Om man nämner Tilsit kanske ostälskarna blir glada. Några historiekunniga vet också en del om staden, som sedan andra världskriget heter Sovetsk. Den ligger vid floden Njemen eller Memel, som var gräns mellan Ostpreussen och Litauen. I sekler var den bebodd av tyskar, men kring andra världskrigets slut fördrevs tyskarna från stora områden av öst- och mellaneuropa i den största etniska rensningen i europeisk historia. Sedan dess är Tilsit rysk liksom Ostpreussens 750 år gamla huvudstad Königsberg, som döpts om till Kaliningrad efter Stalins kompis Kalinin.
År 1807 ägde ett toppmöte rum i Tilsit, vilket skulle bli ödesdigert också för Sverige-Finland. På en flotte i floden Memel träffades Napoleon, den ryske tsaren Alexander I och den preussiske kungen Fredrik Wilhelm III. Napoleons segervana arméer hade åren innan i blodiga slag besegrat österrikare, preussare och ryssar. Och de blågula trupperna i svenska Pommern hade inte heller skurit några lagrar mot fransmännen.
Nu ville Napoleon få med sig de besegrade mot ärkefienden England. Ryssland bytte sida men inte Sverige. Det ledde till att ryssarna 1808-1809 erövrade Finland, som efter många sekler av svensk överhöghet nu blev ryskt storfurstendöme.
Några decennier senare föddes en gosse hos en skomakarfamilj i Tilsit. På hans gravsten --i Luxemburg av alla ställen-- anges födelseåret till 1850, fast han egentligen såg dagens ljus ett år tidigare. Men namnet på gravstenen är rätt: Wilhelm Voigt.
Denna Tilsitkille med det kejserliga förnamnet förde i många år en eländig tillvaro -- tills han för hundra år sen skulle bli en världskändis. Redan 1863 ställde han till det, när han vid fjorton års ålder ertappades med stöld och fick tillbringa två veckor i arresten. Han sparkades ut från skolan och fick börja i skomakarlära hos sin pappa. Men han blev ingen hederlig skomakare, för gång på gång åkte han fast för stölder, bedrägerier och förfalskningar. Sista resan på den tidens förfärliga tukthus blev 15 år lång.
När Wilhelm Voigt muckade var han 57 år, året var alltså 1906. Han lyckades få anställning hos en skomakare i Wismar vid norra Tysklands östersjökust, den stad som –åtminstone formellt- var svensk ända till 1903. Men den tidens återanpassning av brottslingar var under noll. Hertigdömet Mecklenburg-Schwerins nitiska polis fick nys om Wilhelms förflutna och utvisade honom. Han fick då bostad hos en syster i Berlin och jobb på en skofabrik. Men även här var han icke önskvärd, så polisen beordrade honom att avlägsna sig från huvudstaden.
Nu var goda råd dyra för den gamle kåkfararen. Men slumpen spealde honom i händerna. för en dag råkade han passera en lumpsamlarbutik och såg i fönstret en stilig kaptensuniform. Han tömde sin plånbok och köpte uniformen med tillhörande sabel. Och nu tar Wilhelm Voigts teaterupptåg sin början. Ute på stan provar han effekten av att vara klädd som officer och finner att han plötsligt behandlas med den största respekt. Sedan rekognoserar han och studerar noga militärers beteende.
Den 16 oktober 1906 slår han till med pondus, skådespelartalang och med fladdrande slokmustasch. Han träffar på en grupp av fem soldater och ett underbefäl. Han beordrar dem att följa med och de lyder ”kaptenens” order liksom fyra andra meniga. Med tio man marscherar han iväg till järnvägsstationen och köper rabatterade militärbiljetter.
Färden går till förorten Köpenick. Liksom Tyresö ligger den ca 15 kilometer sydöst om sin huvudstad men dess rådhus är mycket pampigare än Tyresö kommunhus. Utanför rådhuset posterar Wilhelm ut tre soldater som vakter. Sen stolpar han majestätiskt in på borgmästare Georg Langerhans’ kontor och förklarar denne för arresterad. Stadskamrer Wildberg får han också tag på och förklarar myndigt att han har order från högsta ort att beslagta stadskassan. Den innehåller 4000 mark, en förmögenhet på den tiden. Med en tysk officers ordningssinne skriver han till och med ett kvitto på summan, dock med en oläslig namnteckning.
Till och med de polisbefäl som anländer till rådhuset lyckas han att dupera. De lyder till och med ”kaptenen”, när han befaller dem att föra Köpenicks förvirrade toppbyråkrater som fångar till militärhögkvarteret i Berlin. Där härskade generalen Helmuth von Moltke, han som lär ha skattat bara två gånger i sitt liv: ena gången när han såg Vaxholms fästning, den andra när hans svärmor dog. Den här kvällen skrattade han definitivt inte, för hela affären var oerhört pinsam för den stolta preussiska officerskåren med dess stränga krav på disciplin.
När svindeln uppdagades hade Wilhelm Voigt för länge sedan lämnat Köpenick. På järnvägsstationens toalett hade han bytt till civila kläder igen och var åter samma luggslitna gamla kåkfarare. Det tog några dagar, innan polisen stormade in i hans systers lägenhet och häktade honom. Han dömdes till fyra års fängelse men benådades efter halva tiden av sin namne, kejsar Wilhelm, som påstås ha varit road av kuppen..
När han den här gången släpptes ur fängelset var han en celebritet och hjälte. Affären hade väckt enorm uppmärksamhet inte bara i Tyskland utan i hela Europa. Överallt hade man skrattat hjärtligt åt ”kaptenen i Köpenick”, staden som sen dess givit namn åt ”köpenickiad”, alltså en kupp med föregiven befogenhet. Rättshistoriker nämner hans fall som en milstolpe till förmån för en humanare kriminalvård och kriminellas återanpassning.
Och nog återanpassade han sig, för nu kunde han turnera i Tyskland, England och USA och inför beundrande åhörare berätta om sitt liv och sin kupp. Om detta skrev han med hjälp av andra en bok, kvinnor friade till honom och en rik änka understödde honom ekonomiskt. Han skaffade sig ett hus i Luxemburg, där han dog 1922 vid 73 års ålder.
Besöker man Berlin är det lätt att kvista över till dess ”Tyresö”, förorten Köpenick. Där kan man beundra rådhusets vackra arkitektur. Utanför ingången finns en staty av Wilhelm Voigt i tjusig kaptensuniform och sabel.
Det där med uniformer imponerar. När jag vapenvägrade minns jag att min annars kloka mamma suckade: ”Men Åke, du som såg så stilig ut i din sergeantuniform!”
---------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1077) 2006-04-23
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar