Radio Tuffs lyssnare har nog märkt att Tyresö Ulands- och FredsFörening (Tuff) fyller 40. I förra programmet berättade jag om det första mötet 1967 när Bollmora bibliotek bågnade av folk, som ville se och höra Per Oscarsson, som då var i hetluften. Nästa möte för 40 år sedan är också minnesvärt. Det ägde också rum på biblioteket och kallades ”Provies kontra etablissemanget”
Provies (= för livet) var ett ungdomsgäng som gjorde spektakulära demonstrationer. Öppenhet och icke-våld var deras ledstjärnor, så de var inga maskerade stenkastare. I stället bjöd de ordningsmakten på pepparkakor, så att poliserna skulle bli snällare. De hällde ut massor av tomglas och burkar på riksdagshusets trappa, när engångsglasen skulle debatteras. Våra folkvalda fick vada fram genom alla burkarna. De demonstrerade för ökad u-hjälp genom att färga sina ansikten svarta vid riksdagens högtidliga öppnande, andra happenings att förtiga.
Flera provies anlände till Tyresö tidigt på möteskvällens morgon. De hade då vandrat de två milen från amerikanska ambassaden, där de kvällen innan demonstrerat mot Vietnamkriget. Sedan de sovit ut på golvet hemma hos tuff-aktivister begav de sig till Bollmora centrum, halade den svenska flaggan, snöt sig i den och ritade med krita runda ord och andra provokationer på asfalten.
Det finns ett foto från mötet i biblioteket med de etablerade, som representerades av två tunga kommunpolitiker, kyrkoherden, en polisman och en läroverksadjunkt. Ungdomarna ser jätteglada ut men än i dag tycker jag lite synd om de lokala hedersmännen som ställdes mot väggen av provies. De var specialister på mera kommunala problem och hade svårt att förklara vad de egentligen gjorde för att avskaffa krig eller svält, fattigdom och analfabetism i tredje världen.
Av provies minns jag bland andra Robert Carleson, sedermera regissör och Roland von Malmborg, trubadur och nu miljökämpe men också Göran Åman, som året efter kom ut med en bok. Den hade den typiska titeln ”Grön choklad, vita provies, svart framtid men rutiga bananer”.
x x x
De sista dagarna av 1967 kom de första amerikanska Vietnamkrigsvägrarna. Vid Arlanda stuvade jag in fyra unga amerikaner i min Renault 4 L. Det var Rick Bailey, John Barilla, Craig Anderson och Mike Lindner, som redan var kända i medierna under beteckningen The Intrepid Four. De hade tjänstgjort utanför Vietnam på hangarfartyget The Intrepid (den oförskräckta). Under permission i Japan hade de hoppat av och fått sin tillflykt hos den japanska fredsrörelsen. Så småningom smugglades de över till Sovjetunionen, där ryssarna inte oväntat gjorde ett stort nummer av dessa desertörer.
I Tyresö inkvarterades de fyra hos olika Tuff-familjer och två av dem, Rick och Mike, bor fortfarande i Sverige. I Tuff gjorde vi marktjänsten åt Vietnamrörelsen genom att åka till Arlanda och hämta nya desertörer och inkvartera dem på olika håll i Tyresö, som blev något av ett centrum för världspressens intresse. Hit kom reportageteam från bland annat Jugoslavien och Japan. Den största japanska dagstidningen med en upplaga på sju miljoner hade en helsida om Tyresö med en stor färgbild av en tuffaktivist och hans två små döttrar på en gräsplätt i Bollmora. Miljoner amerikaner såg och hörde The Intrepid Four i TV-bolaget ABC:s populära program ”Meet the Nation”. I dag inser jag att vi orkade med denna uppståndelse eftersom vi var något yngre på den tiden.
x x x
Även åt svenska vapenvägrare ägnade Tuff en stor uppmärksamhet under föreningens första årtionde. Inte många kommer ihåg –makthavarna har förhoppningsvis glömt det av skam-- att i mitten av 1970-talet dömdes ungefär tusen svenska killar till fängelse för att ha vägrat värnplikt. Ungefär hälften av dem hade ändå begärt men nekats att få göra vapenfri tjänst, trots att den var flera månader längre än militär värnplikt för meniga. I förhållande till folkmängden motsvarade det här cirka 30 000 politiska fångar i Sovjetunionen eller 70 000 i Indien. Västtyska Amnestygrupper hade några svenska vapenvägrare som sina samvetsfångar.
1967-77 skickade vi varje år ut brev till alla Tyresökillar, som skulle mönstra. De fick information om alternativ till militärtjänst och konsekvenserna av att vägra sådan. De inbjöds också till möten, där olika former av försvar diskuterades. 1968 var en överste tillsammans med Tyresös Lennart Liedén inledare. Lennart hade tillsammans med sin fru Åsne och två andra just skrivit en bok ”Fredspolitik -- Civilmotstånd”, där de presenterade en rad olika icke-våldsmetoder.
En annan aktion som genomfördes var att uppsöka flera tingsrätter i Stockholmstrakten och skriva upp namnen på dem som dömts till fängelse för vapenvägran. 1976 hittade vi 110 sådana fall. Namnen angavs tillsammans med strafftidens längd på stora plakat, som ställdes upp bland annat på Sergels torg och i Bollmora centrum och som väckte förvåning, ja förvirring. Rubrikerna på plakaten löd DÖMDA ICKEVÅLDSVERKARE.
x x x
En alldeles speciell uppmärksamhet, bland annat i SvT:s Rapport, väckte vår kampanj för Anders Nystedt, då ung lärare vid Nyboda skola och sedermera vice ordförande i Svenska Freds. När han blev inkallad skrev han att han tänkte vägra. Men det godtogs inte, så att en dag anlände en polisbil till Nyboda skola och Anders hämtades till Bromma flygplats och flögs under poliseskort till sitt regemente i Karlskrona. Där fick han utföra det ”brott” han redan skriftligen erkänt. Han dömdes sedan till två månaders fängelse, som hovrätten ökade på med att han också skulle betala flygresan till Karlskrona. Den summan samlade Tuff snabbt in.
En som reagerade mot handläggningen av fallet Anders Nystedt var Tage Danielsson. I ”En tanke från roten”, tillägnad dåvarande justitieministern Lennart Geijer, skrev han bland annat:
Lennart Geijer nu har du din chans till bevis
att du endast i nödfall vill vara polis
nu när lagkloka män sagt att snart ska vi haffa
Anders Nystedt igen. Ja, för vård. Inte straffa.
..............
Skämt åsido nu väntar vi spänt på din dom.
Se syrenerna står i sin vackraste blom!
Lennart, våren är här! Det är därför det skämtas.
Det blir allvar den dagen Anders ska hämtas
Och nu tänker jag lägga på en visa, som för mig i unga år betydde väldigt mycket. Originalet gjordes av Boris Vian och hette Le Deserteur (Desertören). Under det grymma Algerietkriget förbjöds den i Frankrike, men Lars Forssell gjorde en översättning med titeln ”Jag står här på ett torg”. Den sjungs av den begåvade aktrisen Ulla Sjöblom
------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1123) 2007-03-11
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar