Måndag den 24 april kl 19 i Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80 i Tyresö är nästa träff i det uppskattade diskussionskaféet FILOSOFIKA. Det är ett vitsigt namn, för vi snackar, ja rentav försöker filosofera, och vi fikar. Ämnet denna gång är ”Yttrandefrihet -- en bristvara?”
Ett klart svar är att åtminstone i Filosofika är yttrandefriheten total. Alla brukar yttra sig och toleransen mot oliktänkande stor, inte minst tack vare Göran Flodmans beundransvärt liberala sätt att vara samtalsledare.
Yttrandefriheten är inte så självklar som vi gärna vill tro. Vi behöver inte gå många år bakåt i tiden för att hitta exempel. När konstnären Jarl Hammarberg 1967 på Galleri Karlsson i Stockholm ställde ut sin handritade affisch med texten ”Vägra värnplikt –vägra döda!”, blev han åtalad för uppvigling och dömd till böter. Samtidigt vecklade ett antal fredsaktivister ut en 25 meter lång banderoll med samma ”uppviglande” text. De togs i polisförhör, men poliserna tröttnade på dessa ickevåldsverkare, som alla dessutom villigt och glatt erkände det ”brott” de misstänktes för. De gick fria.
Under mina många tusen radiointervjuer med alla slags människor från vänster till höger och från ateister till Jehovas vittnen har jag bara en gång träffat på en människa som flagrant struntade i den mest elementära yttrandefrihet. Han slog självsvåldigt av min bandspelare, när jag vänligt ställt en fråga, som för honom var misshaglig. Det trefalt ironiska var att han var publicist i en liberal tidning, riksdagsman för Folkpartiet och ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism.
De danska Muhammedteckningarna har i år aktualiserat yttrandefrihetens gränser. Vi får kanske vara tacksamma för att inte araber i mängd finns bland våra tidningsägare, tidningschefer, redaktörer, regissörer, filmproducenter, TV-chefer och på andra inflytelserika poster inom västerländska medier. Annars hade vi löpt risken att den gamla hädelseparagrafen, som avskaffades 1949, hade blivit lag igen.
I stället finns i flera västländer lagar som pinsamt påminner om de gamla hädelseparagraferna eller om den bristfälliga yttrandefriheten i diktaturländer. Det är den närmast religiösa vakthållningen kring gängse beskrivningar av andra världskriget. Tummar man på dessa hamnar man i fängelse i länder som Tyskland, Österrike, Frankrike och Schweiz. Häromåret påstods i Dagens Nyheter att det fanns flera politiska fångar i det återförenade Tyskland än i det gamla DDR.
I höstas arresterades i Österrike den brittiske historikern David Irving. I vintras dömdes han till tre års fängelse för ett yttrande han fällde i Österrike för sjutton (!) år sen. Det är märkligt i sig, men ännu märkligare är tystnaden bland våra historiker och människorättsaktivister. Är de förra alltför rädda för att politiskt inkorrekt riskera sina forskningsanslag och är de senare trots –eller på grund av-- sitt generösa statliga stöd måna om att vara lämpligt selektiva?
Att införa liknande lagar i hela EU, inklusive Sverige, var på tapeten för drygt tre år sen. Då uttalade sig Anders R Olsson, expert på frågor om yttrandefriheten: ”Passusen strider mot allt vi har kämpat för under hundratals år. För att hitta en motsvarighet får man förmodligen gå tillbaka till 1800-talet, då man inte fick säga att Gud inte fanns.”
------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1076) 2006-04-16
GÖRAN FLODMAN: BRA ATT TÄNKA OM
När Jyllandsposten publicerade de famösa Muhammedbilderna var min första reaktion att ”det här var väl ändå rätt onödigt”. Borde inte vi i det toleranta Västerlandet visa att vi står över sånt som kan tas för rasistiska fördomar? Och var inte bilderna rätt smaklösa dessutom?
Inte så att vi ska ropa på förbud. Men lite onödigt var det allt? Och tänk på alla 1500 arbetare på Arla som har sagts upp!
Men nu har jag alltså tänkt om. Det var nog bra i alla fall att bilderna spreds över världen. För på så sätt har ett problem kommit upp i dagsljuset.
Dagens modeord är ”kränkning”. Inte var det väl tidigare någon som tyckte att det var fel att kritisera personer eller grupper som var mindre omtyckta. Det fick naturligtvis inte vara lögner eller rena hot, men satirer och färgstarkt språk var inget hinder.
Dom som blev utsatta för kritiken blev nog inte så glada. Ursinniga kanske till och med, men det fick dom tåla i yttrandefrihetens namn. Och dom hade ju möjlighet att slå tillbaka med lika hårda ord.
Men så kom lagen om hets mot folkgrupp och där smögs det in uttryck som ”ringaktning”. Det innebar väl inte något värre än de nedvärderande ord som tidigare hade accepterats. Men nu upptäckte de som hade blivit utsatta för kritiken tacksamt nog att de hade blivit ”kränkta” och det kändes inte bra.
Så nu är var och varannan människa ”kränkt” för snart sagt vad som helst. Det är ordets makt över tanken. Kränkning är kodordet som automatiskt utlöser rop på fängelse.
Muslimska fanatiker och terrorister -- liksom alla andra av samma slag-- är värda att bli hårt kritiserade. Och det bör gälla även stater som mer eller mindre uppmuntrar till brott mot mänskligheten. Om det uppfattas som kränkning så är det deras sak.
Islam, liksom kristendomen, är en ideologi. Och ideologier måste kunna både försvaras och kritiseras. Även med skarpa ord.
Inom FN pågår en diskussion om tolkningen av mänskliga rättigheter. Den gamla ”Kommissionen för mänskliga rättigheter” har ombildats till ”Rådet för mänskliga rättigheter, MR-rådet, och verksamheten startar den 16 juni i år.
Det är gott och väl. Men det som bekymrar är att muslimska påtryckningsgrupper vill införa klausuler om ”religiös ärekränkning och förtal”. Att kräva respekt för andra religioner låter rimligt och finns ju redan med som en grundpelare i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Men i praktiken innebär det nya förslaget att det blir omöjligt att kritisera islam. ”Kritik” blir omdöpt till ”kränkning” och blir därmed olaglig.
Det går naturligtvis inte att objektivt fastställa vad som menas med kränkning. Det är bara den som själv blir kränkt som kan avgöra hur allvarligt ordet ska tolkas. Och därmed blir det den muslimska sidan som får ”problemformuleringsprivilegiet”
Om det här förslaget går igenom -- det stöds av Kofi Annan-- ska vi alltså vara tvungna att hysa respekt för sharialagar som föreskriver stening av kvinnor som inte begår något brott i vår mening eller som har dödsstraff för ateism eller för avfall från islam.
Det här är en viktig fråga som kan få stora konsekvenser för framtiden.
-----------------------------------------------------------------------
Göran Flodman i Radio Tuff (nr 1076) 2006-04-16. Uppläsare: Monica Schelin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar