Hampus Eckerman beskriver livfullt hur han som ung ateist ofta hamnade i vilda diskussioner med religiöst troende personer. Han var en riktig fundamentalist kunde man säga.Men så växte han upp och började förstå hur illa han kunde göra mot människor som kände sig kränkta i sin tro och som kanske förlorade något som varit deras stöttepelare i livet. Hårda ord kan såra djupt.
Jag känner igen situationen. Och visst - yttrandefriheten har sitt pris. Det är lätt att glömma bort. Och jag har väl många gånger fortsatt att tanklöst klampa på i porslinsbutiken. Jag måste nog tänka om och bli en bättre människa - som Hampus.
Min religionskritik har oftast riktat sig mot de kristna. Jag har försvarat mig med att det aldrig kan vara fel att hålla igång en dialog. Om jag skulle få ett gensvar för mina idéer så behövde det inte nödvändigtvis vara en katastrof för den troendes livssyn. Jag hoppades att det kanske tvärtom kunde vara något positivt. Men det är svårt att veta. Bäst att hålla tyst.
Ute i den stora världen - och då tänker jag närmast på den muslimska - har i regel trosföreställningar ett mycket hårdare grepp om människor, som ofta är fattiga och utsatta. Kan det då vara försvarbart att gå ut med hårda angrepp på grupper som kan ta illa vid sig i sina innersta djupt kända övertygelser?Den frågan var senast aktuell i samband med Jyllandspostens publicering av Muhammedbilderna. Var det inte att riva upp sår som skadar mer än de eventuellt gör nytta?
Jag utgår från att Hampus tycker så. "Att kränka fattiga har blivit en dygd i våra medier", skriver han.Och visst - yttrandefriheten har som sagt sitt pris. Den kan såra och skada. Men det är alltid frågan om en balansgång. Plockar man på i den vänstra vågskålen alla elakheterna så väger det onekligen över åt det negativa hållet. Jag får skämmas.
Särskilt kvinnor kan ändå ha anledning att tänka efter. Starka och självständiga kvinnor som den holländska parlamentsledamoten Ayann Hirsi Ali och den kurdiska kvinnan Dilsa Demirbag-Sten är nog tacksamma för den relativa yttrandefrihet som vi dock har kvar i västerlandet.De har känt på det groteska kvinnoförtrycket i många muslimska länder och har nog ett och annat argument att lägga i den andra vågskålen. Tänk om den väger över då?
Nej, jag får nog vänta ett tag till med att bli vuxen och en bättre människa. Men det börjar bli bråttom. Jag är 80 nu.
------------------------------------------------------------------------
Göran Flodman i Radio Tuff (nr 1078) 2006-04-30
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar