Vi hörde just Joan Baez sjunga ”Where Have All the Flowers Gone”, fast på tyska: ”Sagt mir wo die Blumen sind”. Hon är fortfarande aktiv i amerikansk fredsrörelse. Mest uppskattad är hon som sångerska, men hon har också skrivit böcker. Redan 1968 kom hennes bok ”Daybreak” ut på svenska med titeln ”Det sorgsna nöjesfältet”. Det här var under Vietnamkriget och hon skriver bland annat:
”Det råder en allmän inställning att det är okej att döda när ens regering bestämmer vem som ska dödas. Ifall man dödar inom landet råkar man illa ut. Ifall man dödar utanför landet, rätt tid och rätt plats och rätt fiende, då får man medalj”
Joan Baez skriver också:
”En general sätter en nål i en karta. En vecka senare går en skock unga pojkar omkring och svettas i en djungel någonstans, skjuter armar och ben av varandra, gråter och ber och gör i byxorma”
Det var synd om de där amerikanska killarna. 58 000 av dem dödades under Vietnamkriget och deras namn finns inristade på ett monument i Washington. Var namnen på de fyrtio gånger så många vietnamesiska dödsoffren finns inristade vet jag inte. Det var väldigt synd om dem och deras anhöriga också men deras sorger är inte så uppmärksammade i vår västcentrerade värld.
Inte heller har vi fått veta så mycket om alla mentala skador som tillfogades vietnamesiska överlevande. Om eländet som drabbade många amerikanska veteraner efter hemförlovningen har det däremot berättats en hel del. Hundratusentals före detta soldater drabbades av posttraumatisk stress, söp eller knarkade ner sig, förföll till kriminalitet eller fick (andra) psykiska problem.
I den brittiska tidningen The Observer (2/7) berättar Paul Harris om en amerikansk ”soldathjälte”, som inte heller klarat minnena av kriget. Hans namn är James Blake Miller och han tjänstgjorde som marinkårssoldat i Irak. Hösten 2004 deltog Miller i anfallet på staden Falluja. En fotograf fångade hans smutsiga och blodiga ansikte. Han såg trött men beslutsam ut. I mungipan hängde en cigarett.
Bilden av den här soldaten från Kentucky blev en symbol för den amerikanska arméns tuffa inställning att trots svårigheter kämpa vidare för att säkra slutsegern. Fotot publicerades på tidningars förstasidor och blev omslagsbild i Time Magazine. Millers cigarett gjorde att han blev en kändis med smeknamnet the Marlboro Man, en hjälte som behövdes som kontrast mot alla misslyckanden i Irak.
Nu har berömmelsen flagnat. James Blake Millers liv är i spillror. Han lider av mardrömmar, panikångest och de skuldkänslor som ofta drabbar krigens överlevande. Det har lett till oförmögenhet att arbeta och till skilsmässa från hans ungdomskärlek Jessica. Han är inte längre symbol för amerikansk tuffhet utan för posttraumatisk stress. Krigshjälten har blivit krigsoffer.
Den amerikanska propagandan för kriget har drabbats av flera bakslag. Det började redan under invasionen av Irak 2003. Vi minns hur ”räddningen” av 23-åriga soldaten Jessica Lynch trumpetades ut som ett hjältedåd. Sedan visade det sig att hon av irakisk sjukhuspersonal behandlades väl och att sjukhuset inte bevakades av irakiska soldater. Ja, de amerikanska ”befriarna” har sedermera blivit anklagade för att i onödan ha ställt till med förstörelse på sjukhuset.
Proffsspelaren i amerikansk fotboll Pat Tillman väckte begriplig beundran när han anslöt sig till de amerikanska trupperna i Afghanistan. Han övergav sitt liv som välbetald idrottsstjärna för att ”tjäna sitt land”. Glorian växte när han stupade på det som med en grov förskönande omskrivning brukar kallas ”ärans fält”. Sedan framkom det att det ingalunda var talibaner som dödat honom. Generande nog hade han fallit offer för ”friendly fire”, alltså av misstag dödats av sina egna.
Många blir kanske provocerade, om man hävdar att det är synd också om amerikanska soldater. Denna empati innebär dock inte att man samtidigt hyllar amerikansk utrikespolitik och imperialism. Även unga amerikaner är människor, liksom för övrigt ryska eller israeliska soldater. Också dessa killar gråter, ber och skiter på sig -- åtminstone innan de förråas av rädsla, död och hämndbegär.
Fast det är förstås ännu mera synd om irakier, afghaner, palestinier, tjetjener och alla andra som oskyldigt drabbas av krigiskt övervåld.
---------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1088) 2006-07-09
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar