EN RASISTFILM FICK MIG ATT TÄNKA TILL

EN RASISTFILM FICK MIG ATT TÄNKA TILL

--Åke, du måste se filmen, den är toppenbra och jätterolig!

Så sa entusiastiska tonårselever till mig. Det var 1982 och jag följde deras råd och pallrade mig i väg till kvartérsbion här i Bollmora. Efteråt skrev jag en artikel på Aftonbladets kultursida:
-------------------------------------------------
Föreställ er en film med en tysk superhjälte, som med mod, smartness och skojfriskhet övervinner alla hinder, hur otroligt svåra de än är – från ormgropar till ett slags övernaturlig neutronbombsliknande katastrof. I hans väg dödas i högt tempo mängder av uniformerade engelsmän och skaror av anonyma judar.

Engelsmännen skildras som enfaldiga töntar, så när som på några få, som är desto bakslugare och grymmare. Lönnfeta lismande typer med ett löjligt uttal. Judarna är svartmuskiga och läskiga och dödas i drivor.

Föreställ er också att filmen får tre Oscar och går för utsålda hus i hela västvärlden. Varje gång en töntig engelsman får ansiktet insparkat av den sympatiske tyske hjälten, så att blodet effektfullt sprutar, jublar den ungdomliga publiken. Varje gång judar dussinvis mejas ner, går ett förtjust och beundrande sus genom salongen.

Nej, detta går inte att föreställa sig. Inte ens Goebbels’ mest optimistiske propagandamakare hade kunnat hoppas att sådant går hem trots alla tekniska specialeffekter.

Men byt ut den tyska övermänniskan mot en amerikansk, engelsmännen mot tyskar och judarna mot araber, och både kassasuccén och berömmelsen är ett faktum. Filmen heter ”Jakten på den försvunna skatten” och har faktiskt kammat in massor av pengar och tre Oscar.

I slutscenerna av denna beundrade film smälter tyskarnas ansikten i slem och blod. Förklaringen är typiskt nog ockult eller vidskepligt religiös. Tyskarna har varit dumma nog att öppna Mose gamla ark, och därvid uppstår ett slags strålning som förintar alla – utom förstås vår amerikanske Übermensch och hans lika amerikanska flickvän. Publiken tjuter av lycka, så skickligt gjord är den här filmen.

Vilka kommer att tjuta av lycka, när de av kärnvapen nerlusade Öst- och Västtyskland, som de sannolikt första förintas i ett tredje världskrig? När tyskarnas ansikten i verkligheten smälter i slem och blod.

Kanske inte ens de filmbedömare som är så aningslösa eller ensidigt hjärntvättade, att de tror att en ultrafascistisk film blir ofarlig, därför att offren har klätts ut i nazityska uniformer.

Så skrev jag alltså 1982. Den här filmen, Steven Spielbergs stora genombrott, gav mig en tankeställare. Den skärpte min vaksamhet mot alltför ensidig historieskrivning och mot demoniseringen av västmakternas motståndare.
------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff (nr 1182) 2008-04-27