Det är inte många i vårt angloamerikanskt dominerade land som inser att ryska och tyska faktiskt är de två klart största språken i Europa. Rapporteringen i medierna om dessa språkområden är inte särskilt stor. Inte heller medvetenheten om att det var ryssar och tyskar som utgjorde majoriteten av de dödade i andra världskriget.
I sommar har Ryssland dock fått uppmärksamhet tack vare G8-mötet i S:t Petersburg. Och tyskarna var värdar för fotbolls-VM och då blev mediebevakningen förstås massiv, fast främst av idrottsarenor och bordeller.
Radio Tuff har kunnat glädja sig åt att ofta ha inslag med kunniga och ryskspråkiga medarbetare såsom Seppo Isotalo. Om Tyskland brukar Marianne Stieger rapportera.
Dagens Nyheter har i Per Landin en kännare av Tyskland. Han har bland annat skrivit den läsvärda boken ”Slottet som försvann” (1999), som handlade om gamla Königsberg och det på tyskar etniskt rensade Ostpreussen. I tisdags (18/7) skrev han en kolumn i DN, där han menade att i dag kan äntligen tyskarna utan att beskyllas för högerextremism tala om andra förbrytelser än sina egna.
Däremot är det ännu inte riktigt politiskt korrekt att i Tyskland påminna om förbrytelser, som begicks också mot tyskar. Det fick delstaten Brandenburgs inrikesminister Jörg Schönbohm erfara. Den 23 april i år, årsdagen av koncentrationslägret Sachsenhausens befrielse 1945, talade han vid minnesdagen i Sachsenhausen. Efter att ha skildrat offren för nazismen tillade han: ”Också efter 1945 fortsatte man här att tortera och döda. Människor dog under fruktansvärda förhållanden”
För detta blev han fränt angripen av Hans Rentmeister, generalsekreterare i den internationella kommittén för Sachsenhausens överlevande. Han krävde Schönbohms avgång, vilket ledde till en kris när också Schönbohms politiska motståndare hakade på kravet. Men affären tog en överraskande vändning, när Rentmeister själv fick silkessnöret. Det visade sig att han hemlighållit sina elva år som officer i den östtyska hemliga polisen Stasi.
Sachsenhausen i Oranienburg, ett par mil norr om Berlin, tycks ha varit det värsta av nazisternas koncentrationsläger i det egentliga Tyskland (Altreich). Om uppgifterna, som är från DDR-tiden, stämmer dog här under kriget flera än i Buchenwald, Dachau och Flossenbürg sammantaget.
Efter kriget blev Sachsenhausen ett av tio sovjetiska ”specialläger” i östra Tyskland. Också som sådant 1945-50 tycks det ha varit ovanligt vidrigt. I ett häfte skrivet av Gerhart Schirmer, en tysk officer som internerades där till 1950, då han fram till 1956 hamnade i det sovjetiska tvångsarbetslägret Workuta uppe vid Ishavet, antyds att det sovjetiska lägret snarast skulle ha varit värre än det nazistiska. Bland annat åberopar han fångar som satt i detta läger under båda regimerna. En av dem var läkaren Fritz Hirschfeld, fram till 1942 en av ledarna för Berlinområdets judar. När SS evakuerade lägret och inledde en beryktad "dödsmarsch" norrut med fångarna fick Hirschfeld stanna kvar för att ta hand om de sjuka. Tillsammans med dem skall han enligt Schirmer ha hållits kvar i lägret av ryssarna. I ett brev till Schirmer, daterat den 26/6 1964, skriver Hirschfeld:
"Lägerlivet var hårt, mycket hårt, både före och efter 1945. Alla önskade att bli tilldelade ett arbetskommando, eftersom förplägnaden då blev lite bättre. Matransonerna var fram till 1945 lite rikligare. Därför förekom under Sovjettiden 1945-50 mera av infektions-sjukdomar, framförallt bredde tuberkulosen ut sig liksom infektuösa leversjukdomar etc. Dödstalen var följaktligen 1945-50 mycket höga. De begravdes i massgravar --kalkgropar-- utan kännetecken och utan att anhöriga underrättades. Visserligen är jämförelser alltid något relativt men ett är säkert: att vistelsen i Sachsenhausen under Sovjettiden 1945-50 var ännu plågsammare och hårdare än under Hitlerregimen."
Hur många dog efter kriget i Sachsenhausen under dessa miserabla förhållanden? Antalet varierar mellan 10 000 och 24 000. Som vanligt i fråga om "body count" ligger nog sanningen närmare det lägre alternativet, även om denna förmodan kan vara optimistiskt önsketänkande. Överlevande fångar berättar att speciella likkommandon nattetid fraktade kropparna några kilometer från lägret, där de begravdes i skogen vid Schmachtenhagen.
Dessa uppgifter om massgravar i skogen ville Radio Tuffs Hampus Eckerman och jag kolla, när vi 1995 besökte minnesplatserna för fem nazistiska koncentrationsläger. Det var inte lätt att hitta, men så upptäckte vi vid vägkanten en stolpe med en liten pil med ordet ”massgravar” på. Vi gick sedan i pilens riktning på en (åtminstone i april 1995) gyttjig stig och kom efter en halv kilometer fram till en glänta i skogen där små kors var resta och blommor placerade vid många av korsen. "Vi har inte glömt er", står det vid en sten. Alltför många av dessa dödsoffer var enligt texten på korsen födda 1928-1930, alltså tonåringar när de tillfångatogs och sedan dog.
I en lista på 38 medfångar som en överlevande, Herwarth Neubert, lämnat och som finns publicerad i boken "Recht oder Rache?" ("Rättvisa eller hämnd?", utgiven av Hanno Müller 1991, är tonåringarna i majoritet. Vid arresteringen var tre av dem bara 15 år, en var 16 och tolv var 17. Över hälften av tonåringarna på denna lista dog i fångenskap. Så togs Gerd Hohnstein vid 15 års ålder till Sachsenhausen, där han dog 1947, 17 år gammal. K-H Schaumburg var också 15 år när han togs in till speciallägret. Han lyckades överleva där i fyra år, dog när han var 19. Alfred Sittkus skulle fylla 16 en månad, efter det han spärrades in. Han dog ett och halvt år senare. De var i samma ålder som Anne Frank och dog samma lägerdöd av hunger och sjukdomar som hon.
Fångarna var de första efterkrigsåren helt avskärmade från omvärlden, om vilken de bara hade kunskap genom nyanlända fångar. Till och med under kriget i nazisternas otäcka läger hade fångarna haft möjligheter att ta emot och skicka brev, låt vara censurerade, och dessutom ta emot matpaket från anhöriga via Röda korset. Men i ”speciallägren” efter kriget underrättades inte ens anhöriga om var deras försvunna släktingar höll hus. De fick inte ens reda på att deras anhöriga hade dött i lägren.
Varje gång någon större grupp frigavs utspelades gripande scener på järnvägs- och busstationer. Skaror av människor bestormade de frigivna med frågor, visade foton på sina försvunna nära och kära. Sällan kunde de frisläppta vara till någon hjälp för dessa ofta gråtande människor. Dels visade fotona välnärda människor med hårsvall, medan ex-fångarna bara kände till utmärglade kamrater med kala hjässor, dels var de på grund av tystnadsplikten rädda för repressalier.
Genom den närmast totala isoleringen har dessa specialläger kallats "Schweigelager", tystnadens läger. Denna tystnad om dem har fortsatt märkligt länge.
-----------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1090) 2006-07-23
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar