15 MAJ 2008: SKITJOBBIGT MEN SKITBRA

I går kväll föreföll jag att vara totalt på dekis. Drack och drack, hela fyra liter, de’ ni! Men bli inte avundsjuk, för det var en pärs. Personal på Södersjukhuset hade ålagt mig att dricka och blandat vätskan med laxermedel. Det gjorde, att jag femton gånger under kvällen och natten satt på muggen. För att sova någorlunda tryggt snodde jag en bastant blöja, som jag stoppade innanför kortkalsingarna. Tack och lov behövdes den inte, men det kändes lite konstigt att efter 75 år åter ha blöja. Även efter så lång tid är vi pojkar måna om vår värdighet, så lova att det där med blöjan får stanna mellan oss.

Kvällen påminde om en vecka på 1970-talet, då jag kommit hem efter ett besök bland de många fantastiska Tuff-projekten i Indien. Jag hade drabbats av den mest forsande diarré. Till och med det jag drack kom snabbt ut bakvägen. Jag tappade åtta kilo på en vecka. Minns att taskiga kompisar drev med mig. De tyckte att jag skulle skaffa en villa i Trollbäcken. När jag frågade varför fnissade de och sa att den skulle passa mig perfekt, för den hade sex toaletter. Skitroligt – tyckte de i alla fall.

Att jag drack så häftigt i går kväll berodde på det som hände i morse. Då låg jag med baken vänd mot en sympatisk och skicklig doktor, Robert Stig. Två vänligt leende sköterskor fanns också vid min sida. Den ena stod vid mina fötter, den andra hade koll på min mage. Varje gång de märkte att jag hade ont kände jag deras händer på min mage och mina fötter. Det var väldigt skönt, så jag har blivit en övertygad anhängare av beröringsterapi. När jag blir döende hoppas jag att det sista jag känner är varma kvinnohänder mot min kind. Det vore ett lyckligt slut.

Det jag var med om i morse kallas koloskopi. Kolon är namnet på ändtarmen. Genom den går läkaren in med en kamera, som han styr som en formel-ett-förare genom alla tvära svängar i tarmsystemet. Det fantastiska är att man under tiden på TV-skärmar kan titta på sitt konstiga inre.

I knappt tre dygn var jag på Södersjukhuset, men det verkade som ett par veckor. Det är en annan nästan sluten värld, en kvinnovärld, eftersom de flesta i personalen är sköterskor. Genom teven i dagrummet påmindes jag ändå om att det pågick en del också där utanför. Det blev en märklig blandning av privata och kollektiva tragedier. Medan snyftningarna från anhöriga till en cancersjuk hördes kunde jag på teve se förfärliga bilder från Kina och Burma.

För åtta år sedan räddades jag till livet av skicklig personal på Södersjukhuset. Då skrev jag i Tyresö Nyheter en krönika med rubriken ”Tillbaka till livet –med lila testiklar”. Jag är full av beundran för vår sjukvård, vars människor ofta gör oss friska eller åtminstone mindre sjuka. Dessa positiva krafter är en uppmuntrande kontrast till allt det nedbrytande i vår värld. De är diametrala motsatser till våld och dödande.
--------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1185) 2008-05-18

PS: De flesta kommentarer till mina texter är tyvärr anonyma. Kanske bör man bara tycka synd om dessa verbala krypskyttar och nätklottrare, vilkas civilkurage är så obefintligt att de inte vågar stå för sina åsikter. På radion har jag släppt fram tusentals människor med alla möjliga slags synpunkter. Men jag tänker inte ens på nätet diskutera med anonyma fegisar