Jag är ateist. Vissa personer föredrar att kalla sig agnostiker. En agnostiker menar att han inte vet om det finns någon Gud, tar inte ställning innan han vet mer, men är öppen och ödmjuk inför nya tankar och frågeställningar. Det är inte jag.Jag är en troende ateist, jag tror inte att det finns någon Gud, någon allsmäktig världssjäl. Jag tror inte på reinkarnation, själavandring, spöken, himmel eller helvete. Som argument använder jag rationalismen, vetenskapen, principen om att något inte går att mäta eller ta på så är det bara flummiga spekulationer utan uppbackning. Ändå är ateismen också en tro.När jag var yngre såg jag det inte så. Jag såg med förakt på dessa vidskepliga individer som trodde på himmelska budskap, återfödsel och jungfrufödslar. Att tro på en sån samling bisarra företeelser, endast beroende på ett hopkok sagor från olika civilisationer och tidsåldrar, alla kompilerade i en bok med namnet bibeln, verkade vara rent och skärt vansinne. Jag var inte rädd för att säga det heller. På fester hamnade jag ofta i vilda diskussioner med folk från olika trosgrupperingar. Jag förklarade för dem hur korkad deras tro var, hur pinsamt det var att tro på sagoberättelser och undrade varför de inte hade valt barna hedenhös som trosgrund istället. Jag var helt enkelt så hätsk som endast en fundamentalist kan vara, vare sig det gäller judendom, hinduism, ateism eller någon annan tro.Sen växte jag upp.När jag blev äldre och började möta folk i andra sammanhang än blöta fyllediskussioner började jag förstå religionens roll för folk. Att den för många fungerar som en upplyftare. Att den ger ett stöd i livet, en kraft att orka med det som man annars inte skulle klara. En vän till min bror, anarkist, punkare och med en avsky mot alla organiserade religioner blev kristen när en nära kamrat dog. I tron fick han det stöd han behövde för att handskas med en förlust. Sorgen fanns fortfarande kvar, men tog inte längre överhanden.På samma sätt är det med många de jag mött från andra länder. I en omgivning full av krig, fattigdom och ibland svält är religionen det enda man luta sig mot. Även nära släktingar och familj kan ju dö av fallande bomber, en kvarglömd mina eller av en sjukdom från agent orange, utarmat uran eller förorenat vatten. Religionen är då den sista kryckan, något som alltid finns kvar, en symbol för den allra innersta styrkan som krävs för att orka resten av livet.Någonstans här förstod jag att mina hätska ordalag mot religionen var något långt värre än en fysisk handling för vissa. Det var värre än om jag hade örfilat upp dem offentligt och avslutat med en rak höger. Det var som om jag sett en överviktig människa på tunnelbanan, gått fram och med hög röst sagt:
"Du är fet. Du har förstört din kropp och din dallrande kroppshydda saknar helt värde. Vem skulle vilja ha någon sån avskyvärd skapelse som du?"
För så hårt känns det när någon ger sig på din allra ömmaste tå, på det som ger dig kraft att leva. När allt annat tagits ifrån en är ofta religionen det sista hoppet. När jag var liten läste jag Bamse, en moraliserande nallebjörn i blå luva som alltid sa: "Kom ihåg att ord kan vara lika hemska som slag" Och om jag örfilar en människa eller till och med slår ned honom kommer det att läkas. Men förolämpande och kränkande ord kommer alltid att kommas ihåg. När vi som har allt, rent vatten, mat, färg-TV och internet, vill sparka undan den sista kryckan för dem som vi hållit nere, de som vi har bombat, massakrerat och ruinerat, bör vi inte bli förvånade över att det brister något hos dem.För det är ju inte de som har attackerat oss, det är vi som attackerat dem. När vi säger att deras religion har förvandlat över en miljard fattiga till fanatiska och hatiska människor så kränker vi alla dessa en miljard människor, alla med olika trostolkningar, levnadsstil och kulturer. Att kränka fattiga har blivit en dygd i våra medier. Det är dags att vi ser tillbaks på Bamses ord: "Ord kan vara lika hemska som slag".
----------------------------------------------------------------------------------
Hampus Eckerman i Radio Tuff (nr 1077) 2006-04-23
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar