I torsdags dundrade Israels stridsvagnar igen in på Gazas vägar. Helt omotiverat förstördes elverket och delar av vattenförsörjningen med otäcka konsekvenser för fattiga civila. 60 Hamasledare kidnappades, däribland flera ministrar. Samma dag (29/6) skriver Ingrid Elam i DN om Forum för levande historia, den statliga myndighet som skall tala om för oss vad som är viktigt att komma ihåg i det förflutna. Om den undersökning som ledde fram till inrättandet av myndigheten skriver hon:
”Idén till ett särskilt forum föddes sedan en undersökning visat att en stor andel av svenska skolungdomar inte trodde att Förintelsen hade ägt rum. Här fanns skrämmande kunskapsluckor att fylla”
Nja, Elams ”stora andel” var ca fem procent. På vilken annan fråga skulle inte var tjugonde tonåring svara nekande? Det finns i historien många otäcka förintelser, som svenska ungdomar vid en enkät skulle förneka, inte bara av trots utan också av okunnighet. Hur många -- eller snarare hur få-- skulle samtycka till något av följande påståenden:
Västvärldens kolonialism och imperialism ledde till att tiotals miljoner afrikaner och asiater dödades.
Den amerikanska krigföringen i Vietnam, Laos och Kambodja orsakade ett par miljoner civila indokinesers död.
Bengalen tillhörde Brittiska Indien och 1943 svalt 2-3 miljoner ihjäl där.
Under andra världskriget dödade brittiska och amerikanska bomber ca 70 000 tyska barn.
Exemplen kan mångfaldigas.
Som historielärare i flera decennier råkar jag veta litegrann om undervisningen. Judarnas grymma öde under andra världskriget har i skolorna skildrats mera än alla de andra förintelserna, som sammantaget drabbade olika folk under 1900-talet. Om judarnas lidanden fanns det också mängder av läromedel att tillgå.
Vi som också politiskt har hjärtat till vänster var måna om att i vår avsky för nazismens rasism och militarism noga skildra dess förbrytelser. Kollegor till höger bredde på ännu tjockare ibland. De hade ett behov att visa att deras borgerliga uppfattningar minsann inte hade något alls med högerextremism att göra.
Dessutom är också lärare mediekonsumenter och påverkas av den massiva uppmärksamheten om tyskarnas brott i artiklar, böcker, filmer, TV, radio etc. Medierna torde ha påverkat oss att ibland glömma källkritik och andra historikerdygder. Det gjorde också att de flesta lärare under många år lärde ut grova propagandalögner, trots att vi var väl medvetna om talesättet att ”segrarna skriver historien”.
Generad måste jag erkänna att jag tillhörde den överväldigande majoritet som i undervisningen spred trendriktiga historieförfalskningar. En av dessa var att tyskarna hade gjort tvål och lampskärmar av sina mördade offer. Det har tusen och åter tusen gånger skildrats av våra medier, för själva det monstruösa i detta inte bara upprörde utan också fascinerade läsare, tittare och lyssnare. Samma sak gällde för oss lärare, som när vi berättade om dessa gräsligheter fick våra elever att andlöst lyssna.
Ännu finns det till och med historielärare som blir provocerade, om man berättar för dem om tvål- och lampskärmsmyterna. Och sannolikt barnatror de flesta människor på dessa skrönor, så märkligt ofta som de presenteras som sanningar. För att vara på den säkra sidan vill jag därför nämna några historiker som energiskt och framgångsrikt ägnat sig år att skildra tyskarnas förbrytelser men som alla tagit avstånd från berättelserna om människotvålarna: Walter Laqueur, Gitta Sereny, Deborah Lipstadt, Yehuda Bauer, vår egen Stéphan Bruchfeld med flera.
En av George Bernard Shaws mest paradoxala aforismer lyder: ”Vi lär av historien att vi inget lär oss av historien”. Det är faktiskt så, att redan under första världskriget dök historier upp om att tyskarna –”hunnerna” som de då kallades -- i veritabla kadaverfabriker gjort stearin och smörjolja av dödade människor. Detta spreds av den lika skickliga som lögnaktiga brittiska krigspropagandan, den som Hitlers propagandaminister Joseph Goebbels lär ha beundrat och lärt sig mycket av. Men på den tiden fanns det inte samma iver att till varje pris demonisera besegrade motståndare. Redan några år efter första världskriget medgav man på ministernivå i London, att kadaverfabrikerna hade varit en propagandalögn. Och 1928 kom labourpolitikern Arthur Ponsonbys bok ”Falsehood in Wartime”, som skildrade också andra brittiska propagandaskrönor.
Men 61 år efter andra världskrigets slut florerar fortfarande lögnerna om de besegrade. För en vecka sen (06-06-25) fanns i Dagens Nyheter på nästan två helsidor en artikel, som inte tillhör journalistikens mästerverk. Den tvåsidiga rubriken var ”Ödehuset ruvade på nazistgåta”. Och dess första rader är en god sammanfattning av texten: ”Det kunde ha varit en äventyrsroman för barn”.
Här sägs bland annat, att
”SS tillverkade tvål av döda människor från koncentrationslägren och man garvade människohud. De lampskärmar av människohud som visades upp under Nürnbergprocesserna kom härifrån”
Jo, det är sant att föregivna ”människotvålar” liksom en ”lampskärm av människohud” visades upp i Nürnberg, när segrarna dömde förlorarna. Tvålarna hade märket RIF, vilket betydde Reichstelle für industrielle Fettversorgung och inte alls som det påstods Reines Judenfett, rent judefett.
Det vore intressant om Dagens Nyheter kunde upplysa om var de monstruösa lampskärmarna finns i dag. Under ett halvsekel fanns det i Buchenwald en ”lampskärm av människohud”. Men 1995 lät man undersöka den vid Erfurts universitets rättsmedicinska avdelning. Det visade sig att den var av djurskinn.
Tyskarnas förbrytelser var tillräckligt otäcka för att vi skall sluta att skuldbelägga dem också med historieförfalskningar. Och kanske borde vi inse att de krigsförbrytelser som begicks också mot krigets förlorare inte var tillräckligt obetydliga för att de ängsligt ska förtigas.
-------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1087) 2006-07-02
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar