(På SvT i veckan visades en film om Berlinblockaden och luftbron 1948-49. En tysk, som efter flera års sovjetisk fångenskap kommer hem säger till sin lille son: ”Kom ihåg, min pojke, att ännu flera ryssar än tyskar dödades i det där kriget”. Det påminde mig om en krönika jag skrev i fredstidningen Pax för tio år sen. Den kommer här:)
--------------------------------------------------------
Hedemoras oförbrännelige fredskämpe, Olavi Veijalainen, berättade en gång om sitt deltagande i finska vinterkriget 1939-1940. Han var soldat i nordligaste Finland, "i det kalla helvetet vid Petsamo", som han uttryckte det. En natt anföll en överlägsen rysk styrka. Men de kom i mörka kläder, medan finnarna låg vitklädda och väntade.
"Ryssarna hade inte en chans. De syntes för väl mot snön och vi mejade ned hundratals av dem", berättade Olavi.
Sedan tillade han: "Det var jävla synd om ryssarna!"
Även tyskar som överlevde mångårig fångenskap i Sovjet efter kriget och återvände som utmärglade skuggor kan ömka ryssarna Min gamle tenniskompis Lothar Hennig förhördes 1945 i veckor av KGB med kniven mot strupen och med råttor i den ständigt upplysta cellen. Sedan fördes han till fånglägret i estländska Jöhvi. Där dog enligt Lothar uppåt hundra tyskar om dagen av dysenteri och undernäring. Men också Lothar hade ett tillägg:
"Men de ryska fångvaktarna hade det inte mycket bättre."
x x x
Under decennier fick vi höra om Sovjets hotfullhet och att alla i Sovjetblocket var militanta kommunister, aggressivt inriktade på att kasta sig över oss i väst och beredda att lyda minsta vink från herrarna i Kreml. Denna hjärntvätt gynnade våra vapenmånglare och militarister. De senaste åren har vi lärt motsatsen. Polacker, ungrare, tjecker, slovaker, östtyskar, bulgarer, rumäner, balter, ukrainare, för att inte tala om tjetjener, vill inte alls gå i Moskvas ledband.
Redan i början av "det stora fosterländska kriget", Sovjets propagandanamn på andra världskriget, gav sig miljoner sovjetiska soldater till fånga hos tyskarna, en del i hopp om att få det bättre, andra för att slåss på tyskarnas sida mot kommunismen. Men huvuddelen av de ryska krigsfångarna fick ett helvete. Medan västliga krigsfångar i tyska läger tycks ha haft en lägre dödlighet än tyskar i allierad fångenskap, bröt tyskarna grovt mot Genèvekonventionens regler i behandlingen av sina oräkneliga ryska fångar.
De ryska fångarna dog som flugor, det talas om miljoner. Deras politiska kommisarier sköts utan pardon. En del är dock krigspropaganda, till exempel att 840 000 ryssar avlivades i Sachsenhausen med någon slags pedaldriven manick som slog hål i skallarna, varefter liken brändes i lastbilsburna krematorier. Det var de sovjetiska åklagarna som med stöd av tyska "bekännelser" lanserade dessa fantasterier vid krigsförbrytarrättegången i Nürnberg, som kallade sig "internationell" men var de fyra segrarmakternas uppgörelse med förlorarna, "en fortsättning på de allierades krigsansträngningar" enligt Robert Jackson, USA-åklagare i Nürnberg. Sedan dess har antalet dödade ryssar i Sachsenhausen reducerats med 99 procent.
Av de ryssar som överlevde fångenskap och tvångsarbete ville många trots allt stanna i Tyskland. De tvangs att återvända och många hamnade i sovjetiska läger, eftersom Stalin betraktade dem som förrädare. Där hade de efter kriget sällskap av miljoner tyska krigsfångar och tvångsdeporterade. Dödligheten i dessa läger var tragiskt hög. Av de 100 000 tyskar som tillfångatogs vid Stalingrad överlevde bara 5000-6000.
x x x
"Om vi skulle gräva i moder Rysslands jord, skulle vi hitta många massgravar", lär Nikolai Burdenko ha sagt strax före sin död. Han var inte bara en framstående medicinprofessor utan ledde också den sovjetiska kommission som fastslog, att 11 000 polska officerare hade mördats med nackskott av tyskarna vid Katyn utanför Smolensk 1941. De sovjetiska åklagarna gjorde ett stort nummer av detta i Nürnberg med hjälp av skriftliga rapporter från många "vittnen" och utlåtanden från "vetenskapliga experter".
I dag påstår också ryska historiker, att det var sovjetiska NKVD som 1940 mördade 15 000 polska officerare och poliser, därav 4 400 vid Katyn. I Nürnberg var i det här fallet massmördarnas regim representerad av domare och åklagare men inte av åtalade.
Burdenko tänkte nog också på Stalins utrensningar ett par år före Katyn. Det har talats om att miljoner sköts med nackskott 1937-38, men mera sansade uppger omkring 600 000, plus ett par miljoner, som gick under i vidriga läger.
Andra världskriget drabbade ryssar, polacker och tyskar fruktansvärt hårt. Men dessa folk har varit dåligt representerade i Hollywood eller i den mediala lobbyverksamheten. Inga svenska skattepengar satsas på minnesmonument eller skolföreläsningar om dessa 20-30 miljoner förintade.
Ingen varnar oss för att glömma dem. Hur skulle vi förresten kunna det?
De har ju knappast varit ihågkomna.
----------------------------------------------------------
(Så långt krönikan från Pax 2/1996. Den ledde till att Svenska Freds’ dåvarande ordförande Magnus Jiborn upprört uppmanade mig att aldrig skriva något liknande mer, varför jag efter 13 års gratisskrivande slutade. Dessutom hamnade jag på en internationell skamlista, World Antisemitism Report, rentav i avdelningen Denying the Holocaust. Det var slutraderna i krönikan som där togs som intäkt för beskyllningarna. Men jag förstår fortfarande inte hur det kan vara antisemitism eller förnekelse av judarnas lidanden att också påminna om andra folks svåra lidanden under andra världskriget)
--------------------------------------------------------------------------------------------------------
ÅKE SANDIN i Radio Tuff (nr 1091) 2006-07-30
lördag, juli 29
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1091) 06-07-30 till....
....till SvT:s nyhetsprogram RAPPORT som i måndags (24/7) hade granskat företaget Pool Media. Det har specialiserat sig på att med hjälp av ett hundratal telefonagenter tigga pengar för den mycket viktiga kampen mot narkotika. Men dessa berömvärda organisationer mot knark får inte så värst mycket av pengarna. I ställer har ägarfamiljen tillskansat sig 18 miljoner kr av pengarna. Tidigare har det avslöjats vilka svindlande löner chefer för även etablerade och anständiga insamlingsorganisationer har. För oss i Tuff som gör viktiga biståndsinsatser, inte minst i Indien, utan ett öre i betalning är sådana här avslöjanden inte bara klargörande men också obehagliga. Alltför många kan luras att dra allt bistånd över samma luskam.
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som nu skickat brev till Bergtorpsskolan i Täby och tackat dem för de 59 750 kr som skolan jobbade in under ett dagsverke för Tuffs projekt i Indien. Han berömmer skolan för att under så många år ha bidragit till att så många fattiga barn bland stambefolkningen (tribals) i Dharampur kunnat få skolgång. Bhikhu skriver: ”Tack vare Tuffs insatser har barnen i detta tidigare försummade område de senaste åren för första gången i byarnas historia fått en fullt utbyggd grundskola. Det är uppmuntrande för eleverna och lärarna i våra skolor att veta att det finns skolor som Bergtorp som långt borta i Sverige tänker på dem. De ger inte bara materiell hjälp till våra skolor utan skapar också förtröstan på godheten i det mänskliga samhället. För oss som leder välfärdsarbetet i området innebär det nytt hopp ”
....till de allt flera som använder Tuffs mangogram för att gratulera, tacka eller kondolera. Hittills i år har på Tuffs insamlingskonto kommit in 7 275 kr. Det innebär att i indiska Dharampurs många små fattiga byar kan tusentals nya mangoträd planteras. Sammanlagt i år har över 200 000 kr jobbats in för Tuffs omfattande projekt i Indien.
....till idéhistorikern Michael Azar, som i Aftonbladet (27/7) skriver under rubriken ”Har Israel inget val?” Bland annat vänder han på scenariot i Libanon genom följande rollbyte:
”Låt oss anta att israeliska styrkor gått in på palestinskt territorium och tagit palestinska soldater till fånga (vilket även de facto har hänt mer än en gång, det sitter 9 000-10 000 palestinier i israeliska fängelser). Händelsen visar sig leda till våldsamma reaktioner. Inom loppet av två veckor har palestinska flygangrepp trasat sönder stora delar av Jerusalem och Tel Aviv, bombat vägförbindelserna mellan landets städer, avskurit miljoner från elektricitet, vatten, bensin och mat. Inte ens skolor, ambulanser, mediakontor, flygplatser och sjukhus skonas. Dödliga missiler faller över civila bostadsområden. Man räknar döda i hundratal. Det talas om en ny Exodus: närmare en miljon judar befinner sig på flykt i och från sitt eget land - men det finns inga säkra flyktvägar eftersom palestinierna även bombar flyende familjer i deras bilar. Efter två veckor diskuterar omvärlden fortfarande om det är proportionerligt eller inte. Palestinierna har nämligen, för att parafrasera Rice, ’samma rätt som alla nationer att försvara sig själva’ och att leva i fred och trygghet. Man visar förståelse för den palestinska reaktionen: förutom att Israel ockuperar deras land i strid mot flera FN-resolutioner har de relativt nyligen splittrat upp hela landet genom att resa en mur genom det och kidnappat flera av dess folkvalda politiker. Vad som sker är med andra ord ingenting annat än att Israels egna handlingar med, återigen, ett slags "nödvändighet" återvänder mot landet självt. Självfallet beklagar man att civila måste dö och ber den palestinska ledningen visa återhållsamhet, samtidigt som man förser den med ständigt nya precisionsbomber och attackflyg.”
....till samme Michael Azar som för ett år sen (5/7 2005) var sommarpratare i Sveriges Radio. Då talade han bland annat om klyftorna i världen:
”Å ena sidan en värld där de 200 rikaste människorna äger lika mycket som den fattigaste hälften av jordens befolkning, där världens två rikaste människor tillsammans har mera pengar än världens fattigaste 48 länder tillsammans.och där den rikaste femtedelen står för 75 % av all elkonsumtion. Å andra sidan en värld där en miljard människor lever på mindre än en dollar om dagen, där omkring 800 miljoner lever i kronisk hunger, 1½ miljard människor lever utan el, där mer än tio miljoner människor årligen dör i det tysta krig som heter undernäring, vattenbrist, diaréer och olika sjukdomar som i princip utrotats i den rika världen och där aids, tbc och malaria varje dag skördar tiofalt fler människoliv än de som dog i World Trade Center den 11 september. Jag kan förstå varför vi håller tysta minuter för de cirka 3000 offren för 11 september. Men däremot blir jag förvånad när man sedan inte håller lika många tysta minuter för de tiotusentals civila offren för de amerikanska bombningarna av Afghanistan och Irak”
....till alla dem som på söndag den 6 augusti, Hiroshimadagen, manifesterar sin avsky mot dagens tiotusentals kärnvapnen och sin tro på icke-våldsliga lösningar på konflikter. Tuff planerar en manifestation i Tyresö centrum lördag den 5 augusti. Mera om detta kommer att meddelas under reprisen av Radio Tuff tisdag kl 18-19
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som nu skickat brev till Bergtorpsskolan i Täby och tackat dem för de 59 750 kr som skolan jobbade in under ett dagsverke för Tuffs projekt i Indien. Han berömmer skolan för att under så många år ha bidragit till att så många fattiga barn bland stambefolkningen (tribals) i Dharampur kunnat få skolgång. Bhikhu skriver: ”Tack vare Tuffs insatser har barnen i detta tidigare försummade område de senaste åren för första gången i byarnas historia fått en fullt utbyggd grundskola. Det är uppmuntrande för eleverna och lärarna i våra skolor att veta att det finns skolor som Bergtorp som långt borta i Sverige tänker på dem. De ger inte bara materiell hjälp till våra skolor utan skapar också förtröstan på godheten i det mänskliga samhället. För oss som leder välfärdsarbetet i området innebär det nytt hopp ”
....till de allt flera som använder Tuffs mangogram för att gratulera, tacka eller kondolera. Hittills i år har på Tuffs insamlingskonto kommit in 7 275 kr. Det innebär att i indiska Dharampurs många små fattiga byar kan tusentals nya mangoträd planteras. Sammanlagt i år har över 200 000 kr jobbats in för Tuffs omfattande projekt i Indien.
....till idéhistorikern Michael Azar, som i Aftonbladet (27/7) skriver under rubriken ”Har Israel inget val?” Bland annat vänder han på scenariot i Libanon genom följande rollbyte:
”Låt oss anta att israeliska styrkor gått in på palestinskt territorium och tagit palestinska soldater till fånga (vilket även de facto har hänt mer än en gång, det sitter 9 000-10 000 palestinier i israeliska fängelser). Händelsen visar sig leda till våldsamma reaktioner. Inom loppet av två veckor har palestinska flygangrepp trasat sönder stora delar av Jerusalem och Tel Aviv, bombat vägförbindelserna mellan landets städer, avskurit miljoner från elektricitet, vatten, bensin och mat. Inte ens skolor, ambulanser, mediakontor, flygplatser och sjukhus skonas. Dödliga missiler faller över civila bostadsområden. Man räknar döda i hundratal. Det talas om en ny Exodus: närmare en miljon judar befinner sig på flykt i och från sitt eget land - men det finns inga säkra flyktvägar eftersom palestinierna även bombar flyende familjer i deras bilar. Efter två veckor diskuterar omvärlden fortfarande om det är proportionerligt eller inte. Palestinierna har nämligen, för att parafrasera Rice, ’samma rätt som alla nationer att försvara sig själva’ och att leva i fred och trygghet. Man visar förståelse för den palestinska reaktionen: förutom att Israel ockuperar deras land i strid mot flera FN-resolutioner har de relativt nyligen splittrat upp hela landet genom att resa en mur genom det och kidnappat flera av dess folkvalda politiker. Vad som sker är med andra ord ingenting annat än att Israels egna handlingar med, återigen, ett slags "nödvändighet" återvänder mot landet självt. Självfallet beklagar man att civila måste dö och ber den palestinska ledningen visa återhållsamhet, samtidigt som man förser den med ständigt nya precisionsbomber och attackflyg.”
....till samme Michael Azar som för ett år sen (5/7 2005) var sommarpratare i Sveriges Radio. Då talade han bland annat om klyftorna i världen:
”Å ena sidan en värld där de 200 rikaste människorna äger lika mycket som den fattigaste hälften av jordens befolkning, där världens två rikaste människor tillsammans har mera pengar än världens fattigaste 48 länder tillsammans.och där den rikaste femtedelen står för 75 % av all elkonsumtion. Å andra sidan en värld där en miljard människor lever på mindre än en dollar om dagen, där omkring 800 miljoner lever i kronisk hunger, 1½ miljard människor lever utan el, där mer än tio miljoner människor årligen dör i det tysta krig som heter undernäring, vattenbrist, diaréer och olika sjukdomar som i princip utrotats i den rika världen och där aids, tbc och malaria varje dag skördar tiofalt fler människoliv än de som dog i World Trade Center den 11 september. Jag kan förstå varför vi håller tysta minuter för de cirka 3000 offren för 11 september. Men däremot blir jag förvånad när man sedan inte håller lika många tysta minuter för de tiotusentals civila offren för de amerikanska bombningarna av Afghanistan och Irak”
....till alla dem som på söndag den 6 augusti, Hiroshimadagen, manifesterar sin avsky mot dagens tiotusentals kärnvapnen och sin tro på icke-våldsliga lösningar på konflikter. Tuff planerar en manifestation i Tyresö centrum lördag den 5 augusti. Mera om detta kommer att meddelas under reprisen av Radio Tuff tisdag kl 18-19
söndag, juli 23
DE MÅNGA TYSKA EFTERKRIGSOFFREN (1)
Det är inte många i vårt angloamerikanskt dominerade land som inser att ryska och tyska faktiskt är de två klart största språken i Europa. Rapporteringen i medierna om dessa språkområden är inte särskilt stor. Inte heller medvetenheten om att det var ryssar och tyskar som utgjorde majoriteten av de dödade i andra världskriget.
I sommar har Ryssland dock fått uppmärksamhet tack vare G8-mötet i S:t Petersburg. Och tyskarna var värdar för fotbolls-VM och då blev mediebevakningen förstås massiv, fast främst av idrottsarenor och bordeller.
Radio Tuff har kunnat glädja sig åt att ofta ha inslag med kunniga och ryskspråkiga medarbetare såsom Seppo Isotalo. Om Tyskland brukar Marianne Stieger rapportera.
Dagens Nyheter har i Per Landin en kännare av Tyskland. Han har bland annat skrivit den läsvärda boken ”Slottet som försvann” (1999), som handlade om gamla Königsberg och det på tyskar etniskt rensade Ostpreussen. I tisdags (18/7) skrev han en kolumn i DN, där han menade att i dag kan äntligen tyskarna utan att beskyllas för högerextremism tala om andra förbrytelser än sina egna.
Däremot är det ännu inte riktigt politiskt korrekt att i Tyskland påminna om förbrytelser, som begicks också mot tyskar. Det fick delstaten Brandenburgs inrikesminister Jörg Schönbohm erfara. Den 23 april i år, årsdagen av koncentrationslägret Sachsenhausens befrielse 1945, talade han vid minnesdagen i Sachsenhausen. Efter att ha skildrat offren för nazismen tillade han: ”Också efter 1945 fortsatte man här att tortera och döda. Människor dog under fruktansvärda förhållanden”
För detta blev han fränt angripen av Hans Rentmeister, generalsekreterare i den internationella kommittén för Sachsenhausens överlevande. Han krävde Schönbohms avgång, vilket ledde till en kris när också Schönbohms politiska motståndare hakade på kravet. Men affären tog en överraskande vändning, när Rentmeister själv fick silkessnöret. Det visade sig att han hemlighållit sina elva år som officer i den östtyska hemliga polisen Stasi.
Sachsenhausen i Oranienburg, ett par mil norr om Berlin, tycks ha varit det värsta av nazisternas koncentrationsläger i det egentliga Tyskland (Altreich). Om uppgifterna, som är från DDR-tiden, stämmer dog här under kriget flera än i Buchenwald, Dachau och Flossenbürg sammantaget.
Efter kriget blev Sachsenhausen ett av tio sovjetiska ”specialläger” i östra Tyskland. Också som sådant 1945-50 tycks det ha varit ovanligt vidrigt. I ett häfte skrivet av Gerhart Schirmer, en tysk officer som internerades där till 1950, då han fram till 1956 hamnade i det sovjetiska tvångsarbetslägret Workuta uppe vid Ishavet, antyds att det sovjetiska lägret snarast skulle ha varit värre än det nazistiska. Bland annat åberopar han fångar som satt i detta läger under båda regimerna. En av dem var läkaren Fritz Hirschfeld, fram till 1942 en av ledarna för Berlinområdets judar. När SS evakuerade lägret och inledde en beryktad "dödsmarsch" norrut med fångarna fick Hirschfeld stanna kvar för att ta hand om de sjuka. Tillsammans med dem skall han enligt Schirmer ha hållits kvar i lägret av ryssarna. I ett brev till Schirmer, daterat den 26/6 1964, skriver Hirschfeld:
"Lägerlivet var hårt, mycket hårt, både före och efter 1945. Alla önskade att bli tilldelade ett arbetskommando, eftersom förplägnaden då blev lite bättre. Matransonerna var fram till 1945 lite rikligare. Därför förekom under Sovjettiden 1945-50 mera av infektions-sjukdomar, framförallt bredde tuberkulosen ut sig liksom infektuösa leversjukdomar etc. Dödstalen var följaktligen 1945-50 mycket höga. De begravdes i massgravar --kalkgropar-- utan kännetecken och utan att anhöriga underrättades. Visserligen är jämförelser alltid något relativt men ett är säkert: att vistelsen i Sachsenhausen under Sovjettiden 1945-50 var ännu plågsammare och hårdare än under Hitlerregimen."
Hur många dog efter kriget i Sachsenhausen under dessa miserabla förhållanden? Antalet varierar mellan 10 000 och 24 000. Som vanligt i fråga om "body count" ligger nog sanningen närmare det lägre alternativet, även om denna förmodan kan vara optimistiskt önsketänkande. Överlevande fångar berättar att speciella likkommandon nattetid fraktade kropparna några kilometer från lägret, där de begravdes i skogen vid Schmachtenhagen.
Dessa uppgifter om massgravar i skogen ville Radio Tuffs Hampus Eckerman och jag kolla, när vi 1995 besökte minnesplatserna för fem nazistiska koncentrationsläger. Det var inte lätt att hitta, men så upptäckte vi vid vägkanten en stolpe med en liten pil med ordet ”massgravar” på. Vi gick sedan i pilens riktning på en (åtminstone i april 1995) gyttjig stig och kom efter en halv kilometer fram till en glänta i skogen där små kors var resta och blommor placerade vid många av korsen. "Vi har inte glömt er", står det vid en sten. Alltför många av dessa dödsoffer var enligt texten på korsen födda 1928-1930, alltså tonåringar när de tillfångatogs och sedan dog.
I en lista på 38 medfångar som en överlevande, Herwarth Neubert, lämnat och som finns publicerad i boken "Recht oder Rache?" ("Rättvisa eller hämnd?", utgiven av Hanno Müller 1991, är tonåringarna i majoritet. Vid arresteringen var tre av dem bara 15 år, en var 16 och tolv var 17. Över hälften av tonåringarna på denna lista dog i fångenskap. Så togs Gerd Hohnstein vid 15 års ålder till Sachsenhausen, där han dog 1947, 17 år gammal. K-H Schaumburg var också 15 år när han togs in till speciallägret. Han lyckades överleva där i fyra år, dog när han var 19. Alfred Sittkus skulle fylla 16 en månad, efter det han spärrades in. Han dog ett och halvt år senare. De var i samma ålder som Anne Frank och dog samma lägerdöd av hunger och sjukdomar som hon.
Fångarna var de första efterkrigsåren helt avskärmade från omvärlden, om vilken de bara hade kunskap genom nyanlända fångar. Till och med under kriget i nazisternas otäcka läger hade fångarna haft möjligheter att ta emot och skicka brev, låt vara censurerade, och dessutom ta emot matpaket från anhöriga via Röda korset. Men i ”speciallägren” efter kriget underrättades inte ens anhöriga om var deras försvunna släktingar höll hus. De fick inte ens reda på att deras anhöriga hade dött i lägren.
Varje gång någon större grupp frigavs utspelades gripande scener på järnvägs- och busstationer. Skaror av människor bestormade de frigivna med frågor, visade foton på sina försvunna nära och kära. Sällan kunde de frisläppta vara till någon hjälp för dessa ofta gråtande människor. Dels visade fotona välnärda människor med hårsvall, medan ex-fångarna bara kände till utmärglade kamrater med kala hjässor, dels var de på grund av tystnadsplikten rädda för repressalier.
Genom den närmast totala isoleringen har dessa specialläger kallats "Schweigelager", tystnadens läger. Denna tystnad om dem har fortsatt märkligt länge.
-----------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1090) 2006-07-23
I sommar har Ryssland dock fått uppmärksamhet tack vare G8-mötet i S:t Petersburg. Och tyskarna var värdar för fotbolls-VM och då blev mediebevakningen förstås massiv, fast främst av idrottsarenor och bordeller.
Radio Tuff har kunnat glädja sig åt att ofta ha inslag med kunniga och ryskspråkiga medarbetare såsom Seppo Isotalo. Om Tyskland brukar Marianne Stieger rapportera.
Dagens Nyheter har i Per Landin en kännare av Tyskland. Han har bland annat skrivit den läsvärda boken ”Slottet som försvann” (1999), som handlade om gamla Königsberg och det på tyskar etniskt rensade Ostpreussen. I tisdags (18/7) skrev han en kolumn i DN, där han menade att i dag kan äntligen tyskarna utan att beskyllas för högerextremism tala om andra förbrytelser än sina egna.
Däremot är det ännu inte riktigt politiskt korrekt att i Tyskland påminna om förbrytelser, som begicks också mot tyskar. Det fick delstaten Brandenburgs inrikesminister Jörg Schönbohm erfara. Den 23 april i år, årsdagen av koncentrationslägret Sachsenhausens befrielse 1945, talade han vid minnesdagen i Sachsenhausen. Efter att ha skildrat offren för nazismen tillade han: ”Också efter 1945 fortsatte man här att tortera och döda. Människor dog under fruktansvärda förhållanden”
För detta blev han fränt angripen av Hans Rentmeister, generalsekreterare i den internationella kommittén för Sachsenhausens överlevande. Han krävde Schönbohms avgång, vilket ledde till en kris när också Schönbohms politiska motståndare hakade på kravet. Men affären tog en överraskande vändning, när Rentmeister själv fick silkessnöret. Det visade sig att han hemlighållit sina elva år som officer i den östtyska hemliga polisen Stasi.
Sachsenhausen i Oranienburg, ett par mil norr om Berlin, tycks ha varit det värsta av nazisternas koncentrationsläger i det egentliga Tyskland (Altreich). Om uppgifterna, som är från DDR-tiden, stämmer dog här under kriget flera än i Buchenwald, Dachau och Flossenbürg sammantaget.
Efter kriget blev Sachsenhausen ett av tio sovjetiska ”specialläger” i östra Tyskland. Också som sådant 1945-50 tycks det ha varit ovanligt vidrigt. I ett häfte skrivet av Gerhart Schirmer, en tysk officer som internerades där till 1950, då han fram till 1956 hamnade i det sovjetiska tvångsarbetslägret Workuta uppe vid Ishavet, antyds att det sovjetiska lägret snarast skulle ha varit värre än det nazistiska. Bland annat åberopar han fångar som satt i detta läger under båda regimerna. En av dem var läkaren Fritz Hirschfeld, fram till 1942 en av ledarna för Berlinområdets judar. När SS evakuerade lägret och inledde en beryktad "dödsmarsch" norrut med fångarna fick Hirschfeld stanna kvar för att ta hand om de sjuka. Tillsammans med dem skall han enligt Schirmer ha hållits kvar i lägret av ryssarna. I ett brev till Schirmer, daterat den 26/6 1964, skriver Hirschfeld:
"Lägerlivet var hårt, mycket hårt, både före och efter 1945. Alla önskade att bli tilldelade ett arbetskommando, eftersom förplägnaden då blev lite bättre. Matransonerna var fram till 1945 lite rikligare. Därför förekom under Sovjettiden 1945-50 mera av infektions-sjukdomar, framförallt bredde tuberkulosen ut sig liksom infektuösa leversjukdomar etc. Dödstalen var följaktligen 1945-50 mycket höga. De begravdes i massgravar --kalkgropar-- utan kännetecken och utan att anhöriga underrättades. Visserligen är jämförelser alltid något relativt men ett är säkert: att vistelsen i Sachsenhausen under Sovjettiden 1945-50 var ännu plågsammare och hårdare än under Hitlerregimen."
Hur många dog efter kriget i Sachsenhausen under dessa miserabla förhållanden? Antalet varierar mellan 10 000 och 24 000. Som vanligt i fråga om "body count" ligger nog sanningen närmare det lägre alternativet, även om denna förmodan kan vara optimistiskt önsketänkande. Överlevande fångar berättar att speciella likkommandon nattetid fraktade kropparna några kilometer från lägret, där de begravdes i skogen vid Schmachtenhagen.
Dessa uppgifter om massgravar i skogen ville Radio Tuffs Hampus Eckerman och jag kolla, när vi 1995 besökte minnesplatserna för fem nazistiska koncentrationsläger. Det var inte lätt att hitta, men så upptäckte vi vid vägkanten en stolpe med en liten pil med ordet ”massgravar” på. Vi gick sedan i pilens riktning på en (åtminstone i april 1995) gyttjig stig och kom efter en halv kilometer fram till en glänta i skogen där små kors var resta och blommor placerade vid många av korsen. "Vi har inte glömt er", står det vid en sten. Alltför många av dessa dödsoffer var enligt texten på korsen födda 1928-1930, alltså tonåringar när de tillfångatogs och sedan dog.
I en lista på 38 medfångar som en överlevande, Herwarth Neubert, lämnat och som finns publicerad i boken "Recht oder Rache?" ("Rättvisa eller hämnd?", utgiven av Hanno Müller 1991, är tonåringarna i majoritet. Vid arresteringen var tre av dem bara 15 år, en var 16 och tolv var 17. Över hälften av tonåringarna på denna lista dog i fångenskap. Så togs Gerd Hohnstein vid 15 års ålder till Sachsenhausen, där han dog 1947, 17 år gammal. K-H Schaumburg var också 15 år när han togs in till speciallägret. Han lyckades överleva där i fyra år, dog när han var 19. Alfred Sittkus skulle fylla 16 en månad, efter det han spärrades in. Han dog ett och halvt år senare. De var i samma ålder som Anne Frank och dog samma lägerdöd av hunger och sjukdomar som hon.
Fångarna var de första efterkrigsåren helt avskärmade från omvärlden, om vilken de bara hade kunskap genom nyanlända fångar. Till och med under kriget i nazisternas otäcka läger hade fångarna haft möjligheter att ta emot och skicka brev, låt vara censurerade, och dessutom ta emot matpaket från anhöriga via Röda korset. Men i ”speciallägren” efter kriget underrättades inte ens anhöriga om var deras försvunna släktingar höll hus. De fick inte ens reda på att deras anhöriga hade dött i lägren.
Varje gång någon större grupp frigavs utspelades gripande scener på järnvägs- och busstationer. Skaror av människor bestormade de frigivna med frågor, visade foton på sina försvunna nära och kära. Sällan kunde de frisläppta vara till någon hjälp för dessa ofta gråtande människor. Dels visade fotona välnärda människor med hårsvall, medan ex-fångarna bara kände till utmärglade kamrater med kala hjässor, dels var de på grund av tystnadsplikten rädda för repressalier.
Genom den närmast totala isoleringen har dessa specialläger kallats "Schweigelager", tystnadens läger. Denna tystnad om dem har fortsatt märkligt länge.
-----------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1090) 2006-07-23
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1090) 06-07-23 till....
....till kulturskribenten och författaren Sören Sommelius, som skrivit ett förord till Olfa Lamlouns bok om den arabiska TV-kanalen Al-Jazira, den som tre gånger --”oavsiktligt” som det hetat—utsatts för amerikanska bombdåd. Sommelius påpekar att vapen mot medier är ett grovt brott mot Genèvekonventionen. Han påminner bland annat om mediebevakningen av Natoanfallet på Jugoslavien 1999:
”Få västliga nyhetsreportrar fanns på plats. Det mesta vi i ett land som Sverige fick veta om kriget kom från Natos presskonferenser i Bryssel. Men så bombade Nato av misstag en konvoj med kosovoalbanska flyktingar, med många döda. Hjärtskärande bilder spreds via den serbiska televisionen över världen. Vid andra tillfällen bombades broar med många civila offer. En Natobomb träffade ett sjukhus och en BB-avdelning i Belgrad, ett grovt brott mot Genèvekonventionen och krigets lagar. Bilder och filmer visade hur civila människor uppenbart drabbades. I Bryssel pratade man om smarta precisionsstyrda bomber. Bilderna på de dödade civila talade ett annat språk. Till slut ’tröttnade’ USA och Nato på Belgradtelevisionens bilder. Man bombade huvudkontoret i Belgrad med uppemot 20 döda. Också TV-huset i Novi Sad bombades, bådadera i strid mot krigets lagar, vilket också påpekades i en Amnestyrapport. När Nato inte fick gynnsam krigspublicitet slog man sönder den främsta källan till annan information, i det här fallet Belgradtelevisionen”
Sommelius skrev under 1990-talet flera läsvärda böcker om konflikterna på Balkan, bland andra ”Sista resan till Jugoslavien” och ”Mediernas krig i forna Jugoslavien”. Han hörs i augusti under en halvtimme på Succékanalen 91,4. Åtta minuter av denna intervju sänds om en stund i dagens Radio Tuff
....till Sveriges Radios Ring P 1, som i tisdags (18/7) tog en ett kort inlägg av Radio Tuffs Åke Sandin, som sa så här:
”Något tusental svenska turister i Libanon får nu större uppmärksamhet än de som dödas, blir hemlösa, får broar, kraftverk och annat viktigt förstörda av israeliska bomber. Några av dessa lyckliga som nu undslipper det krigiska eländet genom att för våra skattepengar transporteras hem klagar över att UD inte tillräckligt snabbt har agerat, Är det möjligen journalisterna som lockar fram eller överdriver det gnälliga hos folk?
I nitton månader har vi nu ältat Sverige och flodvågskatastrofen julen 2004. Om det hade varit Göran Persson som skickat iväg 20 000 svenskar till turistparadisen i Thailand, hade det varit begripligt. Eller om Laila Freiwalds vållat en enda svensks död. När vi var små hade vi ju morsan att gråta ut hos eller sparka på. Som vuxna saknar vi tyvärr i regel våra mammor, men varför måste vi gå i barndom genom att ersätta våra mammor med folkvalda politiker
Det verkar lite korkat att till varje pris hitta syndabockar för en naturkatastrof. Men i fallet Libanon är det ju inte naturens nycker som människorna drabbas av, inte heller av svenska UD. Det är ett grannlands bomber som terroriserar befolkningen.”
....till den svenske diplomatveteranen Sverker Åström, som (DN 20/7) skriver under rubriken ”Skam att inte erkänna palestiniernas regering”. Han betecknar det som ett ”historiskt genombrott” att det palestinska valet var det första i ett arabland som genomfördes i fria och demokratiska former. Om reaktionerna på Hamas’ valseger skriver Åström:
”EU-kommissionen med stöd av ministerrådet, det vill säga Sverige, inställde budgetunderstödet. Samtidigt beslöt Israel avbryta överföringen av de tull- och skattemedel som tillkommer palestinierna. Resultatet var att 160 000 statsanställda inte fått sina löner utbetalade på snart fem månader och att den palestinska polisen fått allt större svårigheter att upprätthålla ordningen vilket ökar ockupationsmaktens förtryck”
....till publicisten Gunnar Fredriksson som (AB 18/7) påminner om att det nu är 70 år sedan general Franco startade det spanska inbördeskriget. Han skriver bland annat:
”Västmakternas skenbart neutrala politik under brittisk ledning beskrevs snart som en bluff. Franco kunde dra slutsatsen att västdemokratierna inte skulle ingripa på republikens sida och att de därmed liksom han tolkade kriget som en rättmätig kamp mot kommunismen. Det gjorde verkan även i USA, där katolska kyrkans lobby ställde upp för Franco och katolska kyrkan i Spanien. Snart tappade de flesta europeiska makterna intresset för Spanien eftersom man räknade med ett ännu större krig, vilket ju också bröt ut i början av september 1939, några månader efter Francos seger. Stalin skickade trupper och materiel till den republikanska sidan men krävde en för anarkister outhärdlig central beslutsgång från Moskva. Han stödde ogärna kommunistpartier som inte kunde ta makten och försökte dämpa entusiasmen hos socialdemokrater och anarkister. 1940 ingick han dessutom en tillfällig pakt med Hitler för att fördröja tyskarnas väntade angrepp, en åtgärd som förbryllade den europeiska vänstern. Påven Pius XII hälsade fascisternas seger 1939 med "oerhörd glädje"; i en radioutsändning från Vatikanen berömde han Franco som visat "de ädlaste kristna känslorna". Ärkebiskopen kardinalen Gomà välsignade Franco vid en anslående ceremoni i Madrid varvid ett svärd lades bredvid ett medeltida krucifix på högaltaret.”.
....till Örjan Wiberg i Vänersborg, som besökt Tuff-projekten i Indien och nu skickat en generös gåva till Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 – 2. Han vill att pengarna skall användas för inköp av böcker till det nya skolbiblioteket i indiska Dharampur.
....till Tuffs kommande manifestation av Hiroshimas förintelse den 6 augusti 1945. Den dagen i år är söndag och därför försöker Tuff-aktivisterna vara i Tyresö Centrum lördag den 5 augusti
....till sommarprataren i Sveriges Radio, Christopher O’Regan, som kåserade intressant om 1700-talets historia och dessutom gillade det bästa i Stockholm, Gamla stan. Dessutom spelade han ”Min gamla stad”, en av de fina låtar som Tyresös Jörgen Toresson gjort. Den ska vi lyssna på nu
”Få västliga nyhetsreportrar fanns på plats. Det mesta vi i ett land som Sverige fick veta om kriget kom från Natos presskonferenser i Bryssel. Men så bombade Nato av misstag en konvoj med kosovoalbanska flyktingar, med många döda. Hjärtskärande bilder spreds via den serbiska televisionen över världen. Vid andra tillfällen bombades broar med många civila offer. En Natobomb träffade ett sjukhus och en BB-avdelning i Belgrad, ett grovt brott mot Genèvekonventionen och krigets lagar. Bilder och filmer visade hur civila människor uppenbart drabbades. I Bryssel pratade man om smarta precisionsstyrda bomber. Bilderna på de dödade civila talade ett annat språk. Till slut ’tröttnade’ USA och Nato på Belgradtelevisionens bilder. Man bombade huvudkontoret i Belgrad med uppemot 20 döda. Också TV-huset i Novi Sad bombades, bådadera i strid mot krigets lagar, vilket också påpekades i en Amnestyrapport. När Nato inte fick gynnsam krigspublicitet slog man sönder den främsta källan till annan information, i det här fallet Belgradtelevisionen”
Sommelius skrev under 1990-talet flera läsvärda böcker om konflikterna på Balkan, bland andra ”Sista resan till Jugoslavien” och ”Mediernas krig i forna Jugoslavien”. Han hörs i augusti under en halvtimme på Succékanalen 91,4. Åtta minuter av denna intervju sänds om en stund i dagens Radio Tuff
....till Sveriges Radios Ring P 1, som i tisdags (18/7) tog en ett kort inlägg av Radio Tuffs Åke Sandin, som sa så här:
”Något tusental svenska turister i Libanon får nu större uppmärksamhet än de som dödas, blir hemlösa, får broar, kraftverk och annat viktigt förstörda av israeliska bomber. Några av dessa lyckliga som nu undslipper det krigiska eländet genom att för våra skattepengar transporteras hem klagar över att UD inte tillräckligt snabbt har agerat, Är det möjligen journalisterna som lockar fram eller överdriver det gnälliga hos folk?
I nitton månader har vi nu ältat Sverige och flodvågskatastrofen julen 2004. Om det hade varit Göran Persson som skickat iväg 20 000 svenskar till turistparadisen i Thailand, hade det varit begripligt. Eller om Laila Freiwalds vållat en enda svensks död. När vi var små hade vi ju morsan att gråta ut hos eller sparka på. Som vuxna saknar vi tyvärr i regel våra mammor, men varför måste vi gå i barndom genom att ersätta våra mammor med folkvalda politiker
Det verkar lite korkat att till varje pris hitta syndabockar för en naturkatastrof. Men i fallet Libanon är det ju inte naturens nycker som människorna drabbas av, inte heller av svenska UD. Det är ett grannlands bomber som terroriserar befolkningen.”
....till den svenske diplomatveteranen Sverker Åström, som (DN 20/7) skriver under rubriken ”Skam att inte erkänna palestiniernas regering”. Han betecknar det som ett ”historiskt genombrott” att det palestinska valet var det första i ett arabland som genomfördes i fria och demokratiska former. Om reaktionerna på Hamas’ valseger skriver Åström:
”EU-kommissionen med stöd av ministerrådet, det vill säga Sverige, inställde budgetunderstödet. Samtidigt beslöt Israel avbryta överföringen av de tull- och skattemedel som tillkommer palestinierna. Resultatet var att 160 000 statsanställda inte fått sina löner utbetalade på snart fem månader och att den palestinska polisen fått allt större svårigheter att upprätthålla ordningen vilket ökar ockupationsmaktens förtryck”
....till publicisten Gunnar Fredriksson som (AB 18/7) påminner om att det nu är 70 år sedan general Franco startade det spanska inbördeskriget. Han skriver bland annat:
”Västmakternas skenbart neutrala politik under brittisk ledning beskrevs snart som en bluff. Franco kunde dra slutsatsen att västdemokratierna inte skulle ingripa på republikens sida och att de därmed liksom han tolkade kriget som en rättmätig kamp mot kommunismen. Det gjorde verkan även i USA, där katolska kyrkans lobby ställde upp för Franco och katolska kyrkan i Spanien. Snart tappade de flesta europeiska makterna intresset för Spanien eftersom man räknade med ett ännu större krig, vilket ju också bröt ut i början av september 1939, några månader efter Francos seger. Stalin skickade trupper och materiel till den republikanska sidan men krävde en för anarkister outhärdlig central beslutsgång från Moskva. Han stödde ogärna kommunistpartier som inte kunde ta makten och försökte dämpa entusiasmen hos socialdemokrater och anarkister. 1940 ingick han dessutom en tillfällig pakt med Hitler för att fördröja tyskarnas väntade angrepp, en åtgärd som förbryllade den europeiska vänstern. Påven Pius XII hälsade fascisternas seger 1939 med "oerhörd glädje"; i en radioutsändning från Vatikanen berömde han Franco som visat "de ädlaste kristna känslorna". Ärkebiskopen kardinalen Gomà välsignade Franco vid en anslående ceremoni i Madrid varvid ett svärd lades bredvid ett medeltida krucifix på högaltaret.”.
....till Örjan Wiberg i Vänersborg, som besökt Tuff-projekten i Indien och nu skickat en generös gåva till Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 – 2. Han vill att pengarna skall användas för inköp av böcker till det nya skolbiblioteket i indiska Dharampur.
....till Tuffs kommande manifestation av Hiroshimas förintelse den 6 augusti 1945. Den dagen i år är söndag och därför försöker Tuff-aktivisterna vara i Tyresö Centrum lördag den 5 augusti
....till sommarprataren i Sveriges Radio, Christopher O’Regan, som kåserade intressant om 1700-talets historia och dessutom gillade det bästa i Stockholm, Gamla stan. Dessutom spelade han ”Min gamla stad”, en av de fina låtar som Tyresös Jörgen Toresson gjort. Den ska vi lyssna på nu
söndag, juli 16
HUR KAN MAN VILJA VAPENVÄGRA EGENTLIGEN?
I förra veckans krönika citerades ett par passusar ur Joan Baez bok ”Det sorgsna nöjesfältet”. Den skrevs under Vietnamkriget och innehöll också en dialog, där en pacifist utfrågades av en meningsmotståndare. För 25-35 år sen använde vi den vid gatuteater och andra evenemang.
Många har nu glömt att i mitten av 1970-talet dömdes cirka tusen svenska killar om året till fängelse för vapenvägran. Hälften av dem hade begärt att få vapenfri tjänst. Trots att den var flera månader längre än militärtjänsten för meniga, förvägrades de den och skickades i fängelse. Orsaken var ofta att de inte uppgav enbart samvetsskäl utan också råkade yppa sina tvivel på militära massmord som försvarsmetod. Då betraktades de som alltför ”politiska” för att slippa fängelse. Det gick faktiskt så långt att västtyska Amnestygrupper hade fängelsedömda svenska vapenvägrare som sina skyddslingar.
Så här skrev Joan Baez:
...............................
-- Okej, du är pacifist. Men vad skulle du göra om någon anföll din mormor till exempel?
--Anföll min stackars gamla mormor?
-- Du är i ett rum tillsammans med mormor och så kommer det en karl och tänker anfalla henne och du står alldeles intill. Vad skulle du göra?
-- Jag skulle ropa: Länge leve mormor och gå ut ur rummet.
-- Nämen, allvarligt talat. Låt oss säga att han hade en pistol och tänkte skjuta henne. Skulle du skjuta honom först då?
-- Har jag också en pistol?
-- Ja.
-- Nej, jag är pacifist. Jag har ingen pistol.
-- Men låt oss säga att du har det.
-- Okej, är jag en bra skytt?
-- Ja det är du.
-- Då skulle jag skjuta pistolen ur handen på honom.
--Nej, du är ingen bra skytt.
-- Då skulle jag inte våga skjuta. Skulle ju kunna skjuta mormor i stället.
-- Okej, då tar vi ett annat exempel. Du kör lastbil. Du är på en smal väg med ett brant stup på din sida. Det sitter en liten flicka mitt på vägen. Du kör för fort för att kunna stanna. Vad skulle du göra?
-- Jag vet inte. Vad skulle du göra?
-- Det är jag som frågar och det är du som är pacifist.
-- Jo, jag vet. Har jag kontroll över bilen?
-- Ja, det har du.
-- Om jag skulle tuta, så hon hinner undan, vad säger du om det?
-- Hon är för liten för att kunna gå och signalhornet funkar inte.
-- Jag gör en sväng till vänster om henne, eftersom hon inte kan gå någonstans.
-- Nej, det är ett stort jordras på den sidan.
-- I så fall skulle jag köra lastbilen rakt ner i avgrunden och rädda den lilla flickan.
-- Men låt oss säga att du har en annan person med dig i bilen. Vad skulle du göra då?
-- Vad har det att göra med att jag är pacifist eller inte?
-- Ni sitter ju två i bilen och det är bara en flicka på vägen.
-- Det är någon som har sagt: Om man har att välja mellan något verkligt ont och något tänkt ont ska man välja det tänkta onda.
-- Va?
-- Jag undrar bara varför du är så ivrig att ta död på alla pacifister,
-- Det är jag inte alls. Jag vill bara veta vad du skulle göra om....
-- ...om jag satt med en god vän i en lastbil och körde mycket fort i en farlig passage, där det satt en tio månaders flicka mitt på vägen med ett jordras på ena sidan och ett brant stup på den andra.
-- Just det!
-- Antagligen skulle jag tvärbromsa. så att min vän flög ut genom vindrutan. sedan skulle jag sladda mot jordskredet, köra över den lilla flickan, slungas nerför stupet och gå en säker död till mötes. Och på ravinens botten står mormors lilla stuga och lastbilen brakar rätt igenom taket och exploderar i finrummet, där stavkars mormor alltså blir anfallen både för första och sista gången.
....................
Så långt Joan Baez.
Vid ett tillfälle för många år sen när vi hade spelat upp den här dialogen i Hanvikens skola (Tyresö) blev vi först chockerade av en fråga från en liten kille:
-- Varför kunde du inte ha kört över den lilla flickan
Här finns det en blodtörstig liten krabat, tänkte vi förskräckt, men han var logisk, Så här förklarade han:
-- En så liten flicka som sitter på vägen får ju plats under en stor lastbil och klarar sig om hon inte träffas av hjulen.
-----------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin och Monica Schelin i Radio Tuff (nr 1089) 2006-07-16.
Många har nu glömt att i mitten av 1970-talet dömdes cirka tusen svenska killar om året till fängelse för vapenvägran. Hälften av dem hade begärt att få vapenfri tjänst. Trots att den var flera månader längre än militärtjänsten för meniga, förvägrades de den och skickades i fängelse. Orsaken var ofta att de inte uppgav enbart samvetsskäl utan också råkade yppa sina tvivel på militära massmord som försvarsmetod. Då betraktades de som alltför ”politiska” för att slippa fängelse. Det gick faktiskt så långt att västtyska Amnestygrupper hade fängelsedömda svenska vapenvägrare som sina skyddslingar.
Så här skrev Joan Baez:
...............................
-- Okej, du är pacifist. Men vad skulle du göra om någon anföll din mormor till exempel?
--Anföll min stackars gamla mormor?
-- Du är i ett rum tillsammans med mormor och så kommer det en karl och tänker anfalla henne och du står alldeles intill. Vad skulle du göra?
-- Jag skulle ropa: Länge leve mormor och gå ut ur rummet.
-- Nämen, allvarligt talat. Låt oss säga att han hade en pistol och tänkte skjuta henne. Skulle du skjuta honom först då?
-- Har jag också en pistol?
-- Ja.
-- Nej, jag är pacifist. Jag har ingen pistol.
-- Men låt oss säga att du har det.
-- Okej, är jag en bra skytt?
-- Ja det är du.
-- Då skulle jag skjuta pistolen ur handen på honom.
--Nej, du är ingen bra skytt.
-- Då skulle jag inte våga skjuta. Skulle ju kunna skjuta mormor i stället.
-- Okej, då tar vi ett annat exempel. Du kör lastbil. Du är på en smal väg med ett brant stup på din sida. Det sitter en liten flicka mitt på vägen. Du kör för fort för att kunna stanna. Vad skulle du göra?
-- Jag vet inte. Vad skulle du göra?
-- Det är jag som frågar och det är du som är pacifist.
-- Jo, jag vet. Har jag kontroll över bilen?
-- Ja, det har du.
-- Om jag skulle tuta, så hon hinner undan, vad säger du om det?
-- Hon är för liten för att kunna gå och signalhornet funkar inte.
-- Jag gör en sväng till vänster om henne, eftersom hon inte kan gå någonstans.
-- Nej, det är ett stort jordras på den sidan.
-- I så fall skulle jag köra lastbilen rakt ner i avgrunden och rädda den lilla flickan.
-- Men låt oss säga att du har en annan person med dig i bilen. Vad skulle du göra då?
-- Vad har det att göra med att jag är pacifist eller inte?
-- Ni sitter ju två i bilen och det är bara en flicka på vägen.
-- Det är någon som har sagt: Om man har att välja mellan något verkligt ont och något tänkt ont ska man välja det tänkta onda.
-- Va?
-- Jag undrar bara varför du är så ivrig att ta död på alla pacifister,
-- Det är jag inte alls. Jag vill bara veta vad du skulle göra om....
-- ...om jag satt med en god vän i en lastbil och körde mycket fort i en farlig passage, där det satt en tio månaders flicka mitt på vägen med ett jordras på ena sidan och ett brant stup på den andra.
-- Just det!
-- Antagligen skulle jag tvärbromsa. så att min vän flög ut genom vindrutan. sedan skulle jag sladda mot jordskredet, köra över den lilla flickan, slungas nerför stupet och gå en säker död till mötes. Och på ravinens botten står mormors lilla stuga och lastbilen brakar rätt igenom taket och exploderar i finrummet, där stavkars mormor alltså blir anfallen både för första och sista gången.
....................
Så långt Joan Baez.
Vid ett tillfälle för många år sen när vi hade spelat upp den här dialogen i Hanvikens skola (Tyresö) blev vi först chockerade av en fråga från en liten kille:
-- Varför kunde du inte ha kört över den lilla flickan
Här finns det en blodtörstig liten krabat, tänkte vi förskräckt, men han var logisk, Så här förklarade han:
-- En så liten flicka som sitter på vägen får ju plats under en stor lastbil och klarar sig om hon inte träffas av hjulen.
-----------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin och Monica Schelin i Radio Tuff (nr 1089) 2006-07-16.
Fotboll, vännen Alice och det ”kapitalistiska” kriget
Till och med undertecknad lade märke till att ett fotbolls-VM ägde rum i Tyskland. Intresset har varit rätt stort i USA, trots att det gick dåligt för det egna laget. Beroende på vilken invandrarbakgrund amerikanen har, finns det gott om andra lag att adoptera.
Typiskt satsar en bar eller restaurang på en hejaklack för ena laget, medan en annan samtidigt satsar på motståndarna med flaggor och stora TV-skärmar. För baren som satsade på svenskarna gick det inte så lysande. Fyra tjejer dök upp och såg sura ut de första 89 minuterna, så de var inte ens snygga att titta på enligt tidningsreportern.
Annars har debatten ofta handlat om hur pass oamerikanskt fotboll egentligen är. Enligt någon folkvald tänkare i Washington DC är fotboll en socialistisk idrott som inte bör uppmuntras, medan den rugby, som kallas football i USA, är ett individualistiskt, sant amerikanskt spel, där man tar bollen med händerna och sedan springer med den, allt enligt denne politiker.
Själv menar jag att amerikansk fotboll har den fördelen att den avbryts var tredje minut eller så, så att spelarna får vila sig lite, medan världsfotbollen, som entusiasterna här kallar den, verkar vara ett enda springande och trixande i timmar utan uppehåll. Alldeles för jobbigt för min smak. Många skribenter försäkrar att soccer (socker?), som det lite nedlåtande brukar kallas, aldrig kommer att bli en stor grej i USA.
Alltså, soccer är ett trevligt spel för småpojkar som körs till träning av sina sk soccer-moms. Men när pojkarna blir äldre, övergår de till någon riktig idrott som amerikansk fotboll, som de kan diskutera med sina pappor om. Faktum kvarstår dock att när man kör förbi amerikanska idrottsplatser är det världsfotboll ungarna spelar. Därefter följer nog baseball och American football och ett antal andra bollspel. Det finns gott omkommunala, utomhus och avgiftsfria tennisbanor, tex. Basketbollställningar är också vanliga, men matcher brukar vara inomhustillställningar.Jag tror den irritation som fotbolls-VM ställt till med på sina håll här i USA beror på en känsla av att resten av världen är fullt kapabel att hålla på med roliga och spännande saker helt utan USA:s medverkan. x x xAlice, om ni minns henne, fyllde 50 år och hade ett stort kalas med ca 50 gäster i en hyrd lokal. Hennes lillebror kunde tyvärr inte vara med eftersom han just blivit inburad igen. Ingen verkar veta exakt varför. Polisen dök upp en kväll och gjorde razzia i hans lägenhet. De vände upp och ner på allt och fraktade iväg honom till finkan. Det tog oss två kvällar att hitta hans bil, som vi alltså räddade från att bli bortbogserad av stans Parking and Traffic Department. Sedan fick en av hans kompisar den, och han lyckades få den beslagtagen efter ytterligare några veckor och många böteslappar.
Jag kan inte komma ihåg vad det var för olyckor och missöden Alice var inblandad i senaste halvåret, men sammanlagt lade hon ner 3000 dollar på bilreparationer, innan hon gav upp. Nu försöker hon sälja kärran för 3200 och har blivit erbjuden 500. Patologisk optimist kunde hon kanske kalla sig.Därmed återstår bara frågan:Hur kan man misslyckas så totalt och katastrofalt? Eftersom jag inte har något svar, har jag heller inte skrivit mycket till Radio Tuff det senaste året. Bara att försöka tänka på det har känts förlamande och deprimerande. Alltså har jag hållit tyst. Lite påminner det om när jag läste historia och kristendom i läroverket en gång i tiden. En parad av gamla kungar, den ene korruptare och blodtörstigare än den andre. För att inte tala om alla religiösa galningar som satt skräck i folk bara under de senaste 1000 åren. Jag flydde till matematiken och fysiken istället. Där var det ordning och reda, och det ena framsteget följde det andra. Bland naturvetarna rådde förnuft och internationell förbrödring. Jag är faktiskt en av de ytterst få nu levande svenskar, som kan skryta med att ha fått Bc i kristendom en termin på gymnasiet.
x x x Frågan är alltså: Är George W Bush USA:s Karl XII? Slutet på stormaktsväldet efter några hopplösa krig och enorma skulder. Efter att ha pumpat in hundratals miljarder dollar i Irak och tiotals miljarder i Afghanistan för att införa demokrati, som jag tror är den senaste ursäkten för galenskaperna, har man lyckats med att skapa två så kallade failed states. Irak och Afghanistan tävlar nu med Somalia, Kongo, Sudan, Haiti mfl om att vara bland de tio farligaste, fattigaste och sämst fungerande länderna i världen.
Hur är det möjligt att misslyckas så totalt, när man avsätter två så impopulära regimer som talibanerna i Afghanistan och Saddam Hussein i Irak? Det finns förstås många delsvar. Låt mig försöka peka på ett:
Irakkriget är nog världens mest kapitalistiska krig hittills. Från början var det meningen att kriget skulle gå med vinst. De flesta moderna krig finansieras direkt av skattebetalarna, såvida det inte sker med hjälp av ren kriminalitet, som opiumhandel och vapensmuggling. Skatterna brukar alltså höjas för att betala det hela. Så ej denna gång. USA:s skatter har sänkts. Det nya här är att stora delar av kriget lagts ut på entreprenad och finansieras med budgetunderskott. Allt från städning och matlagning till beväpnad eskort och bevakning sköts av amerikanska privatföretag, som i sin tur anställer folk från hela världen till lägsta möjliga löner. Irakier anställs sällan, eftersom ockupationsmakten inte kan lita på deras lojalitet. Dessutom är det livsfarligt för irakier att arbeta åt ockupationsmakten. Det är mest den enorma arbetslösheten som får dem att ändå göra det.
Jag tror alltså att extremkapitalismen har skjutit sig i foten i Irak. Privatiseringarna som påtvingats landet och profitkraven från Bushs hängivnaste anhängare har inneburit att irakiska företag och specialister blivit helt överkörda i försöken till återuppbyggnad. Flykten av akademiker ut ur Irak har varit enorm. Landet sjunker ner i allt djupare fattigdom och beroende. Det är inte bara Bushs krigspolitik utan också hans ekonomiska politik som går käpprakt åt skogen.Det positiva som händer här i USA är att delstater och storstäder allt oftare försöker gå förbi den federala regeringen och kongressen. Det gäller framför allt frågor om hälsovård och miljövård. Viljan att leva upp till Kyotoavtalet, tex, är betydligt större på det lokala planet. Kommunala församlingar är mycket framstegsvänligare än politikerna i Washington, när det gäller att ta itu med utsläpp och bromsa den globala uppvärmningen, liksom vad gäller problem som bristen på allmän sjukförsäkring. De är också mer inriktade på att ställa företag till svars för miljöfarliga utsläpp.Jaha. Detta är några hastigt nerskrivna tankar om tillståndet i unionen, eller ska jag säga imperiet? Den politiska ledningen i Washington håller på att bli något som ingenpolitiker vill bli. Alltmer irrelevant för resten av landet och världen. Som man säger här: They are not part of the solution; they are part of the problem.Ha en skön sommar!
-------------------------------------------------------------------------
Bengt Svensson, för Radio Tuff (2006-07-16) i San Francisco.
Typiskt satsar en bar eller restaurang på en hejaklack för ena laget, medan en annan samtidigt satsar på motståndarna med flaggor och stora TV-skärmar. För baren som satsade på svenskarna gick det inte så lysande. Fyra tjejer dök upp och såg sura ut de första 89 minuterna, så de var inte ens snygga att titta på enligt tidningsreportern.
Annars har debatten ofta handlat om hur pass oamerikanskt fotboll egentligen är. Enligt någon folkvald tänkare i Washington DC är fotboll en socialistisk idrott som inte bör uppmuntras, medan den rugby, som kallas football i USA, är ett individualistiskt, sant amerikanskt spel, där man tar bollen med händerna och sedan springer med den, allt enligt denne politiker.
Själv menar jag att amerikansk fotboll har den fördelen att den avbryts var tredje minut eller så, så att spelarna får vila sig lite, medan världsfotbollen, som entusiasterna här kallar den, verkar vara ett enda springande och trixande i timmar utan uppehåll. Alldeles för jobbigt för min smak. Många skribenter försäkrar att soccer (socker?), som det lite nedlåtande brukar kallas, aldrig kommer att bli en stor grej i USA.
Alltså, soccer är ett trevligt spel för småpojkar som körs till träning av sina sk soccer-moms. Men när pojkarna blir äldre, övergår de till någon riktig idrott som amerikansk fotboll, som de kan diskutera med sina pappor om. Faktum kvarstår dock att när man kör förbi amerikanska idrottsplatser är det världsfotboll ungarna spelar. Därefter följer nog baseball och American football och ett antal andra bollspel. Det finns gott omkommunala, utomhus och avgiftsfria tennisbanor, tex. Basketbollställningar är också vanliga, men matcher brukar vara inomhustillställningar.Jag tror den irritation som fotbolls-VM ställt till med på sina håll här i USA beror på en känsla av att resten av världen är fullt kapabel att hålla på med roliga och spännande saker helt utan USA:s medverkan. x x xAlice, om ni minns henne, fyllde 50 år och hade ett stort kalas med ca 50 gäster i en hyrd lokal. Hennes lillebror kunde tyvärr inte vara med eftersom han just blivit inburad igen. Ingen verkar veta exakt varför. Polisen dök upp en kväll och gjorde razzia i hans lägenhet. De vände upp och ner på allt och fraktade iväg honom till finkan. Det tog oss två kvällar att hitta hans bil, som vi alltså räddade från att bli bortbogserad av stans Parking and Traffic Department. Sedan fick en av hans kompisar den, och han lyckades få den beslagtagen efter ytterligare några veckor och många böteslappar.
Jag kan inte komma ihåg vad det var för olyckor och missöden Alice var inblandad i senaste halvåret, men sammanlagt lade hon ner 3000 dollar på bilreparationer, innan hon gav upp. Nu försöker hon sälja kärran för 3200 och har blivit erbjuden 500. Patologisk optimist kunde hon kanske kalla sig.Därmed återstår bara frågan:Hur kan man misslyckas så totalt och katastrofalt? Eftersom jag inte har något svar, har jag heller inte skrivit mycket till Radio Tuff det senaste året. Bara att försöka tänka på det har känts förlamande och deprimerande. Alltså har jag hållit tyst. Lite påminner det om när jag läste historia och kristendom i läroverket en gång i tiden. En parad av gamla kungar, den ene korruptare och blodtörstigare än den andre. För att inte tala om alla religiösa galningar som satt skräck i folk bara under de senaste 1000 åren. Jag flydde till matematiken och fysiken istället. Där var det ordning och reda, och det ena framsteget följde det andra. Bland naturvetarna rådde förnuft och internationell förbrödring. Jag är faktiskt en av de ytterst få nu levande svenskar, som kan skryta med att ha fått Bc i kristendom en termin på gymnasiet.
x x x Frågan är alltså: Är George W Bush USA:s Karl XII? Slutet på stormaktsväldet efter några hopplösa krig och enorma skulder. Efter att ha pumpat in hundratals miljarder dollar i Irak och tiotals miljarder i Afghanistan för att införa demokrati, som jag tror är den senaste ursäkten för galenskaperna, har man lyckats med att skapa två så kallade failed states. Irak och Afghanistan tävlar nu med Somalia, Kongo, Sudan, Haiti mfl om att vara bland de tio farligaste, fattigaste och sämst fungerande länderna i världen.
Hur är det möjligt att misslyckas så totalt, när man avsätter två så impopulära regimer som talibanerna i Afghanistan och Saddam Hussein i Irak? Det finns förstås många delsvar. Låt mig försöka peka på ett:
Irakkriget är nog världens mest kapitalistiska krig hittills. Från början var det meningen att kriget skulle gå med vinst. De flesta moderna krig finansieras direkt av skattebetalarna, såvida det inte sker med hjälp av ren kriminalitet, som opiumhandel och vapensmuggling. Skatterna brukar alltså höjas för att betala det hela. Så ej denna gång. USA:s skatter har sänkts. Det nya här är att stora delar av kriget lagts ut på entreprenad och finansieras med budgetunderskott. Allt från städning och matlagning till beväpnad eskort och bevakning sköts av amerikanska privatföretag, som i sin tur anställer folk från hela världen till lägsta möjliga löner. Irakier anställs sällan, eftersom ockupationsmakten inte kan lita på deras lojalitet. Dessutom är det livsfarligt för irakier att arbeta åt ockupationsmakten. Det är mest den enorma arbetslösheten som får dem att ändå göra det.
Jag tror alltså att extremkapitalismen har skjutit sig i foten i Irak. Privatiseringarna som påtvingats landet och profitkraven från Bushs hängivnaste anhängare har inneburit att irakiska företag och specialister blivit helt överkörda i försöken till återuppbyggnad. Flykten av akademiker ut ur Irak har varit enorm. Landet sjunker ner i allt djupare fattigdom och beroende. Det är inte bara Bushs krigspolitik utan också hans ekonomiska politik som går käpprakt åt skogen.Det positiva som händer här i USA är att delstater och storstäder allt oftare försöker gå förbi den federala regeringen och kongressen. Det gäller framför allt frågor om hälsovård och miljövård. Viljan att leva upp till Kyotoavtalet, tex, är betydligt större på det lokala planet. Kommunala församlingar är mycket framstegsvänligare än politikerna i Washington, när det gäller att ta itu med utsläpp och bromsa den globala uppvärmningen, liksom vad gäller problem som bristen på allmän sjukförsäkring. De är också mer inriktade på att ställa företag till svars för miljöfarliga utsläpp.Jaha. Detta är några hastigt nerskrivna tankar om tillståndet i unionen, eller ska jag säga imperiet? Den politiska ledningen i Washington håller på att bli något som ingenpolitiker vill bli. Alltmer irrelevant för resten av landet och världen. Som man säger här: They are not part of the solution; they are part of the problem.Ha en skön sommar!
-------------------------------------------------------------------------
Bengt Svensson, för Radio Tuff (2006-07-16) i San Francisco.
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1089) 06-07-16 till....
....till kommendören Karl Andersson, som i Sveriges Radios Godmorgon världen (9/7) berättar om hur han den 28 oktober 1981 som förste svensk gick ombord på den i Blekinge grundstötta sovjetiska ubåten 137. Han har sedan dess modigt hävdat att det inte var ett avsiktligt intrång. Ingen är så dum att man går in i den grunda och steniga Gåsefjärden, i svenskt skyddsområde dessutom, med dånande dieselmotorer, om man är ute på spionuppdrag, menar den sjömilitära veteranen Karl Andersson. Han påpekar: ”Man kan till och med hyra en svensk segelbåt ju och förse den med svensk flagg och gå in där, så det finns massor av metoder som är mycket smartare och troligare i en underrättelseoperation. Det absolut sista man ska välja är en ubåt, det är fullständigt korkat” Andersson säger, att ”det var order på att det var en avsiktlig kränkning” och han tillägger: ”Hade det varit en fyllegrej som det troligen var, hade man kunnat gäspa över det hela men för att det skulle få en politisk och militärpolitisk betydelse måste det vara en avsiktlig inträgning. Att påstå att det var något annat, det var ju nästan landsförräderi” (Karl Andersson tillhörde dem som inte rycktes med av mediernas mångåriga ubåtshysteri. Liksom flera andra tvivlare, till exempel Ingemar Myhrberg, hördes han i Radio Tuff under de år vi ofta kritiskt granskade alla ubåtsskrönor. Det pinsamma var då att många troende i sin argumentnöd beskyllde oss för att gå Moskvas ärenden. Ja, kommendör Andersson sa som sagt att det närmast betraktades som landsförräderi)
....till sommarprataren i Sveriges Radios P 1, Mikael Engström, som i tisdags (11/7) berättade om sin tid (1980-85) på Försvarets Radioanstalt (FRA). Han hade varit med när amerikanska Herkulesplan i hemlighet landade på Arlanda med last av signalspaningsutrustning, som i samarbete med USA skulle användas vid underrättelseoperationer längs den sovjetiska kusten
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas som nu meddelar, att omfattande hälsovårdsprogram nu planeras bland tuff-projekten i Dharampur/Kapradas små fattiga byar. Det talas bland annat om en ögonklinik, blodprovslaboratorium, cardiogram, mödravård, handikappcentrum och en mottagning för ormbitna. Bhikhu rapporterar också om en liten avlägsen by, där 3 500 trädplantor har planterats, främst mangoplantor och andra fruktträd. (Kom ihåg att den perfekta presenten är Tuffs mangogram, som allt flera nu använder, till exempel ”i stället för blommor” Bhikhu framför också sitt tack till skolor och andra som i år redan har jobbat in över 200 000 kr till Tuffs Indienprojekt.
....till tuff-medlemmen och insändarskribenten Åsne Liedén som skriver (DN 8/7) under rubriken ”Drömmen om kibbutz har falnat”. Bland annat skriver hon: ”När Israel slår ut el- och vattenförsörjningen för folket i Gaza, som redan är hårt drabbat av brist på mat och försörjningsmöjligheter, måste väl det betraktas som terrorism
....till Jan Guillou, som (AB 9/7) skriver om hur ängsligt svenska politiker (med Lars Ohly som undantag) i Almedalen undvek att beröra Gazabornas förtvivlade situation. Han skriver bland annat: ”Som terrorism räknas inte den israeliska terrorismen, vilket fullkomligt undergräver de västerländska demokratiernas trovärdighet. Varenda svensk politiker uttryckte sin avsky inför exempelvis terrordåden i Madrid och London, våra ledarsidor flammade av indignation och avsky. Vilket inte alls var fel, tvärtom. Felet uppstår när Israels betydligt större terrordåd inte föranleder mer än svensk politiks likgiltighet”.
....till den ryske presidenten Vladimir Putin som på en presskonferens tillsammans med George W Bush vid G8-mötet väckte skratt och applåder genom att på tal om mänskliga rättigheter säga: "Ärligt talat, vi vill verkligen inte hasamma sorts demokrati som de har i Irak."
....till professorn vid Helsingfors universitet Merete Mazzarella, som i Svenska Dagbladet (14/7) skriver under rubriken ”En dansk skamfläck”. Det handlar om hur uselt danskarna behandlade tyska flyktingbarn vid krigsslutet. Det ledde till att 7000 av de tyska barnen dog
....till Stellan Skarsgård, som i Svenska Dagbladet (11/7) säger: ”Jag gillar att bo i ett land där man betalar mycket skatt och ingen svälter.”
....till de skolor och enskilda som hittills i år bidragit till att under första halvan av 2006 har över 200 000 kr satts in på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2. De används för utomordentliga och ekonomiskt snåla projekt för många tusen fattiga indier. Dessutom har flera tusen kronor kommit in till plantering av mangoträd i det tidigare så försummade Dharampurs små byar, bebodda av den föraktade och diskriminerade stambefolkningen (Tribals)
....till de allt flera som använder den perfekta presenten. Det är Tuffs mangogram som kan användas för att gratulera, att lämna i ställer för blommor eller för att hedra minnet av någon avliden. Mangogrammen har bidragit till att ca 60 000 mangoträd har kunnat planteras i Indien.
....till sommarprataren i Sveriges Radios P 1, Mikael Engström, som i tisdags (11/7) berättade om sin tid (1980-85) på Försvarets Radioanstalt (FRA). Han hade varit med när amerikanska Herkulesplan i hemlighet landade på Arlanda med last av signalspaningsutrustning, som i samarbete med USA skulle användas vid underrättelseoperationer längs den sovjetiska kusten
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas som nu meddelar, att omfattande hälsovårdsprogram nu planeras bland tuff-projekten i Dharampur/Kapradas små fattiga byar. Det talas bland annat om en ögonklinik, blodprovslaboratorium, cardiogram, mödravård, handikappcentrum och en mottagning för ormbitna. Bhikhu rapporterar också om en liten avlägsen by, där 3 500 trädplantor har planterats, främst mangoplantor och andra fruktträd. (Kom ihåg att den perfekta presenten är Tuffs mangogram, som allt flera nu använder, till exempel ”i stället för blommor” Bhikhu framför också sitt tack till skolor och andra som i år redan har jobbat in över 200 000 kr till Tuffs Indienprojekt.
....till tuff-medlemmen och insändarskribenten Åsne Liedén som skriver (DN 8/7) under rubriken ”Drömmen om kibbutz har falnat”. Bland annat skriver hon: ”När Israel slår ut el- och vattenförsörjningen för folket i Gaza, som redan är hårt drabbat av brist på mat och försörjningsmöjligheter, måste väl det betraktas som terrorism
....till Jan Guillou, som (AB 9/7) skriver om hur ängsligt svenska politiker (med Lars Ohly som undantag) i Almedalen undvek att beröra Gazabornas förtvivlade situation. Han skriver bland annat: ”Som terrorism räknas inte den israeliska terrorismen, vilket fullkomligt undergräver de västerländska demokratiernas trovärdighet. Varenda svensk politiker uttryckte sin avsky inför exempelvis terrordåden i Madrid och London, våra ledarsidor flammade av indignation och avsky. Vilket inte alls var fel, tvärtom. Felet uppstår när Israels betydligt större terrordåd inte föranleder mer än svensk politiks likgiltighet”.
....till den ryske presidenten Vladimir Putin som på en presskonferens tillsammans med George W Bush vid G8-mötet väckte skratt och applåder genom att på tal om mänskliga rättigheter säga: "Ärligt talat, vi vill verkligen inte hasamma sorts demokrati som de har i Irak."
....till professorn vid Helsingfors universitet Merete Mazzarella, som i Svenska Dagbladet (14/7) skriver under rubriken ”En dansk skamfläck”. Det handlar om hur uselt danskarna behandlade tyska flyktingbarn vid krigsslutet. Det ledde till att 7000 av de tyska barnen dog
....till Stellan Skarsgård, som i Svenska Dagbladet (11/7) säger: ”Jag gillar att bo i ett land där man betalar mycket skatt och ingen svälter.”
....till de skolor och enskilda som hittills i år bidragit till att under första halvan av 2006 har över 200 000 kr satts in på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2. De används för utomordentliga och ekonomiskt snåla projekt för många tusen fattiga indier. Dessutom har flera tusen kronor kommit in till plantering av mangoträd i det tidigare så försummade Dharampurs små byar, bebodda av den föraktade och diskriminerade stambefolkningen (Tribals)
....till de allt flera som använder den perfekta presenten. Det är Tuffs mangogram som kan användas för att gratulera, att lämna i ställer för blommor eller för att hedra minnet av någon avliden. Mangogrammen har bidragit till att ca 60 000 mangoträd har kunnat planteras i Indien.
måndag, juli 10
SYND OM USA-SOLDATERNA -- OCKSÅ
Vi hörde just Joan Baez sjunga ”Where Have All the Flowers Gone”, fast på tyska: ”Sagt mir wo die Blumen sind”. Hon är fortfarande aktiv i amerikansk fredsrörelse. Mest uppskattad är hon som sångerska, men hon har också skrivit böcker. Redan 1968 kom hennes bok ”Daybreak” ut på svenska med titeln ”Det sorgsna nöjesfältet”. Det här var under Vietnamkriget och hon skriver bland annat:
”Det råder en allmän inställning att det är okej att döda när ens regering bestämmer vem som ska dödas. Ifall man dödar inom landet råkar man illa ut. Ifall man dödar utanför landet, rätt tid och rätt plats och rätt fiende, då får man medalj”
Joan Baez skriver också:
”En general sätter en nål i en karta. En vecka senare går en skock unga pojkar omkring och svettas i en djungel någonstans, skjuter armar och ben av varandra, gråter och ber och gör i byxorma”
Det var synd om de där amerikanska killarna. 58 000 av dem dödades under Vietnamkriget och deras namn finns inristade på ett monument i Washington. Var namnen på de fyrtio gånger så många vietnamesiska dödsoffren finns inristade vet jag inte. Det var väldigt synd om dem och deras anhöriga också men deras sorger är inte så uppmärksammade i vår västcentrerade värld.
Inte heller har vi fått veta så mycket om alla mentala skador som tillfogades vietnamesiska överlevande. Om eländet som drabbade många amerikanska veteraner efter hemförlovningen har det däremot berättats en hel del. Hundratusentals före detta soldater drabbades av posttraumatisk stress, söp eller knarkade ner sig, förföll till kriminalitet eller fick (andra) psykiska problem.
I den brittiska tidningen The Observer (2/7) berättar Paul Harris om en amerikansk ”soldathjälte”, som inte heller klarat minnena av kriget. Hans namn är James Blake Miller och han tjänstgjorde som marinkårssoldat i Irak. Hösten 2004 deltog Miller i anfallet på staden Falluja. En fotograf fångade hans smutsiga och blodiga ansikte. Han såg trött men beslutsam ut. I mungipan hängde en cigarett.
Bilden av den här soldaten från Kentucky blev en symbol för den amerikanska arméns tuffa inställning att trots svårigheter kämpa vidare för att säkra slutsegern. Fotot publicerades på tidningars förstasidor och blev omslagsbild i Time Magazine. Millers cigarett gjorde att han blev en kändis med smeknamnet the Marlboro Man, en hjälte som behövdes som kontrast mot alla misslyckanden i Irak.
Nu har berömmelsen flagnat. James Blake Millers liv är i spillror. Han lider av mardrömmar, panikångest och de skuldkänslor som ofta drabbar krigens överlevande. Det har lett till oförmögenhet att arbeta och till skilsmässa från hans ungdomskärlek Jessica. Han är inte längre symbol för amerikansk tuffhet utan för posttraumatisk stress. Krigshjälten har blivit krigsoffer.
Den amerikanska propagandan för kriget har drabbats av flera bakslag. Det började redan under invasionen av Irak 2003. Vi minns hur ”räddningen” av 23-åriga soldaten Jessica Lynch trumpetades ut som ett hjältedåd. Sedan visade det sig att hon av irakisk sjukhuspersonal behandlades väl och att sjukhuset inte bevakades av irakiska soldater. Ja, de amerikanska ”befriarna” har sedermera blivit anklagade för att i onödan ha ställt till med förstörelse på sjukhuset.
Proffsspelaren i amerikansk fotboll Pat Tillman väckte begriplig beundran när han anslöt sig till de amerikanska trupperna i Afghanistan. Han övergav sitt liv som välbetald idrottsstjärna för att ”tjäna sitt land”. Glorian växte när han stupade på det som med en grov förskönande omskrivning brukar kallas ”ärans fält”. Sedan framkom det att det ingalunda var talibaner som dödat honom. Generande nog hade han fallit offer för ”friendly fire”, alltså av misstag dödats av sina egna.
Många blir kanske provocerade, om man hävdar att det är synd också om amerikanska soldater. Denna empati innebär dock inte att man samtidigt hyllar amerikansk utrikespolitik och imperialism. Även unga amerikaner är människor, liksom för övrigt ryska eller israeliska soldater. Också dessa killar gråter, ber och skiter på sig -- åtminstone innan de förråas av rädsla, död och hämndbegär.
Fast det är förstås ännu mera synd om irakier, afghaner, palestinier, tjetjener och alla andra som oskyldigt drabbas av krigiskt övervåld.
---------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1088) 2006-07-09
”Det råder en allmän inställning att det är okej att döda när ens regering bestämmer vem som ska dödas. Ifall man dödar inom landet råkar man illa ut. Ifall man dödar utanför landet, rätt tid och rätt plats och rätt fiende, då får man medalj”
Joan Baez skriver också:
”En general sätter en nål i en karta. En vecka senare går en skock unga pojkar omkring och svettas i en djungel någonstans, skjuter armar och ben av varandra, gråter och ber och gör i byxorma”
Det var synd om de där amerikanska killarna. 58 000 av dem dödades under Vietnamkriget och deras namn finns inristade på ett monument i Washington. Var namnen på de fyrtio gånger så många vietnamesiska dödsoffren finns inristade vet jag inte. Det var väldigt synd om dem och deras anhöriga också men deras sorger är inte så uppmärksammade i vår västcentrerade värld.
Inte heller har vi fått veta så mycket om alla mentala skador som tillfogades vietnamesiska överlevande. Om eländet som drabbade många amerikanska veteraner efter hemförlovningen har det däremot berättats en hel del. Hundratusentals före detta soldater drabbades av posttraumatisk stress, söp eller knarkade ner sig, förföll till kriminalitet eller fick (andra) psykiska problem.
I den brittiska tidningen The Observer (2/7) berättar Paul Harris om en amerikansk ”soldathjälte”, som inte heller klarat minnena av kriget. Hans namn är James Blake Miller och han tjänstgjorde som marinkårssoldat i Irak. Hösten 2004 deltog Miller i anfallet på staden Falluja. En fotograf fångade hans smutsiga och blodiga ansikte. Han såg trött men beslutsam ut. I mungipan hängde en cigarett.
Bilden av den här soldaten från Kentucky blev en symbol för den amerikanska arméns tuffa inställning att trots svårigheter kämpa vidare för att säkra slutsegern. Fotot publicerades på tidningars förstasidor och blev omslagsbild i Time Magazine. Millers cigarett gjorde att han blev en kändis med smeknamnet the Marlboro Man, en hjälte som behövdes som kontrast mot alla misslyckanden i Irak.
Nu har berömmelsen flagnat. James Blake Millers liv är i spillror. Han lider av mardrömmar, panikångest och de skuldkänslor som ofta drabbar krigens överlevande. Det har lett till oförmögenhet att arbeta och till skilsmässa från hans ungdomskärlek Jessica. Han är inte längre symbol för amerikansk tuffhet utan för posttraumatisk stress. Krigshjälten har blivit krigsoffer.
Den amerikanska propagandan för kriget har drabbats av flera bakslag. Det började redan under invasionen av Irak 2003. Vi minns hur ”räddningen” av 23-åriga soldaten Jessica Lynch trumpetades ut som ett hjältedåd. Sedan visade det sig att hon av irakisk sjukhuspersonal behandlades väl och att sjukhuset inte bevakades av irakiska soldater. Ja, de amerikanska ”befriarna” har sedermera blivit anklagade för att i onödan ha ställt till med förstörelse på sjukhuset.
Proffsspelaren i amerikansk fotboll Pat Tillman väckte begriplig beundran när han anslöt sig till de amerikanska trupperna i Afghanistan. Han övergav sitt liv som välbetald idrottsstjärna för att ”tjäna sitt land”. Glorian växte när han stupade på det som med en grov förskönande omskrivning brukar kallas ”ärans fält”. Sedan framkom det att det ingalunda var talibaner som dödat honom. Generande nog hade han fallit offer för ”friendly fire”, alltså av misstag dödats av sina egna.
Många blir kanske provocerade, om man hävdar att det är synd också om amerikanska soldater. Denna empati innebär dock inte att man samtidigt hyllar amerikansk utrikespolitik och imperialism. Även unga amerikaner är människor, liksom för övrigt ryska eller israeliska soldater. Också dessa killar gråter, ber och skiter på sig -- åtminstone innan de förråas av rädsla, död och hämndbegär.
Fast det är förstås ännu mera synd om irakier, afghaner, palestinier, tjetjener och alla andra som oskyldigt drabbas av krigiskt övervåld.
---------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1088) 2006-07-09
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1088) 06-07-09 till....
....till filmaren och debattören Maj Wechselmann, som skriver (AB 6/7) under rubriken ”Nu måste Göran Persson protestera”. Hon menar att en humanitärkatatrof nu är nära I Gaza och citerar utrikesminister Eliasson och biståndsminister Jämtin: ”Livsbetingelserna för civilbefolkningen på Gazaremsan närmar sig det ohållbara. En humanitär katastrof är nära … Utslagningen av elförsörjningen i Gaza får förödande konsekvenser. Stora delar av civilbefolkningen – kvinnor, barn, åldringar och sjuka – står utan elektrisk ström. Färskvattenförsörjningen är avbruten. Reningsverk och avloppspumpar är lamslagna med svåra följder för hälsotillståndet för civilbefolkningen. Sjukhusens livsviktiga tekniska utrustning står utan elförsörjning. Reservaggregatens bränsletankar är snart tomma. Det medvetna bombandet av civila mål – av central betydelse för civilbefolkningens överlevnad – såsom elförsörjning, färskvattenförsörjning och avloppshantering står i strid mot den internationella humanitära rätten och kan sägas utgöra en form av kollektiv bestraffning av civilbefolkningen.” Wechselmann varnar för att många patienter i Gazas sjukhus kommer att dö när reservaggregaten tar slut och att dricksvattnet nu i den starka hettan håller på att infekteras därför att reningsverken inte fungerar tillräckligt på grund av elbristen. Hon känner väl till Palestina efter ha intervjuat och gjort film där, senast för ett halvår sen filmen ”Det heliga landet”
....till insändarskribenten Marco Espvall som (DN 4/7) påpekar att nära en femtedel av de totala svenska forskningsanslagen går till militär forskning och utveckling av nya vapensystem. Bara en halv procent går till nedrustning och säkerhetspolitik. Han skriver: ”Genom dessa satsningar på militär utveckling bidrar Sverige till att världen spenderar ofattbara summor på militära rustningar i stället för att satsa på civil och hållbar utveckling. Sverge bör bryta denna trend. Omfördela de statliga resurserna från militär till civil forskning och utveckling”
....till läkaren Gunnar Olofsson som bland annat skriver: ”Vi stjäl de fattiga ländernas fåtaliga utbildade läkare och sjuksköterskor till vår egen lyxsjukvård. Vi säljer nödvändiga mediciner till högsta pris, garanterat av upphovs- och patentregler. Och med hjälp av WTO, handelsregler och ’globalisering’ tvingar vi på de fattiga länderna våra dyra överskottsprodukter, samtidigt som vi hindrar deras produkter att nå in på våra egna marknader.”
....till Mona Stenberg som i Riddarhyttan på egen hand ordnade en loppmarknad och fick in 2 700 kr till Tuff-projekten i Indien
....till Aftonbladets Petter Larsson som (2/7) skriver om den svenska exporten av flechetteammunition, som sprider död i ett stort område och därför också drabbar många civila. Vi säljer den också till USA, som använder den i Irak och Afghanistan. Sverige har tredubblat sin vapenexport sedan 2001 och sålde förra året för 8 600 000 000 kr, varav 15 procent gick till diktaturer och krigförande stater. Larsson sammanfattar: ”Lite förenklat ger de vapen vi skeppar till krigförande länder och diktaturer kanske 3 000 jobb. Det är skälet till att svensk ammunition dödar irakier. Så lågt är priset för moralen. Några tusen liv för några tusen jobb.”
...till den israeliska författaren Susan Nathan som (AB 4/7) rapporterar från av israelerna ockuperat område. Hon skriver bland annat: ”Det tycks som om Israel, liksom dess allierade i Europa och USA, fullständigt har missförstått vad människolivets okränkbarhet innebär. I medierna framställs konflikten i Mellanöstern om och om igen ur dessa politikers moraliskt skröpliga perspektiv.”
....till historiedoktorn Marie Cronqvist, som forskar om svensk civilförsvarskultur (sic) och som (SvD 2/7) skriver under rubriken ”Att lära ett folk uppskatta atombomber” Hon påpekar att 1900-talet suddade ut vad som var kvar av traditionell krigförings skarpa åtskillnad mellan soldater och civilbefolkning. Och hon tillägger: ”Vätebomben var till sin konstruktion en fundamentalt annorlunda typ av vapen, vars förödande effekter var och fortfarande är omöjliga att förstå. Mellan 1953 och 1963 stod visarna på Bulletin of the Atomic Scientists berömda domedagsklocka på blott två minuter i tolv. Planeten jorden var i omedelbar och akut fara.” Men ändå var kalla krigets amerikanska civilförsvarsprogram ett fullständigt misslyckande, för amerikanen i gemen tycktes vägra att ta civilförsvaret på allvar. Det fanns också sådant som folk i allmänhet inte fick reda på: Cronqvist skriver: ”Till hemligheterna hörde nämligen att inte alla skulle få plats i den underjordiska skyddsvärld som upprättades och att den politiska och militära makteliten i stället byggde skyddsrum åt sig själva i jättelika komplex i West Virginia och Pennsylvania. Att detta skulle finansieras med skattemedel krävde diskretion” Marie Cronqvist påpekar, att den amerikanska fredsrörelsen inspirerades av marscher och sittstrejker i Europa och påminner om att i New York den 12 juni 1982 samlades mer än 800 000 antikärnvapenaktivister till en av tidernas största enskilda protestmarscher.
....till den fantastiska Granny Peace Brigade (farmödrarnas fredsbrigad) i USA. Dessa kvinnoveteraner, som med hjälp av rullstolar och käppar och med blommor i sina hattar uppsöker arméns rekryteringskontor och kräver att få ersätta sina barnbarn som tjänstgör i Irak. Flera gånger i år har polisen fått ingripa mot dessa fredsaktivister. (Men var finns dagens studenter??!)
....till den tyska tidningen Junge Welt, som låter Jürgen Elsässer kommentera den milda domen i Haag mot den muslimska kommendanten i Srebrenica, Naser Oric. Han dömdes till två år men släpptes genast, eftersom han redan tillbringat den tiden under rättegången. Från serbisk sida har man undrat varför bara serber döms till långa straff, medan Oric som påstås ha ansvaret för över 3000 serbers död 1992-95 kommer så lindrigt undan. Under samma period uppges 192 serbiska byar runt Srebrenica ha bränts ned
....till solidariska människor som stöder Tyresö Ulands- och Fredsförening
(Tuff) och Radio Tuff genom gåvor på Tuffs plusgiro 16 01 37 - 6. Allt arbete i Tuff och Radio Tuff görs oavlönat men det finns kostnader till lokalhyra, sändningsavgifter och mycket annat som måste täckas. På samma plusgiro kan man också bli medlem. Det kostar per år 200 kr för enskild och 80 kr för övrig familjemedlem
....till insändarskribenten Marco Espvall som (DN 4/7) påpekar att nära en femtedel av de totala svenska forskningsanslagen går till militär forskning och utveckling av nya vapensystem. Bara en halv procent går till nedrustning och säkerhetspolitik. Han skriver: ”Genom dessa satsningar på militär utveckling bidrar Sverige till att världen spenderar ofattbara summor på militära rustningar i stället för att satsa på civil och hållbar utveckling. Sverge bör bryta denna trend. Omfördela de statliga resurserna från militär till civil forskning och utveckling”
....till läkaren Gunnar Olofsson som bland annat skriver: ”Vi stjäl de fattiga ländernas fåtaliga utbildade läkare och sjuksköterskor till vår egen lyxsjukvård. Vi säljer nödvändiga mediciner till högsta pris, garanterat av upphovs- och patentregler. Och med hjälp av WTO, handelsregler och ’globalisering’ tvingar vi på de fattiga länderna våra dyra överskottsprodukter, samtidigt som vi hindrar deras produkter att nå in på våra egna marknader.”
....till Mona Stenberg som i Riddarhyttan på egen hand ordnade en loppmarknad och fick in 2 700 kr till Tuff-projekten i Indien
....till Aftonbladets Petter Larsson som (2/7) skriver om den svenska exporten av flechetteammunition, som sprider död i ett stort område och därför också drabbar många civila. Vi säljer den också till USA, som använder den i Irak och Afghanistan. Sverige har tredubblat sin vapenexport sedan 2001 och sålde förra året för 8 600 000 000 kr, varav 15 procent gick till diktaturer och krigförande stater. Larsson sammanfattar: ”Lite förenklat ger de vapen vi skeppar till krigförande länder och diktaturer kanske 3 000 jobb. Det är skälet till att svensk ammunition dödar irakier. Så lågt är priset för moralen. Några tusen liv för några tusen jobb.”
...till den israeliska författaren Susan Nathan som (AB 4/7) rapporterar från av israelerna ockuperat område. Hon skriver bland annat: ”Det tycks som om Israel, liksom dess allierade i Europa och USA, fullständigt har missförstått vad människolivets okränkbarhet innebär. I medierna framställs konflikten i Mellanöstern om och om igen ur dessa politikers moraliskt skröpliga perspektiv.”
....till historiedoktorn Marie Cronqvist, som forskar om svensk civilförsvarskultur (sic) och som (SvD 2/7) skriver under rubriken ”Att lära ett folk uppskatta atombomber” Hon påpekar att 1900-talet suddade ut vad som var kvar av traditionell krigförings skarpa åtskillnad mellan soldater och civilbefolkning. Och hon tillägger: ”Vätebomben var till sin konstruktion en fundamentalt annorlunda typ av vapen, vars förödande effekter var och fortfarande är omöjliga att förstå. Mellan 1953 och 1963 stod visarna på Bulletin of the Atomic Scientists berömda domedagsklocka på blott två minuter i tolv. Planeten jorden var i omedelbar och akut fara.” Men ändå var kalla krigets amerikanska civilförsvarsprogram ett fullständigt misslyckande, för amerikanen i gemen tycktes vägra att ta civilförsvaret på allvar. Det fanns också sådant som folk i allmänhet inte fick reda på: Cronqvist skriver: ”Till hemligheterna hörde nämligen att inte alla skulle få plats i den underjordiska skyddsvärld som upprättades och att den politiska och militära makteliten i stället byggde skyddsrum åt sig själva i jättelika komplex i West Virginia och Pennsylvania. Att detta skulle finansieras med skattemedel krävde diskretion” Marie Cronqvist påpekar, att den amerikanska fredsrörelsen inspirerades av marscher och sittstrejker i Europa och påminner om att i New York den 12 juni 1982 samlades mer än 800 000 antikärnvapenaktivister till en av tidernas största enskilda protestmarscher.
....till den fantastiska Granny Peace Brigade (farmödrarnas fredsbrigad) i USA. Dessa kvinnoveteraner, som med hjälp av rullstolar och käppar och med blommor i sina hattar uppsöker arméns rekryteringskontor och kräver att få ersätta sina barnbarn som tjänstgör i Irak. Flera gånger i år har polisen fått ingripa mot dessa fredsaktivister. (Men var finns dagens studenter??!)
....till den tyska tidningen Junge Welt, som låter Jürgen Elsässer kommentera den milda domen i Haag mot den muslimska kommendanten i Srebrenica, Naser Oric. Han dömdes till två år men släpptes genast, eftersom han redan tillbringat den tiden under rättegången. Från serbisk sida har man undrat varför bara serber döms till långa straff, medan Oric som påstås ha ansvaret för över 3000 serbers död 1992-95 kommer så lindrigt undan. Under samma period uppges 192 serbiska byar runt Srebrenica ha bränts ned
....till solidariska människor som stöder Tyresö Ulands- och Fredsförening
(Tuff) och Radio Tuff genom gåvor på Tuffs plusgiro 16 01 37 - 6. Allt arbete i Tuff och Radio Tuff görs oavlönat men det finns kostnader till lokalhyra, sändningsavgifter och mycket annat som måste täckas. På samma plusgiro kan man också bli medlem. Det kostar per år 200 kr för enskild och 80 kr för övrig familjemedlem
söndag, juli 2
TJATIGA PROPAGANDALÖGNER OCKSÅ I DN
I torsdags dundrade Israels stridsvagnar igen in på Gazas vägar. Helt omotiverat förstördes elverket och delar av vattenförsörjningen med otäcka konsekvenser för fattiga civila. 60 Hamasledare kidnappades, däribland flera ministrar. Samma dag (29/6) skriver Ingrid Elam i DN om Forum för levande historia, den statliga myndighet som skall tala om för oss vad som är viktigt att komma ihåg i det förflutna. Om den undersökning som ledde fram till inrättandet av myndigheten skriver hon:
”Idén till ett särskilt forum föddes sedan en undersökning visat att en stor andel av svenska skolungdomar inte trodde att Förintelsen hade ägt rum. Här fanns skrämmande kunskapsluckor att fylla”
Nja, Elams ”stora andel” var ca fem procent. På vilken annan fråga skulle inte var tjugonde tonåring svara nekande? Det finns i historien många otäcka förintelser, som svenska ungdomar vid en enkät skulle förneka, inte bara av trots utan också av okunnighet. Hur många -- eller snarare hur få-- skulle samtycka till något av följande påståenden:
Västvärldens kolonialism och imperialism ledde till att tiotals miljoner afrikaner och asiater dödades.
Den amerikanska krigföringen i Vietnam, Laos och Kambodja orsakade ett par miljoner civila indokinesers död.
Bengalen tillhörde Brittiska Indien och 1943 svalt 2-3 miljoner ihjäl där.
Under andra världskriget dödade brittiska och amerikanska bomber ca 70 000 tyska barn.
Exemplen kan mångfaldigas.
Som historielärare i flera decennier råkar jag veta litegrann om undervisningen. Judarnas grymma öde under andra världskriget har i skolorna skildrats mera än alla de andra förintelserna, som sammantaget drabbade olika folk under 1900-talet. Om judarnas lidanden fanns det också mängder av läromedel att tillgå.
Vi som också politiskt har hjärtat till vänster var måna om att i vår avsky för nazismens rasism och militarism noga skildra dess förbrytelser. Kollegor till höger bredde på ännu tjockare ibland. De hade ett behov att visa att deras borgerliga uppfattningar minsann inte hade något alls med högerextremism att göra.
Dessutom är också lärare mediekonsumenter och påverkas av den massiva uppmärksamheten om tyskarnas brott i artiklar, böcker, filmer, TV, radio etc. Medierna torde ha påverkat oss att ibland glömma källkritik och andra historikerdygder. Det gjorde också att de flesta lärare under många år lärde ut grova propagandalögner, trots att vi var väl medvetna om talesättet att ”segrarna skriver historien”.
Generad måste jag erkänna att jag tillhörde den överväldigande majoritet som i undervisningen spred trendriktiga historieförfalskningar. En av dessa var att tyskarna hade gjort tvål och lampskärmar av sina mördade offer. Det har tusen och åter tusen gånger skildrats av våra medier, för själva det monstruösa i detta inte bara upprörde utan också fascinerade läsare, tittare och lyssnare. Samma sak gällde för oss lärare, som när vi berättade om dessa gräsligheter fick våra elever att andlöst lyssna.
Ännu finns det till och med historielärare som blir provocerade, om man berättar för dem om tvål- och lampskärmsmyterna. Och sannolikt barnatror de flesta människor på dessa skrönor, så märkligt ofta som de presenteras som sanningar. För att vara på den säkra sidan vill jag därför nämna några historiker som energiskt och framgångsrikt ägnat sig år att skildra tyskarnas förbrytelser men som alla tagit avstånd från berättelserna om människotvålarna: Walter Laqueur, Gitta Sereny, Deborah Lipstadt, Yehuda Bauer, vår egen Stéphan Bruchfeld med flera.
En av George Bernard Shaws mest paradoxala aforismer lyder: ”Vi lär av historien att vi inget lär oss av historien”. Det är faktiskt så, att redan under första världskriget dök historier upp om att tyskarna –”hunnerna” som de då kallades -- i veritabla kadaverfabriker gjort stearin och smörjolja av dödade människor. Detta spreds av den lika skickliga som lögnaktiga brittiska krigspropagandan, den som Hitlers propagandaminister Joseph Goebbels lär ha beundrat och lärt sig mycket av. Men på den tiden fanns det inte samma iver att till varje pris demonisera besegrade motståndare. Redan några år efter första världskriget medgav man på ministernivå i London, att kadaverfabrikerna hade varit en propagandalögn. Och 1928 kom labourpolitikern Arthur Ponsonbys bok ”Falsehood in Wartime”, som skildrade också andra brittiska propagandaskrönor.
Men 61 år efter andra världskrigets slut florerar fortfarande lögnerna om de besegrade. För en vecka sen (06-06-25) fanns i Dagens Nyheter på nästan två helsidor en artikel, som inte tillhör journalistikens mästerverk. Den tvåsidiga rubriken var ”Ödehuset ruvade på nazistgåta”. Och dess första rader är en god sammanfattning av texten: ”Det kunde ha varit en äventyrsroman för barn”.
Här sägs bland annat, att
”SS tillverkade tvål av döda människor från koncentrationslägren och man garvade människohud. De lampskärmar av människohud som visades upp under Nürnbergprocesserna kom härifrån”
Jo, det är sant att föregivna ”människotvålar” liksom en ”lampskärm av människohud” visades upp i Nürnberg, när segrarna dömde förlorarna. Tvålarna hade märket RIF, vilket betydde Reichstelle für industrielle Fettversorgung och inte alls som det påstods Reines Judenfett, rent judefett.
Det vore intressant om Dagens Nyheter kunde upplysa om var de monstruösa lampskärmarna finns i dag. Under ett halvsekel fanns det i Buchenwald en ”lampskärm av människohud”. Men 1995 lät man undersöka den vid Erfurts universitets rättsmedicinska avdelning. Det visade sig att den var av djurskinn.
Tyskarnas förbrytelser var tillräckligt otäcka för att vi skall sluta att skuldbelägga dem också med historieförfalskningar. Och kanske borde vi inse att de krigsförbrytelser som begicks också mot krigets förlorare inte var tillräckligt obetydliga för att de ängsligt ska förtigas.
-------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1087) 2006-07-02
”Idén till ett särskilt forum föddes sedan en undersökning visat att en stor andel av svenska skolungdomar inte trodde att Förintelsen hade ägt rum. Här fanns skrämmande kunskapsluckor att fylla”
Nja, Elams ”stora andel” var ca fem procent. På vilken annan fråga skulle inte var tjugonde tonåring svara nekande? Det finns i historien många otäcka förintelser, som svenska ungdomar vid en enkät skulle förneka, inte bara av trots utan också av okunnighet. Hur många -- eller snarare hur få-- skulle samtycka till något av följande påståenden:
Västvärldens kolonialism och imperialism ledde till att tiotals miljoner afrikaner och asiater dödades.
Den amerikanska krigföringen i Vietnam, Laos och Kambodja orsakade ett par miljoner civila indokinesers död.
Bengalen tillhörde Brittiska Indien och 1943 svalt 2-3 miljoner ihjäl där.
Under andra världskriget dödade brittiska och amerikanska bomber ca 70 000 tyska barn.
Exemplen kan mångfaldigas.
Som historielärare i flera decennier råkar jag veta litegrann om undervisningen. Judarnas grymma öde under andra världskriget har i skolorna skildrats mera än alla de andra förintelserna, som sammantaget drabbade olika folk under 1900-talet. Om judarnas lidanden fanns det också mängder av läromedel att tillgå.
Vi som också politiskt har hjärtat till vänster var måna om att i vår avsky för nazismens rasism och militarism noga skildra dess förbrytelser. Kollegor till höger bredde på ännu tjockare ibland. De hade ett behov att visa att deras borgerliga uppfattningar minsann inte hade något alls med högerextremism att göra.
Dessutom är också lärare mediekonsumenter och påverkas av den massiva uppmärksamheten om tyskarnas brott i artiklar, böcker, filmer, TV, radio etc. Medierna torde ha påverkat oss att ibland glömma källkritik och andra historikerdygder. Det gjorde också att de flesta lärare under många år lärde ut grova propagandalögner, trots att vi var väl medvetna om talesättet att ”segrarna skriver historien”.
Generad måste jag erkänna att jag tillhörde den överväldigande majoritet som i undervisningen spred trendriktiga historieförfalskningar. En av dessa var att tyskarna hade gjort tvål och lampskärmar av sina mördade offer. Det har tusen och åter tusen gånger skildrats av våra medier, för själva det monstruösa i detta inte bara upprörde utan också fascinerade läsare, tittare och lyssnare. Samma sak gällde för oss lärare, som när vi berättade om dessa gräsligheter fick våra elever att andlöst lyssna.
Ännu finns det till och med historielärare som blir provocerade, om man berättar för dem om tvål- och lampskärmsmyterna. Och sannolikt barnatror de flesta människor på dessa skrönor, så märkligt ofta som de presenteras som sanningar. För att vara på den säkra sidan vill jag därför nämna några historiker som energiskt och framgångsrikt ägnat sig år att skildra tyskarnas förbrytelser men som alla tagit avstånd från berättelserna om människotvålarna: Walter Laqueur, Gitta Sereny, Deborah Lipstadt, Yehuda Bauer, vår egen Stéphan Bruchfeld med flera.
En av George Bernard Shaws mest paradoxala aforismer lyder: ”Vi lär av historien att vi inget lär oss av historien”. Det är faktiskt så, att redan under första världskriget dök historier upp om att tyskarna –”hunnerna” som de då kallades -- i veritabla kadaverfabriker gjort stearin och smörjolja av dödade människor. Detta spreds av den lika skickliga som lögnaktiga brittiska krigspropagandan, den som Hitlers propagandaminister Joseph Goebbels lär ha beundrat och lärt sig mycket av. Men på den tiden fanns det inte samma iver att till varje pris demonisera besegrade motståndare. Redan några år efter första världskriget medgav man på ministernivå i London, att kadaverfabrikerna hade varit en propagandalögn. Och 1928 kom labourpolitikern Arthur Ponsonbys bok ”Falsehood in Wartime”, som skildrade också andra brittiska propagandaskrönor.
Men 61 år efter andra världskrigets slut florerar fortfarande lögnerna om de besegrade. För en vecka sen (06-06-25) fanns i Dagens Nyheter på nästan två helsidor en artikel, som inte tillhör journalistikens mästerverk. Den tvåsidiga rubriken var ”Ödehuset ruvade på nazistgåta”. Och dess första rader är en god sammanfattning av texten: ”Det kunde ha varit en äventyrsroman för barn”.
Här sägs bland annat, att
”SS tillverkade tvål av döda människor från koncentrationslägren och man garvade människohud. De lampskärmar av människohud som visades upp under Nürnbergprocesserna kom härifrån”
Jo, det är sant att föregivna ”människotvålar” liksom en ”lampskärm av människohud” visades upp i Nürnberg, när segrarna dömde förlorarna. Tvålarna hade märket RIF, vilket betydde Reichstelle für industrielle Fettversorgung och inte alls som det påstods Reines Judenfett, rent judefett.
Det vore intressant om Dagens Nyheter kunde upplysa om var de monstruösa lampskärmarna finns i dag. Under ett halvsekel fanns det i Buchenwald en ”lampskärm av människohud”. Men 1995 lät man undersöka den vid Erfurts universitets rättsmedicinska avdelning. Det visade sig att den var av djurskinn.
Tyskarnas förbrytelser var tillräckligt otäcka för att vi skall sluta att skuldbelägga dem också med historieförfalskningar. Och kanske borde vi inse att de krigsförbrytelser som begicks också mot krigets förlorare inte var tillräckligt obetydliga för att de ängsligt ska förtigas.
-------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1087) 2006-07-02
BENGT SVENSSON i SF: EN GAMMAL MASSAKER
Hej alla lyssnare på Radio Tuff!
Den amerikanska krigsmakten delar ut massor med medaljer till sina soldater varje år. En heter the Purple Heart, purpurhjärtat. Senator John Kerry, om någon minns honom, fick tre stycken, tror jag, under Vietnamkriget. Det finns faktiskt en bit motorväg mellan Oakland och Berkeley, som heter the Purple Heart Trail eller något i den stilen. Överhuvud taget verkar de flesta amerikanska motorvägar, broar och tunnlar fått namn efter generaler, amiraler och andra militära företeelser.
Jag ska berätta om en man som hette Hugh Thompson, som fick en medalj som heter Soldier's Medal år 1998 för något han gjort 30 år tidigare, den 16 mars 1968. Thompson dog för ett tag sedan, 62 år gammal, annars hade jag inte vetat om honom.
Den 16/3 1968 inträffade vad som i Sverige kom att kallas Song My-massakern. Här kallas den massakern i My Lai. Men det stämmer förstås inte. Massakrer inträffar inte, de genomförs. Song My-massakern var en militär operation som planerats i förväg. Löjtnant William Calley blev långt om länge ställd inför krigsrätt för denna krigsförbrytelse, där hundratals civila vietnameser dödades. Han fick några år i hemtrevlig husarrest som straff.
Hugh Thompson var en helikopterpilot som kom flygande över området med två besättningsmedlemmar, när massakern pågick. Han landade helikoptern mellan löjtnant Calleys soldater och byborna och räddade ett antal av dem in i helikoptern. När han kom tillbaks till sin militärbas anmälde han det inträffade till sina överordnade, som inte gjorde någonting förrän massakern läckte ut i tidningarna flera månader senare. Calley ställdes så småningom inför krigsrätt och dömdes med hjälp av Thompsons ögonvittnesbeskrivning.
Calley blev sedan benådad av president Nixon, medan Thompson utsattes för trakasserier och dödshot, när han kom hem till USA. Thompsons tragedi var kanske att han var karriärsoldat som trodde på USA:s krigsmakt som en god kraft i världen. För honom var det självklart att krigets lagar måste följas. Han knäcktes av trakasserier och utfrysning och hotades ett tag med krigsrätt. Döda djur slängdes på hans trappa i bästa maffiastil. Resten av livet led han bland annat av alkoholism, mycket vanligt bland Vietnamkrigsveteraner för övrigt, vilket bidrog till hans tidiga död.
Efter åratal av påtryckningar och namninsamlingar tvingades militären efter 30 år att ge honom och hans två besättningsmedlemmar medalj för deras modiga och rättrådiga handlande. En av dem dog i kriget och fick medaljen postumt.
En intressant detalj är att den officer som först utredde massakern och sopade den under mattan var dåvarande majoren Colin Powell. Han skrev bland annat att förhållandet mellan amerikanska soldater och vietnameserna var utmärkt.
Han blev befordrad han!
------------------------------------------------------
Bengt Svensson för Radio Tuff i San Francisco.
Den amerikanska krigsmakten delar ut massor med medaljer till sina soldater varje år. En heter the Purple Heart, purpurhjärtat. Senator John Kerry, om någon minns honom, fick tre stycken, tror jag, under Vietnamkriget. Det finns faktiskt en bit motorväg mellan Oakland och Berkeley, som heter the Purple Heart Trail eller något i den stilen. Överhuvud taget verkar de flesta amerikanska motorvägar, broar och tunnlar fått namn efter generaler, amiraler och andra militära företeelser.
Jag ska berätta om en man som hette Hugh Thompson, som fick en medalj som heter Soldier's Medal år 1998 för något han gjort 30 år tidigare, den 16 mars 1968. Thompson dog för ett tag sedan, 62 år gammal, annars hade jag inte vetat om honom.
Den 16/3 1968 inträffade vad som i Sverige kom att kallas Song My-massakern. Här kallas den massakern i My Lai. Men det stämmer förstås inte. Massakrer inträffar inte, de genomförs. Song My-massakern var en militär operation som planerats i förväg. Löjtnant William Calley blev långt om länge ställd inför krigsrätt för denna krigsförbrytelse, där hundratals civila vietnameser dödades. Han fick några år i hemtrevlig husarrest som straff.
Hugh Thompson var en helikopterpilot som kom flygande över området med två besättningsmedlemmar, när massakern pågick. Han landade helikoptern mellan löjtnant Calleys soldater och byborna och räddade ett antal av dem in i helikoptern. När han kom tillbaks till sin militärbas anmälde han det inträffade till sina överordnade, som inte gjorde någonting förrän massakern läckte ut i tidningarna flera månader senare. Calley ställdes så småningom inför krigsrätt och dömdes med hjälp av Thompsons ögonvittnesbeskrivning.
Calley blev sedan benådad av president Nixon, medan Thompson utsattes för trakasserier och dödshot, när han kom hem till USA. Thompsons tragedi var kanske att han var karriärsoldat som trodde på USA:s krigsmakt som en god kraft i världen. För honom var det självklart att krigets lagar måste följas. Han knäcktes av trakasserier och utfrysning och hotades ett tag med krigsrätt. Döda djur slängdes på hans trappa i bästa maffiastil. Resten av livet led han bland annat av alkoholism, mycket vanligt bland Vietnamkrigsveteraner för övrigt, vilket bidrog till hans tidiga död.
Efter åratal av påtryckningar och namninsamlingar tvingades militären efter 30 år att ge honom och hans två besättningsmedlemmar medalj för deras modiga och rättrådiga handlande. En av dem dog i kriget och fick medaljen postumt.
En intressant detalj är att den officer som först utredde massakern och sopade den under mattan var dåvarande majoren Colin Powell. Han skrev bland annat att förhållandet mellan amerikanska soldater och vietnameserna var utmärkt.
Han blev befordrad han!
------------------------------------------------------
Bengt Svensson för Radio Tuff i San Francisco.
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1087) 2006-07-02 till....
....till Jonas Thente, som i DN (26/6) skriver under rubriken: ”Krig är krig. Ändå blir vi lika förvånade varje gång”. Bland annat slår han fast: ”Krig är krig och det är motsatsen till allt det vi förknippar med civilisation. Soldater i krig ser sina vänner slitas sönder av granater. Soldater gråter och skiter på sig av dödsångest och så småningom blir de konstiga och gör saker som vi aldrig skulle våga drömma om. Ja, våra pojkar och flickor också” Thentes synpunkter påminner om dem i Radio Tuffs krönika ”Krig innebär massakrer”. Finns att läsa på www.tuffsandin.blogspot.com (4 juni 2006)
....till den amerikanske löjtnanten Ehren Watada, som öppet vägrar att lyda ordern att tjänstgöra i Irak. Han menar att kriget där är illegalt och säger på en presskonferens: ”Mitt deltagande skulle göra mig skyldig till krigsförbrytelser” (Källa: The Nation 13/6)
....till personal och elever vid Bergtorpsskolan i Täby, som nu skickat 59 750 kr till Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2 för vidare befordran till de omfattande projekten i Indien. Pengarna är resultatet av skolans dagsverke i slutet av vårterminen
....till Svenska Freds’ generalsekreterare Ola Mattsson, som tillsammans med andra fredsorganisationers representanter skriver i DN (26/6) med anledning av den aktuella FN-konferensen om handeln med lätta vapen. De menar, att om Sverige skall kunna vara framgångsrikt i det internationella nedrustningsarbetet måste man först och främst sopa rent framför egen dörr. Det blir trovärdighetsproblem när Sverige talar om en effektiv kontroll av lätta vapen och samtidigt är en världsledande vapenexportör. Ja i den svenska exporten ingår en särskilt inhuman typ av vapenprodukt, den hårt kritiserade flechetteammunitionen. Vid FN-konferensen överlämnades världens största digitala bildupprop till FN:s generalsekreterare, Kofi Annan. Bilder på 1 miljon människor över hela jorden som alla har ett och samma krav - Control Arms. Också Svenska Freds och Tuff deltog i denna bildkampanj. Se www.tuff.fred.se med bilder på människor i Tyresö Centrum som krävde vapenkontroll
....till Ryssland, som nu bestämt att halvera sin onödigt långa värnpliktstid –
från två år till ett år—och till Valentina Melnikova i organisationen ”Soldatmödrarna” som säger: ”Militären är ett grymt odjur som misshandlar våra söner, det är ingen normal samhällsinstitution” (Källa: DN 27/6)
....till norskfödda Tuffaktivisten Åsne Liedén, som i Sveriges Radios program Ring P1 (27/6) försvarade Sveriges demokrati och politiker mot okunniga gnällstakar, som uttryckt sitt förakt för demokratiska politiker
....till DN-Debatt (23/6), där bland andra justitiekanslern Göran Lambertz och satirikern Eric Blix (SR:s Public Service) skriver: ”Vi har alla erfarenhet av att gå ut i offentligheten med åsikter eller övertygelser som har kunnat uppfattas som besvärliga. Men offentlig kritik och öppen diskussion är en del av det demokratiska arv vi med rätta är stolta över. Och vi kan konstatera att i både privat och offentlig yrkesutövning riskerar den många gånger goda svenska förmågan till samförstånd att hota just den demokrati vi vill bygga med hjälp av yttrande- och tryckfrihet. För den som säger vad den anser riktigt uppfattas lätt som jobbig.”
....till den kontroversielle teaterchefen för Berliner Ensemble, Klaus Peymann, som organiserat en insamling för ett alternativt litteraturpris till den österrikiske författaren Peter Handke. Bakgrunden är typisk för hur ängsligt, ja nästan löjligt man i Tyskland vill framhäva sin politiska korrekthet. Handke hade av en litterär jury utsetts till årets mottagare av Heinrich Heinepriset. Det är inte bara prestigefyllt utan innebär också nästan en halv miljon kronor i prispengar. Men valet av Handke väckte protester, för han var minsann inte politiskt korrekt. Han hade till och med talat vid begravningen av Slobodan Milosovic, så demoniserad av alla västliga mittfåremedier. Själv har Handke förklarat att han deltog i begravningen, inte minst därför att rapporteringen i västliga medier om Balkan har varit så ensidig. I en tysk tidning har han skrivit att han inte alls försvarar serbiska massmord. De ägde rum, precis som andra massmord under krigen, till exempel kroatiska och albanska, hävdar han. Det hjälpte nu inte. Det här priset delas ut av staden Düsseldorf, där Heine föddes 1797. Dess trendiga politiker vägrade att släppa till några pengar till någon de betraktade som serbvän, vilket väckt mycket rimliga protester från intellektuella, som menar att politiker inte ska bestämma vilka författare som ska belönas. Därför det av Peymann och andra av Berlins intellektuella organiserade alternativpriset.
....till Peter Handke själv, som nu återigen chockat den tyska allmänheten men på ett sätt som hans argaste kritiker får svårt att förebrå honom för. Han ämnar skänka pengarna från det alternativa priset till serberna i Kosovo. De är, påpekar han, ”omgivna av taggtråd och stridsvagnar”.
....till den tjeckiska författaren Sidonia Dedina som i ett efterord till Hugo Fritsch bok om sin barndoms trauman bland annat skriver: ”Tragedin måste återges för att tydliggöra djupet av orättfärdigheten och det femfaldiga statliga mordet”. När Hugo 1945 var 12 år gammal blev hans familj släpad iväg till koncentrationsläger med hårt tvångsarbete, våldtäkter och annat elände. Hans föräldrar, hans både bröder och hans farmor dog av övergreppen. Det är detta som Dedina kallar för femfaldigt mord. Lille Hugo var nu ensam överlevande. Familjen tillhörde den tyska minoriteten i Tjeckoslovakien. Den utsattes efter andra världskriget för många grymheter innan de överlevande etniskt rensades. Hugo hade tjeckiska släktingar på mödernet som så småningom hjälpte honom till Bayern.
....till SvT:s program ”Tre reportrar söker en författare” (29/6, repris 5/7), där det handlade om den israeliske författaren Amos Oz. Han tillhör inte de alltför många religiösa fundamentalisterna av olika sorter i området utan gissade att Gud nog inte var religiös. Som räddning undan alla blodiga konflikter rekommenderade han kompromisser. I Pax-krönikan (4/88) ”Russell, Nietzsche och Israel” skrev Åke Sandin efter en vecka i Tel Aviv bland annat: ”Över boken ’I landet Israel’ är det svårt att somna. Författare är Amos Oz, en kibbutzernas man, aktiv i Fred Nu. Egentligen skriver han bara av, vad hans israeliska och arabiska motståndare säger. För dessa förhårdnade är det ett förödande grepp”. Ingen ros däremot till det gammaltestamentliga påbudet om öga för öga och tand för tand. I Palestina har det i flera år varit 3-4 ögon för ett öga, ja i fredags blev det rentav 60 ögon för en tand.
....till den amerikanske löjtnanten Ehren Watada, som öppet vägrar att lyda ordern att tjänstgöra i Irak. Han menar att kriget där är illegalt och säger på en presskonferens: ”Mitt deltagande skulle göra mig skyldig till krigsförbrytelser” (Källa: The Nation 13/6)
....till personal och elever vid Bergtorpsskolan i Täby, som nu skickat 59 750 kr till Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2 för vidare befordran till de omfattande projekten i Indien. Pengarna är resultatet av skolans dagsverke i slutet av vårterminen
....till Svenska Freds’ generalsekreterare Ola Mattsson, som tillsammans med andra fredsorganisationers representanter skriver i DN (26/6) med anledning av den aktuella FN-konferensen om handeln med lätta vapen. De menar, att om Sverige skall kunna vara framgångsrikt i det internationella nedrustningsarbetet måste man först och främst sopa rent framför egen dörr. Det blir trovärdighetsproblem när Sverige talar om en effektiv kontroll av lätta vapen och samtidigt är en världsledande vapenexportör. Ja i den svenska exporten ingår en särskilt inhuman typ av vapenprodukt, den hårt kritiserade flechetteammunitionen. Vid FN-konferensen överlämnades världens största digitala bildupprop till FN:s generalsekreterare, Kofi Annan. Bilder på 1 miljon människor över hela jorden som alla har ett och samma krav - Control Arms. Också Svenska Freds och Tuff deltog i denna bildkampanj. Se www.tuff.fred.se med bilder på människor i Tyresö Centrum som krävde vapenkontroll
....till Ryssland, som nu bestämt att halvera sin onödigt långa värnpliktstid –
från två år till ett år—och till Valentina Melnikova i organisationen ”Soldatmödrarna” som säger: ”Militären är ett grymt odjur som misshandlar våra söner, det är ingen normal samhällsinstitution” (Källa: DN 27/6)
....till norskfödda Tuffaktivisten Åsne Liedén, som i Sveriges Radios program Ring P1 (27/6) försvarade Sveriges demokrati och politiker mot okunniga gnällstakar, som uttryckt sitt förakt för demokratiska politiker
....till DN-Debatt (23/6), där bland andra justitiekanslern Göran Lambertz och satirikern Eric Blix (SR:s Public Service) skriver: ”Vi har alla erfarenhet av att gå ut i offentligheten med åsikter eller övertygelser som har kunnat uppfattas som besvärliga. Men offentlig kritik och öppen diskussion är en del av det demokratiska arv vi med rätta är stolta över. Och vi kan konstatera att i både privat och offentlig yrkesutövning riskerar den många gånger goda svenska förmågan till samförstånd att hota just den demokrati vi vill bygga med hjälp av yttrande- och tryckfrihet. För den som säger vad den anser riktigt uppfattas lätt som jobbig.”
....till den kontroversielle teaterchefen för Berliner Ensemble, Klaus Peymann, som organiserat en insamling för ett alternativt litteraturpris till den österrikiske författaren Peter Handke. Bakgrunden är typisk för hur ängsligt, ja nästan löjligt man i Tyskland vill framhäva sin politiska korrekthet. Handke hade av en litterär jury utsetts till årets mottagare av Heinrich Heinepriset. Det är inte bara prestigefyllt utan innebär också nästan en halv miljon kronor i prispengar. Men valet av Handke väckte protester, för han var minsann inte politiskt korrekt. Han hade till och med talat vid begravningen av Slobodan Milosovic, så demoniserad av alla västliga mittfåremedier. Själv har Handke förklarat att han deltog i begravningen, inte minst därför att rapporteringen i västliga medier om Balkan har varit så ensidig. I en tysk tidning har han skrivit att han inte alls försvarar serbiska massmord. De ägde rum, precis som andra massmord under krigen, till exempel kroatiska och albanska, hävdar han. Det hjälpte nu inte. Det här priset delas ut av staden Düsseldorf, där Heine föddes 1797. Dess trendiga politiker vägrade att släppa till några pengar till någon de betraktade som serbvän, vilket väckt mycket rimliga protester från intellektuella, som menar att politiker inte ska bestämma vilka författare som ska belönas. Därför det av Peymann och andra av Berlins intellektuella organiserade alternativpriset.
....till Peter Handke själv, som nu återigen chockat den tyska allmänheten men på ett sätt som hans argaste kritiker får svårt att förebrå honom för. Han ämnar skänka pengarna från det alternativa priset till serberna i Kosovo. De är, påpekar han, ”omgivna av taggtråd och stridsvagnar”.
....till den tjeckiska författaren Sidonia Dedina som i ett efterord till Hugo Fritsch bok om sin barndoms trauman bland annat skriver: ”Tragedin måste återges för att tydliggöra djupet av orättfärdigheten och det femfaldiga statliga mordet”. När Hugo 1945 var 12 år gammal blev hans familj släpad iväg till koncentrationsläger med hårt tvångsarbete, våldtäkter och annat elände. Hans föräldrar, hans både bröder och hans farmor dog av övergreppen. Det är detta som Dedina kallar för femfaldigt mord. Lille Hugo var nu ensam överlevande. Familjen tillhörde den tyska minoriteten i Tjeckoslovakien. Den utsattes efter andra världskriget för många grymheter innan de överlevande etniskt rensades. Hugo hade tjeckiska släktingar på mödernet som så småningom hjälpte honom till Bayern.
....till SvT:s program ”Tre reportrar söker en författare” (29/6, repris 5/7), där det handlade om den israeliske författaren Amos Oz. Han tillhör inte de alltför många religiösa fundamentalisterna av olika sorter i området utan gissade att Gud nog inte var religiös. Som räddning undan alla blodiga konflikter rekommenderade han kompromisser. I Pax-krönikan (4/88) ”Russell, Nietzsche och Israel” skrev Åke Sandin efter en vecka i Tel Aviv bland annat: ”Över boken ’I landet Israel’ är det svårt att somna. Författare är Amos Oz, en kibbutzernas man, aktiv i Fred Nu. Egentligen skriver han bara av, vad hans israeliska och arabiska motståndare säger. För dessa förhårdnade är det ett förödande grepp”. Ingen ros däremot till det gammaltestamentliga påbudet om öga för öga och tand för tand. I Palestina har det i flera år varit 3-4 ögon för ett öga, ja i fredags blev det rentav 60 ögon för en tand.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)