Amalia lurade alla godtrogna

För någon vecka sedan blev jag väldigt förtjust i Amalia. Nej, det är inte vårkänslor eller gubbsjuka, för Amalia är en hundra år gammal galeas, som nu ligger på ett varv vid Muskö.

Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) har äntligen ordentligt analyserat ljudupptagningar från den vilda jakten på förmenta ubåtar i Hårsfjärden 1982. En inspelning på 3 minuter och 47 sekunder har länge för de ubåtstroende varit det främsta beviset för att det var ett lömskt sovjetiskt intrång. Ända till i höstas har denna ljudupptagning konstigt nog varit hemligstämplad. Och nu när den blivit tillgänglig visar det sig att ljudet med all sannolikhet kom från gamla Amalia som forslade uppjagade journalister i vattnen vid Muskö, där det sjunkbombades och sprängdes minor inför hela världspressen 1982.

Ett av de allra tyngsta bevisen som ubåtskommissionen med Carl Bildt som den mest engagerade lämnade 1983 var påståendet att Försvarets Radioanstalt (FRA) hade uppsnappat radiosignaler från sovjetiska ubåtar i eller i närheten av svenska vatten. Det var ett rent påhitt, för sedan förnekade FRA all kännedom om detta. Det skedde bara sex år efter kalabaliken i Hårsfjärden. Nästa ”huvudbevis”, den nästan fyra minuter långa ljudupptagningen, skulle märkligt nog däremot hålla i hela 26 år.

Hur många liknande avslöjanden har vi inte fått uppleva efter alla de hundratals ubåtslarmen, ständigt uppslagna i braskande rubriker och helsidor i våra tidningar. Under många år drabbades det annars så sansade svenska folket av ubåtshysteri. Nästan allt i Östersjön kunde med mediernas hjälp tolkas som hotfulla ubåtar: läckande avloppsrör i Hammarbyhamnen, timmerstockar och stenar vid Vaxholm, finländska bogserbåtar vid Töre, undervattensskär vid Hävringe och vilken krusning av vattenytan som helst. Och ljud som påstods komma från kränkande ubåtar visade sig vara minkar eller pruttande fiskar.

I höstas kunde vi berätta om fredsforskaren Ola Tunanders och överstarna Lars Hanssons, Sven-Olof Kvimans och Sune Thomssons starka tvivel på förekomsten av sovjetiska ubåtar i Hårsfjärden. Internationellt har höga norska sjöofficerare snarast gjort narr av våra militärers och journalisters tro på att en massa främmande ubåtar kränkt våra vatten. Den brittiske viceamiralen och ubåtsexperten Ian McCeoch talade om den svenska ”periskopsjukan” och påpekade att man spionerar mycket bättre från en civil segelbåt eller färja än från en ubåt.

När jag intervjuade den trestjärniga tyska generalen Franz Uhle Wettler om påstådda ubåtsincidenter, skakade han bara medlidsamt på huvudet. Han tillhörde den lilla exklusiva Natokrets, som från SHAPE (Supreme Headquarter Allied Powers Europe) hade koll på sovjetiska flottrörelser. Han trodde alltså inte på att sovjetiska ubåtar någonsin avsiktligt gått in i svenska vatten. Och på tal om den svenska föreställningen om att ryssarna spionerade från ubåtar var hans dom otvetydig: ”Det är värt en guldmedalj som första pris i idioti”

Den svenska ubåtshysterin hade segrare och förlorare. Marinen fick ytterligare miljarder av skattebetalarna, som blev de stora förlorarna. Pressen ökade sina upplagor, vilka spädde på den okritiska dumheten bland både politiker och folk i allmänhet. Vi som försökte tillämpa vanlig källkritik avfärdades som Moskvalakejer. Vilken spännande och rolig uppgift det vore för mediehistoriker att skildra alla turerna i den största och mest lögnaktiga mediekampanjen i Sverige någonsin.
----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1186) 2008-05-25