet.

Mycket mera om det här finns dock på hemsidan www.come.to/tuff
-------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1080) 2006-05-14, men sedan dess har Tuffs biståndsarbete fortsatt med oförminskad styrka.