....till kulturskribenten och författaren Sören Sommelius, som skrivit ett förord till Olfa Lamlouns bok om den arabiska TV-kanalen Al-Jazira, den som tre gånger --”oavsiktligt” som det hetat—utsatts för amerikanska bombdåd. Sommelius påpekar att vapen mot medier är ett grovt brott mot Genèvekonventionen. Han påminner bland annat om mediebevakningen av Natoanfallet på Jugoslavien 1999:
”Få västliga nyhetsreportrar fanns på plats. Det mesta vi i ett land som Sverige fick veta om kriget kom från Natos presskonferenser i Bryssel. Men så bombade Nato av misstag en konvoj med kosovoalbanska flyktingar, med många döda. Hjärtskärande bilder spreds via den serbiska televisionen över världen. Vid andra tillfällen bombades broar med många civila offer. En Natobomb träffade ett sjukhus och en BB-avdelning i Belgrad, ett grovt brott mot Genèvekonventionen och krigets lagar. Bilder och filmer visade hur civila människor uppenbart drabbades. I Bryssel pratade man om smarta precisionsstyrda bomber. Bilderna på de dödade civila talade ett annat språk. Till slut ’tröttnade’ USA och Nato på Belgradtelevisionens bilder. Man bombade huvudkontoret i Belgrad med uppemot 20 döda. Också TV-huset i Novi Sad bombades, bådadera i strid mot krigets lagar, vilket också påpekades i en Amnestyrapport. När Nato inte fick gynnsam krigspublicitet slog man sönder den främsta källan till annan information, i det här fallet Belgradtelevisionen”
Sommelius skrev under 1990-talet flera läsvärda böcker om konflikterna på Balkan, bland andra ”Sista resan till Jugoslavien” och ”Mediernas krig i forna Jugoslavien”. Han hörs i augusti under en halvtimme på Succékanalen 91,4. Åtta minuter av denna intervju sänds om en stund i dagens Radio Tuff
....till Sveriges Radios Ring P 1, som i tisdags (18/7) tog en ett kort inlägg av Radio Tuffs Åke Sandin, som sa så här:
”Något tusental svenska turister i Libanon får nu större uppmärksamhet än de som dödas, blir hemlösa, får broar, kraftverk och annat viktigt förstörda av israeliska bomber. Några av dessa lyckliga som nu undslipper det krigiska eländet genom att för våra skattepengar transporteras hem klagar över att UD inte tillräckligt snabbt har agerat, Är det möjligen journalisterna som lockar fram eller överdriver det gnälliga hos folk?
I nitton månader har vi nu ältat Sverige och flodvågskatastrofen julen 2004. Om det hade varit Göran Persson som skickat iväg 20 000 svenskar till turistparadisen i Thailand, hade det varit begripligt. Eller om Laila Freiwalds vållat en enda svensks död. När vi var små hade vi ju morsan att gråta ut hos eller sparka på. Som vuxna saknar vi tyvärr i regel våra mammor, men varför måste vi gå i barndom genom att ersätta våra mammor med folkvalda politiker
Det verkar lite korkat att till varje pris hitta syndabockar för en naturkatastrof. Men i fallet Libanon är det ju inte naturens nycker som människorna drabbas av, inte heller av svenska UD. Det är ett grannlands bomber som terroriserar befolkningen.”
....till den svenske diplomatveteranen Sverker Åström, som (DN 20/7) skriver under rubriken ”Skam att inte erkänna palestiniernas regering”. Han betecknar det som ett ”historiskt genombrott” att det palestinska valet var det första i ett arabland som genomfördes i fria och demokratiska former. Om reaktionerna på Hamas’ valseger skriver Åström:
”EU-kommissionen med stöd av ministerrådet, det vill säga Sverige, inställde budgetunderstödet. Samtidigt beslöt Israel avbryta överföringen av de tull- och skattemedel som tillkommer palestinierna. Resultatet var att 160 000 statsanställda inte fått sina löner utbetalade på snart fem månader och att den palestinska polisen fått allt större svårigheter att upprätthålla ordningen vilket ökar ockupationsmaktens förtryck”
....till publicisten Gunnar Fredriksson som (AB 18/7) påminner om att det nu är 70 år sedan general Franco startade det spanska inbördeskriget. Han skriver bland annat:
”Västmakternas skenbart neutrala politik under brittisk ledning beskrevs snart som en bluff. Franco kunde dra slutsatsen att västdemokratierna inte skulle ingripa på republikens sida och att de därmed liksom han tolkade kriget som en rättmätig kamp mot kommunismen. Det gjorde verkan även i USA, där katolska kyrkans lobby ställde upp för Franco och katolska kyrkan i Spanien. Snart tappade de flesta europeiska makterna intresset för Spanien eftersom man räknade med ett ännu större krig, vilket ju också bröt ut i början av september 1939, några månader efter Francos seger. Stalin skickade trupper och materiel till den republikanska sidan men krävde en för anarkister outhärdlig central beslutsgång från Moskva. Han stödde ogärna kommunistpartier som inte kunde ta makten och försökte dämpa entusiasmen hos socialdemokrater och anarkister. 1940 ingick han dessutom en tillfällig pakt med Hitler för att fördröja tyskarnas väntade angrepp, en åtgärd som förbryllade den europeiska vänstern. Påven Pius XII hälsade fascisternas seger 1939 med "oerhörd glädje"; i en radioutsändning från Vatikanen berömde han Franco som visat "de ädlaste kristna känslorna". Ärkebiskopen kardinalen Gomà välsignade Franco vid en anslående ceremoni i Madrid varvid ett svärd lades bredvid ett medeltida krucifix på högaltaret.”.
....till Örjan Wiberg i Vänersborg, som besökt Tuff-projekten i Indien och nu skickat en generös gåva till Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 – 2. Han vill att pengarna skall användas för inköp av böcker till det nya skolbiblioteket i indiska Dharampur.
....till Tuffs kommande manifestation av Hiroshimas förintelse den 6 augusti 1945. Den dagen i år är söndag och därför försöker Tuff-aktivisterna vara i Tyresö Centrum lördag den 5 augusti
....till sommarprataren i Sveriges Radio, Christopher O’Regan, som kåserade intressant om 1700-talets historia och dessutom gillade det bästa i Stockholm, Gamla stan. Dessutom spelade han ”Min gamla stad”, en av de fina låtar som Tyresös Jörgen Toresson gjort. Den ska vi lyssna på nu
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar