(I Sveriges Radios God Morgon världen den 25 april 2010 fanns ett inslag om Stig Dagerman. Bland annat hördes författaren P O Enquist. Det påminde mig om att jag för åtskilliga år sedan skrev en text som jag aldrig sänt på Tyresöradion eller lagt ut på nätet. Nu kommer den här:)
På senhösten 1946 gjorde den unge författaren Stig Dagerman (1923-54) en reportageresa till Hamburg, Berlin, Hannover, Düsseldorf, Essen, Köln, Wuppertal, Solingen, Frankfurt am Main, Stuttgart, München, Nürnberg, Darmstadt och Heidelberg. Det resulterade i en serie artiklar i Expressen mellan den 29 december 1946 och 28 april 1947. På våren 1947 kom artiklarna ut i bokform (Norstedts) med titeln "Tysk höst", som sedan tryckts om bl. a. 1981 i Stig Dagermans samlade skrifter. Den kom ut på norska 1947 (Tanums förlag), på tyska med titeln "Deutscher Herbst" 1979 (Barudio & Hess) och på nytt 1981 (Hohenheim Verlag) samt på franska 1980 med titeln "Automne allemand" (Actes Sud, Le Paradou).
En av artiklarna i boken "Tysk höst" har rubriken "Ruiner". Dagerman säger sig ha svårt att avgöra, vilken av alla tyska ruinstäder är "den mest sönderbrända, sönderslagna, igenrasade". Han väljer Hamburg:
"Annars är det värst överallt --kanske. Men om man är lysten på rekord, om man vill bli expert på ruiner, om man önskar en provkarta på allt vad en utraderad stad kan bjuda på i ruinväg, om man vill se inte en stad av ruiner utan ett landskap av ruiner, ödsligare än en öken, vildare än ett fjäll och lika fantastiskt som en ångestdröm, är det kanske ändå bara en tysk stad som räcker till --Hamburg.
Det finns ett område i Hamburg som en gång var en stadsdel med raka breda gator, torg och planteringar, femvåningshus med gräsmattor framför, garage, krogar, kyrkor och bekvämlighetsinrättningar. Det börjar vid en station på en förortsbana och sträcker sig en bit förbi nästa.
Man åker en kvart med tåget och har en oavbruten utsikt över någonting som ser ut som en ofantlig avstjälpningsplats för trasiga husgavlar, ensamstående husväggar med tomma fönsterhål som med vidöppna ögon stirrar ned på tåget, odefinierbara husrester med breda svarta minnen av brandrök, höga och djärvt skulpterade som segermonu-ment eller små som medelstora gravstenar.
Rostiga bjälkar sticker upp ur grushögarna som stävarna på för länge sedan sjunkna båtar. Metersmala pelare som ett konstnärligt öde skurit ut ur störtade husblock reser sig ur vita högar av krossade badkar eller gråa högar av sten, söndersmulat tegel eller sönderstekta värmeelement.
…………………….
Genom denna ofantliga ödemark går tåget med normal hastighet i ungefär en kvart, och under denna tid upptäcker jag och min tigande ciceron från tågfönstret inte en människa i detta område som en gång var ett av Hamburgs mest tätbefolkade."
Dagerman ser flyktingar, etniskt rensade från Tysklands forna östområden, komma och söka logi bland ruinerna: Han besöker bleka, hungriga människor i källare och före detta fängelser. Under en sönderbombad skola träffar han på en sudettysk familj. De bor i skoltoaletten, men
"mannen är rörande glad över att äntligen ha fått ett eget hem och han berättar utan hycklad medkänsla vilken glädje han kände när han äntligen lyckades övertala hyresgästen som bodde här före honom att flytta. På den tiden var pissoaren ännu pissoar, och företrädaren gav upp sedan han med korta mellanrum förlorat sin mor, sin far och sin dotter i lungsot i skoltoaletten i Altona."
Dagerman besökte Hamburg 3½ år efter det att staden bombades sommaren 1943. Det var då det allierade flyget för första --dock inte sista-- gången lyckades med att anställa eldstormar med en hetta på över tusen grader. Vid den temperaturen smälter inte bara asfalt utan också bly och glas --för att inte tala om trä eller människokroppar. Ett nytt ord tillkom: "Brandbombenschrumpffleisch", brandbombskrympt kött.
"De hopkrympta kropparna efter en hel familj kunde ibland rymmas i en tvättkorg, en människa i en tvållåda" (Peter Englund i "Brev från nollpunkten" s. 198)
Eller som ett ögonvittne berättar:
"De minsta barnen låg som stekta ålar på trottoaren. Även i döden visade de tecken på sitt lidande -- deras armar och händer var utsträckta som för att skydda dem mot den skoningslösa hettan"
Under fyra nätter runt månadsskiftet juli-augusti 1943 vräktes det över Hamburg 3 000 000 brandbomber, 80 000 fosforbrandbomber, 25 000 sprängbomber och 500 fosforkanistrar.
Ca 50 000 människor dödades, 900 000 blev hemlösa, 277 330 våningar förstördes liksom 24 sjukhus, 277 skolor och 58 kyrkor:
"Under en enda natt dräptes flera i den staden än under hela Blitzen mot England" (Peter Englund)
Offren var så många och så förbrända eller illa lemlästade, att liken dumpades i fyra jättegravar, 16 gånger 130 meter stora. Kyrkogården heter Ohlsdorf, märkligt försummad som minnesmärke över andra världskrigets grymhet.
Bittert ironiskt var att bombningarna främst drabbade Hamburgs mest tätbefolkade bostadsområden, det vill säga "det röda Hamburg" med den minst Hitlertrogna befolkningen. Det var en medveten strategi från det brittiska flygets sida att slå mot koncentrationer av civila för att kunna döda så många tyskar och rasera så många bostäder som möjligt i förhoppningen att detta skulle knäcka befolkningens moral och motståndsvilja.
Ännu ett och ett halvt år efter kriget möter Stig Dagerman de aldrig sinande flykting-strömmarna från öster med hungriga, härjade människor, fördrivna från sina hem, märkta av segrarnas grymhet i form av misshandel, våldtäkter och lägervistelser. Och han besöker denna regniga höst, 1946, Ruhrområdets bebodda källare, där vattnet stod två fot djupt:
"Man vaknar, om man över huvud taget sovit, frysande i en säng utan filtar och går i kallt vatten över fotknölarna fram till kaminen och försöker få eld på några sura grenar från ett bombat träd. Någonstans i vattnet bakom hostar barn vuxet och tuberkulöst. Får man så småningom eld i denna kamin, som man med fara för eget liv förlöst ur en störtande ruin och vars ägare sedan ett par år låg begravd några meter under den, slår röken ut i källaren och de redan hostande hostar ännu mer. På kaminen står en gryta med vatten --vatten finns det gott om-- och man böjer sig ned över vattnet på golvet och plockar upp några potatisar som ligger på källargolvets osynliga botten. Den som står i kallt vatten över fotknölarna lägger dessa potatisar i grytan och väntar att de med tiden skall bli ätbara, fast de var frusna redan när man lyckades få tag på dem."
Dagerman blir lite ironisk, när journalister, "försiktigt balanserande på utlagda plankor" frågar sådana familjer om de hade det bättre under Hitler:
"Det svar som besökaren därvid får gör att han med en bugning av vrede, vämjelse och förakt hastigt drar sig baklänges ur det illaluktande rummet, tar plats i sin förhyrda engelska automobil eller amerikanska jeep för att en halvtimma senare vid en drink eller ett gott glas äkta tyskt öl i baren på presshotellet författa en betraktelse över ämnet 'Nazismen lever i Tyskland' "
Dagerman jämför dessa källartyskars svar med:
"Man frågar en drunknande man om han hade det bättre när han stod uppe på kajen och den drunknande svarar: ja. Man frågar någon som svälter på två skivor bröd om han hade det bättre när han svalt på fem och får utan tvivel samma svar."
Några lyckades genom att sälja sig själva få det bättre och kontrasten beskriver Dagerman i en av sina karakteristiskt långa meningar:
"De vita ansiktena hos folk som bor i bunker på fjärde året och så slående påminner om fiskar när de kommer upp i dagen för att snappa luft och de uppseendeväckande röda ansiktena hos vissa flickor som några gånger i månaden gynnas med chokladkakor, en ask Chesterfield, reservoarpennor eller tvålar var två andra, lätt konstaterade fakta som satte sin prägel på denna tyska höst, liksom de, ehuru i något mindre utsträckning eftersom situationen genom de ständigt anländande östflyktingarna stadigt försämrades, givetvis också utmärkt den föregående tyska vintern, våren och sommaren."
När man läst Dagermans bok frågar man sig, hur många tyskar som under dessa första fredsår dog på grund av en kombination av hunger, epidemier, usla nödbostäder och strapatser längs flyktvägarna. Beträffande de 15 miljonerna fördrivna tyskarna --i dag säger vi etniskt rensade-- från Ostpreussen, Danzig, Hinterpommern, Schlesien, Sudetområdet och Balkan är forskarna i dag eniga om att minst 2,1 miljoner dog --eller dödades-- under flykt eller rensning. Konrad Adenauer nämner i sin memoarbok "Erinnerungen" (Stuttgart 1965) sex miljoner dödsoffer, men den siffran är alltså klart för hög. Det vågar man påpeka, eftersom det här gäller människor, vilkas lidanden man helst skall förtiga -- eller åtminstone minimera, om man nu politiskt inkorrekt dristar sig till att påminna om dem.
Men på den första frågan --hur många tyskar dog i onödan?-- finns inget givet svar. Den kanadensiske historikern och journalisten James Bacque försöker i sin kontroversiella bok "Verschwiegene Schuld. Die alliierte Besatzungspolitik in Deutschland nach 1945" (Ullstein, Berlin 1995 eller det engelska originalet med titeln: "Crimes and Mercies") ange denna dystra siffra. Han kommer fram till en överdödlighet på sju miljoner tyska civila under efterkrigsåren. Sannolikt är den siffran för hög, liksom de flesta liknande uppskattningar av antalet dödade under och efter krig.
James Bacque ger sig på ett ännu mera förbjudet område, när han kritiskt granskar de allierades ansvar för att miljoner tyskar praktiskt taget svalt ihjäl under åren efter kriget. Hans dom är inte nådig, för han menar att det var ockupationsmakternas hungerransoner som trots tillgång på livsmedel grundlade den här tyska efterkrigstragedin. Ja, han påvisar hur amerikanarna länge förhindrade hjälpsändningar från Röda korset och andra internationella hjälporgan till det söndertrasade, ihopkrympta och svältande Tyskland.
Varför tar jag upp det här, som säkert kan förvåna eller rentav förarga alla de många som blivit påverkade av segrarnas ständiga och ensidiga skildring av kriget? Det beror på att jag alltsedan jag satt i fängelse som vapenvägrande sergeant varit aktiv i fredsrörelsen. Där finns det inga pengar att hämta, så man är helt oberoende och behöver inte fegt följa innetrenderna.
Åke Sandin i www.tyresoradion.se
tisdag, april 27
lördag, april 24
”En åsna lastad med guld”
Filip av Makedonien lade grunden till att det antika Grekland blev ett världsvälde under sonen Alexander den store. Det hände på 300-talet före vår tideräknings början, när Hellas var splittrat i olika stadsstater. Men Filip enade Grekland, inte minst därför att han förstod att utnyttja medmänniskornas girighet. Han tillskrivs följande cynism:
”Det finns inte en stadsmur så hög att inte en åsna lastad med guld kan ta sig över den.”
Metoden att muta sig fram är för all del mindre blodig än att krigiskt ta över andra områden. Å andra sidan driver girigheten på militär produktion och kapprustning till nya svindlande höjder. Vapenindustrin är en mycket lukrativ bransch, vars direktörer blir mångmiljonärer eller miljardärer. De kan med sina pengar förmå medierna att skapa ständigt nya hotbilder och därmed få politikerna att anslå nya miljarder till krigsförberedelser och krig. Paradoxalt men inte helt obegripligt är att de politiker som brukar snåla mest med skattepengar är de mest frikostiga i fråga om militäranslagen.
Inte heller militärens stödorganisationer blir då lottlösa. Per Anders Fogelström, Svenska Freds’ ordförande 1963-77, skrev organisationens historia i boken ”Kampen för fred” och kom fram till att enbart Lottakåren på ett år fick större anslag än Svenska Freds fått på 100 år. Det går inte att göra klipp på fredsarbete, som kräver massor av oavlönat arbete, vilket i den dominerande marknadsekonomin blivit allt svårare att engagera människor för.
När ungerskfödde Albert Szent-Györgyi 1937 fick nobelpriset i medicin drog det ihop sig till andra världskriget. Han hade varit soldat i första världskriget och för att inte luras att önska ett nytt krig bad han sin mäklare att för nobelpengarna köpa aktier som inte ökade i värde under krig. I sin bok ”The Crazy Ape” (1970) konstaterar han sedan lakoniskt: ”Jag förlorade mina pengar och räddade min själ”.
Två andra uttalanden av Szent-Györgiy är värda att citera:
”Vårt militärindustriella komplex, som äventyrar mänsklighetens framtid, hämtar sin stabilitet från det förhållandet, att så många människor är beroende av det för sin utkomst”
”Vad vi verkligen behöver är en försvarsmakt mot den krigsmakt som använder en del av våra skattepengar för att göra den propaganda som behövs för att få mer pengar från oss”
Ja, den försvarsmakt som han efterlyser är ju fredsrörelsen, som dock kan liknas vid Hasse Alfredssons ”fattiga kusin från landet”. I Tuff är ingen avlönad och vi har inget offentligt stöd utan litar i den stolta folkrörelsetraditionen helt på våra medlemmar. Och vi har vattentäta skott mellan föreningskontot, pg 16 01 37 -6 och insamlingskontot, pg 79 36 36 -2, så att varenda krona av injobbade pengar oavkortat kan skickas till projekt i tredje världen. Tuffs pris för berömvärt freds- och solidaritetsarbete finns på ett tredje konto, som fylls på genom gåvor, när tuff-aktivister fyller jämna år.
De som hjärntvättats av pengamakten tycker nog att vi är korkade åsnor. Men den militaristiska åsna som vi över hela världen i Filip av Makedoniens efterföljd lastar med så mycket guld är oändligt mera korkad. Den trampar massor av människor till döds i krig och binder enorma resurser, som skulle kunna användas för att göra många miljoner människors liv mycket drägligare.
------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1262) 25 april 2010
”Det finns inte en stadsmur så hög att inte en åsna lastad med guld kan ta sig över den.”
Metoden att muta sig fram är för all del mindre blodig än att krigiskt ta över andra områden. Å andra sidan driver girigheten på militär produktion och kapprustning till nya svindlande höjder. Vapenindustrin är en mycket lukrativ bransch, vars direktörer blir mångmiljonärer eller miljardärer. De kan med sina pengar förmå medierna att skapa ständigt nya hotbilder och därmed få politikerna att anslå nya miljarder till krigsförberedelser och krig. Paradoxalt men inte helt obegripligt är att de politiker som brukar snåla mest med skattepengar är de mest frikostiga i fråga om militäranslagen.
Inte heller militärens stödorganisationer blir då lottlösa. Per Anders Fogelström, Svenska Freds’ ordförande 1963-77, skrev organisationens historia i boken ”Kampen för fred” och kom fram till att enbart Lottakåren på ett år fick större anslag än Svenska Freds fått på 100 år. Det går inte att göra klipp på fredsarbete, som kräver massor av oavlönat arbete, vilket i den dominerande marknadsekonomin blivit allt svårare att engagera människor för.
När ungerskfödde Albert Szent-Györgyi 1937 fick nobelpriset i medicin drog det ihop sig till andra världskriget. Han hade varit soldat i första världskriget och för att inte luras att önska ett nytt krig bad han sin mäklare att för nobelpengarna köpa aktier som inte ökade i värde under krig. I sin bok ”The Crazy Ape” (1970) konstaterar han sedan lakoniskt: ”Jag förlorade mina pengar och räddade min själ”.
Två andra uttalanden av Szent-Györgiy är värda att citera:
”Vårt militärindustriella komplex, som äventyrar mänsklighetens framtid, hämtar sin stabilitet från det förhållandet, att så många människor är beroende av det för sin utkomst”
”Vad vi verkligen behöver är en försvarsmakt mot den krigsmakt som använder en del av våra skattepengar för att göra den propaganda som behövs för att få mer pengar från oss”
Ja, den försvarsmakt som han efterlyser är ju fredsrörelsen, som dock kan liknas vid Hasse Alfredssons ”fattiga kusin från landet”. I Tuff är ingen avlönad och vi har inget offentligt stöd utan litar i den stolta folkrörelsetraditionen helt på våra medlemmar. Och vi har vattentäta skott mellan föreningskontot, pg 16 01 37 -6 och insamlingskontot, pg 79 36 36 -2, så att varenda krona av injobbade pengar oavkortat kan skickas till projekt i tredje världen. Tuffs pris för berömvärt freds- och solidaritetsarbete finns på ett tredje konto, som fylls på genom gåvor, när tuff-aktivister fyller jämna år.
De som hjärntvättats av pengamakten tycker nog att vi är korkade åsnor. Men den militaristiska åsna som vi över hela världen i Filip av Makedoniens efterföljd lastar med så mycket guld är oändligt mera korkad. Den trampar massor av människor till döds i krig och binder enorma resurser, som skulle kunna användas för att göra många miljoner människors liv mycket drägligare.
------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1262) 25 april 2010
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1262) 25/4-9/5 till....
....till två lockande möten:
26 april kl 19: Jelena Spasenic och Neven Milivojevic inleder om Tuffs indiska projekt som de i december besökte och blev imponerade av.
11 maj kl 19: Radio Tuffs Hampus Eckerman inleder med sina annorlunda ”motbilder”, som finns att läsa på hans blogg www.motbilder.se
Båda mötena i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80, Tyresö. Välkomna! Fika får vi också!
....till Tuffs pris för ”berömvärt lokalt solidaritetsarbete”, som den 15 april överlämnades till Tyresö skola för dess fleråriga stöd genom dagsverken till Tuffs många projekt i det fattiga området Dharampur i Indien. Prissumman var 6000 kr och förhoppningen är att det skall inspirera lärare från skolan att besöka projekten. Bild på tre lärare från skolans internationella grupp finns på www.tuff.fred.se Den 3 maj erhåller Strandskolan samma pris med samma motivering.
....till Tyresö närradioförening, som vid sitt välbesökta årsmöte den 22 april också uppmärksammade att det är 25 år sedan Tyresöradion startade. Radio Tuff har sänt varenda vecka sedan starten och korta inslag från Radio Tuffs första sändningar 1985 spelades upp.
....till förre statsministern Ingvar Carlsson (s), förra utrikesministern Karin Söder (c), förre utrikesministern Hans Blix (fp) och Sipriordföranden Rolf Ekéus, som på DN-debatt (11/4) skriver under rubriken ”Dags att förverkliga visionen om en kärnvapenfri värld”. De menar att det inte bara är en fråga om rätt och moral utan gäller mänsklighetens överlevnad. De välkomnar det nya avtalet mellan USA och Ryssland och avslutar sin artikel så här: ”Frågan är nu om vi har den kollektiva viljan och förmågan att stiga ut ur tillintetgörelsens skugga och förvandla visionen om en kärnvapenfri värld till verklighet”
....till Radio Tuffs Marianne Stieger, som till svenska översatt Robert Stiegers bok ”Drei gestohlene Jahre" [Tre stulna år]. Den har nu kommit från tryckeriet med den svenska titeln ”Tysk, men inte nazist”. Den handlar om att han som mycket ung tvangs ut i kriget och hans två år som krigsfånge efter kriget. I efterordet påpekas att Robert (1926-2004) under många år var aktiv i Tyresö u-lands- och fredsförening, TUFF, och det framhålls också: ”Hans uttalade vilja var att få ungdomar att se krigets vanvett och i protest mot det engagera sig i fredsrörelsen."
....till Lennart och Åsne Liedén som den 15 april vid ett tuff-möte redogjorde på ett sakligt och engagerande sätt för projektet Ship to Gaza. Nu planeras att åtta fartyg skall avsegla till det krigsdrabbade och instängda Gaza med förnödenheter och materiel för återuppbyggnad efter kriget. Ett av dem går från Göteborg. Konvojen, som är organiserad av en koalition av internationella folkrörelser och människorättsorganisationer, är en ideell och fredlig solidaritetshandling som syftar till att bryta en illegal blockad, lindra en humanitär nödsituation och i praktisk handling från människa till människa visa Gazas befolkning att den inte är ensam eller glömd. "Skepp till Gaza" är ju ett utmärkt exempel på praktiskt icke-våld. Man vädjar om bidrag till en sjömil, vilken med materiel- och fraktkostnader skulle kosta 1000 kr, men även mindre bidrag är mycket välkomna och kan sättas in på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2, så vidarebefordrar vi dem oavkortat och snabbt. Tuff har redan skickat 3000 kr (=3 sjömil) till projektet.
....till Kumla skola (Tyresö) som onsdag 12 maj har sitt traditionella dagsverke till förmån för Tuffs projekt i fattiga indiska byar. Eleverna jobbar och får betalt, vi andra kan köpa loppisprylar på Bollmoraängen nedanför rulltrappan vid Tyresö centrum eller fylla på i insamlingsbössorna, som en del elever skramlar med. Ett annat alternativ är att skicka en slant till Tuffs insamlingskonto och skriva ”Kumla” på inbetalningen
....till de glädjande många medlemmar som förutom medlemsavgiften på 200 kr (familjemedlem: 80 kr) har skickat in gåvor på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6. Tack vare dessa bidrag kan vi fortsätta med Radio Tuff och betala hyra för Tuff-lokalen. Tuff har inga offentliga bidrag, så vi är helt beroende av våra medlemmar och andra solidariska.
26 april kl 19: Jelena Spasenic och Neven Milivojevic inleder om Tuffs indiska projekt som de i december besökte och blev imponerade av.
11 maj kl 19: Radio Tuffs Hampus Eckerman inleder med sina annorlunda ”motbilder”, som finns att läsa på hans blogg www.motbilder.se
Båda mötena i Tuff-lokalen, Myggdalsv. 80, Tyresö. Välkomna! Fika får vi också!
....till Tuffs pris för ”berömvärt lokalt solidaritetsarbete”, som den 15 april överlämnades till Tyresö skola för dess fleråriga stöd genom dagsverken till Tuffs många projekt i det fattiga området Dharampur i Indien. Prissumman var 6000 kr och förhoppningen är att det skall inspirera lärare från skolan att besöka projekten. Bild på tre lärare från skolans internationella grupp finns på www.tuff.fred.se Den 3 maj erhåller Strandskolan samma pris med samma motivering.
....till Tyresö närradioförening, som vid sitt välbesökta årsmöte den 22 april också uppmärksammade att det är 25 år sedan Tyresöradion startade. Radio Tuff har sänt varenda vecka sedan starten och korta inslag från Radio Tuffs första sändningar 1985 spelades upp.
....till förre statsministern Ingvar Carlsson (s), förra utrikesministern Karin Söder (c), förre utrikesministern Hans Blix (fp) och Sipriordföranden Rolf Ekéus, som på DN-debatt (11/4) skriver under rubriken ”Dags att förverkliga visionen om en kärnvapenfri värld”. De menar att det inte bara är en fråga om rätt och moral utan gäller mänsklighetens överlevnad. De välkomnar det nya avtalet mellan USA och Ryssland och avslutar sin artikel så här: ”Frågan är nu om vi har den kollektiva viljan och förmågan att stiga ut ur tillintetgörelsens skugga och förvandla visionen om en kärnvapenfri värld till verklighet”
....till Radio Tuffs Marianne Stieger, som till svenska översatt Robert Stiegers bok ”Drei gestohlene Jahre" [Tre stulna år]. Den har nu kommit från tryckeriet med den svenska titeln ”Tysk, men inte nazist”. Den handlar om att han som mycket ung tvangs ut i kriget och hans två år som krigsfånge efter kriget. I efterordet påpekas att Robert (1926-2004) under många år var aktiv i Tyresö u-lands- och fredsförening, TUFF, och det framhålls också: ”Hans uttalade vilja var att få ungdomar att se krigets vanvett och i protest mot det engagera sig i fredsrörelsen."
....till Lennart och Åsne Liedén som den 15 april vid ett tuff-möte redogjorde på ett sakligt och engagerande sätt för projektet Ship to Gaza. Nu planeras att åtta fartyg skall avsegla till det krigsdrabbade och instängda Gaza med förnödenheter och materiel för återuppbyggnad efter kriget. Ett av dem går från Göteborg. Konvojen, som är organiserad av en koalition av internationella folkrörelser och människorättsorganisationer, är en ideell och fredlig solidaritetshandling som syftar till att bryta en illegal blockad, lindra en humanitär nödsituation och i praktisk handling från människa till människa visa Gazas befolkning att den inte är ensam eller glömd. "Skepp till Gaza" är ju ett utmärkt exempel på praktiskt icke-våld. Man vädjar om bidrag till en sjömil, vilken med materiel- och fraktkostnader skulle kosta 1000 kr, men även mindre bidrag är mycket välkomna och kan sättas in på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2, så vidarebefordrar vi dem oavkortat och snabbt. Tuff har redan skickat 3000 kr (=3 sjömil) till projektet.
....till Kumla skola (Tyresö) som onsdag 12 maj har sitt traditionella dagsverke till förmån för Tuffs projekt i fattiga indiska byar. Eleverna jobbar och får betalt, vi andra kan köpa loppisprylar på Bollmoraängen nedanför rulltrappan vid Tyresö centrum eller fylla på i insamlingsbössorna, som en del elever skramlar med. Ett annat alternativ är att skicka en slant till Tuffs insamlingskonto och skriva ”Kumla” på inbetalningen
....till de glädjande många medlemmar som förutom medlemsavgiften på 200 kr (familjemedlem: 80 kr) har skickat in gåvor på Tuffs plusgiro 16 01 37 -6. Tack vare dessa bidrag kan vi fortsätta med Radio Tuff och betala hyra för Tuff-lokalen. Tuff har inga offentliga bidrag, så vi är helt beroende av våra medlemmar och andra solidariska.
fredag, april 23
Marianne Stieger: Från skomakarson till hedersdoktor
Kära lyssnare!
Jag måste bekänna att jag har ett lidelsefullt kärleksförhållande. I detta förhållande pendlar mina känslor mellan total lycka och fullständig förtvivlan. Jag älskar varken en han eller en hon utan dem – nämligen böcker. Och nu har jag bytt ut min gamla bokhylla och måste ta bort två hyllmeter böcker. Förstår ni min förtvivlan? Jag sitter på golvet framför hyllan och vrider och vänder på varje bok. Spara eller kasta? Det är den tillintetgörande frågan.
Mitt i alltihopa kommer min grannfru och skänker mig H. C. Andersens fullständiga upplaga av sagor. Inte sjutton kunde jag säga nej. Nu sitter jag här med dessa gamla böcker i gröna, guldpräglade band och bara njuter. Tänk er att ha denne sagoberättares alla sagor samlade framför sig! Tänk er lyckan att än en gång få läsa alla dessa underbara sagor en efter en! Tänk att en enkel skomakarson kunde förvandlas till en sådan ordens trollkarl!
Medan jag satt framför bokhyllan och gallrade, ramlade en liten, en mycket liten bok ut ur en pärm. Egentligen är det ingen bok, utan endast ett litet häfte på knappt tjugofem sidor. Men på dessa sidor finns ett mycket märkligt människoöde presenterat. Min man Robert Stieger hade under alla år talat om denne man med stor beundran, men jag brydde mig aldrig om att lyssna tillräckligt noga. Ni vet hur det är: en människa man aldrig mött väcker inget stort intresset mitt i livets flöde. Nu började jag läsa, på golvet framför min kaotiska bokhylla, och när jag reste mig, ledbruten och stel, hade ett fantastiskt människoöde rullats upp framför mig.
Kurt Heinig föddes i Leipzig den 19 januari 1886 som son till en skomakare. Även om pojken hade läshuvud, tänkte sig föräldrarna aldrig att han skulle studera. Men de var kloka och såg pojkens konstnärliga förutsättningar. Alltså fick han börja en litografutbildning. Och det var en lycka för denna begåvning. Litograferna hade tidigt en stark fackförening som såg till att deras fackligt intresserade ungdomar fick en god skolning. Så även Kurt Heinig.
Denne autodidakt började metodiskt studera budgetfrågor och undervisade sina fackliga bröder. Men han insåg också att viktigare än att studera själva budgetfrågorna, var att lära sig allt om budgetkontroll. Det, menade han, är ett parlaments allra viktigaste uppgift. Och då tänkte han på regeringarna under kejsarriket som hade hemlighållit budgeten för att kunna undanhålla pengar för syften som folket inte skulle känna till.
1927 blev Heinig medlem i den tyska riksdagen. Snabbt blev han specialist på ekonomiska frågor i den socialdemokratiska fraktionen i den nya riksdagen och kallades in för att likvidera kejsarfamiljens tillgångar efter den tyska kejsarens abdikation.
1933, vid Hitlers makttillträde, var Heinig tvungen att fly till Danmark, där han fortsatte skrivandet av sitt stora verk i tre band ”Budget”, innan han vid tyskarnas ockupation flydde till Sverige. Här erkände man hans stora kapacitet och inredde ett eget arbetsrum åt honom på Kungliga Tekniska Högskolan.
Här skrev han den lilla boken ”Der schwedische Weg – Soziale Sicherheit”, Den svenska vägen – social säkerhet, men också boken ”Was kostet der Krieg?”, Vad kostar kriget?, ett nog så viktigt verk att studera för våra europeiska regeringar i dessa dagar. 1955 belönades Kurt Heinig med hedersdoktorstiteln för sitt livsverk vid KTH. Året därpå hedrades denne man, med endast folkskola i bagaget, på sin 70-årsdag i januari 1956 med den lilla skrift jag läste framför min bokhylla. I maj samma år avled han i Sverige, i landet som hade tagit emot honom som flykting. Se, det var en riktig saga, skulle H. C. Andersen ha sagt.
Ha det bra, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands-och FredsFörenings Radio Tuff nr 1262
Jag måste bekänna att jag har ett lidelsefullt kärleksförhållande. I detta förhållande pendlar mina känslor mellan total lycka och fullständig förtvivlan. Jag älskar varken en han eller en hon utan dem – nämligen böcker. Och nu har jag bytt ut min gamla bokhylla och måste ta bort två hyllmeter böcker. Förstår ni min förtvivlan? Jag sitter på golvet framför hyllan och vrider och vänder på varje bok. Spara eller kasta? Det är den tillintetgörande frågan.
Mitt i alltihopa kommer min grannfru och skänker mig H. C. Andersens fullständiga upplaga av sagor. Inte sjutton kunde jag säga nej. Nu sitter jag här med dessa gamla böcker i gröna, guldpräglade band och bara njuter. Tänk er att ha denne sagoberättares alla sagor samlade framför sig! Tänk er lyckan att än en gång få läsa alla dessa underbara sagor en efter en! Tänk att en enkel skomakarson kunde förvandlas till en sådan ordens trollkarl!
Medan jag satt framför bokhyllan och gallrade, ramlade en liten, en mycket liten bok ut ur en pärm. Egentligen är det ingen bok, utan endast ett litet häfte på knappt tjugofem sidor. Men på dessa sidor finns ett mycket märkligt människoöde presenterat. Min man Robert Stieger hade under alla år talat om denne man med stor beundran, men jag brydde mig aldrig om att lyssna tillräckligt noga. Ni vet hur det är: en människa man aldrig mött väcker inget stort intresset mitt i livets flöde. Nu började jag läsa, på golvet framför min kaotiska bokhylla, och när jag reste mig, ledbruten och stel, hade ett fantastiskt människoöde rullats upp framför mig.
Kurt Heinig föddes i Leipzig den 19 januari 1886 som son till en skomakare. Även om pojken hade läshuvud, tänkte sig föräldrarna aldrig att han skulle studera. Men de var kloka och såg pojkens konstnärliga förutsättningar. Alltså fick han börja en litografutbildning. Och det var en lycka för denna begåvning. Litograferna hade tidigt en stark fackförening som såg till att deras fackligt intresserade ungdomar fick en god skolning. Så även Kurt Heinig.
Denne autodidakt började metodiskt studera budgetfrågor och undervisade sina fackliga bröder. Men han insåg också att viktigare än att studera själva budgetfrågorna, var att lära sig allt om budgetkontroll. Det, menade han, är ett parlaments allra viktigaste uppgift. Och då tänkte han på regeringarna under kejsarriket som hade hemlighållit budgeten för att kunna undanhålla pengar för syften som folket inte skulle känna till.
1927 blev Heinig medlem i den tyska riksdagen. Snabbt blev han specialist på ekonomiska frågor i den socialdemokratiska fraktionen i den nya riksdagen och kallades in för att likvidera kejsarfamiljens tillgångar efter den tyska kejsarens abdikation.
1933, vid Hitlers makttillträde, var Heinig tvungen att fly till Danmark, där han fortsatte skrivandet av sitt stora verk i tre band ”Budget”, innan han vid tyskarnas ockupation flydde till Sverige. Här erkände man hans stora kapacitet och inredde ett eget arbetsrum åt honom på Kungliga Tekniska Högskolan.
Här skrev han den lilla boken ”Der schwedische Weg – Soziale Sicherheit”, Den svenska vägen – social säkerhet, men också boken ”Was kostet der Krieg?”, Vad kostar kriget?, ett nog så viktigt verk att studera för våra europeiska regeringar i dessa dagar. 1955 belönades Kurt Heinig med hedersdoktorstiteln för sitt livsverk vid KTH. Året därpå hedrades denne man, med endast folkskola i bagaget, på sin 70-årsdag i januari 1956 med den lilla skrift jag läste framför min bokhylla. I maj samma år avled han i Sverige, i landet som hade tagit emot honom som flykting. Se, det var en riktig saga, skulle H. C. Andersen ha sagt.
Ha det bra, hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Tyresö Ulands-och FredsFörenings Radio Tuff nr 1262
torsdag, april 22
BENGT SVENSSON: (1)Överviktigt ,(2)Svenska filmer
Hej alla lyssnare!
År 1946 infördes ett program med subventionerade skolluncher i USA efter militära påtryckningar. Under andra världskriget, när det behövdes många soldater, hade många rekryter varit så magra och klena att de bedömts odugliga till krig. Skollunchprogrammet skulle se till att ungarna växte upp och blev stora och starka.
Nu har det visat sig att ungarna faktiskt blivit stora fast kanske inte så starka. I vart fall klagar militären på överviktiga amerikanska ungdomar och föreslår att skolluncherna drar ner på kalorierna och kokakolan. 27% av folk som söker till det militära måste i dagsläget ratas på grund av fetma och dålig kondition, vilket förstås är en stor tragedi. Det ger också en ny och mera konkret mening åt begreppet kanonmat.
.......................................................
Med långa mellanrum dyker det upp en ny svensk film på någon biograf i San Francisco. Nu senast var det "The girl with the dragon tattoo", alltså flickan med draktatueringen, som gick i flera veckor. På svenska heter den "Män som hatar kvinnor", vilket förstås inte skulle blivit någon kioskvältare i direktöversättning.Boken av Stieg Larsson står också utställd i stans bokaffärer. Jag väntar med läsningen tills jag får ett ex på originalspråket.
Enligt filmen leds Sveriges främsta finansfamilj av en nazistisk sexualdåre och massmördare med ett tortyrlaboratorium i källaren, vilket under årens lopp ställt till en del problem för familjens olika medlemmar.
Tidigare hade finansfamiljen letts av sexualdårens farbror, som hade varit kompis med Hitler. Men 60 år senare, när filmen utspelas, gick han mest omkring i skogen med sin älgstudsare och sköt på allt som rörde sig. Det påminner om en gubbe hemma i Harvaremåla, fast han var centerpartist om jag inte minns fel och hade alltid ont om pengar och visade aldrig något intresse för tyska regeringschefer.
Nåväl, filmens hjältar, Blomkvist och Salander, hittar den försvunna flickan i Australien, där hon etablerat sig som fåruppfödare. Jag tror hon var den enda i filmen, som försörjde sig på hederligt arbete. Spännande var det i alla fall.
Men filmen är lite sjuk. Eller kanske bara reaktionär.
Eller är det bara jag, som tycker att den skamlöst vädjar till folks eventuella behov av en svartvit värld uppdelad på onda och goda. Före filmens happy end dränks eller bränns de onda till döds. Mycket liknar det privata hämndfantasier, som här presenteras som lösningen på kriminella problem.
Både handlingen och upplösningen i "The girl with the dragon tattoo" påminner inte så lite om en annan populär svensk film, som gick i San Francisco för ett år sedan: ”Låt den rätte komma in”. Fast där var slutet både reaktionärt och deprimerande.
---------------------------------------------
Bengt Svensson i San Francisco för Radio Tuff nr 1262.
År 1946 infördes ett program med subventionerade skolluncher i USA efter militära påtryckningar. Under andra världskriget, när det behövdes många soldater, hade många rekryter varit så magra och klena att de bedömts odugliga till krig. Skollunchprogrammet skulle se till att ungarna växte upp och blev stora och starka.
Nu har det visat sig att ungarna faktiskt blivit stora fast kanske inte så starka. I vart fall klagar militären på överviktiga amerikanska ungdomar och föreslår att skolluncherna drar ner på kalorierna och kokakolan. 27% av folk som söker till det militära måste i dagsläget ratas på grund av fetma och dålig kondition, vilket förstås är en stor tragedi. Det ger också en ny och mera konkret mening åt begreppet kanonmat.
.......................................................
Med långa mellanrum dyker det upp en ny svensk film på någon biograf i San Francisco. Nu senast var det "The girl with the dragon tattoo", alltså flickan med draktatueringen, som gick i flera veckor. På svenska heter den "Män som hatar kvinnor", vilket förstås inte skulle blivit någon kioskvältare i direktöversättning.Boken av Stieg Larsson står också utställd i stans bokaffärer. Jag väntar med läsningen tills jag får ett ex på originalspråket.
Enligt filmen leds Sveriges främsta finansfamilj av en nazistisk sexualdåre och massmördare med ett tortyrlaboratorium i källaren, vilket under årens lopp ställt till en del problem för familjens olika medlemmar.
Tidigare hade finansfamiljen letts av sexualdårens farbror, som hade varit kompis med Hitler. Men 60 år senare, när filmen utspelas, gick han mest omkring i skogen med sin älgstudsare och sköt på allt som rörde sig. Det påminner om en gubbe hemma i Harvaremåla, fast han var centerpartist om jag inte minns fel och hade alltid ont om pengar och visade aldrig något intresse för tyska regeringschefer.
Nåväl, filmens hjältar, Blomkvist och Salander, hittar den försvunna flickan i Australien, där hon etablerat sig som fåruppfödare. Jag tror hon var den enda i filmen, som försörjde sig på hederligt arbete. Spännande var det i alla fall.
Men filmen är lite sjuk. Eller kanske bara reaktionär.
Eller är det bara jag, som tycker att den skamlöst vädjar till folks eventuella behov av en svartvit värld uppdelad på onda och goda. Före filmens happy end dränks eller bränns de onda till döds. Mycket liknar det privata hämndfantasier, som här presenteras som lösningen på kriminella problem.
Både handlingen och upplösningen i "The girl with the dragon tattoo" påminner inte så lite om en annan populär svensk film, som gick i San Francisco för ett år sedan: ”Låt den rätte komma in”. Fast där var slutet både reaktionärt och deprimerande.
---------------------------------------------
Bengt Svensson i San Francisco för Radio Tuff nr 1262.
fredag, april 16
STÖD ICKE-VÅLDSPROJEKTET ”SHIP TO GAZA”!
Kära vänner!
Vi hade i går kväll ett Tuff-möte om projektet Ship to Gaza. Lennart och Åsne Liedén, som för länge sedan var med om att skriva den banbrytande boken "Fredspolitik -Civilmotstånd", berättade att det nu planeras hela åtta skepp till Gaza. Två av dem går från Tromsö resp Göteborg någon gång i maj.
Konvojen, som är organiserad av en koalition av internationella folkrörelser och människorättsorganisationer, är en ideell och fredlig solidaritetshandling som syftar till att bryta en illegal blockad, lindra en humanitär nödsituation och i praktisk handling från människa till människa visa Gazas befolkning att den inte är ensam eller glömd. Fartygen kommer att medföra – förutom en last bestående av byggnadsmaterial, förfabricerade hus och dieseldrivna elaggregat – omkring 800 passagerare från hela Europa, inklusive palestinier och israeler: parlamentariker och skådespelare, journalister och aktivister.
"Skepp till Gaza" är ju ett utmärkt exempel på praktiskt icke-våld, dvs att hjälpa det krigshärjade och instängda Gaza med humanitär hjälp och möjligheter till återuppbyggnad. Ingen vet om skeppen kan ankra vid Gazas kust. Israelerna kan som vanligt strunta i folkrätten och stoppa fartygen. Det har de tidigare gjort. Men lika brutalt går de nog inte till väga nu som under sexdagarskriget 1967 när de på internationellt vatten anföll örlogsfartyget USS Liberty och dödade 34 amerikanska besättningsmän.
I projektet deltar flera respekterade organisationer, såsom Kristna Freds. Vi kan väl också visa vår solidaritet med krigsdrabbade och isolerade Gazabor. Man vädjar om 1000 kr, vilket skulle motsvara kostnaderna för förnödenheter och frakt under 1 sjömil. Men även mindre bidrag är förstås välkomna. De kan skickas till Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2 , så vidarebefordrar vi dem oavkortat och snabbt.
Nu ska jag från Tuff skicka 3000 kr (=3 sjömil) till Ship to Gaza.
Bästa hälsningar
Åke Sandin, tel 08- 712 4463
(Förklaring: TUFF= Tyresö Ulands- och FredsFörening)
Vi hade i går kväll ett Tuff-möte om projektet Ship to Gaza. Lennart och Åsne Liedén, som för länge sedan var med om att skriva den banbrytande boken "Fredspolitik -Civilmotstånd", berättade att det nu planeras hela åtta skepp till Gaza. Två av dem går från Tromsö resp Göteborg någon gång i maj.
Konvojen, som är organiserad av en koalition av internationella folkrörelser och människorättsorganisationer, är en ideell och fredlig solidaritetshandling som syftar till att bryta en illegal blockad, lindra en humanitär nödsituation och i praktisk handling från människa till människa visa Gazas befolkning att den inte är ensam eller glömd. Fartygen kommer att medföra – förutom en last bestående av byggnadsmaterial, förfabricerade hus och dieseldrivna elaggregat – omkring 800 passagerare från hela Europa, inklusive palestinier och israeler: parlamentariker och skådespelare, journalister och aktivister.
"Skepp till Gaza" är ju ett utmärkt exempel på praktiskt icke-våld, dvs att hjälpa det krigshärjade och instängda Gaza med humanitär hjälp och möjligheter till återuppbyggnad. Ingen vet om skeppen kan ankra vid Gazas kust. Israelerna kan som vanligt strunta i folkrätten och stoppa fartygen. Det har de tidigare gjort. Men lika brutalt går de nog inte till väga nu som under sexdagarskriget 1967 när de på internationellt vatten anföll örlogsfartyget USS Liberty och dödade 34 amerikanska besättningsmän.
I projektet deltar flera respekterade organisationer, såsom Kristna Freds. Vi kan väl också visa vår solidaritet med krigsdrabbade och isolerade Gazabor. Man vädjar om 1000 kr, vilket skulle motsvara kostnaderna för förnödenheter och frakt under 1 sjömil. Men även mindre bidrag är förstås välkomna. De kan skickas till Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2 , så vidarebefordrar vi dem oavkortat och snabbt.
Nu ska jag från Tuff skicka 3000 kr (=3 sjömil) till Ship to Gaza.
Bästa hälsningar
Åke Sandin, tel 08- 712 4463
(Förklaring: TUFF= Tyresö Ulands- och FredsFörening)
onsdag, april 14
KATYN, EN LÄNGE OMSTRIDD POLSK TRAGEDI
(Lördagen den 10 april 2010 störtade ett polskt flygplan i Ryssland. Många ledande polacker omkom. De var på väg till Katyn, där en massaker på fångna polska officerare ägde rum under andra världskriget. Katyn är nu en dubbel polsk tragedi.
2002 gjorde jag en reportageresa till Tyresös polska vänort Wejherowo. I samband därmed gjorde jag också på www.tyresoradion.se en halvtimme om Katyn. Texten finns här nedan)
-------------------------------------------------------------
Om man inte vill stöta sig med en polack, måste man känna till Katyn, påstår Kjell Albin Abrahamsson i sin läsvärda bok "Diamant i aska". Katyn är namnet på en skog några mil utanför Smolensk i Ryssland. Där mördades med nackskott 4 200 polska officerare och akademiker. Det hände under andra världskriget, men om det var 1940 eller 1941, därom gick meningarna under ett halvsekel isär
FÅNGARNA SOM FÖRSVANN
Andra världskriget började som bekant 1939 med att Tyskland gick till angrepp mot Polen. En halv månad senare anföll Röda armén från andra hållet. Polen delades mellan tyskar och ryssar. Ryssarna deporterade någon miljon polacker till det inre av Sovjetunionen. Cirka 15 000 polska officerare, polisbefäl och reservofficerare, många av de sistnämnda akademiker, internerades i tre läger: Starobielsk, Kozielsk och Ostaschkow. Där tycks det inte ha gått någon större nöd på dem och anhöriga hemma i Polen fick brev och vykort från fångarna. Men plötsligt våren 1940 upphör all kontakt med lägren och breven dit kommer tillbaka med stämpeln "adressaten okänd".
Vid midsommartid 1941 bryter Hitler pakten med Stalin och går till angrepp. Tyskarna tränger snabbt långt in i Sovjetunionen. Området kring Smolensk, där Katyn ligger besätts redan på sensommaren 1941. Nu börjar man att organisera polska förband, som skall slåss mot tyskarna. Meniga polacker frisläpps därför ur de sovjetiska lägren. Den polska exilregeringen i London, som tidigare varit sovjetfientlig på grund av den ryska invasionen av östra Polen, börjar nu samarbeta med Moskva.
Men det fanns ett krux. Bara några hundra av de i Sovjet internerade officerarna dök upp. Den polska exilregeringen gjorde gång på gång energiska framstötar i Moskva för att deras många tusen officerare skulle ställas till den polska arméns förfogande. Chefen för exilregeringen, general Sikorski, som sedan skulle omkomma i en omdiskuterad flygolycka, begav sig till Stalin. Den mäktiga och fruktade chefen för den ryska säkerhetstjänsten, NKVD, Lavrentij Beria, uppsöktes av polska företrädare. De sovjetiska svaren var luddiga. De internerade polska officerarna var inte lätta att hitta, sa man, för de fanns på avlägsna platser i det vidsträckta Sovjetunionen. Ja, de kunde ha flytt till Manschuriet, menade Stalin. Men Beria lär ha mumlat: "Vi begick ett svårt fel med dem"
För polackerna var det här ett mysterium. Tiden gick men i Katynskogen hände det en del. Där fanns en stor gård, av lokalbefolkningen kallad Dnjepr-slottet. Det hade länge varit ett slags semesterhem, en datja, för folk från den sovjetiska hemliga polisen, NKVD. Nu hade tysk personal flyttat in där.
EN MAKABER UPPTÄCKT 1943
Sommaren 1942 dyker polacker upp i området. Det är några tvångsarbetare, som tyskarna använder sig av. De vet att spåren efter de polska officerarna från lägret Kozielsk slutade i en liten järnvägsstation (Gniesvodo) några kilometer från Katyn. De får av ryssar i trakten veta att de polska officerarna 1940 fördes från järnvägsstationen i svarta major till Katynskogen. Därifrån hördes sedan skottsalvor och skrik.
Polackerna behöver inte gräva länge, förrän de hittar lik i polska officersuniformer. De hinner placera ett par träkors över platsen, innan deras enhet förflyttas. Också tyskarna gör märkliga iakttagelser. När de rider omkring i Katynskogen för att jaga förundras de över att deras hundar ofta stannar vid jordvallarna i skogen och ivrigt börjar krafsa. Ja, till och med vargar ses böka i jorden.
Till sist beslutar tyskarna att undersöka platsen. När de våren 1943 börjar gräva gör de ett makabert fynd. I jorden ligger i lager på lager ovanpå varann mängder av lik, iförda polska officersuniformer. Händerna är bakbundna. De har vinterkläder på sig. Alla är skjutna med nackskott. Några, som tydligen har gjort motstånd, bär spår av misshandel och bajonettstick. En del har uniformskappan dragen över huvudet, några har sågspån i munnen. I fickorna hittar man personliga tillhörigheter som brev, vykort, dagböcker men inga värdesaker. Inga dateringar senare än april 1940 förekommer. En av de första som identifieras är den polske generalen Smorawinski. Sammanlagt upptäcks i Katynskogen åtta stora massgravar
Självfallet utnyttjar den tyske propagandaministern Joseph Goebbels de här fynden. Tyska medier basunerar ut nyheten om massakern. Tass och Pravda svarar lika snabbt som, hetsigt, att det på nytt rör sig om en tysk propagandalögn. Polackerna hade mördats av de tysk-fascistiska skurkarna, uppger man. De hade 1941 varit sysselsatta med vägarbeten i trakten av Smolensk och inte hunnit evakueras, när den snabba tyska framstöten kom. För exilpolackerna verkade den förklaringen inte trovärdig. Trots deras ständiga förfrågningar under nästan två år hade Moskva ju inte tidigare kunnat ge besked om de många tusen försvunna officerarna.
Polackernas upprördhet tystas ned av britter och amerikaner, som lojalt backar upp den sovjetiska versionen. Vid den här tidpunkten står Stalins stjärna i zenit också i USA. Exempelvis är han omslagspojke i den ledande amerikanska veckotidningen LIFE och kallas i reportaget "den kanske största människan i vår tid". Men den polska exilregeringen i London vill åtminstone ha en opartisk undersökning av fyndplatsen Katyn. De vänder sig därför till internationella Röda korset i Schweiz.
BRYTNING MELLAN MOSKVA OCH EXILREGERINGEN
Det skulle de inte ha gjort, för nu uppstår två komplikationer. Den ena är att Tyskland gjort detsamma, den andra att Röda korsets policy är att alla berörda parter måste ge sitt samtycke för att en undersökning ska komma till stånd. Sovjetunionen vägrar blankt och beskyller i stället polackerna att vara i maskopi med nazisterna. De kräver att exilregeringen med general Sikorski i spetsen offentligt ansluter sig till den sovjetiska förklaringen. Men polackerna vägrar och det ger Moskva en förevändning att bryta de diplomatiska förbindelserna med exilregeringen i London. Som efterklok kan man nog se det som ett första steg mot ett kommunistiskt efterkrigs--Polen.
Tyskarna utnyttjar förstås den hemska upptäckten. De beräknar, att det finns 11 000 mördade polska officerare i i Katynskogens massgravar. Det är en siffra som är nästan 7000 för hög, men ironiskt nog ska den sedan användas också av Sovjets jurister vid Nürnberg-rättegången 1945-46. Framför allt bjuder tyskarna in grupper av människor, också polacker. Så kommer Josef Mackiewicz till Katyn. Han har kontakter med motståndsrörelsen i det av tyskarna besatta Polen. Efter kriget flydde han till väst och skrev en bok om sina iakttagelser. Efter många svårigheter skulle den slutligen ges ut men först 1949.
Också en grupp internationella journalister flygs till området liksom några tillfångatagna brittiska och amerikanska officerare. De flesta av dem är misstänksamma och befarar en tysk propagandabluff. Stockholms-Tidningens Christer Jäderlund lånar till och med en häst för att snabbt kunna kontrollera olika uppgifter. Men de får röra sig fritt, kontakta ryssar i trakten och de får vara med när nya gravar öppnas och ta del av innehållet i de mördades fickor.
RÄTTSMEDICINARNAS UTLÅTANDE
Den mest seriösa gruppen som besöker Katyn består av rättsmedicinare, de flesta professorer, från tolv olika europeiska länder. De får också stora friheter och kan göra egna observationer utan tysk inblandning. De enas om ett slutdokument, där de fastslår att officerarna mördats senast 1940. Det är indirekt ett utpekande av ryssarna som gärningsmän, eftersom tyskarna inte förrän sensommaren 1941 besatte området.
Det finns dock ett par viktiga invändningar. De rättsmedicinska experterna var alla utom en från länder allierade med Tyskland eller under tysk ockupation. Två nordbor var med i gruppen, professor Saxén från Finland och doktor Helge Tramsen från Danmark. Men Finland slogs 1943 på tysk sida mot Sovjetunionen, medan Danmark var ockuperat av tyskarna, låt vara att Tramsen som motståndsman hade suttit ett år i tyskt koncentrations-läger. Den ende rättsmedicinaren från ett neutralt land var professor Francois Naville från Schweiz.
Det andra kruxet var att patronerna som hittades i gravarna var av tysk tillverkning. Men det förklarades med att Sovjet före kriget hade köpt ammunition från Tyskland.
Några månader senare återtog Röda Armén området kring Katyn. Det tillsattes en kommission bestående av framstående sovjetmedborgare, däribland författaren Alexej Tolstoj och metropoliten av Moskva, Nikolaj. Inte oväntat slog den fast, att polackerna var offer för de tysk-fascistiska mördarna.
TYSKARNA ANKLAGAS FÖR KATYN I NÜRNBERG
Denna sovjetiska rapport skulle efter kriget bli huvuddokumentet i Katynfrågan vid den stora rättegången i Nürnberg mot tyska ledare. Den sovjetiske åklagaren Rudenko gjorde ett stort nummer av de mördade polska officerarna. Han betecknade det som "en av de viktigaste brottsliga handlingar för vilka de grova krigsförbrytarna är ansvariga". Och enligt honom hade "hitleristernas kriminella aktivitet blivit fullständigt fastslagen" i den sovjetiska rapporten. Han hade rättegångens statuter på sin sida. Förutom att dessa bröt mot mångårig västerländsk rättspraxis genom att döma efter lagar som inte fanns vid det påstådda brottets begående, tillät de också enligt § 21 att statliga rapporter från segrarmakterna automatiskt gavs bevisvärde.
Alltså presenterades vid rättegången inga polska eller tyska dokument om Katyn. Men ändå blev det ingen riktig triumf för åklagarsidan. Den hade stämplat den tyske översten Ahrends som ansvarig för massmorden. Han infann sig frivilligt och kunde trots trumeld från den sovjetiske åklagaren bevisa att han hade alibi. Han hade befunnit sig i Tyskland vid den tidpunkt när ryssarna påstod att morden hade begåtts.
Medialt blev den sovjetiska ståndpunkten en framgång, eftersom tidningar och radio utförligt och kritiklöst rapporterade om åklagarsidans alla påståenden. Juridiskt blev det ett slags remi, för i Nürnbergdomstolens slutdokument nämns inte Katyn. Alltså föreföll fallet ouppklarat, eftersom domstolen, bestående av de fyra segermakternas företrädare, hade den egenheten att bara ta upp förlorarnas brott och inte sina egna. Så när en advokat under rättegången frågade, vilka som skulle göras ansvariga för Katyn blev han avsnoppad av den brittiske domaren, Sir Geoffrey Lawrence:
-- Jag ämnar inte besvara frågor av den typen.
Medan rättegången i Nürnberg pågick kunde ett par Hamburg-tidningar, underställda den brittiska ockupationsmakten, meddela att i Leningrad hade sju tyska officerare dömts till döden för massmorden i Katyn. En av dem uppgavs ha erkänt. Ingen jämförelse gjordes med de "bekännelser" som i sovjetiska domstolar hade avgivits under Moskvarättegångarna och de stora utrensningarna 1936-37, till och med av gamla trogna kommunister. Inte miljoner stackars ryssar, som det har påståtts, men ungefär 600 000 sköts då med nackskott, illa nog
"PRONAZISTISKA" DAGENS NYHETER
Just en Hamburgtidning skulle några år efter kriget beteckna Dagens Nyheter som "en sedan länge som pronazistisk känd tidning". Detta förvånar säkert DNs läsare och journalister. Anledningen var att tidningen den 13 februari 1948 skulle ha publicerat en artikel som utpekade ryssarna som gärningsmän. Jag gjorde mig faktiskt omaket att åka in till Kungliga biblioteket och kolla det här tidningsnumret. Jodå, förstasidan hade rubriken: "Katynmassakern ryskt dåd säger polack i Sverige". Underrubrik: "Känd jurist hade bevis, blev mördad".
I DN-artikeln kallas Katyn för "en av andra världskrigets största tragedier, som kostade blomman av Polens officerskår livet". Den beskriver hur en åklagare i Krakow, Roman Martini, fick uppgiften att samla fakta om Katyn inför en process som definitivt skulle bevisa den tyska skulden. Han gör det grundligt, besöker till och med Katynskogen. Men hans i det kommunistiska Polen kontroversiella slutsats blir, att massmorden begicks av ryssarna. Några dagar efter det att polska justitiedepartementet fått Martinis rapport, mördas han av ett par ungdomar. De häktas, men lyckas --som det sägs-- fly ur fängelset.
Det minst övertygande med den här artikeln är att uppgiftslämnaren är anonym men påstås vara en till Sverige flyktad juristkollega till Martini.
Hur som helst: Dagens Nyheter bidrar till att bryta den "tystnadens sammansvärjning", som exilpolackerna anser råda i frågan. Inte minst beror tystnaden på att England och USA sitter fast i det prosovjetiska ställningstagande de gjorde under kriget. En som får erfara detta är polacken Josef Mackiewicz, som tillsammans med det polska Röda korset hade besökt Katyn 1943 och sedan flytt till väst. Han skriver ett bokmanus för ett förlag i London men plötsligt smälts tryckplåtarna ner, som det förmodas på order från högre ort. Först 1949 ges hans bok ut, nu på ett förlag i Schweiz och med titeln "Katyn--ungesühntes Verbrechen" (Katyn --oförsonat brott). Den översattes till flera språk, bland andra svenska.
KALLT KRIG: DAGS FÖR OMVÄRDERING
Nu beskriver inte längre amerikansk press Josef Stalin som den store europén, för nu har det kalla kriget börjat med Berlinblockad och Pragkupp och med Koreakriget i antågande. Nu är den gamle vapenbrodern Stalin den store skurken. Omkastningen påminner faktiskt en smula om olika västliga bedömningar av Saddam Hussein, från 1980-talets positiva inställning till 1990-talets fördömanden. Det är alltså läge för en västlig omvärdering av Katyn. Så när den amerikanske journalisten Julius Epstein i en stor artikel i västtyska tidningen Die Zeit tar upp fallet hänger amerikanska tidningar på. Amerikanska kongressmän förstår att de kan vinna valpoäng på att engagera sig i fallet Katyn.
I USA bildas inte bara en Katyn-kommitté utan också ett särskild kongressutskott, där sedvanliga förhör hålls med olika vittnen. Det mest spektakulära vittnet uppträder med ett örngott med tittgluggar över huvudet. Han uppges vara en polsk officer och säger sig ha bevittnat hur sovjetiska NKVD avrättade hans kollegor i Katynskogen. Hans vittnesmål är starkt emotionellt och innehåller uppgifter, som bevisligen är felaktiga bland annat olika tidsangivelser. Han tillhör alltså den stora skara som för att väcka uppseende och vara politiskt korrekt fantiserat om andra världskriget.
Men de flesta av vittnena är seriösa, inte minst när utskottet i början av 1950-talet har sessioner också i England och Tyskland. Inte oväntat kommer det fram till att massakern på 13-15000 polska officerare och intellektuella i Katyn och på två andra ställen skedde 1940, alltså när offren var i rysk fångenskap.
POLSK HANTERING AV KATYN
Årtalet 1940 är viktigt. När patriotiska polacker 1980, påverkade av bland annat Solidaritet, reste ett träkors i Warzawa med inskriptionen "Katyn 1940" revs det snabbt ner. Några år senare lät regeringen Jaruzelski uppföra en granitobelisk på samma plats. Men där stod det "Katyn 1941", det vill säga tyskarna var gärningsmännen.
Men sen kommer Gorbatjovs tid med glasnost och perestrojka. Så påsken 1990 skriver general Jaruzelski i gästboken vid minnesplatsen i Katyn: "Med högaktning och i varaktig åminnelse av de polska officerarna, offer för Stalins grymma förbrytelse".
RYSKT ERKÄNNANDE EFTER 50 ÅR
Nu tillstår också ryska historiker att Berias NKVD utförde massakrerna. Ändå hävdades motsatsen så sent som 1984 i en bok, som året efter kom ut på svenska, av den ryske historieprofessorn Oleg Rzjesjevskij. Titeln är "Andra världskriget. Myter och verklighet". I ett kapitel med rubriken "Advokater för fascismens förbrytelser" kritiserar han "den reaktionära propagandan i väst" som bestrider att 11 000 (sic) polska officerare "djuriskt förintades av hitleristerna hösten 1941". Sen citerar han en pepprad artikel i Pravda av den 16 april 1943, där "Goebbels förtalspropagandister" sägs försöka dölja "de tysk-fascistiska mördarnas djuriska brott"
1996 är samme ryske professor på besök i Stockholm och då intervjuar jag honom för Radio Tuff. Jag frågar om Katyn. Då säger Rzjesjevskij att man nu hittat dokument i NKVDs arkiv om en order att avrätta ca 10 000 polska officerare och andra från lägren Ostaschkow och Starobielsk, för vilka också Katyn har blivit ett samlingsnamn, trots att de sköts på två andra platser. Beträffande de drygt 4000 fångarna från lägret Kozielsk har man bara hittat dokument om att de skulle föras till trakten av Katyn.
MOTIV?
Återstår att försöka förklara, varför de här massmorden skedde under en period då Sovjetunionen inte ens befann sig i krig. Men om detta kan det bara bli spekulationer. En sådan är, att man behövde tömma några läger för att inför den stundande ockupationen av Baltikum få plats för nya fångar. En annan, att polackerna tillhörde eliten, alltså den samhällsklass som i sovjetjargongen kallades för folkets fiender. Många av de polska officerarna hade bara två decennier före sin kvalfulla död, tillhört den polska armé, som efter första världskriget angrep den unga Sovjetstaten.
Dessutom hade Sovjets hemliga polis, NKVD, stor vana vid att döda folk med nackskott. Bara 3-4 år före Katyn hade man under de stora utrensningarna skjutit 600 000 ryssar.
-------------------------------------------------------------------------------------------------
ÅKE SANDIN
(På Succékanalen 91,4 Tyresöradion 4--25 augusti 2002)
-------------------------------------------------------------------------------------------------
Källor och litteratur: Vladimir Abarinov: The Murderers of Katyn (New York 1993)
Kjell Albin Abrahamsson: Diamant i aska (Sthlm 1996)
Paul Allen: The Untold Story of Stalin's Polish Massacre (New York 1991)
Dagens Nyheter 13 feb. 1948
Franz Kadell: Die Katun-Lüge. Geschichte einer Manipulation (München 1991)
Josef Mackiewicz: Katyn --ungesühntes Verbrechen (Zürich 1949)
Pravda 16 april 1943
Oleg Rzjesjevski: Andra världskriget. Myter och verklighet (Moskva 1985)
2002 gjorde jag en reportageresa till Tyresös polska vänort Wejherowo. I samband därmed gjorde jag också på www.tyresoradion.se en halvtimme om Katyn. Texten finns här nedan)
-------------------------------------------------------------
Om man inte vill stöta sig med en polack, måste man känna till Katyn, påstår Kjell Albin Abrahamsson i sin läsvärda bok "Diamant i aska". Katyn är namnet på en skog några mil utanför Smolensk i Ryssland. Där mördades med nackskott 4 200 polska officerare och akademiker. Det hände under andra världskriget, men om det var 1940 eller 1941, därom gick meningarna under ett halvsekel isär
FÅNGARNA SOM FÖRSVANN
Andra världskriget började som bekant 1939 med att Tyskland gick till angrepp mot Polen. En halv månad senare anföll Röda armén från andra hållet. Polen delades mellan tyskar och ryssar. Ryssarna deporterade någon miljon polacker till det inre av Sovjetunionen. Cirka 15 000 polska officerare, polisbefäl och reservofficerare, många av de sistnämnda akademiker, internerades i tre läger: Starobielsk, Kozielsk och Ostaschkow. Där tycks det inte ha gått någon större nöd på dem och anhöriga hemma i Polen fick brev och vykort från fångarna. Men plötsligt våren 1940 upphör all kontakt med lägren och breven dit kommer tillbaka med stämpeln "adressaten okänd".
Vid midsommartid 1941 bryter Hitler pakten med Stalin och går till angrepp. Tyskarna tränger snabbt långt in i Sovjetunionen. Området kring Smolensk, där Katyn ligger besätts redan på sensommaren 1941. Nu börjar man att organisera polska förband, som skall slåss mot tyskarna. Meniga polacker frisläpps därför ur de sovjetiska lägren. Den polska exilregeringen i London, som tidigare varit sovjetfientlig på grund av den ryska invasionen av östra Polen, börjar nu samarbeta med Moskva.
Men det fanns ett krux. Bara några hundra av de i Sovjet internerade officerarna dök upp. Den polska exilregeringen gjorde gång på gång energiska framstötar i Moskva för att deras många tusen officerare skulle ställas till den polska arméns förfogande. Chefen för exilregeringen, general Sikorski, som sedan skulle omkomma i en omdiskuterad flygolycka, begav sig till Stalin. Den mäktiga och fruktade chefen för den ryska säkerhetstjänsten, NKVD, Lavrentij Beria, uppsöktes av polska företrädare. De sovjetiska svaren var luddiga. De internerade polska officerarna var inte lätta att hitta, sa man, för de fanns på avlägsna platser i det vidsträckta Sovjetunionen. Ja, de kunde ha flytt till Manschuriet, menade Stalin. Men Beria lär ha mumlat: "Vi begick ett svårt fel med dem"
För polackerna var det här ett mysterium. Tiden gick men i Katynskogen hände det en del. Där fanns en stor gård, av lokalbefolkningen kallad Dnjepr-slottet. Det hade länge varit ett slags semesterhem, en datja, för folk från den sovjetiska hemliga polisen, NKVD. Nu hade tysk personal flyttat in där.
EN MAKABER UPPTÄCKT 1943
Sommaren 1942 dyker polacker upp i området. Det är några tvångsarbetare, som tyskarna använder sig av. De vet att spåren efter de polska officerarna från lägret Kozielsk slutade i en liten järnvägsstation (Gniesvodo) några kilometer från Katyn. De får av ryssar i trakten veta att de polska officerarna 1940 fördes från järnvägsstationen i svarta major till Katynskogen. Därifrån hördes sedan skottsalvor och skrik.
Polackerna behöver inte gräva länge, förrän de hittar lik i polska officersuniformer. De hinner placera ett par träkors över platsen, innan deras enhet förflyttas. Också tyskarna gör märkliga iakttagelser. När de rider omkring i Katynskogen för att jaga förundras de över att deras hundar ofta stannar vid jordvallarna i skogen och ivrigt börjar krafsa. Ja, till och med vargar ses böka i jorden.
Till sist beslutar tyskarna att undersöka platsen. När de våren 1943 börjar gräva gör de ett makabert fynd. I jorden ligger i lager på lager ovanpå varann mängder av lik, iförda polska officersuniformer. Händerna är bakbundna. De har vinterkläder på sig. Alla är skjutna med nackskott. Några, som tydligen har gjort motstånd, bär spår av misshandel och bajonettstick. En del har uniformskappan dragen över huvudet, några har sågspån i munnen. I fickorna hittar man personliga tillhörigheter som brev, vykort, dagböcker men inga värdesaker. Inga dateringar senare än april 1940 förekommer. En av de första som identifieras är den polske generalen Smorawinski. Sammanlagt upptäcks i Katynskogen åtta stora massgravar
Självfallet utnyttjar den tyske propagandaministern Joseph Goebbels de här fynden. Tyska medier basunerar ut nyheten om massakern. Tass och Pravda svarar lika snabbt som, hetsigt, att det på nytt rör sig om en tysk propagandalögn. Polackerna hade mördats av de tysk-fascistiska skurkarna, uppger man. De hade 1941 varit sysselsatta med vägarbeten i trakten av Smolensk och inte hunnit evakueras, när den snabba tyska framstöten kom. För exilpolackerna verkade den förklaringen inte trovärdig. Trots deras ständiga förfrågningar under nästan två år hade Moskva ju inte tidigare kunnat ge besked om de många tusen försvunna officerarna.
Polackernas upprördhet tystas ned av britter och amerikaner, som lojalt backar upp den sovjetiska versionen. Vid den här tidpunkten står Stalins stjärna i zenit också i USA. Exempelvis är han omslagspojke i den ledande amerikanska veckotidningen LIFE och kallas i reportaget "den kanske största människan i vår tid". Men den polska exilregeringen i London vill åtminstone ha en opartisk undersökning av fyndplatsen Katyn. De vänder sig därför till internationella Röda korset i Schweiz.
BRYTNING MELLAN MOSKVA OCH EXILREGERINGEN
Det skulle de inte ha gjort, för nu uppstår två komplikationer. Den ena är att Tyskland gjort detsamma, den andra att Röda korsets policy är att alla berörda parter måste ge sitt samtycke för att en undersökning ska komma till stånd. Sovjetunionen vägrar blankt och beskyller i stället polackerna att vara i maskopi med nazisterna. De kräver att exilregeringen med general Sikorski i spetsen offentligt ansluter sig till den sovjetiska förklaringen. Men polackerna vägrar och det ger Moskva en förevändning att bryta de diplomatiska förbindelserna med exilregeringen i London. Som efterklok kan man nog se det som ett första steg mot ett kommunistiskt efterkrigs--Polen.
Tyskarna utnyttjar förstås den hemska upptäckten. De beräknar, att det finns 11 000 mördade polska officerare i i Katynskogens massgravar. Det är en siffra som är nästan 7000 för hög, men ironiskt nog ska den sedan användas också av Sovjets jurister vid Nürnberg-rättegången 1945-46. Framför allt bjuder tyskarna in grupper av människor, också polacker. Så kommer Josef Mackiewicz till Katyn. Han har kontakter med motståndsrörelsen i det av tyskarna besatta Polen. Efter kriget flydde han till väst och skrev en bok om sina iakttagelser. Efter många svårigheter skulle den slutligen ges ut men först 1949.
Också en grupp internationella journalister flygs till området liksom några tillfångatagna brittiska och amerikanska officerare. De flesta av dem är misstänksamma och befarar en tysk propagandabluff. Stockholms-Tidningens Christer Jäderlund lånar till och med en häst för att snabbt kunna kontrollera olika uppgifter. Men de får röra sig fritt, kontakta ryssar i trakten och de får vara med när nya gravar öppnas och ta del av innehållet i de mördades fickor.
RÄTTSMEDICINARNAS UTLÅTANDE
Den mest seriösa gruppen som besöker Katyn består av rättsmedicinare, de flesta professorer, från tolv olika europeiska länder. De får också stora friheter och kan göra egna observationer utan tysk inblandning. De enas om ett slutdokument, där de fastslår att officerarna mördats senast 1940. Det är indirekt ett utpekande av ryssarna som gärningsmän, eftersom tyskarna inte förrän sensommaren 1941 besatte området.
Det finns dock ett par viktiga invändningar. De rättsmedicinska experterna var alla utom en från länder allierade med Tyskland eller under tysk ockupation. Två nordbor var med i gruppen, professor Saxén från Finland och doktor Helge Tramsen från Danmark. Men Finland slogs 1943 på tysk sida mot Sovjetunionen, medan Danmark var ockuperat av tyskarna, låt vara att Tramsen som motståndsman hade suttit ett år i tyskt koncentrations-läger. Den ende rättsmedicinaren från ett neutralt land var professor Francois Naville från Schweiz.
Det andra kruxet var att patronerna som hittades i gravarna var av tysk tillverkning. Men det förklarades med att Sovjet före kriget hade köpt ammunition från Tyskland.
Några månader senare återtog Röda Armén området kring Katyn. Det tillsattes en kommission bestående av framstående sovjetmedborgare, däribland författaren Alexej Tolstoj och metropoliten av Moskva, Nikolaj. Inte oväntat slog den fast, att polackerna var offer för de tysk-fascistiska mördarna.
TYSKARNA ANKLAGAS FÖR KATYN I NÜRNBERG
Denna sovjetiska rapport skulle efter kriget bli huvuddokumentet i Katynfrågan vid den stora rättegången i Nürnberg mot tyska ledare. Den sovjetiske åklagaren Rudenko gjorde ett stort nummer av de mördade polska officerarna. Han betecknade det som "en av de viktigaste brottsliga handlingar för vilka de grova krigsförbrytarna är ansvariga". Och enligt honom hade "hitleristernas kriminella aktivitet blivit fullständigt fastslagen" i den sovjetiska rapporten. Han hade rättegångens statuter på sin sida. Förutom att dessa bröt mot mångårig västerländsk rättspraxis genom att döma efter lagar som inte fanns vid det påstådda brottets begående, tillät de också enligt § 21 att statliga rapporter från segrarmakterna automatiskt gavs bevisvärde.
Alltså presenterades vid rättegången inga polska eller tyska dokument om Katyn. Men ändå blev det ingen riktig triumf för åklagarsidan. Den hade stämplat den tyske översten Ahrends som ansvarig för massmorden. Han infann sig frivilligt och kunde trots trumeld från den sovjetiske åklagaren bevisa att han hade alibi. Han hade befunnit sig i Tyskland vid den tidpunkt när ryssarna påstod att morden hade begåtts.
Medialt blev den sovjetiska ståndpunkten en framgång, eftersom tidningar och radio utförligt och kritiklöst rapporterade om åklagarsidans alla påståenden. Juridiskt blev det ett slags remi, för i Nürnbergdomstolens slutdokument nämns inte Katyn. Alltså föreföll fallet ouppklarat, eftersom domstolen, bestående av de fyra segermakternas företrädare, hade den egenheten att bara ta upp förlorarnas brott och inte sina egna. Så när en advokat under rättegången frågade, vilka som skulle göras ansvariga för Katyn blev han avsnoppad av den brittiske domaren, Sir Geoffrey Lawrence:
-- Jag ämnar inte besvara frågor av den typen.
Medan rättegången i Nürnberg pågick kunde ett par Hamburg-tidningar, underställda den brittiska ockupationsmakten, meddela att i Leningrad hade sju tyska officerare dömts till döden för massmorden i Katyn. En av dem uppgavs ha erkänt. Ingen jämförelse gjordes med de "bekännelser" som i sovjetiska domstolar hade avgivits under Moskvarättegångarna och de stora utrensningarna 1936-37, till och med av gamla trogna kommunister. Inte miljoner stackars ryssar, som det har påståtts, men ungefär 600 000 sköts då med nackskott, illa nog
"PRONAZISTISKA" DAGENS NYHETER
Just en Hamburgtidning skulle några år efter kriget beteckna Dagens Nyheter som "en sedan länge som pronazistisk känd tidning". Detta förvånar säkert DNs läsare och journalister. Anledningen var att tidningen den 13 februari 1948 skulle ha publicerat en artikel som utpekade ryssarna som gärningsmän. Jag gjorde mig faktiskt omaket att åka in till Kungliga biblioteket och kolla det här tidningsnumret. Jodå, förstasidan hade rubriken: "Katynmassakern ryskt dåd säger polack i Sverige". Underrubrik: "Känd jurist hade bevis, blev mördad".
I DN-artikeln kallas Katyn för "en av andra världskrigets största tragedier, som kostade blomman av Polens officerskår livet". Den beskriver hur en åklagare i Krakow, Roman Martini, fick uppgiften att samla fakta om Katyn inför en process som definitivt skulle bevisa den tyska skulden. Han gör det grundligt, besöker till och med Katynskogen. Men hans i det kommunistiska Polen kontroversiella slutsats blir, att massmorden begicks av ryssarna. Några dagar efter det att polska justitiedepartementet fått Martinis rapport, mördas han av ett par ungdomar. De häktas, men lyckas --som det sägs-- fly ur fängelset.
Det minst övertygande med den här artikeln är att uppgiftslämnaren är anonym men påstås vara en till Sverige flyktad juristkollega till Martini.
Hur som helst: Dagens Nyheter bidrar till att bryta den "tystnadens sammansvärjning", som exilpolackerna anser råda i frågan. Inte minst beror tystnaden på att England och USA sitter fast i det prosovjetiska ställningstagande de gjorde under kriget. En som får erfara detta är polacken Josef Mackiewicz, som tillsammans med det polska Röda korset hade besökt Katyn 1943 och sedan flytt till väst. Han skriver ett bokmanus för ett förlag i London men plötsligt smälts tryckplåtarna ner, som det förmodas på order från högre ort. Först 1949 ges hans bok ut, nu på ett förlag i Schweiz och med titeln "Katyn--ungesühntes Verbrechen" (Katyn --oförsonat brott). Den översattes till flera språk, bland andra svenska.
KALLT KRIG: DAGS FÖR OMVÄRDERING
Nu beskriver inte längre amerikansk press Josef Stalin som den store europén, för nu har det kalla kriget börjat med Berlinblockad och Pragkupp och med Koreakriget i antågande. Nu är den gamle vapenbrodern Stalin den store skurken. Omkastningen påminner faktiskt en smula om olika västliga bedömningar av Saddam Hussein, från 1980-talets positiva inställning till 1990-talets fördömanden. Det är alltså läge för en västlig omvärdering av Katyn. Så när den amerikanske journalisten Julius Epstein i en stor artikel i västtyska tidningen Die Zeit tar upp fallet hänger amerikanska tidningar på. Amerikanska kongressmän förstår att de kan vinna valpoäng på att engagera sig i fallet Katyn.
I USA bildas inte bara en Katyn-kommitté utan också ett särskild kongressutskott, där sedvanliga förhör hålls med olika vittnen. Det mest spektakulära vittnet uppträder med ett örngott med tittgluggar över huvudet. Han uppges vara en polsk officer och säger sig ha bevittnat hur sovjetiska NKVD avrättade hans kollegor i Katynskogen. Hans vittnesmål är starkt emotionellt och innehåller uppgifter, som bevisligen är felaktiga bland annat olika tidsangivelser. Han tillhör alltså den stora skara som för att väcka uppseende och vara politiskt korrekt fantiserat om andra världskriget.
Men de flesta av vittnena är seriösa, inte minst när utskottet i början av 1950-talet har sessioner också i England och Tyskland. Inte oväntat kommer det fram till att massakern på 13-15000 polska officerare och intellektuella i Katyn och på två andra ställen skedde 1940, alltså när offren var i rysk fångenskap.
POLSK HANTERING AV KATYN
Årtalet 1940 är viktigt. När patriotiska polacker 1980, påverkade av bland annat Solidaritet, reste ett träkors i Warzawa med inskriptionen "Katyn 1940" revs det snabbt ner. Några år senare lät regeringen Jaruzelski uppföra en granitobelisk på samma plats. Men där stod det "Katyn 1941", det vill säga tyskarna var gärningsmännen.
Men sen kommer Gorbatjovs tid med glasnost och perestrojka. Så påsken 1990 skriver general Jaruzelski i gästboken vid minnesplatsen i Katyn: "Med högaktning och i varaktig åminnelse av de polska officerarna, offer för Stalins grymma förbrytelse".
RYSKT ERKÄNNANDE EFTER 50 ÅR
Nu tillstår också ryska historiker att Berias NKVD utförde massakrerna. Ändå hävdades motsatsen så sent som 1984 i en bok, som året efter kom ut på svenska, av den ryske historieprofessorn Oleg Rzjesjevskij. Titeln är "Andra världskriget. Myter och verklighet". I ett kapitel med rubriken "Advokater för fascismens förbrytelser" kritiserar han "den reaktionära propagandan i väst" som bestrider att 11 000 (sic) polska officerare "djuriskt förintades av hitleristerna hösten 1941". Sen citerar han en pepprad artikel i Pravda av den 16 april 1943, där "Goebbels förtalspropagandister" sägs försöka dölja "de tysk-fascistiska mördarnas djuriska brott"
1996 är samme ryske professor på besök i Stockholm och då intervjuar jag honom för Radio Tuff. Jag frågar om Katyn. Då säger Rzjesjevskij att man nu hittat dokument i NKVDs arkiv om en order att avrätta ca 10 000 polska officerare och andra från lägren Ostaschkow och Starobielsk, för vilka också Katyn har blivit ett samlingsnamn, trots att de sköts på två andra platser. Beträffande de drygt 4000 fångarna från lägret Kozielsk har man bara hittat dokument om att de skulle föras till trakten av Katyn.
MOTIV?
Återstår att försöka förklara, varför de här massmorden skedde under en period då Sovjetunionen inte ens befann sig i krig. Men om detta kan det bara bli spekulationer. En sådan är, att man behövde tömma några läger för att inför den stundande ockupationen av Baltikum få plats för nya fångar. En annan, att polackerna tillhörde eliten, alltså den samhällsklass som i sovjetjargongen kallades för folkets fiender. Många av de polska officerarna hade bara två decennier före sin kvalfulla död, tillhört den polska armé, som efter första världskriget angrep den unga Sovjetstaten.
Dessutom hade Sovjets hemliga polis, NKVD, stor vana vid att döda folk med nackskott. Bara 3-4 år före Katyn hade man under de stora utrensningarna skjutit 600 000 ryssar.
-------------------------------------------------------------------------------------------------
ÅKE SANDIN
(På Succékanalen 91,4 Tyresöradion 4--25 augusti 2002)
-------------------------------------------------------------------------------------------------
Källor och litteratur: Vladimir Abarinov: The Murderers of Katyn (New York 1993)
Kjell Albin Abrahamsson: Diamant i aska (Sthlm 1996)
Paul Allen: The Untold Story of Stalin's Polish Massacre (New York 1991)
Dagens Nyheter 13 feb. 1948
Franz Kadell: Die Katun-Lüge. Geschichte einer Manipulation (München 1991)
Josef Mackiewicz: Katyn --ungesühntes Verbrechen (Zürich 1949)
Pravda 16 april 1943
Oleg Rzjesjevski: Andra världskriget. Myter och verklighet (Moskva 1985)
måndag, april 12
Kort om Radio Tuff
Radio Tuff är Tyresö Ulands- och Fredsförenings sändningar och har hörts varenda vecka sedan 1985, ett svårslaget rekord för frivillig radio. Numera hörs ett nytt Radio Tuff varannan söndag kl 17 och sedan fyra ggr per dygn i två veckor på 91,4 MHz eller på www.tyresoradion.se Programledare: Åke Sandin och Monica Schelin
På samma frekvenser hörs dygnet runt elva andra halvtimmar.
Tyresöradion, inklusive Radio Tuff, får många synpunkter från lyssnare/läsare. Många hundra av dem finns i fliken ”Sagt om 91,4” på www.tyresoradion.se
Du är också välkommen att höra av dig med omdömen. Skicka dem till mig, är du snäll! ake.sandin@tyresoradion.se
Här nedan kommer texter från RADIO TUFF (nr 1261) söndag 11 april kl 17 och sedan 4 ggr per dygn till den 25 april på 91,4 MHz och på webben www.tyresoradion.se , där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff. Över 770 texter från Radio Tuff finns på denna blogg, de senaste sändningarna också på www.tuff.fred.se där det finns massor av annan Tuff-information.
PÅANNONS:
”Veckans rosor” delas ut till en seriebok, ett TV-program, en debattör, en professor, en DN-skribent, en israelisk historieprofessor, ett f d språkrör, en utrikeskommentator och till två fredstidningar.
Radio Tuffs man i San Francisco, Bengt Svensson, berättar om de otroligt höga kostnaderna enbart för underhållet av stridande amerikanska trupper.
Marianne Stieger kommenterar det senaste kärnvapenavtalet i en krönika med rubriken ”Kan man skrota soldater?”
Åke Sandins krönika har rubriken ”Fredsmäklare och propagandans dödssiffror”. Den handlar bl a om krigen på Balkan.
Hampus Eckerman tar upp läget i Thailand, israelisk censur och olika ”färgrevolutioner” och deras misslyckade resultat
På samma frekvenser hörs dygnet runt elva andra halvtimmar.
Tyresöradion, inklusive Radio Tuff, får många synpunkter från lyssnare/läsare. Många hundra av dem finns i fliken ”Sagt om 91,4” på www.tyresoradion.se
Du är också välkommen att höra av dig med omdömen. Skicka dem till mig, är du snäll! ake.sandin@tyresoradion.se
Här nedan kommer texter från RADIO TUFF (nr 1261) söndag 11 april kl 17 och sedan 4 ggr per dygn till den 25 april på 91,4 MHz och på webben www.tyresoradion.se , där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff. Över 770 texter från Radio Tuff finns på denna blogg, de senaste sändningarna också på www.tuff.fred.se där det finns massor av annan Tuff-information.
PÅANNONS:
”Veckans rosor” delas ut till en seriebok, ett TV-program, en debattör, en professor, en DN-skribent, en israelisk historieprofessor, ett f d språkrör, en utrikeskommentator och till två fredstidningar.
Radio Tuffs man i San Francisco, Bengt Svensson, berättar om de otroligt höga kostnaderna enbart för underhållet av stridande amerikanska trupper.
Marianne Stieger kommenterar det senaste kärnvapenavtalet i en krönika med rubriken ”Kan man skrota soldater?”
Åke Sandins krönika har rubriken ”Fredsmäklare och propagandans dödssiffror”. Den handlar bl a om krigen på Balkan.
Hampus Eckerman tar upp läget i Thailand, israelisk censur och olika ”färgrevolutioner” och deras misslyckade resultat
söndag, april 11
Fredsmäklare och propagandans dödssiffror
När Nato 1999 folkrättsvidrigt anföll Serbien och hänsynslöst flygbombade landet under 11 veckor tillhörde jag de många hundra som protesterade i rikspressen. I DN stämplades vi då av Per Ahlmark som "den extrema vänsterns mest omdömeslösa veteraner". Tack än en gång Per för denna verbala raggarsving, ty den bara bekräftade att jag den gången var på rätt spår.
Några gånger har jag också vågat påpeka att de som i slutändan drabbades värst av de eländiga jugoslaviska krigen var serberna. I Haag-domstolen har serbiska ledare blivit fängelsedömda bland annat för etnisk rensning, den folkfördrivning som på 1940-talet med en eufemism kallades ”omflyttning”. Det var på den tiden helt okej, eftersom det ”bara” drabbade 14 miljoner tyskar och ca 700 000 palestinier.
Faktum är att serberna är i majoritet bland de etniskt rensade i forna Jugoslavien. Massor av serber fördrevs redan 1995 från kroatiska Krajina och flera hundra tusen av dem har de senaste decennierna tvingats fly från Kosovo. De tillhör förlorarna och deras motståndare stöddes ju av västmakterna och därför ska dessa serber inte ömkas.
Ibland blir jag alltså av enögda kallad för ”serbkramare”, särskilt som vi i Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) i många år med pengar hjälpt fattiga och ofta krigsdrabbade gamla i Belgrad. Men vår partner där är Lina Vuskovic, som under 90-talet tillhörde de modiga ”kvinnor i svart”, vilka på Belgrads gator vågade protestera också mot serbernas krig.
På 90-talet skickade vi i TUFF över 100 000 kr till en kroatisk freds- och demokratigrupp i Rijeka. Den hette Suncokret, vilket lär betyda ”Solrosen”. Vi finansierade också resor till Sverige för ett par unga kvinnor från Suncokret. Minns med glädje, hur den bosnienmuslimska Merima med mig som tolk talade från predikstolen i en fullsatt Trollbäckens kyrka i närvaro av bland andra förre statsministern och Tyresöbon Ingvar Carlsson.
Besökte Suncokret i Kroatien under krigen på 1990-talet. Träffade då den gamle professorn Franjo Starcevic. Han hade varit partisan under andra världskriget. Min dotter Lena och jag fick följa med honom upp på det höga berget Bjelajasica. Där finns 26 stenstoder, resta för att påminna kommande generationer om de 26 partisaner som frös ihjäl där den kalla krigsvintern 1943-44.
Här hyllade man alltså inte krigshjältarna utan offren. Det bidrog nog till att kroaten Franjo Starcevic och den pensionerade serbiske amiralen Rade Mrvos hade kunnat mäkla fred mellan kroatiska och serbiska byar i Gorski Kotar, alldeles norr om Krajina. Den serbiske amiralen var besviken på sin gamla krigsmakt. Den skulle ju vara till för att skydda folket och inte döda det och förstöra civila städer, menade han.
Före min resa till Jugoslavien hade jag här i södra Stockholm intervjuat en serbortodox präst. Hans ansikte var milt, ja Jesuslikt, utom när han talade om kriget, som enligt honom helt och hållet var de kroatiska katolikernas fel. Han fläskade till med 1,3 miljoner dödade i det kroatiska lägret Jasenovac under andra världskiget. Dessutom mindes jag att den av mig beundrade fredsforskaren Håkan Wiberg hade uppgivit 700 000 dödsoffer i detta läger. Därför frågade jag professorn och förre partisanen Starcevic om dessa siffror. Han reducerade dem kraftigt, till ett femsiffrigt tal. I dag är det ”officiella” dödstalet 70 000, en siffra som också Håkan Wiberg nu nämner. En del kroatiska forskare uppger hälften så många.
Dödssiffror på civila är svåra att kolla upp och därför överdrivs de ofta hejdlöst i propagandan. Det gäller både andra världskriget och krigen i Jugoslavien på 90-talet.
--------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1261) 11/4-25/4 2010
Några gånger har jag också vågat påpeka att de som i slutändan drabbades värst av de eländiga jugoslaviska krigen var serberna. I Haag-domstolen har serbiska ledare blivit fängelsedömda bland annat för etnisk rensning, den folkfördrivning som på 1940-talet med en eufemism kallades ”omflyttning”. Det var på den tiden helt okej, eftersom det ”bara” drabbade 14 miljoner tyskar och ca 700 000 palestinier.
Faktum är att serberna är i majoritet bland de etniskt rensade i forna Jugoslavien. Massor av serber fördrevs redan 1995 från kroatiska Krajina och flera hundra tusen av dem har de senaste decennierna tvingats fly från Kosovo. De tillhör förlorarna och deras motståndare stöddes ju av västmakterna och därför ska dessa serber inte ömkas.
Ibland blir jag alltså av enögda kallad för ”serbkramare”, särskilt som vi i Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) i många år med pengar hjälpt fattiga och ofta krigsdrabbade gamla i Belgrad. Men vår partner där är Lina Vuskovic, som under 90-talet tillhörde de modiga ”kvinnor i svart”, vilka på Belgrads gator vågade protestera också mot serbernas krig.
På 90-talet skickade vi i TUFF över 100 000 kr till en kroatisk freds- och demokratigrupp i Rijeka. Den hette Suncokret, vilket lär betyda ”Solrosen”. Vi finansierade också resor till Sverige för ett par unga kvinnor från Suncokret. Minns med glädje, hur den bosnienmuslimska Merima med mig som tolk talade från predikstolen i en fullsatt Trollbäckens kyrka i närvaro av bland andra förre statsministern och Tyresöbon Ingvar Carlsson.
Besökte Suncokret i Kroatien under krigen på 1990-talet. Träffade då den gamle professorn Franjo Starcevic. Han hade varit partisan under andra världskriget. Min dotter Lena och jag fick följa med honom upp på det höga berget Bjelajasica. Där finns 26 stenstoder, resta för att påminna kommande generationer om de 26 partisaner som frös ihjäl där den kalla krigsvintern 1943-44.
Här hyllade man alltså inte krigshjältarna utan offren. Det bidrog nog till att kroaten Franjo Starcevic och den pensionerade serbiske amiralen Rade Mrvos hade kunnat mäkla fred mellan kroatiska och serbiska byar i Gorski Kotar, alldeles norr om Krajina. Den serbiske amiralen var besviken på sin gamla krigsmakt. Den skulle ju vara till för att skydda folket och inte döda det och förstöra civila städer, menade han.
Före min resa till Jugoslavien hade jag här i södra Stockholm intervjuat en serbortodox präst. Hans ansikte var milt, ja Jesuslikt, utom när han talade om kriget, som enligt honom helt och hållet var de kroatiska katolikernas fel. Han fläskade till med 1,3 miljoner dödade i det kroatiska lägret Jasenovac under andra världskiget. Dessutom mindes jag att den av mig beundrade fredsforskaren Håkan Wiberg hade uppgivit 700 000 dödsoffer i detta läger. Därför frågade jag professorn och förre partisanen Starcevic om dessa siffror. Han reducerade dem kraftigt, till ett femsiffrigt tal. I dag är det ”officiella” dödstalet 70 000, en siffra som också Håkan Wiberg nu nämner. En del kroatiska forskare uppger hälften så många.
Dödssiffror på civila är svåra att kolla upp och därför överdrivs de ofta hejdlöst i propagandan. Det gäller både andra världskriget och krigen i Jugoslavien på 90-talet.
--------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1261) 11/4-25/4 2010
lördag, april 10
MARIANNE STIEGER: Kan man skrota soldater?
I veckan togs ett historiskt beslut. Hurra! Barack Obama och Dmitri Medvedev möttes i Hradschin, Prags medeltida borg, den största medeltida borgen i Europa, för att underteckna ett fördrag om att skrota en del av världens farligaste atomvapen. I denna historiska borg inträffade 1618 den händelsen som slutligen utlöste det Trettioåriga kriget.
Efter många år av motsättningar mellan katoliker och protestanter, under vilka protestanternas fri- och rättigheter hade kringskurits allt mera, samlades protestanterna i borgen i Prag till en kyrkodag för att kräva ökad frihet för sin tro. Den österrikiske kejsaren skickade dit två av sina ståthållare, Martinitz och Slawata, för att framföra sina krav. Vad gjorde de missnöjda protestantiska mötesdeltagarna? I stället för att använda vapen, hävde de resolut ut de båda ståthållarna genom fönstret. Nu föll de båda herrarna mjukt, som höga herrar alltid gör. Ryktet gör nämligen gällande att de kastades ut genom det fönstret som vette mot gödselstacken. Den här händelsen går i det tyskspråkiga området under namnet ”Prager Fenstersturz”, det vill säga Fallet ur fönstret i Prag. Fortsättningen av det fallet fick Europas folk uppleva under trettio hemska år.
Får den gamla borgen nu se en ny, fredligare era växa fram? Fan tro`t. Nu skrotas det visserligen några atomvapen, händer skakas och orden ”min vän” uttalas. Även om ansatserna är goda, Obama försöker leva upp till sitt Nobelpris och Medvedev ler sitt allra varmaste leende, så blir vi ju inte av med dessa förbaskade vapen. Med atomvapen är det så att finns de en gång, så löser de inte upp sig i intet. De finns där, undangömda i några väl tillslutna bergrum, antingen vi vill eller inte. Och nya, krigsgalna politiker följer efter dessa båda. Men låt oss glädjas åt fördraget så länge det går.
Ok då, Obama och Medvedev vill skrota en del av atomvapnen, men vill de skrota soldaterna? Vill de skrota kriget? Nej, det vill de inte. Kriget, eller rättare sagt krigen, fortsätter – i Irak, i Afghanistan, i Tjetjenien. Det är bara det att de inte kallas krig. Hjälpinsatser för demokratin låter mycket tjusigare. Och i demokratins namn dödas tusentals människor, antingen det sker i väpnade konflikter eller i rebellernas attacker. Det är ju inbördeskrig som pågår, vad politikerna än väljer att använda för ord.
Knappt hade vi hämtat oss efter de förfärliga attackerna i Moskva, som bottnar i det som händer i Tjetjenien, så får vi läsa i pressen om USA-soldaternas fruktansvärda övergrepp i Bagdad. Visserligen ligger den händelsen ett par år bakåt i tiden, men det gör den inte mindre hemsk. Åter har kriget visat sitt fula tryne, när soldater blir vilda av skjutglädje och skjuter på allt som rör sig. Här sköt man på två Reutermedarbetare och på två små barn. Och det värsta av allt: man sköt även när de sårade skulle föras bort. Ett klart fall av brott mot Genève-konventionerna. I Dresden, i andra världskrigets slutskede, sköt de allierade flygarna från sina säkra platser i flygplanen på de flyende utmed Elbes stränder efter att staden Dresden hade bombats i småbitar. Att urskillningslöst döda civilister i krig är folkmord. I Afghanistan, i Tjetjenien, i Irak pågår ett urskillningslöst dödande.
På långfredagen hände det som påstods inte skulle kunna hända, eftersom det krig som pågår i Afghanistan officiellt inte har kallats krig. Det är ju bara fredliga insatser soldaterna från olika länder gör där – heter det. Men de tyska ”hjälparna” hamnade i regelrätta attacker, där det inte var fråga om hjälpinsatser. Tre soldater dödades, åtta sårades svårt. När bilderna med de tre kistorna kablades ut över världen, fick de tyska ministrarna svårt att förklara, varför tyska soldater deltar i ett krig. För nu har Tysklands försvarsminister Guttenberg äntligen uttalat det tabubelagda ordet: KRIG. Och åter igen: tyska soldater får inte KRIGA utanför landets gränser enligt grundlagen.
Och då kommer jag till pudelns kärna, den som jag tuggar om och om igen. Om det nu handlar om krig och Sverige är ett neutralt land, vad gör då våra soldater i Afghanistan? Deltar de i ett folkmord? Ta hem dem ögonblickligen! Skrota soldaterna i Afghanistan,
hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff nr 1261 (11-25 april 2010)
Efter många år av motsättningar mellan katoliker och protestanter, under vilka protestanternas fri- och rättigheter hade kringskurits allt mera, samlades protestanterna i borgen i Prag till en kyrkodag för att kräva ökad frihet för sin tro. Den österrikiske kejsaren skickade dit två av sina ståthållare, Martinitz och Slawata, för att framföra sina krav. Vad gjorde de missnöjda protestantiska mötesdeltagarna? I stället för att använda vapen, hävde de resolut ut de båda ståthållarna genom fönstret. Nu föll de båda herrarna mjukt, som höga herrar alltid gör. Ryktet gör nämligen gällande att de kastades ut genom det fönstret som vette mot gödselstacken. Den här händelsen går i det tyskspråkiga området under namnet ”Prager Fenstersturz”, det vill säga Fallet ur fönstret i Prag. Fortsättningen av det fallet fick Europas folk uppleva under trettio hemska år.
Får den gamla borgen nu se en ny, fredligare era växa fram? Fan tro`t. Nu skrotas det visserligen några atomvapen, händer skakas och orden ”min vän” uttalas. Även om ansatserna är goda, Obama försöker leva upp till sitt Nobelpris och Medvedev ler sitt allra varmaste leende, så blir vi ju inte av med dessa förbaskade vapen. Med atomvapen är det så att finns de en gång, så löser de inte upp sig i intet. De finns där, undangömda i några väl tillslutna bergrum, antingen vi vill eller inte. Och nya, krigsgalna politiker följer efter dessa båda. Men låt oss glädjas åt fördraget så länge det går.
Ok då, Obama och Medvedev vill skrota en del av atomvapnen, men vill de skrota soldaterna? Vill de skrota kriget? Nej, det vill de inte. Kriget, eller rättare sagt krigen, fortsätter – i Irak, i Afghanistan, i Tjetjenien. Det är bara det att de inte kallas krig. Hjälpinsatser för demokratin låter mycket tjusigare. Och i demokratins namn dödas tusentals människor, antingen det sker i väpnade konflikter eller i rebellernas attacker. Det är ju inbördeskrig som pågår, vad politikerna än väljer att använda för ord.
Knappt hade vi hämtat oss efter de förfärliga attackerna i Moskva, som bottnar i det som händer i Tjetjenien, så får vi läsa i pressen om USA-soldaternas fruktansvärda övergrepp i Bagdad. Visserligen ligger den händelsen ett par år bakåt i tiden, men det gör den inte mindre hemsk. Åter har kriget visat sitt fula tryne, när soldater blir vilda av skjutglädje och skjuter på allt som rör sig. Här sköt man på två Reutermedarbetare och på två små barn. Och det värsta av allt: man sköt även när de sårade skulle föras bort. Ett klart fall av brott mot Genève-konventionerna. I Dresden, i andra världskrigets slutskede, sköt de allierade flygarna från sina säkra platser i flygplanen på de flyende utmed Elbes stränder efter att staden Dresden hade bombats i småbitar. Att urskillningslöst döda civilister i krig är folkmord. I Afghanistan, i Tjetjenien, i Irak pågår ett urskillningslöst dödande.
På långfredagen hände det som påstods inte skulle kunna hända, eftersom det krig som pågår i Afghanistan officiellt inte har kallats krig. Det är ju bara fredliga insatser soldaterna från olika länder gör där – heter det. Men de tyska ”hjälparna” hamnade i regelrätta attacker, där det inte var fråga om hjälpinsatser. Tre soldater dödades, åtta sårades svårt. När bilderna med de tre kistorna kablades ut över världen, fick de tyska ministrarna svårt att förklara, varför tyska soldater deltar i ett krig. För nu har Tysklands försvarsminister Guttenberg äntligen uttalat det tabubelagda ordet: KRIG. Och åter igen: tyska soldater får inte KRIGA utanför landets gränser enligt grundlagen.
Och då kommer jag till pudelns kärna, den som jag tuggar om och om igen. Om det nu handlar om krig och Sverige är ett neutralt land, vad gör då våra soldater i Afghanistan? Deltar de i ett folkmord? Ta hem dem ögonblickligen! Skrota soldaterna i Afghanistan,
hälsar från Limhamn
Marianne Stalbohm-Stieger i Radio Tuff nr 1261 (11-25 april 2010)
fredag, april 9
BENGT SVENSSON: Believe it or not
Hej alla lyssnare!
Jag läste en artikel av Tom Engelhardt som hette Believe it or not, ungefär Otroligt men sant. Den handlar om den oglamorösa, men icke desto mindre dyra, markservicen, som krävs för att hålla Natos kolonialarméer, och speciellt USA:s, på gott humör i Afghanistan och Irak.
Engelhardt tar sina siffror från en artikel i Washington Post av – och lyssna noga nu - Lieutenant General James H. Pillsbury, deputy commanding general of the U.S. Army Materiel Command. Vice verkställande generallöjtnant för arméns trosskompani, skulle han kanske ha kallats i Sverige. När jag gjorde lumpen på den tiden Sverige var alliansfritt, och armén påstods vara till för att försvara oss mot en främmande invasion, bestod trossen av en skramlig kokvagn och några lådor konservburkar och torrskaffning och sköttes av en tant i grå klänning med hjälp av ett par så kallade malajer. Det behövdes ingen generallöjtnant.
Men nu är det andra tider.
Amerikanska soldater i främmande länder behöver en betydligt större styrka för sin dagliga försörjning av förnödenheter. Från Irak ska man nu dra tillbaks 263,000 soldater, försvarsanställda civilister och privatanställda tekniker, vakter, kockar, städare etc; 83,000 containers; 42,000 fordon; mm, mm.
I Afghanistan behöver soldaterna miniatyrgolfbanor och massageinrättningar. På flygbasen i Kandahar är de amerikanska affärskedjorna på plats med hamburgerbarer, pizzerior, hushållsvaror, internetkaféer och fritidsprylar.
I Irak finns det ju gott om sand, men den dög inte att gjuta explosionssäkra betongelement av, sk blast walls, så man måste importera 1000-tals ton sand från andra länder. De här 15-tons betongelementen kostade 3500 dollar per styck, och nudiskuterar man att flytta dem vidare till Afghanistan. Transporten beräknas till 15000 dollar per styck.
Vår snälla kongress har ställt en miljard dollar till förfogande, att användas till att skaffa vänner bland den lokala befolkningen. Tänk om Radio Tuff kunde hitta en vän med en miljard på fickan! I Bagdad har USA världens största ambassad på uppåt en halv kvadratkilometer. Den kostade 736 miljoner dollar att bygga och bevakas av Vaktbolaget Triple Canopy som sedan 2005 fått 438 millioner dollar för att bevaka bygget. De flesta av de 1800 väktarna kommer från Uganda och Peru.
Förra månaden levererades över 100 000 kubikmeter bensin till Afghanistan för upp till 200 kronor litern. Detta är alltså enbart vad krigets förmodade vinnare investerar i företaget. Tänk om någon kunde sätta siffror på civilbefolkningens lidande, ellerräkna ut hur mycket krigen bidrar till miljöförstöring och klimatförändring!
----------------------------------------------
Bengt Svensson i San Francisco för Radio Tuff (nr 1261) 11-25 april 2010
Jag läste en artikel av Tom Engelhardt som hette Believe it or not, ungefär Otroligt men sant. Den handlar om den oglamorösa, men icke desto mindre dyra, markservicen, som krävs för att hålla Natos kolonialarméer, och speciellt USA:s, på gott humör i Afghanistan och Irak.
Engelhardt tar sina siffror från en artikel i Washington Post av – och lyssna noga nu - Lieutenant General James H. Pillsbury, deputy commanding general of the U.S. Army Materiel Command. Vice verkställande generallöjtnant för arméns trosskompani, skulle han kanske ha kallats i Sverige. När jag gjorde lumpen på den tiden Sverige var alliansfritt, och armén påstods vara till för att försvara oss mot en främmande invasion, bestod trossen av en skramlig kokvagn och några lådor konservburkar och torrskaffning och sköttes av en tant i grå klänning med hjälp av ett par så kallade malajer. Det behövdes ingen generallöjtnant.
Men nu är det andra tider.
Amerikanska soldater i främmande länder behöver en betydligt större styrka för sin dagliga försörjning av förnödenheter. Från Irak ska man nu dra tillbaks 263,000 soldater, försvarsanställda civilister och privatanställda tekniker, vakter, kockar, städare etc; 83,000 containers; 42,000 fordon; mm, mm.
I Afghanistan behöver soldaterna miniatyrgolfbanor och massageinrättningar. På flygbasen i Kandahar är de amerikanska affärskedjorna på plats med hamburgerbarer, pizzerior, hushållsvaror, internetkaféer och fritidsprylar.
I Irak finns det ju gott om sand, men den dög inte att gjuta explosionssäkra betongelement av, sk blast walls, så man måste importera 1000-tals ton sand från andra länder. De här 15-tons betongelementen kostade 3500 dollar per styck, och nudiskuterar man att flytta dem vidare till Afghanistan. Transporten beräknas till 15000 dollar per styck.
Vår snälla kongress har ställt en miljard dollar till förfogande, att användas till att skaffa vänner bland den lokala befolkningen. Tänk om Radio Tuff kunde hitta en vän med en miljard på fickan! I Bagdad har USA världens största ambassad på uppåt en halv kvadratkilometer. Den kostade 736 miljoner dollar att bygga och bevakas av Vaktbolaget Triple Canopy som sedan 2005 fått 438 millioner dollar för att bevaka bygget. De flesta av de 1800 väktarna kommer från Uganda och Peru.
Förra månaden levererades över 100 000 kubikmeter bensin till Afghanistan för upp till 200 kronor litern. Detta är alltså enbart vad krigets förmodade vinnare investerar i företaget. Tänk om någon kunde sätta siffror på civilbefolkningens lidande, ellerräkna ut hur mycket krigen bidrar till miljöförstöring och klimatförändring!
----------------------------------------------
Bengt Svensson i San Francisco för Radio Tuff (nr 1261) 11-25 april 2010
torsdag, april 8
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1161) 11-25/4 2010 till ....
....till serieboken “En hjälpande hand”, som tagits fram i samarbete mellan Svenska Freds, Kristna Freds, IKFF, S-studenter och Broderskapsrörelsen. Den beskriver på ett roligt sätt det absurda i vapenhandeln, ironiserar över regelverken som lätt kringgås och påpekar att Sverige 2008 sålde vapen för 12 700 000 000 kr. För varje krona som världens länder ger i bistånd satsas 15 kronor på militär upprustning.
....till Sveriges Televisions program ”Debatt” (6/4) som handlade om vapenexporten. Förre ärkebiskopen K G Hammar och Svenska Freds ordförande Anna Ek gjorde bra ifrån sig. Hammar påpekade att den lukrativa vapenexporten i världen hade ökat med 40 procent på åtta år, medan den svenska vapenexporten hade ökat med hela 400 procent!!
....till Lars Drake, som i Fria Tidningen (nr 20/2010) skriver under rubriken ”Nato: en odemokratisk världspolis” bl a följande: ”Varför ska vi ge stöd till en minoritet, USA/Nato, som agerar utomlagligt och dessutom bär ansvaret för att FN inte har de resurser som behövs? Hur kan någon hävda att det är mer demokratiskt att låta en gemensam armé från länder som representerar ungefär 13 procent av världens befolkning agera världspolis än att låta världens mest demokratiska organisation, FN, axla detta ansvar?”
...till professorn i statsvetenskap Ulf Bjereld, som i tidningen Broderskap (29/3) skriver om den stagnerade fredsprocessen Israel/Palestina, bl a så här: ”USA måste visa Israel att det hela är på allvar och inte något spel. Omvärlden måste hjälpa Hamas och Fatah att enas så att nya palestinska val kan genomföras. Blockaden mot Gaza måste brytas.” Ja, projektet ”Ship to Gaza” som vi kan höra mera om på Tuffmötet torsdag den 15 april kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80, försöker med ett fartyg fullt av förnödenheter ankra vid Gazas smala kust. Frivilliga bidrag finansierar projektet. En sjömil kostar 1000 kr, men även mindre bidrag välkomnas. Använd gärna Tuffs insamlingskonto plusgiro 79 36 36 -2, så vidarebefordrar vi vartenda öre till ”Ship to Gaza”.
....till Dagens Nyheters Mikael Löfgren som (25/3) föreslår ett annat skepp till Gaza. Han tycker att det vore effektivt om fullriggaren och ostindiefararen ”Götheborg” angjorde Gazas kust och skriver: ”Gazaborna är instängda i ett fängelse vars bredaste port är en kritvit strand vid ett förbjudet hav.....Om Victoria åkte på bröllopsresa med ’Götheborg’ till Gaza skulle det vara en handling i folkrättens, humanitetens och solidaritetens namn”
....till den israeliska historieprofessorn Yehuda Bauer, som för flera år sedan som en myt betecknade det mångårigt upprepade påståendet, inte bara i medier utan också i skolorna, att tyskar gjorde tvål av fettet från dödade judar. I Sveriges Radios ”God morgon världen” (4/4) påstod han, att Holocaust inte var unikt. Han uppgav också att det finns 20 000 boktitlar om andra världskriget men hela 47 000 om Holocaust. Kan det möjligen förklara, varför ett enda folks lidanden under kriget har fått långt mera uppmärksamhet än de sammantagna lidandena för alla andra folk, vilka dödades i minst lika stor utsträckning, till exempel kineser, japaner, ryssar, tyskar med flera? Det är en viktig fråga för alla som tror på alla människors lika värde och som inte bara fäster sig vid det som av någon anledning prioriteras av våra västerländska medier. Journalister är alltför ofta trendiga flockvarelser.
....till förra språkröret för Miljöpartiet Birger Schlaug, som i Fria Tidningen (nr 20/2010) skriver under rubriken ”Befria Victoria!” Han tycker att kronprinsessan verkar schysst men tycker ”hur fruktansvärt det måste vara att bli uppfödd till en offentlig person, till ett objekt för slaskjournalister, till den som förväntas föda fram ett vackert, trevligt och något så när begåvat barn, som kan bli varumärke så vi kan sälja kylskåp och JAS-plan”
....till Aftonbladets Wolfgang Hansson, som skriver om det borglömda hotet, kärnvapnen, som kan döda vår planet på några minuter. Obama fick Nobels fredspris men nu rustar USA upp. Hans Blix citeras: ”Synd att Obama satsar så mycket pengar på att modernisera kärnvapen, säger han. En välvillig tolkning är att han gör det för att köpa stöd i kongressen. Min kommission hade uppfattningen att ingen bör utveckla kärnvapen med nya kapaciteter.”
....till Svenska Freds’ tidning Pax, som i sitt senaste nummer har många läsvärda artiklar, bland annat en insändare av Tuff-aktivisten Åsne Liedén om Israel/ /Palestina. Tidningen ”Kvinnor för fred” vänder sig mot den svenska smyganslutningen till Nato och protesterar mot den amerikansk-svenska militärövningen i Norrland till sommaren.
....till Sveriges Televisions program ”Debatt” (6/4) som handlade om vapenexporten. Förre ärkebiskopen K G Hammar och Svenska Freds ordförande Anna Ek gjorde bra ifrån sig. Hammar påpekade att den lukrativa vapenexporten i världen hade ökat med 40 procent på åtta år, medan den svenska vapenexporten hade ökat med hela 400 procent!!
....till Lars Drake, som i Fria Tidningen (nr 20/2010) skriver under rubriken ”Nato: en odemokratisk världspolis” bl a följande: ”Varför ska vi ge stöd till en minoritet, USA/Nato, som agerar utomlagligt och dessutom bär ansvaret för att FN inte har de resurser som behövs? Hur kan någon hävda att det är mer demokratiskt att låta en gemensam armé från länder som representerar ungefär 13 procent av världens befolkning agera världspolis än att låta världens mest demokratiska organisation, FN, axla detta ansvar?”
...till professorn i statsvetenskap Ulf Bjereld, som i tidningen Broderskap (29/3) skriver om den stagnerade fredsprocessen Israel/Palestina, bl a så här: ”USA måste visa Israel att det hela är på allvar och inte något spel. Omvärlden måste hjälpa Hamas och Fatah att enas så att nya palestinska val kan genomföras. Blockaden mot Gaza måste brytas.” Ja, projektet ”Ship to Gaza” som vi kan höra mera om på Tuffmötet torsdag den 15 april kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80, försöker med ett fartyg fullt av förnödenheter ankra vid Gazas smala kust. Frivilliga bidrag finansierar projektet. En sjömil kostar 1000 kr, men även mindre bidrag välkomnas. Använd gärna Tuffs insamlingskonto plusgiro 79 36 36 -2, så vidarebefordrar vi vartenda öre till ”Ship to Gaza”.
....till Dagens Nyheters Mikael Löfgren som (25/3) föreslår ett annat skepp till Gaza. Han tycker att det vore effektivt om fullriggaren och ostindiefararen ”Götheborg” angjorde Gazas kust och skriver: ”Gazaborna är instängda i ett fängelse vars bredaste port är en kritvit strand vid ett förbjudet hav.....Om Victoria åkte på bröllopsresa med ’Götheborg’ till Gaza skulle det vara en handling i folkrättens, humanitetens och solidaritetens namn”
....till den israeliska historieprofessorn Yehuda Bauer, som för flera år sedan som en myt betecknade det mångårigt upprepade påståendet, inte bara i medier utan också i skolorna, att tyskar gjorde tvål av fettet från dödade judar. I Sveriges Radios ”God morgon världen” (4/4) påstod han, att Holocaust inte var unikt. Han uppgav också att det finns 20 000 boktitlar om andra världskriget men hela 47 000 om Holocaust. Kan det möjligen förklara, varför ett enda folks lidanden under kriget har fått långt mera uppmärksamhet än de sammantagna lidandena för alla andra folk, vilka dödades i minst lika stor utsträckning, till exempel kineser, japaner, ryssar, tyskar med flera? Det är en viktig fråga för alla som tror på alla människors lika värde och som inte bara fäster sig vid det som av någon anledning prioriteras av våra västerländska medier. Journalister är alltför ofta trendiga flockvarelser.
....till förra språkröret för Miljöpartiet Birger Schlaug, som i Fria Tidningen (nr 20/2010) skriver under rubriken ”Befria Victoria!” Han tycker att kronprinsessan verkar schysst men tycker ”hur fruktansvärt det måste vara att bli uppfödd till en offentlig person, till ett objekt för slaskjournalister, till den som förväntas föda fram ett vackert, trevligt och något så när begåvat barn, som kan bli varumärke så vi kan sälja kylskåp och JAS-plan”
....till Aftonbladets Wolfgang Hansson, som skriver om det borglömda hotet, kärnvapnen, som kan döda vår planet på några minuter. Obama fick Nobels fredspris men nu rustar USA upp. Hans Blix citeras: ”Synd att Obama satsar så mycket pengar på att modernisera kärnvapen, säger han. En välvillig tolkning är att han gör det för att köpa stöd i kongressen. Min kommission hade uppfattningen att ingen bör utveckla kärnvapen med nya kapaciteter.”
....till Svenska Freds’ tidning Pax, som i sitt senaste nummer har många läsvärda artiklar, bland annat en insändare av Tuff-aktivisten Åsne Liedén om Israel/ /Palestina. Tidningen ”Kvinnor för fred” vänder sig mot den svenska smyganslutningen till Nato och protesterar mot den amerikansk-svenska militärövningen i Norrland till sommaren.
söndag, april 4
EN TYSK TONÅRSFLICKAS OTÄCKA ÖDE
Anneliese Stawström bor sedan många år i Tyresö Som femtonåring upplevde hon Röda arméns ankomst till Ostpreussen, som faktiskt inte låg mer än 25 mil från östra Götaland. För några år sedan intervjuade jag henne på www.tyresoradion.se Hon berättade bland annat:
--Jag såg hur ryssarna förde bort min pappa. När min moster ville ge honom en bit bröd, skrek de och slog honom. Sedan dess såg jag honom aldrig mer. En av mina släktingar trodde sig veta att han dog redan i Ostpreussen.
Anneliese berättade om hur hon tillsammans med en massa civila tyskar fördes iväg i en lång kolonn. Det var på vintern 1945. De hade blivit grundligt plundrade på allt av värde, till och med en del kläder, så de fick linda trasor runt fötterna och försöka hitta något i övergivna hus längs vägen. Många dog under marschen, främst små barn och gamla. De lämnades kvar vid vägkanten.
--Min moster, vars båda söner hade dödats i kriget, var en av många som inte klarade strapatserna. Marken var frusen och vi lyckades bara krafsa upp en grund grop, dit vi lade henne. Orten hette Birkenhain, minns jag.
Redan före sin 16-årsdag lärde hon sig att se döda människor, ofta i ett bedrövligt tillstånd:
--När vi äntligen kom fram hade det börjat våras, så vårt arbete bestod av att begrava alla stupade soldater som låg överallt. Det fanns ju gott om djupa diken, grävda i försök att stoppa stridsvagnar. De blev nu soldatgravar. När det gällde stupade ryssar var vakterna noga med att de skulle begravas ordentligt. För stupade tyskar var det inte så noga men vi lyckades ibland att placera ett kors av grenar över dem. Så unga som vi var tänkte vi redan då, att ryska eller tyska anhöriga aldrig skulle komma att få veta, var deras stupade släktingar hamnade.
Efter veckorna som dödgrävare fick de tyska tvångsarbetarna jobba med att dra plogar, en märklig sysselsättning för en 16-årig flicka. Vid ett tillfälle fick hon använda en häst, men han var så gammal och halt att han inte gjorde så mycken nytta. När hon vägrade att slå hästen blev hon straffad genom att matransonen drogs in. Att röja ruiner i staden Schlossberg tillhörde också uppgifterna. Jag frågade henne, vad som var det värsta under de tre år hon var tonårig tvångsarbetare åt Röda armén:
--Det var främst hungern. Men också lössen. Och råttorna var otäcka. Vi fick ju en dagsranson av svart bröd som vi försökte hänga upp över den plats där vi sov. Men även råttorna var hungriga så ibland på nätterna kände vi dom på bröstet eller i ansiktet.
Det finns exempel från Ostpreussen på att folk 1945-46 var så utsvultna, att de åt hästkadaver, ja till och med några fall av kannibalism lär ha förekommit. Så jag frågade Anneliese, om de hade försökt fånga och äta råttorna:
--Nej men vi åt grodor. Det var läskigt först, men sen smakade det bra och blev ett näringstillskott. Vi åt blad från träd och allt som överhuvud gick att äta. Men vi fick otäcka sår på kroppen, kanske en följd av svälten. Min mens upphörde under flera år och jag tappade håret. Efter ett par år började jag vakna med benen uppsvullna, ja det skvalpade riktigt av vatten i dem.
Häpet frågade jag, hur det kändes för en tonårig flicka att bli flintis och ha elefantben.
--Ja, jag tyckte, att det inte skulle göra någontimg om jag dog. Och jag såg ju hur många av de här tyska tvångsarbetarna dog och hur deras lik kärrades iväg. En morgon, när jag vaknade var kvinnan på britsen bredvid mig död. Och då tänkte jag, att snart är det väl min tur, men vad gör väl det?
Men unga Anneliese skulle klara sig. På vintern 1948 fick de här tyska kvinnorna jobba med att hacka loss frusen jord vid en fördämning som hade brustit i en stor flod vid gränsen till Litauen.
--Det var extremt eländigt med detta hårda jobb i kylan. Mina ben var svullna och svälten ännu värre än vanligt. På våren beslöt jag mig för att fly. Tog på mig ett huckle för att se rysk ut, tog mig ombord på ett tåg som gick mot Litauen. Steg av på måfå på andra sidan gränsen. Jag hade hamnat i det gamla Memelområdet. Där kunde människorna tyska, och de var vänliga men rädda. De vågade inte hysa en tyska. Så därför vandrade jag iväg längre in i Litauen. Hade lärt mig en fras på litauiska: "Jag vill arbeta". Jag fick mat hos olika bönder mot att jag utförde olika småsysslor. Till sist kom jag till en bondgård, vars ägare kunde tala tyska. "Du kan stanna här ,sa han, för i morgon ska vi in till torget och då kan du passa barna" Och jag tänkte: vilket förtroende! Och där stannade jag i flera månader. Fick hjälpa barnen med skolarbetet, eftersom föräldrarna var analfabeter. Och på det viset lärde jag mig också litauiska.
Jag frågade om standarden på en litauisk bondgård i slutet av 1940-talet:
--Ja, köket hade jordgolv och där struttade både höns och ankor omkring. Man åt med träskedar. Men för mig var det ett himmelrike efter åren av slavarbete och förnedring. Och framförallt fick jag mat. I början fick jag bara soppa och lite mjölk, medan dom åt feta fläskbitar och annan bastant mat. Men jag tänkte, att jag får hålla till godo ändå, för jag har ju ingen rätt att få inkräkta på deras fina mat. Men senare berättade dom för mig, att dom inte hade vågat ge mig riktig mat. Jag kunde ha förätit mig och dött, menade dom, så utmärglad och eländig hade jag sett ut. Det var inte bara goda utan också kloka människor jag hade hamnat hos.
--Hur kom det sig att du inte stannade för gott i Litauen? Många gjorde det.
--Även om jag tyckte mycket om dessa litauiska människor, ville jag tillbaka till Tyskland. Jag ville träffa dem av mina anhöriga som ännu var i livet. Så 1949 åkte jag från Kaunas till Königsberg. Jag minns hur mina litauiska vänner på ett rörande sätt hade givit mig proviant för resan. I Königsberg hamnade vi civila tyskar i ett krigsfångeläger. Liksom soldaterna blev vi då kommenderade att utföra tungt kroppsarbete i byggen och jordarbete, ända tills vi i november 1949 transporterades till Östtyskland. Där kunde jag äntligen återförenas med mina anhöriga.
Nyligen gjorde jag en ny radiointervju med Anneliese och den halvtimmen hörs på 91,4 MHz och www.tyresoradion.se fyra gånger per dygn fram till den 11 april. Där berättar hon om hur hon efter flera år fick kontakt med sin mamma. En dag när hon vallade kor kom den litauiske bonden, själv analfabet, glädjestrålande ut till henne med ett brev. När hon såg det föll hon till bondens förskräckelse i gråt, då hon upptäckte sin mammas handstil på kuvertet. De återförenades i Tyskland och snart därpå kom Anneliese till Sverige. Där jobbade och studerade hon och blev filosofie doktor. I många år var hon lektor i språk vid Fredrika Bremergymnasiet i Handen.
1996 utkom Ruth Kibelkas bok ”Wolfskinder: Grenzgänger an der Memel” Wolfskinder, alltså vargbarn, blev beteckningen på massor av de ofta föräldralösa tyska barn som åren 1945-1947 försökte överleva i Ostpreussen genom att i konkurrens med Königsbergs råttor likt hungriga små vargar rota igenom avskrädeshögar och ruiner efter något ätbart. Många av dessa barns mödrar hade dött av hunger, ofta i förening med sjukdomar, tvångsarbete, misshandel, våldtäkter eller sedan de vräkts från sina bostäder. Deras fäder hade mestadels stupat, var i fångläger eller hade deporterats till Sovjetunionen.
För många av Königsbergs och Ostpreussens tyska "vargbarn" blev Litauen liksom för Anneliese räddningen undan hungerdöden. Till fots eller som fripassagerare på tågens tak eller trappsteg gjorde mängder av dessa barn tiggarturnéer i Litauen. En del av dem skulle adopteras av litauiska bönder som välkommen arbetskraft eller hos barnlösa familjer. Andra drunknade när de försökte ta sig över floder eller blev dödade under de strider som några år utkämpades mellan sovjetiska förband och litauiska partisaner, det så kallade skogsfolket.
1945 vid Röda arméns "befrielse" av Königsberg –sedan omdöpt till Kaliningrad efter Stalins kompis Kalinin-- fanns där omkring 100 000 tyska civila, som inte kunnat eller velat fly västerut. Enligt den vetenskapliga kommission under ledning av professor Theodor Schieder som under 1950-talet i åtta band på sammanlagt 5000 sidor dokumenterade den enorma fördrivningen --i dag säger vi etnisk rensning-- av tyskar från Öst- och Mellaneuropa dog fram till 1948 av Königsbergstyskarna över hälften, någonstans mellan 60 000 och 70 000. Det skulle i så fall på ett par år vara ungefär dubbelt så många än som under ett drygt decennium dog i det beryktade koncentrationslägret Dachau.
Tyskarna i Ostpreussen tillhör de många nedtystade offren för andra världskriget, pinsamt eller närmast rasistiskt just för att de var tyskar.
(Denna text av Åke Sandin sänds ej i Radio Tuff)
--Jag såg hur ryssarna förde bort min pappa. När min moster ville ge honom en bit bröd, skrek de och slog honom. Sedan dess såg jag honom aldrig mer. En av mina släktingar trodde sig veta att han dog redan i Ostpreussen.
Anneliese berättade om hur hon tillsammans med en massa civila tyskar fördes iväg i en lång kolonn. Det var på vintern 1945. De hade blivit grundligt plundrade på allt av värde, till och med en del kläder, så de fick linda trasor runt fötterna och försöka hitta något i övergivna hus längs vägen. Många dog under marschen, främst små barn och gamla. De lämnades kvar vid vägkanten.
--Min moster, vars båda söner hade dödats i kriget, var en av många som inte klarade strapatserna. Marken var frusen och vi lyckades bara krafsa upp en grund grop, dit vi lade henne. Orten hette Birkenhain, minns jag.
Redan före sin 16-årsdag lärde hon sig att se döda människor, ofta i ett bedrövligt tillstånd:
--När vi äntligen kom fram hade det börjat våras, så vårt arbete bestod av att begrava alla stupade soldater som låg överallt. Det fanns ju gott om djupa diken, grävda i försök att stoppa stridsvagnar. De blev nu soldatgravar. När det gällde stupade ryssar var vakterna noga med att de skulle begravas ordentligt. För stupade tyskar var det inte så noga men vi lyckades ibland att placera ett kors av grenar över dem. Så unga som vi var tänkte vi redan då, att ryska eller tyska anhöriga aldrig skulle komma att få veta, var deras stupade släktingar hamnade.
Efter veckorna som dödgrävare fick de tyska tvångsarbetarna jobba med att dra plogar, en märklig sysselsättning för en 16-årig flicka. Vid ett tillfälle fick hon använda en häst, men han var så gammal och halt att han inte gjorde så mycken nytta. När hon vägrade att slå hästen blev hon straffad genom att matransonen drogs in. Att röja ruiner i staden Schlossberg tillhörde också uppgifterna. Jag frågade henne, vad som var det värsta under de tre år hon var tonårig tvångsarbetare åt Röda armén:
--Det var främst hungern. Men också lössen. Och råttorna var otäcka. Vi fick ju en dagsranson av svart bröd som vi försökte hänga upp över den plats där vi sov. Men även råttorna var hungriga så ibland på nätterna kände vi dom på bröstet eller i ansiktet.
Det finns exempel från Ostpreussen på att folk 1945-46 var så utsvultna, att de åt hästkadaver, ja till och med några fall av kannibalism lär ha förekommit. Så jag frågade Anneliese, om de hade försökt fånga och äta råttorna:
--Nej men vi åt grodor. Det var läskigt först, men sen smakade det bra och blev ett näringstillskott. Vi åt blad från träd och allt som överhuvud gick att äta. Men vi fick otäcka sår på kroppen, kanske en följd av svälten. Min mens upphörde under flera år och jag tappade håret. Efter ett par år började jag vakna med benen uppsvullna, ja det skvalpade riktigt av vatten i dem.
Häpet frågade jag, hur det kändes för en tonårig flicka att bli flintis och ha elefantben.
--Ja, jag tyckte, att det inte skulle göra någontimg om jag dog. Och jag såg ju hur många av de här tyska tvångsarbetarna dog och hur deras lik kärrades iväg. En morgon, när jag vaknade var kvinnan på britsen bredvid mig död. Och då tänkte jag, att snart är det väl min tur, men vad gör väl det?
Men unga Anneliese skulle klara sig. På vintern 1948 fick de här tyska kvinnorna jobba med att hacka loss frusen jord vid en fördämning som hade brustit i en stor flod vid gränsen till Litauen.
--Det var extremt eländigt med detta hårda jobb i kylan. Mina ben var svullna och svälten ännu värre än vanligt. På våren beslöt jag mig för att fly. Tog på mig ett huckle för att se rysk ut, tog mig ombord på ett tåg som gick mot Litauen. Steg av på måfå på andra sidan gränsen. Jag hade hamnat i det gamla Memelområdet. Där kunde människorna tyska, och de var vänliga men rädda. De vågade inte hysa en tyska. Så därför vandrade jag iväg längre in i Litauen. Hade lärt mig en fras på litauiska: "Jag vill arbeta". Jag fick mat hos olika bönder mot att jag utförde olika småsysslor. Till sist kom jag till en bondgård, vars ägare kunde tala tyska. "Du kan stanna här ,sa han, för i morgon ska vi in till torget och då kan du passa barna" Och jag tänkte: vilket förtroende! Och där stannade jag i flera månader. Fick hjälpa barnen med skolarbetet, eftersom föräldrarna var analfabeter. Och på det viset lärde jag mig också litauiska.
Jag frågade om standarden på en litauisk bondgård i slutet av 1940-talet:
--Ja, köket hade jordgolv och där struttade både höns och ankor omkring. Man åt med träskedar. Men för mig var det ett himmelrike efter åren av slavarbete och förnedring. Och framförallt fick jag mat. I början fick jag bara soppa och lite mjölk, medan dom åt feta fläskbitar och annan bastant mat. Men jag tänkte, att jag får hålla till godo ändå, för jag har ju ingen rätt att få inkräkta på deras fina mat. Men senare berättade dom för mig, att dom inte hade vågat ge mig riktig mat. Jag kunde ha förätit mig och dött, menade dom, så utmärglad och eländig hade jag sett ut. Det var inte bara goda utan också kloka människor jag hade hamnat hos.
--Hur kom det sig att du inte stannade för gott i Litauen? Många gjorde det.
--Även om jag tyckte mycket om dessa litauiska människor, ville jag tillbaka till Tyskland. Jag ville träffa dem av mina anhöriga som ännu var i livet. Så 1949 åkte jag från Kaunas till Königsberg. Jag minns hur mina litauiska vänner på ett rörande sätt hade givit mig proviant för resan. I Königsberg hamnade vi civila tyskar i ett krigsfångeläger. Liksom soldaterna blev vi då kommenderade att utföra tungt kroppsarbete i byggen och jordarbete, ända tills vi i november 1949 transporterades till Östtyskland. Där kunde jag äntligen återförenas med mina anhöriga.
Nyligen gjorde jag en ny radiointervju med Anneliese och den halvtimmen hörs på 91,4 MHz och www.tyresoradion.se fyra gånger per dygn fram till den 11 april. Där berättar hon om hur hon efter flera år fick kontakt med sin mamma. En dag när hon vallade kor kom den litauiske bonden, själv analfabet, glädjestrålande ut till henne med ett brev. När hon såg det föll hon till bondens förskräckelse i gråt, då hon upptäckte sin mammas handstil på kuvertet. De återförenades i Tyskland och snart därpå kom Anneliese till Sverige. Där jobbade och studerade hon och blev filosofie doktor. I många år var hon lektor i språk vid Fredrika Bremergymnasiet i Handen.
1996 utkom Ruth Kibelkas bok ”Wolfskinder: Grenzgänger an der Memel” Wolfskinder, alltså vargbarn, blev beteckningen på massor av de ofta föräldralösa tyska barn som åren 1945-1947 försökte överleva i Ostpreussen genom att i konkurrens med Königsbergs råttor likt hungriga små vargar rota igenom avskrädeshögar och ruiner efter något ätbart. Många av dessa barns mödrar hade dött av hunger, ofta i förening med sjukdomar, tvångsarbete, misshandel, våldtäkter eller sedan de vräkts från sina bostäder. Deras fäder hade mestadels stupat, var i fångläger eller hade deporterats till Sovjetunionen.
För många av Königsbergs och Ostpreussens tyska "vargbarn" blev Litauen liksom för Anneliese räddningen undan hungerdöden. Till fots eller som fripassagerare på tågens tak eller trappsteg gjorde mängder av dessa barn tiggarturnéer i Litauen. En del av dem skulle adopteras av litauiska bönder som välkommen arbetskraft eller hos barnlösa familjer. Andra drunknade när de försökte ta sig över floder eller blev dödade under de strider som några år utkämpades mellan sovjetiska förband och litauiska partisaner, det så kallade skogsfolket.
1945 vid Röda arméns "befrielse" av Königsberg –sedan omdöpt till Kaliningrad efter Stalins kompis Kalinin-- fanns där omkring 100 000 tyska civila, som inte kunnat eller velat fly västerut. Enligt den vetenskapliga kommission under ledning av professor Theodor Schieder som under 1950-talet i åtta band på sammanlagt 5000 sidor dokumenterade den enorma fördrivningen --i dag säger vi etnisk rensning-- av tyskar från Öst- och Mellaneuropa dog fram till 1948 av Königsbergstyskarna över hälften, någonstans mellan 60 000 och 70 000. Det skulle i så fall på ett par år vara ungefär dubbelt så många än som under ett drygt decennium dog i det beryktade koncentrationslägret Dachau.
Tyskarna i Ostpreussen tillhör de många nedtystade offren för andra världskriget, pinsamt eller närmast rasistiskt just för att de var tyskar.
(Denna text av Åke Sandin sänds ej i Radio Tuff)
lördag, april 3
”Onda”, ”goda”, gott och dåligt omdöme
Från olika håll beskylls andra länder för att vara ”onda”. Amerikanska presidenter, kanske påverkade av Hollywoods ständiga indelning av människor i ”bad and good guys”, har stämplat andra stater som ”onda”. Ronald Reagan betecknade Sovjet som ”ondskans imperium”. Den pånyttfödde kristne (new-born Christian) George W. Bush hetsade mot ”ondskans axelmakter”.
Denna dualistiska uppdelning har ofta sina rötter i religionerna och deras läror om dem som förtjänar att hamna i helvetet eller i paradiset. Ayatollor och andra islamister betecknar ibland USA och västländerna för Satans lakejer.
I krig utmålas alltid motståndarna som de riktigt onda och efteråt drabbas inte minst de besegrade av den rasistiska kollektivskulden. Därmed drabbas kvinnor, barn och alla andra oskyldiga stackars människor.
Sune Vallgren är liksom jag en av de många norrlänningar som har bott i Tyresö sedan många år. Han berättade om sin skolfröken där upp i det västerbottniska Malå. Hon berättade så här för folkskolebarnen:
”Människorna indelas i onda och goda. Det är de goda som gjort indelningen”.
Nu senast filosoferade Sune om omdöme och erfarenheter:
”Gott omdöme får man av sina erfarenheter. Men sina erfarenheter får man genom sitt dåliga omdöme.”
Denna dualistiska uppdelning har ofta sina rötter i religionerna och deras läror om dem som förtjänar att hamna i helvetet eller i paradiset. Ayatollor och andra islamister betecknar ibland USA och västländerna för Satans lakejer.
I krig utmålas alltid motståndarna som de riktigt onda och efteråt drabbas inte minst de besegrade av den rasistiska kollektivskulden. Därmed drabbas kvinnor, barn och alla andra oskyldiga stackars människor.
Sune Vallgren är liksom jag en av de många norrlänningar som har bott i Tyresö sedan många år. Han berättade om sin skolfröken där upp i det västerbottniska Malå. Hon berättade så här för folkskolebarnen:
”Människorna indelas i onda och goda. Det är de goda som gjort indelningen”.
Nu senast filosoferade Sune om omdöme och erfarenheter:
”Gott omdöme får man av sina erfarenheter. Men sina erfarenheter får man genom sitt dåliga omdöme.”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)