En känd skådespelare, Mikael Persbrandt, har grovt beljugits av Expressen. Han slår tillbaka med en helsida i Dagens Nyheter (18/12).och anmäler också Expressen, som skyndar sig att göra stort uppslagna pudlar. På en helsida ber tidningen om ursäkt och på kultursidan dundrar två tunga skribenter, PO Enquist och Anders Ehnmark, över sin tidnings usla pressetik. Persbrandt har därmed avancerat från stor kändis till superkändis.
Det var annorlunda för åtta år sedan. En demokratisk lokalförening för fred och internationell solidaritet beljögs då ännu grövre än Persbrandt nu utan att ledande opinionsbildare sa ett knäpp. Den 15 december 1997 kallade Expressen Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) för TASK, Tyresö Antisemit- och Krigsförening. Det var inte på någon insändar- eller skämtsida. Nej, det stod på självaste ledarsidan. Den barnatrodde på tidningens stjärnreporter Ingvar Hedlund.
Hedlund hade dagen innan (1997-12-14) på en helsida i Expressen skrivit en serie lögner om mig. Bland annat hade han utnämnt mig till ordförande i TUFF. Det hade jag inte varit på 25 år och var inte ens med i den 22 personer starka styrelsen. Men med hjälp av detta påhitt kunde tidningen låta förtalet av mig också drabba föreningen TUFF och dess 525 betalande medlemmar.
Expressens artikel var så full av guilt by association, att Joe McCarthy måste ha roterat avundsjukt i sin grav. Bland de 5000 människor jag intervjuat för radion finns förstås många, vilkas åsikter jag inte alls delar. Nu hade Expressen tipsats om en intervju jag hade gjort fem år tidigare. Det var med den i Sverige fängelsedömde Ahmed Rami, politisk flykting från Marocko. Senhösten 1992 stod han i centrum för ett väldigt medielarm. Det påstods att han organiserade en stor ”antisemitisk världskongress” i Stockholm. Efter ett par veckors presstorm gick en representant för Säpo ut i TV och förklarade torrt att det hade varit ”rundgång i medierna”.
Men när medierna ännu larmade i falsett ringde jag tre personer med anknytning till Svenska kommittén mot antisemitism. Jag talade i tur och ordning med Jackie Jakubowski, Henrik Bachner och Stéphane Bruchfeld. Ingen av dem ville ställa upp för en intervju –och undra på det för under dessa veckor åt journalisterna från alla stora medier ur händerna på dem. Mitt fjärdeval blev då Ahmed Rami själv. Det var desto lättare som han då var fransklärare på kvällarna i samma skola där Tyresöradions studio finns.
De som hörde Rami i Radio Tuff misstänkte nog redan då, att han dragit medierna vid näsan, att den mångomtalade ”världskongressen” var en bluff. Efteråt hade jag ett 40 minuter långt gräl med honom. Av detta sände jag fyra minuter. Det var när jag bad honom nämna ett enda land i Israels närhet som var en demokrati. Han for då ut i häftiga fördömanden av muslimska länder. De var ”falska”, ”totalitära”, ”fascistiska”, ”ruttna”, ”dekadenta” och ”totalt korrumperade” menade han. Ja, arabländerna hade gjort ”hyckleriet till sin nya religion”. Ve mig om han i Radio Tuff hade sagt något liknande om Israel !
Det sägs att en bild säger mer än tusen ord. Halva den påhittiga helsidan i Expressen upptogs av en bild på mig. Det häpnadsväckande var att på väggen bakom mig syntes ett stort foto av en knäböjande muslim, försänkt i bön. I förstone trodde jag att det var ett skickligt fotomontage, som i brist på sakargument skulle förleda läsarna i önskad riktning. Sedan kom jag ihåg att flera år tidigare hade jag helt schysst blivit intervjuad av Dagens Nyheter. I Mariebergshusets korridorer togs då ett antal foton. Det var ironiskt nog i Expressens eget hus fotot med det muslimska motivet fanns. Men det kunde inte läsarna veta utan trodde förstås att jag prytt väggen där hemma med fromma islamistiska motiv. Inte heller kunde de veta att jag är religiöst obegåvad.
Men Expressen behövde denna missvisande och i sammanhanget för mig komprometterande bild. I texten fanns många grova beskyllningar, till exempel att jag var en i kretsen kring Rami i hans ”allt grövre antisemitiska propaganda”, ja, i den feta helsidesrubriken kallades jag rentav för ”Ahmed Ramis hantlangare”. Men i artikeln fanns inga belägg för dessa påståenden. Journalisten hänvisade till att Svenska kommittén mot antisemitism var uppgiftslämnare. Jag skrev därför till kommittén och bad dem ge något enda exempel på antisemitiska inslag i mina tusentals radioprogram eller i mina många hundra artiklar och krönikor. Nu åtta år senare väntar jag fortfarande på svar.
Jag gick också ut på radion åtta gånger per dygn under tre veckor och bad lyssnarna att komma ihåg om de hört mig under mina tolv radioår säga något antisemitiskt. Ingen mindes något sådant och de som hörde av sig var förbannade på Expressens lögnaktiga journalistik. Några tackade för de många intervjuer jag gjort med människor från 50-60 olika länder, bland andra sådana som drabbats hårt av andra världskriget.
Jo, jag ringde också Ingvar Hedlund på Expressen och frågade efter bevis på hans beskyllningar och bad om att få intervjua honom i Radio Tuff. Han hade inget mera att komma med än invektiven i sin text. Därför undanbad han sig också att bli intervjuad. Formellt hänvisade han till att han måste fråga sina chefer först. Civilkuraget hos Expressens stjärnreporter var alltså långt ifrån på samma nivå som hans fantasifulla demagogi.
Det som kränkte min yrkesstolthet mest var att jag smädades som historieförfalskare – av en feg journalist som klamrade sig fast vid gamla myter Men det får bli ämnet för nästa veckas krönika.
-----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1060) 2005-12-25
söndag, december 25
BHIKHU VYAS: ”STOLT ATT FÅ MEDVERKA I RADIO TUFF”
(Bhikhu Vyas är sedan 26 år Tuffs partner i Indien)
Hjärtliga hälsningar och lyckönskningar till Radio Tuff som på Juldagen har sin sändning nr 1060 i oavbruten följd sedan 1985. Vilken lång och framgångsrik resa!
Jag är mycket medveten om vilken viktig och kreativ roll Radio Tuff har spelat med att sprida information om tuff-projekten här i Indien. Det har inspirerat systerskolorna (Kumla, Strandskolan med flera) att göra underbara insatser för våra skolor här och andra utveckligsprogram runt Valod i allmänhet och i Dharampur i synnerhet. Det har otvivelaktigt varit av stor betydelse för skolor och befolkning i isolerade och tidigare bortglömda trakter.
Radio Tuff är helt klart en röst för kärlek, vänskap och hållbar livsstil, så behövligt i dagens värld. Den har oförskräckt tagit ställning mot våld och krig, mot orättvisor och exploatering, vilket lett till stöd till länder i tredje världen, av vilken vi här utgör en liten bit.
Radio Tuffs vänner i Indien önskar programmet framgångar också under 2006!
Jag är stolt över att få förmånen att sedan två decennier medverka i sändningarna. Jag har talat i radion många gånger inte bara när jag varit i Sverige utan också regelbundet härifrån de indiska projekten i Valod och Dharampur.
Livet är ganska hektiskt just nu. Det kommer en ström av besökare till våra skolor och andra projekt. Tamachhadi, en av de sex tuff-skolorna i Dharampur, har blivit en attraktion för besökare I dag kommer 120 utlandsindier till skolan för att där fira jul. Och ett besök nyligen kan leda till det största skolprojektet under våra 17 års utvecklingsarbete i Dharampur. Två män från Bombay kom oanmälda till Tamachhadi. De har tidigare ekonomiskt stött våra dammprojekt. Nu vill de med en miljon rupier (ca 180 000 kr) finansiera ett elevhem för flickor.
I Tamachhadi kan vi numera ge stambefolkningens (tribals) barn högstadieundervisning (Secondary school) upp till 10:e klass. Men numera är gymnasiestudier nödvändiga, till exempel för att komma in på folkskollärarseminarium och andra högre studier. I staden Dharampur finns ett gymnasium (Higher Secondary), och ett elevhem skulle ge hundratals flickor chansen till gymnasiestudier. Särskilt min fru Kokila, som varit rektor för ett lärarinneseminarium, har länge drömt om att dessa flickor från mycket fattiga hem ska få chansen. Snart kanske hennes dröm kan förverkligas.
Vi ser alltså fram emot fortsatta framgångar i arbetet för de fattiga och tidigare bortglömda invånarna i Dharampurs hundratals små byar. Med Tuffs och andra solidariska människors hjälp tror vi på ett lyckosamt nytt år.
Vi önskar Radio Tuffs lyssnare ett riktigt gott 2006!
--------------------------------------------------------
Bhikhu Vyas i Radio Tuff 2005-12-25 (översättning: Å. Sandin)
Hjärtliga hälsningar och lyckönskningar till Radio Tuff som på Juldagen har sin sändning nr 1060 i oavbruten följd sedan 1985. Vilken lång och framgångsrik resa!
Jag är mycket medveten om vilken viktig och kreativ roll Radio Tuff har spelat med att sprida information om tuff-projekten här i Indien. Det har inspirerat systerskolorna (Kumla, Strandskolan med flera) att göra underbara insatser för våra skolor här och andra utveckligsprogram runt Valod i allmänhet och i Dharampur i synnerhet. Det har otvivelaktigt varit av stor betydelse för skolor och befolkning i isolerade och tidigare bortglömda trakter.
Radio Tuff är helt klart en röst för kärlek, vänskap och hållbar livsstil, så behövligt i dagens värld. Den har oförskräckt tagit ställning mot våld och krig, mot orättvisor och exploatering, vilket lett till stöd till länder i tredje världen, av vilken vi här utgör en liten bit.
Radio Tuffs vänner i Indien önskar programmet framgångar också under 2006!
Jag är stolt över att få förmånen att sedan två decennier medverka i sändningarna. Jag har talat i radion många gånger inte bara när jag varit i Sverige utan också regelbundet härifrån de indiska projekten i Valod och Dharampur.
Livet är ganska hektiskt just nu. Det kommer en ström av besökare till våra skolor och andra projekt. Tamachhadi, en av de sex tuff-skolorna i Dharampur, har blivit en attraktion för besökare I dag kommer 120 utlandsindier till skolan för att där fira jul. Och ett besök nyligen kan leda till det största skolprojektet under våra 17 års utvecklingsarbete i Dharampur. Två män från Bombay kom oanmälda till Tamachhadi. De har tidigare ekonomiskt stött våra dammprojekt. Nu vill de med en miljon rupier (ca 180 000 kr) finansiera ett elevhem för flickor.
I Tamachhadi kan vi numera ge stambefolkningens (tribals) barn högstadieundervisning (Secondary school) upp till 10:e klass. Men numera är gymnasiestudier nödvändiga, till exempel för att komma in på folkskollärarseminarium och andra högre studier. I staden Dharampur finns ett gymnasium (Higher Secondary), och ett elevhem skulle ge hundratals flickor chansen till gymnasiestudier. Särskilt min fru Kokila, som varit rektor för ett lärarinneseminarium, har länge drömt om att dessa flickor från mycket fattiga hem ska få chansen. Snart kanske hennes dröm kan förverkligas.
Vi ser alltså fram emot fortsatta framgångar i arbetet för de fattiga och tidigare bortglömda invånarna i Dharampurs hundratals små byar. Med Tuffs och andra solidariska människors hjälp tror vi på ett lyckosamt nytt år.
Vi önskar Radio Tuffs lyssnare ett riktigt gott 2006!
--------------------------------------------------------
Bhikhu Vyas i Radio Tuff 2005-12-25 (översättning: Å. Sandin)
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1060) 05-12-25 till....
....till tuff-aktivisten Åsne Liedén som i DN skriver under rubriken ”Här krävs det huvuden på fat”: ”Nu är drevet igång igen. Oppositionspartierna är inte nådiga i sin kritik. Det passar bra in i deras valkampanj att få regeringen att framstå som oduglig. Men vi får aldrig veta om oppositionen hade hanterat situationen så mycket bättre om de varit ansvariga. Regeringen har bett om ursäkt och vill ta lärdom genom att upprätta en katastrofmyndighet. Men det räcker inte, här krävs det huvuden på fat. Vid katastrofer med många drabbade bildas starka påtryckargrupper som kräver kraftfulla insatser från samhällets sida. Det anses självklart att expertis och resurser skall ställas till förfogande.
Vid katastrofer som drabbar enskilda varje dag, t ex trafikolyckor eller plötsliga dödsfall, finns inte alltid hjälp att få för anhöriga. Här behövs också stöd och hjälp. Är det verkligen så att sorgen och saknaden blir tyngre för den enskilde, när många drabbas samtidigt?”
....till Estlands regering, som nu medger, att den estniska polisutredningen om Estonia var otillräcklig och därför undersöker man, om det finns outredda orsaker till förlisningen. Ännu kan man varken bekräfta eller dementera påståendet att det fanns militär utrustning ombord, då utredarna aldrig hörde personer som såg när Estonia lastades.
....till Skånska Dagbladet (18/12) som tog in en artikel av Jan Hagberg. Han tycker att Sveriges Radio har givit en alltför svart-vit bild av tragedierna i forna Jugoslavien och skriver bland annat: ”I stället för att allsidigt belysa krigen på Balkan och deras orsaker – en katastrof mitt i Europa – har det gjorts till en genomgående hållning att så fort tillfälle ges skuldbelägga serber. Stormaktsspelet som krigets drivkraft – med utnyttjande av nationella motsättningar – finns inte med i SRs platta världsbild.” Hagberg anser att rapporteringen varit ”ett skolexempel på en ensidig och därmed förvanskad nyhetsrapportering, som väl illustrerar hur en falsk bild av ett stycke europeisk verklighet har skapats”. Han påpekar att många tiotusen bosnienserber dvalts i muslimska och kroatiska läger i Bosnien och där utsatts för svåra lidanden
....till den brittiska tidningen The Independents Patrick Cockburn som (21/12) påpekar att det irakiska valet resulterat i en uppdelning av landet mellan Shia, Sunni och kurder. Religiösa fundamentalister tog hem spelet medan de av västmakterna stödda sekulära partierna led förödmjukande nederlag. Cockburn citerar Ghassan Attiyah, en irakisk kommentator som säger: “På två har Bush lyckats skapa två nya talibanområden i Irak” Och Cockburn konstaterar dystert:: ”Valet betyder också en avgörande övergång från ett sekulärt Irak till ett land där med undantag från Kurdistan religiösa lagar kommer att dominera”.
....till alla dem som medverkat till att Radio Tuff kunnat höras också varje vecka under 2005, faktiskt på det 21:a året. Nu under detta års sista sändning finns det många rosor att dela ut. Diana Arróspide har varit tekniker och på ett fint sätt fortsatt traditionen från sin bortgångne far Edmundo Arróspide, under många år min käre radiokamrat, en klippa för hela Tyresöradion. När Diana låter peruanska panflöjter ljuda tänker jag med saknad på Edmundo. Varje vecka har också Hampus Eckerman gjort sina oförskräckta och radikala nedslag i mediefloden, Andra som regelbundet lämnat bidrag till Radio Tuff är Rysslandskännaren Seppo Isotalo och Bengt Svensson i San Francisco. Tuffs mycket kommunikative partner i Indien, Bhikhu Vyas, har ofta rapporterat om de många tuff-projekten där. Tuff-styrelsen med sin duktiga ordförande Sylvia Ljungdahl (tillika ordförande i Tyresö kvinno- och tjejjour) har givit oss fria tyglar. Monica Schelin har varje vecka varit ”blomsterflicka” vid utdelandet av ”veckans rosor” och även varit uppläsare av citat. Bengt Citron har fortsatt att skickligt sköta Tuffs hemsida www.come.to/tuff , där också mycket om Radio Tuff finns med. En ros också till det faktum att vi är oavlönade. Att vi inte behöver trängas bland alla vid köttgrytorna är en förmån, för det gör oss helt oberoende.
....till alla solidariska lyssnare och tuff-medlemmar som säkrat Radio Tuffs fortsatta verksamhet genom generösa gåvor. Det räddade Tuffs vacklande ekonomi för ett år sedan. Tyvärr ser det ut att behövas igen, bland annat därför att kommunen nu drar in sin fjärdedel av hyran för Tuff-lokalen. Den är viktig för Tuff, så bidrag på Tuffs plusgiro 16 01 37 – 6 är ytterst välkomna
Vid katastrofer som drabbar enskilda varje dag, t ex trafikolyckor eller plötsliga dödsfall, finns inte alltid hjälp att få för anhöriga. Här behövs också stöd och hjälp. Är det verkligen så att sorgen och saknaden blir tyngre för den enskilde, när många drabbas samtidigt?”
....till Estlands regering, som nu medger, att den estniska polisutredningen om Estonia var otillräcklig och därför undersöker man, om det finns outredda orsaker till förlisningen. Ännu kan man varken bekräfta eller dementera påståendet att det fanns militär utrustning ombord, då utredarna aldrig hörde personer som såg när Estonia lastades.
....till Skånska Dagbladet (18/12) som tog in en artikel av Jan Hagberg. Han tycker att Sveriges Radio har givit en alltför svart-vit bild av tragedierna i forna Jugoslavien och skriver bland annat: ”I stället för att allsidigt belysa krigen på Balkan och deras orsaker – en katastrof mitt i Europa – har det gjorts till en genomgående hållning att så fort tillfälle ges skuldbelägga serber. Stormaktsspelet som krigets drivkraft – med utnyttjande av nationella motsättningar – finns inte med i SRs platta världsbild.” Hagberg anser att rapporteringen varit ”ett skolexempel på en ensidig och därmed förvanskad nyhetsrapportering, som väl illustrerar hur en falsk bild av ett stycke europeisk verklighet har skapats”. Han påpekar att många tiotusen bosnienserber dvalts i muslimska och kroatiska läger i Bosnien och där utsatts för svåra lidanden
....till den brittiska tidningen The Independents Patrick Cockburn som (21/12) påpekar att det irakiska valet resulterat i en uppdelning av landet mellan Shia, Sunni och kurder. Religiösa fundamentalister tog hem spelet medan de av västmakterna stödda sekulära partierna led förödmjukande nederlag. Cockburn citerar Ghassan Attiyah, en irakisk kommentator som säger: “På två har Bush lyckats skapa två nya talibanområden i Irak” Och Cockburn konstaterar dystert:: ”Valet betyder också en avgörande övergång från ett sekulärt Irak till ett land där med undantag från Kurdistan religiösa lagar kommer att dominera”.
....till alla dem som medverkat till att Radio Tuff kunnat höras också varje vecka under 2005, faktiskt på det 21:a året. Nu under detta års sista sändning finns det många rosor att dela ut. Diana Arróspide har varit tekniker och på ett fint sätt fortsatt traditionen från sin bortgångne far Edmundo Arróspide, under många år min käre radiokamrat, en klippa för hela Tyresöradion. När Diana låter peruanska panflöjter ljuda tänker jag med saknad på Edmundo. Varje vecka har också Hampus Eckerman gjort sina oförskräckta och radikala nedslag i mediefloden, Andra som regelbundet lämnat bidrag till Radio Tuff är Rysslandskännaren Seppo Isotalo och Bengt Svensson i San Francisco. Tuffs mycket kommunikative partner i Indien, Bhikhu Vyas, har ofta rapporterat om de många tuff-projekten där. Tuff-styrelsen med sin duktiga ordförande Sylvia Ljungdahl (tillika ordförande i Tyresö kvinno- och tjejjour) har givit oss fria tyglar. Monica Schelin har varje vecka varit ”blomsterflicka” vid utdelandet av ”veckans rosor” och även varit uppläsare av citat. Bengt Citron har fortsatt att skickligt sköta Tuffs hemsida www.come.to/tuff , där också mycket om Radio Tuff finns med. En ros också till det faktum att vi är oavlönade. Att vi inte behöver trängas bland alla vid köttgrytorna är en förmån, för det gör oss helt oberoende.
....till alla solidariska lyssnare och tuff-medlemmar som säkrat Radio Tuffs fortsatta verksamhet genom generösa gåvor. Det räddade Tuffs vacklande ekonomi för ett år sedan. Tyvärr ser det ut att behövas igen, bland annat därför att kommunen nu drar in sin fjärdedel av hyran för Tuff-lokalen. Den är viktig för Tuff, så bidrag på Tuffs plusgiro 16 01 37 – 6 är ytterst välkomna
måndag, december 19
ICKEVÅLDS-MOTSTÅND EN ÖVERLÄGSEN METOD
Jag har under många år haft förmånen att i intervjuer prata med flera tusen människor i Radio Tuff och på Succékanalen 91,4, Dessutom är denna förmån skattefri, eftersom jag tack och lov inte är avlönad och därigenom kan vara helt oberoende.
Häromdagen intervjuade jag två sympatiska människor Siv Källstigen och Birgitta Karlfeldt, båda aktivt kristna Ett avsnitt av intervjun hörs i dagens Radio Tuff och hela halvtimmen kan höras på Succékanalen 91,4 från Juldagen tre veckor framåt tillsammans med tuff-veteranen Göran Flodmans synpunkter i ämnet. Han är lika religiöst obegåvad som jag.
Det handlade om etik, framförallt kristen sådan. Bibeln ger inga entydiga svar i fråga om krig och annan våldsanvändning. Det gör inte heller Koranen. Men Siv och Birgitta menade att kärleken var det centrala i det kristna budskapet. Jag hoppas att de har rätt.
Nu har de flesta kristna, judar och muslimer genom tiderna accepterat militära massmord trots allt tal om att du icke får dräpa och Bergspredikans klara budskap om icke-våld. Det motiveras ofta med att ens land, etniska grupp eller religion annars skulle hamna under förtryckare, diktatorer eller ogudaktiga och då gå en gruvlig framtid till mötes.
Är det verkligen så? Militärt motstånd innebär massdödande och i moderna krig också förstörelse av hem, fabriker, kommunikationer och annat livsviktigt. Det innebär också otroliga övergrepp mot civila, inte bara massdödande genom terrorbombningar utan också massvåldtäkter och andra ruskigheter. Sådant brukar i den öronbedövande krigspropagandan tystas ned med segrarnas ädelmod och godhet och offrens uselhet och ondska.
Ickevåld eller civilmotstånd är ingen lätt metod. Det kallas ibland för passivt motstånd, en utomordentligt missvisande beteckning, eftersom civilmotstånd kräver mycket större aktivitet än att bara lyda militära order. Det minimerar mänskligt lidande. Om det bedrivs planerat, väl förberett och i enighet blir det framgångsrikt.
Det borde vara dags igen att minnas böcker om icke-våld, till exempel ”Fredspolitik –Civilmotstånd”, som skrevs av bland andra tuff-medlemmarna Lennart och Åsne Liedén.
Civilmotstånd överensstämmer med vår humanistiska värdegrund. Så här i juletid vill man gärna tro att metoden också har starkt stöd i alla religioner
---------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1059) 2005-12-18
Häromdagen intervjuade jag två sympatiska människor Siv Källstigen och Birgitta Karlfeldt, båda aktivt kristna Ett avsnitt av intervjun hörs i dagens Radio Tuff och hela halvtimmen kan höras på Succékanalen 91,4 från Juldagen tre veckor framåt tillsammans med tuff-veteranen Göran Flodmans synpunkter i ämnet. Han är lika religiöst obegåvad som jag.
Det handlade om etik, framförallt kristen sådan. Bibeln ger inga entydiga svar i fråga om krig och annan våldsanvändning. Det gör inte heller Koranen. Men Siv och Birgitta menade att kärleken var det centrala i det kristna budskapet. Jag hoppas att de har rätt.
Nu har de flesta kristna, judar och muslimer genom tiderna accepterat militära massmord trots allt tal om att du icke får dräpa och Bergspredikans klara budskap om icke-våld. Det motiveras ofta med att ens land, etniska grupp eller religion annars skulle hamna under förtryckare, diktatorer eller ogudaktiga och då gå en gruvlig framtid till mötes.
Är det verkligen så? Militärt motstånd innebär massdödande och i moderna krig också förstörelse av hem, fabriker, kommunikationer och annat livsviktigt. Det innebär också otroliga övergrepp mot civila, inte bara massdödande genom terrorbombningar utan också massvåldtäkter och andra ruskigheter. Sådant brukar i den öronbedövande krigspropagandan tystas ned med segrarnas ädelmod och godhet och offrens uselhet och ondska.
Ickevåld eller civilmotstånd är ingen lätt metod. Det kallas ibland för passivt motstånd, en utomordentligt missvisande beteckning, eftersom civilmotstånd kräver mycket större aktivitet än att bara lyda militära order. Det minimerar mänskligt lidande. Om det bedrivs planerat, väl förberett och i enighet blir det framgångsrikt.
Det borde vara dags igen att minnas böcker om icke-våld, till exempel ”Fredspolitik –Civilmotstånd”, som skrevs av bland andra tuff-medlemmarna Lennart och Åsne Liedén.
Civilmotstånd överensstämmer med vår humanistiska värdegrund. Så här i juletid vill man gärna tro att metoden också har starkt stöd i alla religioner
---------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1059) 2005-12-18
235 000 KR FRÅN TUFF TILL INDIEN
Tyresö Ulands- och FredsFörening (Tuff) fortsätter med sina projekt i Indien. I dagarna skickades 235 000 kr till indiska partners. De ska användas i det bergiga Dharampurs många små byar, bebodda av stambefolkningen, ”de fattigaste av de fattiga”. De räcker till en jeep och till fortsatt drift av de sex Tuff-skolorna i området.
Pengarna har bland annat kommit in genom fina insatser av Kumla skola och Strandskolan i Tyresö. Men också skolor i Täby, Strängnäs och Floda har bidragit.
9 000 kr är öronmärkta för plantering av mangoträd. Redan har 55 000 mangoträd finansierats i Dharampur. Deras frukter innehåller mycket A-vitamin som motverkar den nattblindhet som är vanlig bland invånarna. Pengarna har bland annat kommit in genom försäljning av så kallade mangogram, som har använts vid gratulationer och kondoleanser.
Ett speciellt projekt under hösten har fått namnet ”Flodman Water System”. Det är vattenförsörjning till en av Tuff-skolorna och består av pump med dieselmotor och en 600 meter lång vattenledning från en av de hundratals brunnar som finansierats från Tyresö. Namnet har projektet fått, därför att Tuff-veteranen Göran Flodmans vänner skänkte sammanlagt 15 000 kr för att hedra honom på hans 80-årsdag nyligen
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------
För mera upplysningar: Gunnar & Margaretha Petersen, tel 712 3303. De har också många bilder på projekten.
Se också www.come.to/tuff där det bl a finns foton av ”Flodman Water System”
-------------------------------------------------------------------------
SJÄLVSTÄNDIGA LOKALFÖRENINGAR BEHÖVS
Jättebra, att Magnus Thorn försöker bilda en lokalförening av Svenska Freds i Hofors, vilket han meddelar i senaste Pax. Alla lokala initiativ är berömvärda, eftersom det blivit allt svårare att få människor att engagera sig frivilligt i den folkrörelsetradition som är grundbulten i vår demokrati.
Magnus vill inte att Svenska Freds ska vara toppstyrt, men argumenterar ändå för en slags rätning i leden. Lokalföreningar avviker ibland för mycket från de frågor man centralt sätter fokus på, klagar han. Jag delar inte hans farhågor. Tvärtom är det ofta bra att lokalföreningarna tänker och agerar själva.
Ta till exempel de sensationellt stora demonstrationerna ”Nej till krig!” den 15 februari 2003, alltså inför det annalkande anfallet på Irak. Pinsamt nog ställde sig Svenska Freds utanför denna folkliga jättemanifestation för fred. Det har man på centralt håll sedan beklagat. Därvid skulle nuvarande centralstyrelsen också kunna hänvisa –och det här är min poäng—till att det fanns lokalföreningar som jobbade intensivt för att den här folkliga opinionsyttringen skulle bli en framgång.
Jag begriper till fullo att Svenska Freds centralt inte hinner vara hur vittomfumlande som helst, alltså agera på alla platser i världen där behjärtansvärda insatser är nödvändiga. Man koncentrerar sig helt riktigt på de frågor kongressen i demokratisk ordning beslutar om. Men då finns det alltid utanför Svenska Freds dom-som-tror sig-veta-bäst och kritiskt frågar, vad som görs till exempel mot den världsfattigdom, som är jordmån för krigiska konflikter. Då kan vi hänvisa till Tyresö Ulands- och Fredsförening (Tuff), som i decennier finansierat utmärkta projekt i Indien, Bolivia, Eritrea med flera länder, ofta med en miljon kr per år.
Andra häcklare kan undra vad Svenska Freds gör för att förbättra de kanske bristfälliga mänskliga rättigheterna i Östeuropa. Då kan vi hänvisa till Svenska Freds Göteborg.
Det finns flera liknande exempel.
Nej, Magnus, självständiga lokalföreningar behövs, inte bara för att de skickar det mesta av sina pengar till Svenska Freds. Så jag håller tummarna för att du lyckas med den nya lokalföreningen. Flera borde följa ditt exempel.
--------------------------------------------------------------------
Åke Sandin, programledare för Radio Tuff (Publicerat i Pax nr 5-6/2005)
Pengarna har bland annat kommit in genom fina insatser av Kumla skola och Strandskolan i Tyresö. Men också skolor i Täby, Strängnäs och Floda har bidragit.
9 000 kr är öronmärkta för plantering av mangoträd. Redan har 55 000 mangoträd finansierats i Dharampur. Deras frukter innehåller mycket A-vitamin som motverkar den nattblindhet som är vanlig bland invånarna. Pengarna har bland annat kommit in genom försäljning av så kallade mangogram, som har använts vid gratulationer och kondoleanser.
Ett speciellt projekt under hösten har fått namnet ”Flodman Water System”. Det är vattenförsörjning till en av Tuff-skolorna och består av pump med dieselmotor och en 600 meter lång vattenledning från en av de hundratals brunnar som finansierats från Tyresö. Namnet har projektet fått, därför att Tuff-veteranen Göran Flodmans vänner skänkte sammanlagt 15 000 kr för att hedra honom på hans 80-årsdag nyligen
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------
För mera upplysningar: Gunnar & Margaretha Petersen, tel 712 3303. De har också många bilder på projekten.
Se också www.come.to/tuff där det bl a finns foton av ”Flodman Water System”
-------------------------------------------------------------------------
SJÄLVSTÄNDIGA LOKALFÖRENINGAR BEHÖVS
Jättebra, att Magnus Thorn försöker bilda en lokalförening av Svenska Freds i Hofors, vilket han meddelar i senaste Pax. Alla lokala initiativ är berömvärda, eftersom det blivit allt svårare att få människor att engagera sig frivilligt i den folkrörelsetradition som är grundbulten i vår demokrati.
Magnus vill inte att Svenska Freds ska vara toppstyrt, men argumenterar ändå för en slags rätning i leden. Lokalföreningar avviker ibland för mycket från de frågor man centralt sätter fokus på, klagar han. Jag delar inte hans farhågor. Tvärtom är det ofta bra att lokalföreningarna tänker och agerar själva.
Ta till exempel de sensationellt stora demonstrationerna ”Nej till krig!” den 15 februari 2003, alltså inför det annalkande anfallet på Irak. Pinsamt nog ställde sig Svenska Freds utanför denna folkliga jättemanifestation för fred. Det har man på centralt håll sedan beklagat. Därvid skulle nuvarande centralstyrelsen också kunna hänvisa –och det här är min poäng—till att det fanns lokalföreningar som jobbade intensivt för att den här folkliga opinionsyttringen skulle bli en framgång.
Jag begriper till fullo att Svenska Freds centralt inte hinner vara hur vittomfumlande som helst, alltså agera på alla platser i världen där behjärtansvärda insatser är nödvändiga. Man koncentrerar sig helt riktigt på de frågor kongressen i demokratisk ordning beslutar om. Men då finns det alltid utanför Svenska Freds dom-som-tror sig-veta-bäst och kritiskt frågar, vad som görs till exempel mot den världsfattigdom, som är jordmån för krigiska konflikter. Då kan vi hänvisa till Tyresö Ulands- och Fredsförening (Tuff), som i decennier finansierat utmärkta projekt i Indien, Bolivia, Eritrea med flera länder, ofta med en miljon kr per år.
Andra häcklare kan undra vad Svenska Freds gör för att förbättra de kanske bristfälliga mänskliga rättigheterna i Östeuropa. Då kan vi hänvisa till Svenska Freds Göteborg.
Det finns flera liknande exempel.
Nej, Magnus, självständiga lokalföreningar behövs, inte bara för att de skickar det mesta av sina pengar till Svenska Freds. Så jag håller tummarna för att du lyckas med den nya lokalföreningen. Flera borde följa ditt exempel.
--------------------------------------------------------------------
Åke Sandin, programledare för Radio Tuff (Publicerat i Pax nr 5-6/2005)
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1059) 05-12-18 till ....
....till Roland Schütts anhöriga, som i dödsannonsen i DN uppmanar oss att inte glömma Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 – 2. Det är på detta konto som pengar för Tuffs alltmer använda mangogram sätts in. Annonsen var försedd med Rolands speciella bomärke; fredsmärket i ett hjärta
....till Tuffs Indiengrupp, som i dagarna till partners i Indien skickar 235 000 kr, inget dåligt facit för årets solidaritetsarbete. Mera om detta senare i dagens Radio Tuff.
....till Miklagårds förskola i Täby, som nu skickat 5000 kr till Tuffs insamlingskonto. De är avsedda för verksamhet bland gatubarn i den indiska mångmiljonstaden Ahmedabad. Miklagård har via Tuff under många år berömvärt stött detta projekt
....till Södertörns friskola i Huddinge, som nu bestämt att för tuff-projekten i Indien göra en solidaritetsafton med indisk kväll den 23 februari 2006 . Bo Hiort är lärare vid skolan och besökte för ett år sen de indiska projekten
....till Aftonbladets Gunnar Fredriksson, som i måndags (12/12) skriver under rubriken ”Pinters sanningar är inte bekväma”. Han påminner om ”falska och primitiva angrepp” på Noam Chomsky: ”När Chomsky hävdar yttrandefrihet även för åsikter som de flesta av oss tar avstånd från försöker man knäcka hans anseende genom att påstå att han har dessa åsikter”. Samma skamgrepp har använts mot Harold Pinter för hans kritik av rättegången mot Slobodan Milosevic.
....till Dagens Nyheters Jan Eklund, som i torsdags (15/12) skriver om attackerna mot och bannlysningen av den ledande arabiska TV-kanalen al-Jazeera. Redan den 27/11 berättade vi här i Radio Tuff om detta. (Se www.tuffsandin.blogspot.com ) Där sa vi bland annat: ”Den i väst hyllade yttrandefriheten har sina begränsningar, dels av det överväldigande angloamerikanska medieövertaget, dels av att alternativa medier tystas, ibland rentav av med brutalt våld”. I samma blogg finns också en krönika från Radio Tuff den 6/11, där Eklunds fördomsfulla tirader om Noam Chomsky kommenteras.
....till Svenska Freds’ tidning Pax, som i senaste numret (nr 5-6/05) har en spalt om Roland Schütt och Radio Tuffs roll vid tillkomsten av han succébok ”Kådisbellan”. Dessutom har Pax tagit in Åke Sandins insändare ”Bra att lokalföreningar tänker och agerar själva”. Den ska senare läsas upp i dagens sändning.
....till tidningen TyresöFöretagarens krönikör Peter Hellsten, som är en utomordentlig stilist. I senaste numret förundras han över ”många människors omättliga behov av att tro på det övernaturliga ....inte då enbart tron på spågummor, astrologi och annat hokus pokus utan även religiös fanatism”. Han ger sig på olika religiösa fundamentalister, alltifrån Bush och hans kristna höger och kreationister till muslimska självmordsbombare. Han hoppas så här i juletider, att Gud är en svart lesbisk kvinna. Han tar upp två för en kritiker tacksamma ämnen: Det ena är avslöjandena om utbredd pedofili bland Brasiliens och USA:s katolska präster. Nu finns det väl också pedofiler bland välbetalda kommuntjänstemän och krönikörer, typ Hellsten, utan att därför en skugga behöver falla över majoriteten i dessa grupper. Det andra ämnet är Gamla Testamentets drakoniska straff för allehanda banala förseelser. Här får han akta sig. När Eva Moberg för några år sedan granskade denna bok och fann att den var full av rasism, förintelseuppmaningar och hyllningar av det utvalda (herre)folket blev hon anklagad för antisemitism, ett invektiv lika ymnigt som osakligt använt.
....till Pontus Björkman, som tidigare via Tuff gjort jättefina insatser, bland annat för gatubarn i Ecuador och som nu är stationerad i Guatemala. Därifrån rapporterar han nu om den i Sverige föga uppmärksammade naturkatastrofen i höstas: ”På fyra, fem dagar föll en halv meter regn över stora områden. Vattnet samlades upp i floder och låglänta områden och drog med sig enorma jordmassor. Människor, boskap, hus och skördar sköljdes bort. Stadsdelar och byar översvämmades. Över 1500 personer dog och sammanlagt en halv miljon människor drabbades på olika sätt”.
....till det perfekta alternativet till annan uppvaktning, alltså Tuffs mangogram. De finns i tre olika varianter: 1) ”För att gratulera...”, 2) ”I stället för blommor” och 3) ”Till minne av...”. För 200 kr blir det 40 mangoträd, för 400 kr 80 mangoträd i fattiga Dharampur i Indien. Kan beställas hos Monica Schelin, tel 08 – 712 2581 E-post: monica.schelin@brevet.nu
....till Tuffs Indiengrupp, som i dagarna till partners i Indien skickar 235 000 kr, inget dåligt facit för årets solidaritetsarbete. Mera om detta senare i dagens Radio Tuff.
....till Miklagårds förskola i Täby, som nu skickat 5000 kr till Tuffs insamlingskonto. De är avsedda för verksamhet bland gatubarn i den indiska mångmiljonstaden Ahmedabad. Miklagård har via Tuff under många år berömvärt stött detta projekt
....till Södertörns friskola i Huddinge, som nu bestämt att för tuff-projekten i Indien göra en solidaritetsafton med indisk kväll den 23 februari 2006 . Bo Hiort är lärare vid skolan och besökte för ett år sen de indiska projekten
....till Aftonbladets Gunnar Fredriksson, som i måndags (12/12) skriver under rubriken ”Pinters sanningar är inte bekväma”. Han påminner om ”falska och primitiva angrepp” på Noam Chomsky: ”När Chomsky hävdar yttrandefrihet även för åsikter som de flesta av oss tar avstånd från försöker man knäcka hans anseende genom att påstå att han har dessa åsikter”. Samma skamgrepp har använts mot Harold Pinter för hans kritik av rättegången mot Slobodan Milosevic.
....till Dagens Nyheters Jan Eklund, som i torsdags (15/12) skriver om attackerna mot och bannlysningen av den ledande arabiska TV-kanalen al-Jazeera. Redan den 27/11 berättade vi här i Radio Tuff om detta. (Se www.tuffsandin.blogspot.com ) Där sa vi bland annat: ”Den i väst hyllade yttrandefriheten har sina begränsningar, dels av det överväldigande angloamerikanska medieövertaget, dels av att alternativa medier tystas, ibland rentav av med brutalt våld”. I samma blogg finns också en krönika från Radio Tuff den 6/11, där Eklunds fördomsfulla tirader om Noam Chomsky kommenteras.
....till Svenska Freds’ tidning Pax, som i senaste numret (nr 5-6/05) har en spalt om Roland Schütt och Radio Tuffs roll vid tillkomsten av han succébok ”Kådisbellan”. Dessutom har Pax tagit in Åke Sandins insändare ”Bra att lokalföreningar tänker och agerar själva”. Den ska senare läsas upp i dagens sändning.
....till tidningen TyresöFöretagarens krönikör Peter Hellsten, som är en utomordentlig stilist. I senaste numret förundras han över ”många människors omättliga behov av att tro på det övernaturliga ....inte då enbart tron på spågummor, astrologi och annat hokus pokus utan även religiös fanatism”. Han ger sig på olika religiösa fundamentalister, alltifrån Bush och hans kristna höger och kreationister till muslimska självmordsbombare. Han hoppas så här i juletider, att Gud är en svart lesbisk kvinna. Han tar upp två för en kritiker tacksamma ämnen: Det ena är avslöjandena om utbredd pedofili bland Brasiliens och USA:s katolska präster. Nu finns det väl också pedofiler bland välbetalda kommuntjänstemän och krönikörer, typ Hellsten, utan att därför en skugga behöver falla över majoriteten i dessa grupper. Det andra ämnet är Gamla Testamentets drakoniska straff för allehanda banala förseelser. Här får han akta sig. När Eva Moberg för några år sedan granskade denna bok och fann att den var full av rasism, förintelseuppmaningar och hyllningar av det utvalda (herre)folket blev hon anklagad för antisemitism, ett invektiv lika ymnigt som osakligt använt.
....till Pontus Björkman, som tidigare via Tuff gjort jättefina insatser, bland annat för gatubarn i Ecuador och som nu är stationerad i Guatemala. Därifrån rapporterar han nu om den i Sverige föga uppmärksammade naturkatastrofen i höstas: ”På fyra, fem dagar föll en halv meter regn över stora områden. Vattnet samlades upp i floder och låglänta områden och drog med sig enorma jordmassor. Människor, boskap, hus och skördar sköljdes bort. Stadsdelar och byar översvämmades. Över 1500 personer dog och sammanlagt en halv miljon människor drabbades på olika sätt”.
....till det perfekta alternativet till annan uppvaktning, alltså Tuffs mangogram. De finns i tre olika varianter: 1) ”För att gratulera...”, 2) ”I stället för blommor” och 3) ”Till minne av...”. För 200 kr blir det 40 mangoträd, för 400 kr 80 mangoträd i fattiga Dharampur i Indien. Kan beställas hos Monica Schelin, tel 08 – 712 2581 E-post: monica.schelin@brevet.nu
söndag, december 11
HAROLD PINTERS RAKA PUCKAR
Många var vi som fascinerades av Harold Pinters nobeltal. På TV såg vi en brittisk intellektuell som gjorde ett märkligt utspel – eller snarare ett slutspel, för det var en i cancer döende människa som satt i rullstol med filt över sina knän. I dödens närhet är man kanske mera konsekvent och orädd än annars.
Kommentarerna har varit många och skiftande. Den ledande amerikanska TV-kanalen CNN har dock hållit tyst om talet. Det är begripligt, för det var en stenhård vidräkning med USA:s utrikespolitik och militarism. Pinter kallade den amerikanska utrikespolitiken för "ett lysande, ja, virtuost och synnerligen framgångsrikt hypnosnummer".
Han räknade upp många amerikanska övergrepp under efterkrigstiden. Om det folkrättsvidriga kriget mot Irak 2003 sa han: ”Invasionen av Irak var ett banditdåd och ett uttryck av flagrant statsterrorism, och den visar på ett totalt förakt för internationella rättsprinciper ” Pinter var inte nådigare mot sitt eget land, som han kallade USA:s ”eget lilla bräkande lamm traskande efter i ledband, det patetiska och fogliga Storbritannien”Gång på gång har Pinter på sistone stämplats för sina åsikter om Slobodan Milosevic, den tidigare jugoslaviske presidenten som i flera år nu skakat galler i Haag. Man anklagar Pinter i så svepande ordalag att det låter som om han försvarar Milosevics ogärningar. Men det Pinter har kritiserat är den västliga traditionen att ställa bara de besegrade fienderna inför rätta. Han påminner om de kanske hundra tusen irakier som dödats sedan starten av det angloamerikanska anfallskriget 2003. Var går gränsen för folkmord, frågar han retoriskt. Om hundratusen dödsoffer är en rimlig siffra, bör George W Bush och Tony Blair ställas inför Haagdomstolen, menar han.
Pinter är slaven på triumfvagnen, som påpekar den bristande jämlikheten i internationell rätt. Förr sa man att rätten satt i spjutspets ände. I dag tycks den sitta i missilspets ände. I somras intervjuade jag förre statsministern Ingvar Carlsson. Han är alltför erfaren för att använda överord men på tal om USA:s vägran att låta sina medborgare någonsin ställas inför den internationella brottsdomstolen (ICC) sa han: ”Det är ungefär som om alla svenskar skulle vara ansvariga inför våra domstolar –utom människorna på Östermalm”
Gör tankeexperimentet att USA skulle besegras militärt. Med vilken lätthet skulle inte segrarna då kunna hitta anklagelsepunkter, såsom anfallskrig, folk- och miljömord i Vietnam, brottslig inblandning i latinamerikanska stater, tortyr, Abu Ghraib, Guantanamo och andra brott mot Genèvekonventionen och annan internationell rätt.. Sannolikt skulle Harold Pinter då påpeka att också segrarna minsann begått krigsförbrytelser, kanske med samma ensidiga konsekvens som han nu räknar upp angloamerikanska förbrytelser.
Det finns skäl att påminna om Rahabinode Pal, som var den indiske representanten vid Tokyo-rättegångarna mot de japanska krigsförbrytarna efter andra världskriget. Han tyckte att sådana segrarrättegångar var en fars och förklarade: "Att uppge sig hålla en rättegång och sedan hänga krigsfångar är i sig en krigsförbrytelse av speciell tyngd."
Men nu ska vi höra Harold Pinter själv under en minut, när han säger (här i översättning): ”Som var och en här känner till rättfärdigades invasionen av Irak med att Saddam Hussein förfogade över en stor arsenal av synnerligen farliga massförstörelsevapen, av vilka några kunde fyras av inom 45 minuter och åstadkomma en fruktansvärd förödelse. Man försäkrade oss om att det var sant. Det var inte sant. Vi fick veta att Irak hade förbindelser med Al-Qaida och var medansvarigt för det illdåd som drabbade New York den 11 september 2001. Man försäkrade oss att det var sant. Det var inte sant. Vi fick veta att Irak utgjorde ett hot mot världens säkerhet. Man försäkrade oss att det var sant. Det var inte sant Sanningen var någonting helt annat.”
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1058) 2005-12-11
Kommentarerna har varit många och skiftande. Den ledande amerikanska TV-kanalen CNN har dock hållit tyst om talet. Det är begripligt, för det var en stenhård vidräkning med USA:s utrikespolitik och militarism. Pinter kallade den amerikanska utrikespolitiken för "ett lysande, ja, virtuost och synnerligen framgångsrikt hypnosnummer".
Han räknade upp många amerikanska övergrepp under efterkrigstiden. Om det folkrättsvidriga kriget mot Irak 2003 sa han: ”Invasionen av Irak var ett banditdåd och ett uttryck av flagrant statsterrorism, och den visar på ett totalt förakt för internationella rättsprinciper ” Pinter var inte nådigare mot sitt eget land, som han kallade USA:s ”eget lilla bräkande lamm traskande efter i ledband, det patetiska och fogliga Storbritannien”Gång på gång har Pinter på sistone stämplats för sina åsikter om Slobodan Milosevic, den tidigare jugoslaviske presidenten som i flera år nu skakat galler i Haag. Man anklagar Pinter i så svepande ordalag att det låter som om han försvarar Milosevics ogärningar. Men det Pinter har kritiserat är den västliga traditionen att ställa bara de besegrade fienderna inför rätta. Han påminner om de kanske hundra tusen irakier som dödats sedan starten av det angloamerikanska anfallskriget 2003. Var går gränsen för folkmord, frågar han retoriskt. Om hundratusen dödsoffer är en rimlig siffra, bör George W Bush och Tony Blair ställas inför Haagdomstolen, menar han.
Pinter är slaven på triumfvagnen, som påpekar den bristande jämlikheten i internationell rätt. Förr sa man att rätten satt i spjutspets ände. I dag tycks den sitta i missilspets ände. I somras intervjuade jag förre statsministern Ingvar Carlsson. Han är alltför erfaren för att använda överord men på tal om USA:s vägran att låta sina medborgare någonsin ställas inför den internationella brottsdomstolen (ICC) sa han: ”Det är ungefär som om alla svenskar skulle vara ansvariga inför våra domstolar –utom människorna på Östermalm”
Gör tankeexperimentet att USA skulle besegras militärt. Med vilken lätthet skulle inte segrarna då kunna hitta anklagelsepunkter, såsom anfallskrig, folk- och miljömord i Vietnam, brottslig inblandning i latinamerikanska stater, tortyr, Abu Ghraib, Guantanamo och andra brott mot Genèvekonventionen och annan internationell rätt.. Sannolikt skulle Harold Pinter då påpeka att också segrarna minsann begått krigsförbrytelser, kanske med samma ensidiga konsekvens som han nu räknar upp angloamerikanska förbrytelser.
Det finns skäl att påminna om Rahabinode Pal, som var den indiske representanten vid Tokyo-rättegångarna mot de japanska krigsförbrytarna efter andra världskriget. Han tyckte att sådana segrarrättegångar var en fars och förklarade: "Att uppge sig hålla en rättegång och sedan hänga krigsfångar är i sig en krigsförbrytelse av speciell tyngd."
Men nu ska vi höra Harold Pinter själv under en minut, när han säger (här i översättning): ”Som var och en här känner till rättfärdigades invasionen av Irak med att Saddam Hussein förfogade över en stor arsenal av synnerligen farliga massförstörelsevapen, av vilka några kunde fyras av inom 45 minuter och åstadkomma en fruktansvärd förödelse. Man försäkrade oss om att det var sant. Det var inte sant. Vi fick veta att Irak hade förbindelser med Al-Qaida och var medansvarigt för det illdåd som drabbade New York den 11 september 2001. Man försäkrade oss att det var sant. Det var inte sant. Vi fick veta att Irak utgjorde ett hot mot världens säkerhet. Man försäkrade oss att det var sant. Det var inte sant Sanningen var någonting helt annat.”
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1058) 2005-12-11
TYRESÖ, EN KOMMUN I DJUP MEDIESKUGGA
I fjol var jag några ljuvliga sommardagar på Åland. Gjorde flera radioreportage med trevliga och spännande ålänningar. Ett som jag minns med glädje var med Harriet Tuominen på tidningen Nya Åland. Den är den ena av Ålands två dagliga tidningar. Dessutom finns Ålands Radio, som sänder 16 timmar per dygn..
Förra veckan intervjuade jag Anita Johansson, uppvuxen i Trollbäcken, men sedan sju år knuten till Radio Gotland. Det finns två dagliga tidningar på Gotland.
Åland har 26 000 invånare och Gotland 60 000. Tyresö finns mitt emellan med 41 000 invånare. Det är nästan förödmjukande att jämföra mediesituationen i ”trivsamma Tyresö” med den på Gotland och Åland. Här finns en tidning som kommer ut en gång i veckan och som domineras av annonser. Två andra tidningar finns också: Tyresö Nyheter (s), som kommer åtta gånger per år och Vi i Tyresö (m), som utkommer fyra gånger per år.
Hur ofta –läs: sällan—nämns Tyresö på rikstidningarnas Stockholmssidor eller på Radio Stockholm och TV:s ABC-Nytt? Tyresö befinner sig i djup medieskugga. Det drabbar den lokala demokratin. Våra kommunpolitiker blir doldisar och invånarnas intresse och engagemang för samhällsfrågor blir lidande..
Och hur är det då med radion? Ja, Ålands Radio har över 30 anställda, Radio Gotland 20 fast anställda och 25 frilansare. Det blir många miljoner kr i lönekostnader. Tyresöradions lönebudget är 0 kr och 0 öre –och det är okej för mig.
Det där med radiovågor, det är knepigt det. Vi får då och då glada tillrop från lyssnare i Haninge, Trångsund, Enskede, Bagarmossen, Saltsjö-Boo och Saltsjöbaden och ibland skickar de till och med pengagåvor till närradioföreningen, lite konstigt faktiskt eftersom 91,4 är grymt lokalpatriotisk. Men samtidigt finns det tyresöbor som är diskriminerade, för de hör uselt eller inte alls, t ex på Fornudden, Persudde och Gudöterrassen. I Öringe finns det folk som går och sätter sig i bilen för att kunna höra -- för att inte tala om hur illa eller inte alls det hörs ute på halvön.
För 20 år sen, när Tyresöradion startade, var kommunen vänlig nog att sätta upp en sändare på Fårdala vattentorn. Den har naggats av tidens tand och blivit sämre och sämre. Så nu satsar närradioföreningen på en ny och starkare sändare. Men det går löst på ett par hundratusen kronor, så det är mycket rimligt att kommunen på nytt bidrar.
Det har gjorts över 2000 halvtimmesprogram på Succékanalen 91,4. 1400 av dem är tillgängliga för allmänheten på Tyresö bibliotek. Men kommunen har tyvärr slutat att.köpa in program, så de 600 halvtimmarna från mars 2003 fram till i dag samlar damm hemma hos mig. Jag gör nästan varje vecka kopior och skickar ut till folk som vill ha ett önskat program, men det vore bättre om biblioteket tog hand om dem.
------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1058) 2005-12-11
------------------------------------------------------------------------------------------------PROGRAM PÅ 91,4 MHz:
Succékanalen 91,4,.dygnet runt med ständigt 12 halvtimmesprogram
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio TUFF, söndagar kl 17.18, tisdagar kl 18-19
Tyresö Jazz & Blues Clubs Tyresö Jazzradio, onsdagar kl 20-21
Latinamerikanska Radio Pablo Neruda, söndagar kl 11-14
Nybodaelevernas Radio X3M, torsdagar kl 15.15-16.15
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Se hemsidan www.listen.to/tyrsling med programtablåer och bilder på de medverkande i Succékanalen 91,4
Förra veckan intervjuade jag Anita Johansson, uppvuxen i Trollbäcken, men sedan sju år knuten till Radio Gotland. Det finns två dagliga tidningar på Gotland.
Åland har 26 000 invånare och Gotland 60 000. Tyresö finns mitt emellan med 41 000 invånare. Det är nästan förödmjukande att jämföra mediesituationen i ”trivsamma Tyresö” med den på Gotland och Åland. Här finns en tidning som kommer ut en gång i veckan och som domineras av annonser. Två andra tidningar finns också: Tyresö Nyheter (s), som kommer åtta gånger per år och Vi i Tyresö (m), som utkommer fyra gånger per år.
Hur ofta –läs: sällan—nämns Tyresö på rikstidningarnas Stockholmssidor eller på Radio Stockholm och TV:s ABC-Nytt? Tyresö befinner sig i djup medieskugga. Det drabbar den lokala demokratin. Våra kommunpolitiker blir doldisar och invånarnas intresse och engagemang för samhällsfrågor blir lidande..
Och hur är det då med radion? Ja, Ålands Radio har över 30 anställda, Radio Gotland 20 fast anställda och 25 frilansare. Det blir många miljoner kr i lönekostnader. Tyresöradions lönebudget är 0 kr och 0 öre –och det är okej för mig.
Det där med radiovågor, det är knepigt det. Vi får då och då glada tillrop från lyssnare i Haninge, Trångsund, Enskede, Bagarmossen, Saltsjö-Boo och Saltsjöbaden och ibland skickar de till och med pengagåvor till närradioföreningen, lite konstigt faktiskt eftersom 91,4 är grymt lokalpatriotisk. Men samtidigt finns det tyresöbor som är diskriminerade, för de hör uselt eller inte alls, t ex på Fornudden, Persudde och Gudöterrassen. I Öringe finns det folk som går och sätter sig i bilen för att kunna höra -- för att inte tala om hur illa eller inte alls det hörs ute på halvön.
För 20 år sen, när Tyresöradion startade, var kommunen vänlig nog att sätta upp en sändare på Fårdala vattentorn. Den har naggats av tidens tand och blivit sämre och sämre. Så nu satsar närradioföreningen på en ny och starkare sändare. Men det går löst på ett par hundratusen kronor, så det är mycket rimligt att kommunen på nytt bidrar.
Det har gjorts över 2000 halvtimmesprogram på Succékanalen 91,4. 1400 av dem är tillgängliga för allmänheten på Tyresö bibliotek. Men kommunen har tyvärr slutat att.köpa in program, så de 600 halvtimmarna från mars 2003 fram till i dag samlar damm hemma hos mig. Jag gör nästan varje vecka kopior och skickar ut till folk som vill ha ett önskat program, men det vore bättre om biblioteket tog hand om dem.
------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1058) 2005-12-11
------------------------------------------------------------------------------------------------PROGRAM PÅ 91,4 MHz:
Succékanalen 91,4,.dygnet runt med ständigt 12 halvtimmesprogram
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio TUFF, söndagar kl 17.18, tisdagar kl 18-19
Tyresö Jazz & Blues Clubs Tyresö Jazzradio, onsdagar kl 20-21
Latinamerikanska Radio Pablo Neruda, söndagar kl 11-14
Nybodaelevernas Radio X3M, torsdagar kl 15.15-16.15
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Se hemsidan www.listen.to/tyrsling med programtablåer och bilder på de medverkande i Succékanalen 91,4
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1058) 05-12-11 till....
....till Aftonbladets Yrsa Stenius som skriver (6/12) under rubriken ”Finland behöver ingen syndabock” om den finländska rapporten om hur hjälparbetet efter tsunamin (miss)sköttes av finländska myndigheter. Förra presidenten Martti Ahtisaari inleder sin rapport med att fastslå: ”Inga som helst räddningsinsatser från det finländska samhällets sida kunde ha räddat ett enda finskt liv.” Och Stenius tillägger med anledning av den efterkloka svenska upprördheten: ”Ahtisaari talade, som finnar gör, tyst, i respekt för lidande och död.”
....till Sveriges Radios Ring P1, som i tisdags (6/12) tog in följande:
”Det är ju förskräckligt det där att utrikesminister Laila Freivalds försökte ta ledigt några timmar på annandag juls kväll, har vi fått höra. Jag hoppas i alla fall att oppositionsledarna i lugn ro välförtjänt kunde fira jul. För inte satt de väl hemma, bet på naglarna och ringde oupphörligt till UD för att larma. Men vad de gjorde vet vi inte, eftersom medierna bara bekvämt återger deras efterkloka fördömanden.
Jag är inte säker på att Laila Freivalds orsakade en enda människas död förra julen. Jag vill minnas att det faktiskt handlade om en förfärlig naturkatastrof som tragiskt dödade över 200 000 människor, de allra flesta fattiga asiater. Vi får hoppas att den beskäftiga storm, som nu piskas upp i den svenska ankdammen inte får någon publicitet i Asien. Visste asiaterna om det här drevet skulle de tycka att vi svenskar var en samling bortskämda och grälsjuka societetstanter.
Kanske skulle medierna i stället undersöka vad vi i de rika länderna har gjort för att hjälpa den överväldigande majoriteten av offren. De överlevande av dem har dessutom i de flesta fall förlorat både hem, båtar och annat nödvändig. Jag heter Åke Sandin och bor i Tyresö”.
....till (på tal om fattiga asiater) Riffat Jahan som i Aftonbladet (9/12) skriver under rubriken ”Vapenaffärer viktigare än människoliv” att ”Pakistan tigger filtar men köper svenska vapen för 8 miljarder. Drygt 40 procent av Pakistans befolkning har mindre än en dollar om dagen att leva på. Barnarbete är utbrett. Hälsovård för de fattiga, det vill säga allra flesta, är i princip obefintlig. Enligt pakistanska tidningar har enbart under den senaste månaden hundratals pakistanier dött av förorenat dricksvatten. Trots allt detta satsar Pakistan flera gånger mer på militären än på den sociala sektorn. Att sälja dyrbara vapen till länder med BNP per capita under 5000 dollar är inte girighet, det är barnamord. Minst en kvarts miljon barn dör årligen av sjukdomar som enkelt kan botas med små medel.”
....till den manifestation mot vapenexport till Pakistan, som ägde rum i torsdags (8/12) utanför riksdagshuset. En av talarna var Svenska Freds’ ordförande Frida Blom och hon betonade att Pakistan behöver bistånd inte bomber. Affären kommer att kosta Pakistan 8,3 miljarder kronor, pengar som hade behövts för återuppbyggnadsarbetet efter jordbävningen
....till Maj Wechselmann, som i Aftonbladet (7/12) vädjar ”FRIGE DE KIDNAPPADE”. Det gäller fyra medlemmar av Christian PeaceMaker Teams, vilka har kidnappats i Belgrad. Wechselmann: ”De har sedan 2003 varit permanent stationerade i Bagdad, där man hjälpt civilbefolkningen med medicin och skolböcker, rapporterat om bombningarna av civila under kriget och om bristen på el och vatten efter kriget. De har demonstrerat i Bagdad mot dessa brister och hösten 2003 började de, efter att ha intervjuat en mängd familjer vars släktingar hade fängslats, även att varje dag demonstrera på centrala platser i Bagdad mot övergreppen i de irakiska fängelserna . De var först med avslöjandet om Abu Ghraib." Tiotusentals har redan skrivit på en vädjan om frigivning.Det kan göras på http://www.petitionspot.com/petitions/freethecpt
....till den uruguayanske historikern Eduardo Galeano, bland annat författare av boken ”Latinamerikas öppna ådror”, som i Aftonbladet (4/12) skriver: ”Krig anger nobla skäl till varför de inträffar: internationell säkerhet, nationell värdighet, demokrati, frihet, ordning, civilisationens mandat eller Guds vilja. Det finns ingen som är ärlig nog att erkänna: Jag mördar för att stjäla. Inte mindre än tre miljoner civila dog i Kongo under det fyra år långa krig som tillfälligt har stannat av sedan slutet av 2002. De dog på grund av coltan, även om de inte visste det, ett sällsynt mineral som, i likhet med sitt namn, utgör en kombination av colombo och tantalite, två sällsynta mineraler Coltan var praktiskt taget värdelöst till dess man upptäckte att det var oumbärligt i samband med tillverkning av mobiltelefoner, rymdfarkoster, datorer och missiler. Sedan dess har det varit mer värt än guld.”
....till lokaltidningen Vi i Tyresö (m), som har en helsida om Tyresöradion. Där finns en lång artikel med rubriken ”Till minne av en oförglömlig människa” och är en ordagrann återgivning av de minnesord vi i Radio Tuff den 30 oktober hade om Roland Schütt.
....till lokaltidningen Tyresö Nyheter (s), som i sin årskrönika bland annat påminner om att Radio Tuff nu hörts varje vecka i över 20 år
....till lokaltidningen Mitt i Tyresö (k=kommersiell) som på sin förstasida meddelar att Tomas Andreasson och Åke Sandin får Tyresö kommuns nyinstiftade demokratipris. Åkes annorlunda tacktal i kommunfullmäktige i torsdags finns på www.tuffsandin.blogspot.com
....till det gäng som gjort ”Ältaboken - Om människorna och livet i Älta 1900 – 2000”, kallad ”en unik lokalhistorisk gärning”. Den kostar 200 kr och finns till försäljning från och med den 15 dec. på Älta bibliotek i Älta centrum, Maggies Farm, Lovisedalsvägen 166 och i Dieselverkstaden i Nacka. En av bokens upphovsmän, Gunnar Säfsund, hörs från och med i dag på Succékanalen 91,4
....till de allt flera smarta och solidariska människor, som av Tuff köper mangogram, som finns i tre varianter: ”Grattis”, ”Istället för blommor” och ”Till minne av”. Ett mangogram för 200 kr innebär 40 nya mangoträd i fattiga Dharampr (Indien), ett mangogram för 500 kr blir 100 träd etc. Det meddelas nu att julhandeln slår nya rekord med 48 000 miljoner kr. Det blir 5 300 kr per svensk, mer än 21 000 kr per tvåbarnsfamilj. Vilken fin påminnelse av julens verkliga innebörd är inte mangogrammet I stället för blommor ! Hur mangogrammen ser ut syns på www.come.to/tuff
....till Sveriges Radios Ring P1, som i tisdags (6/12) tog in följande:
”Det är ju förskräckligt det där att utrikesminister Laila Freivalds försökte ta ledigt några timmar på annandag juls kväll, har vi fått höra. Jag hoppas i alla fall att oppositionsledarna i lugn ro välförtjänt kunde fira jul. För inte satt de väl hemma, bet på naglarna och ringde oupphörligt till UD för att larma. Men vad de gjorde vet vi inte, eftersom medierna bara bekvämt återger deras efterkloka fördömanden.
Jag är inte säker på att Laila Freivalds orsakade en enda människas död förra julen. Jag vill minnas att det faktiskt handlade om en förfärlig naturkatastrof som tragiskt dödade över 200 000 människor, de allra flesta fattiga asiater. Vi får hoppas att den beskäftiga storm, som nu piskas upp i den svenska ankdammen inte får någon publicitet i Asien. Visste asiaterna om det här drevet skulle de tycka att vi svenskar var en samling bortskämda och grälsjuka societetstanter.
Kanske skulle medierna i stället undersöka vad vi i de rika länderna har gjort för att hjälpa den överväldigande majoriteten av offren. De överlevande av dem har dessutom i de flesta fall förlorat både hem, båtar och annat nödvändig. Jag heter Åke Sandin och bor i Tyresö”.
....till (på tal om fattiga asiater) Riffat Jahan som i Aftonbladet (9/12) skriver under rubriken ”Vapenaffärer viktigare än människoliv” att ”Pakistan tigger filtar men köper svenska vapen för 8 miljarder. Drygt 40 procent av Pakistans befolkning har mindre än en dollar om dagen att leva på. Barnarbete är utbrett. Hälsovård för de fattiga, det vill säga allra flesta, är i princip obefintlig. Enligt pakistanska tidningar har enbart under den senaste månaden hundratals pakistanier dött av förorenat dricksvatten. Trots allt detta satsar Pakistan flera gånger mer på militären än på den sociala sektorn. Att sälja dyrbara vapen till länder med BNP per capita under 5000 dollar är inte girighet, det är barnamord. Minst en kvarts miljon barn dör årligen av sjukdomar som enkelt kan botas med små medel.”
....till den manifestation mot vapenexport till Pakistan, som ägde rum i torsdags (8/12) utanför riksdagshuset. En av talarna var Svenska Freds’ ordförande Frida Blom och hon betonade att Pakistan behöver bistånd inte bomber. Affären kommer att kosta Pakistan 8,3 miljarder kronor, pengar som hade behövts för återuppbyggnadsarbetet efter jordbävningen
....till Maj Wechselmann, som i Aftonbladet (7/12) vädjar ”FRIGE DE KIDNAPPADE”. Det gäller fyra medlemmar av Christian PeaceMaker Teams, vilka har kidnappats i Belgrad. Wechselmann: ”De har sedan 2003 varit permanent stationerade i Bagdad, där man hjälpt civilbefolkningen med medicin och skolböcker, rapporterat om bombningarna av civila under kriget och om bristen på el och vatten efter kriget. De har demonstrerat i Bagdad mot dessa brister och hösten 2003 började de, efter att ha intervjuat en mängd familjer vars släktingar hade fängslats, även att varje dag demonstrera på centrala platser i Bagdad mot övergreppen i de irakiska fängelserna . De var först med avslöjandet om Abu Ghraib." Tiotusentals har redan skrivit på en vädjan om frigivning.Det kan göras på http://www.petitionspot.com/petitions/freethecpt
....till den uruguayanske historikern Eduardo Galeano, bland annat författare av boken ”Latinamerikas öppna ådror”, som i Aftonbladet (4/12) skriver: ”Krig anger nobla skäl till varför de inträffar: internationell säkerhet, nationell värdighet, demokrati, frihet, ordning, civilisationens mandat eller Guds vilja. Det finns ingen som är ärlig nog att erkänna: Jag mördar för att stjäla. Inte mindre än tre miljoner civila dog i Kongo under det fyra år långa krig som tillfälligt har stannat av sedan slutet av 2002. De dog på grund av coltan, även om de inte visste det, ett sällsynt mineral som, i likhet med sitt namn, utgör en kombination av colombo och tantalite, två sällsynta mineraler Coltan var praktiskt taget värdelöst till dess man upptäckte att det var oumbärligt i samband med tillverkning av mobiltelefoner, rymdfarkoster, datorer och missiler. Sedan dess har det varit mer värt än guld.”
....till lokaltidningen Vi i Tyresö (m), som har en helsida om Tyresöradion. Där finns en lång artikel med rubriken ”Till minne av en oförglömlig människa” och är en ordagrann återgivning av de minnesord vi i Radio Tuff den 30 oktober hade om Roland Schütt.
....till lokaltidningen Tyresö Nyheter (s), som i sin årskrönika bland annat påminner om att Radio Tuff nu hörts varje vecka i över 20 år
....till lokaltidningen Mitt i Tyresö (k=kommersiell) som på sin förstasida meddelar att Tomas Andreasson och Åke Sandin får Tyresö kommuns nyinstiftade demokratipris. Åkes annorlunda tacktal i kommunfullmäktige i torsdags finns på www.tuffsandin.blogspot.com
....till det gäng som gjort ”Ältaboken - Om människorna och livet i Älta 1900 – 2000”, kallad ”en unik lokalhistorisk gärning”. Den kostar 200 kr och finns till försäljning från och med den 15 dec. på Älta bibliotek i Älta centrum, Maggies Farm, Lovisedalsvägen 166 och i Dieselverkstaden i Nacka. En av bokens upphovsmän, Gunnar Säfsund, hörs från och med i dag på Succékanalen 91,4
....till de allt flera smarta och solidariska människor, som av Tuff köper mangogram, som finns i tre varianter: ”Grattis”, ”Istället för blommor” och ”Till minne av”. Ett mangogram för 200 kr innebär 40 nya mangoträd i fattiga Dharampr (Indien), ett mangogram för 500 kr blir 100 träd etc. Det meddelas nu att julhandeln slår nya rekord med 48 000 miljoner kr. Det blir 5 300 kr per svensk, mer än 21 000 kr per tvåbarnsfamilj. Vilken fin påminnelse av julens verkliga innebörd är inte mangogrammet I stället för blommor ! Hur mangogrammen ser ut syns på www.come.to/tuff
fredag, december 9
EN RADIOTS TACKTAL
I TYRESÖ KOMMUNFULLMÄKTIGE 2005-12-08
Ärade ordförande och fullmäktigeledamöter och inte minst: kära radiolyssnare!
Inte i mina vildaste drömmar har jag kunnat föreställa mig att jag skulle stå här i fullmäktige. Fast jag känner mig ganska hemma här, för de flesta av er tillhör de 2000-3000 människor jag intervjuat på 91,4.
Jag beundrar alla er som engagerar er,för ni utgör den livsviktiga basen i demokratin Jag gillar dom jobbar frivilligt i olika föreningar och många hundra av dom har jag intervjuat. Dit hör också våra duktiga fritidspolitiker..
Däremot har jag lite svårt för dom som är efterkloka besservissrar, såna där baksäteschaufförer som triggade av medierna alltid tror sig veta den rätta vägen men själva aktar sig för att hålla i den minsta ratt.
Redan för 15 år sen skrev jag i en Pax-krönika, att när vi inte har morsan längre att gråta ut hos eller sparka på, blir det ofta politiker som får vara våra spottkoppar. Politikerföraktet är i bästa fall historielöst, i sämsta fall fascistiskt.
Jag minns med glädje många trevliga intervjutillfällen med Tyresöpolitiker från alla olika partier. Och nu är det ju valår snart och då är ni välkomna att köa framför micken igen. För mig blir det lite schizofrent att vara vänsterpatist på förmiddan, moderat på eftermiddan, socialdemokrat och folkpartist dan efter osv. Men hittills har jag klarat mig utan svårare psykiska men.
En gång som jag minns med speciell förtjusning det var när jag för ett par år sen intervjuade en kvartett kvinnliga fullmäktigeledamöter, två från majoriteten och två från oppositionen. Dom pratade så intressant om hur det var att vara kvinna och morsa och ändå hinna med alla sammanträden och alla pappersluntor, att vi fortsatte en halvtimme till. Då kom dom in på folkkära ämnen som sex och liknande. I slutet snackade dom också om den tilltagande kroppsfixeringen, som inte minst drabbar och stressar unga tjejer. Och då sa en av dom här fyra politikerna.
”Ja, jag minns hur det var när man var 18-20 år, när man ännu var fast och fin i hullet men ändå hade såna komplex för sitt utseende. Men i dag när man är 45 + och det är lite sladdrigt här och var och valkar bullar fram på fel ställen, då skulle man gladeligen kunna visa sig naken”
Och då förstår ni, då föreslog en annan av damerna:
”Ja, tjejer, vi kan väl komma nakna till nästa fullmäktige!!
Då avannonserade jag i ett plötsligt ryck av gammaldags anständighet programmet. När jag nu ser hur några gubbar här i församlingen just förväntansfullt tindrade till är det väl dags att göra en ack så trendriktig pudel. Genom att inte uppmuntra damernas spektakulära plan bör jag förebrås för att denna församling inte hamnade på löpsedlar och helsidor, åtminstone i alla kvällstidningar
Jag har lagt ett gult blad till ert begrundande där nere på bordet. Det har rubriken TYRESÖ EN KOMMUN I DJUP MEDIESKUGGA. Missförstå mig inte: Jag är varm beundrare av de två ideellt utgivna tidningarna Tyresö Nyheter (s) och Vi i Tyresö (m). Som radions dubbelagent förser jag båda tidningarna med både text- och fotomaterial. Men dom kommer ju ut bara åtta resp. fyra gånger per år. Så Tyresös medieskugga är verkligen massiv. Det drabbar både den med rätta hyllade demokratin och Tyresöbornas engagemang och kunskaper i samhällsfrågor och politik.
Ett exempel på det senare: Före valet 2002 gick jag omkring i Tyresö centrum med mikrofonen och frågade ut människor om bland annat våra politiker. ”Nämn namnet på ett kommunalråd!” bad jag den ena efter den andra. Dom fyra första hade ingen aning om Assarsson och Fält.. Den femte sa: ”Det är ju Birgitta Lönegård”, ”Ja”, sa jag och försökte vara uppmuntrande, ”det är inte så dumt, men vilket parti tillhör hon?” ”Hon är väl moderat” blev svaret. Varken Berit eller Birgitta kan väl vara värst nöjd med det svaret och inte heller vi andra om vi vill slå vakt om demokratin.
Dags att visa att jag är väluppfostrad. Jag är mycket hedrad och stolt över det här demokratipriset Tack snälla Tyresö kommun!,
Men nu när jag nästan varit fjäskande, må det tillåtas mig att vara lite äskande. Jag tänker på en affisch från pensionsvalet. Dom äldre av er minns den där farbrorn med tjusig mustasch som på affischen sa: ”Gärna medalj men hellre en rejäl pension” eller nåt liknande. Min travesti på den lyder: ”Gärna demokratipris men hellre an rejäl radiosändare.
Det där med radiovågor, det är knepigt det. Vi får då och då glada tillrop från lyssnare i Haninge, Trångsund, Enskede, Bagarmossen, Saltsjö-Boo och Saltsjöbaden och ibland skickar de till och med pengagåvor till närradioföreningen, lite konstigt faktiskt eftersom 91,4 är grymt lokalpatriotisk.
Men samtidigt finns det tyresöbor som är diskriminerade, för de hör 91,4 uselt eller inte alls, t ex på Fornudden, Persudde och Gudöterrassen. I Öringe finns det folk som går och sätter sig i bilen för att kunna höra -- för att inte tala om hur illa eller inte alls det hörs ute på halvön.
För 20 år sen, när Tyresöradion startade, var kommunen vänlig nog att sätta upp en sändare på Fårdala vattentorn. Den har naggats av tidens tand och blivit sämre och sämre. Men nu satsar närradioföreningen med vår driftige ordförande Sven-Ingvar Svensson och den tekniskt kunnige Janne Känngård i spetsen på en ny och starkare sändare. Men det går löst på ett par hundratusen kronor, så det är mycket rimligt att kommunen på nytt bidrar, eller hur.
Det har gjorts över 2000 halvtimmesprogram på Succékanalen 91,4. 1400 av dem är tillgängliga för allmänheten på Tyresö bibliotek. Men kommunen har tyvärr slutat att.köpa in program, så de 600 halvtimmarna de senaste ligger och samlar damm hemma hos mig. Nästan varje vecka ringer folk och vill ha program och jag gör då snällt kopior och skickar de önskade programen. Men det vore bättre om biblioteket tog hand om dem.
Jag har faktiskt en liten gengåva till er. Det är en dekal i Tyresös färger och texten är Succékanalen 91,4. Ni får gärna uppfatta den som muta för då får jag känna mig siktigt märkvärdig. Men gåvan är villkorad. Ni får inte ta någon dekal, om ni inte pryder er bils bakruta med den..
Än en gång tack så hjärtligt!.
--------------------------------------------------------------------
ÅKE SANDIN
Ärade ordförande och fullmäktigeledamöter och inte minst: kära radiolyssnare!
Inte i mina vildaste drömmar har jag kunnat föreställa mig att jag skulle stå här i fullmäktige. Fast jag känner mig ganska hemma här, för de flesta av er tillhör de 2000-3000 människor jag intervjuat på 91,4.
Jag beundrar alla er som engagerar er,för ni utgör den livsviktiga basen i demokratin Jag gillar dom jobbar frivilligt i olika föreningar och många hundra av dom har jag intervjuat. Dit hör också våra duktiga fritidspolitiker..
Däremot har jag lite svårt för dom som är efterkloka besservissrar, såna där baksäteschaufförer som triggade av medierna alltid tror sig veta den rätta vägen men själva aktar sig för att hålla i den minsta ratt.
Redan för 15 år sen skrev jag i en Pax-krönika, att när vi inte har morsan längre att gråta ut hos eller sparka på, blir det ofta politiker som får vara våra spottkoppar. Politikerföraktet är i bästa fall historielöst, i sämsta fall fascistiskt.
Jag minns med glädje många trevliga intervjutillfällen med Tyresöpolitiker från alla olika partier. Och nu är det ju valår snart och då är ni välkomna att köa framför micken igen. För mig blir det lite schizofrent att vara vänsterpatist på förmiddan, moderat på eftermiddan, socialdemokrat och folkpartist dan efter osv. Men hittills har jag klarat mig utan svårare psykiska men.
En gång som jag minns med speciell förtjusning det var när jag för ett par år sen intervjuade en kvartett kvinnliga fullmäktigeledamöter, två från majoriteten och två från oppositionen. Dom pratade så intressant om hur det var att vara kvinna och morsa och ändå hinna med alla sammanträden och alla pappersluntor, att vi fortsatte en halvtimme till. Då kom dom in på folkkära ämnen som sex och liknande. I slutet snackade dom också om den tilltagande kroppsfixeringen, som inte minst drabbar och stressar unga tjejer. Och då sa en av dom här fyra politikerna.
”Ja, jag minns hur det var när man var 18-20 år, när man ännu var fast och fin i hullet men ändå hade såna komplex för sitt utseende. Men i dag när man är 45 + och det är lite sladdrigt här och var och valkar bullar fram på fel ställen, då skulle man gladeligen kunna visa sig naken”
Och då förstår ni, då föreslog en annan av damerna:
”Ja, tjejer, vi kan väl komma nakna till nästa fullmäktige!!
Då avannonserade jag i ett plötsligt ryck av gammaldags anständighet programmet. När jag nu ser hur några gubbar här i församlingen just förväntansfullt tindrade till är det väl dags att göra en ack så trendriktig pudel. Genom att inte uppmuntra damernas spektakulära plan bör jag förebrås för att denna församling inte hamnade på löpsedlar och helsidor, åtminstone i alla kvällstidningar
Jag har lagt ett gult blad till ert begrundande där nere på bordet. Det har rubriken TYRESÖ EN KOMMUN I DJUP MEDIESKUGGA. Missförstå mig inte: Jag är varm beundrare av de två ideellt utgivna tidningarna Tyresö Nyheter (s) och Vi i Tyresö (m). Som radions dubbelagent förser jag båda tidningarna med både text- och fotomaterial. Men dom kommer ju ut bara åtta resp. fyra gånger per år. Så Tyresös medieskugga är verkligen massiv. Det drabbar både den med rätta hyllade demokratin och Tyresöbornas engagemang och kunskaper i samhällsfrågor och politik.
Ett exempel på det senare: Före valet 2002 gick jag omkring i Tyresö centrum med mikrofonen och frågade ut människor om bland annat våra politiker. ”Nämn namnet på ett kommunalråd!” bad jag den ena efter den andra. Dom fyra första hade ingen aning om Assarsson och Fält.. Den femte sa: ”Det är ju Birgitta Lönegård”, ”Ja”, sa jag och försökte vara uppmuntrande, ”det är inte så dumt, men vilket parti tillhör hon?” ”Hon är väl moderat” blev svaret. Varken Berit eller Birgitta kan väl vara värst nöjd med det svaret och inte heller vi andra om vi vill slå vakt om demokratin.
Dags att visa att jag är väluppfostrad. Jag är mycket hedrad och stolt över det här demokratipriset Tack snälla Tyresö kommun!,
Men nu när jag nästan varit fjäskande, må det tillåtas mig att vara lite äskande. Jag tänker på en affisch från pensionsvalet. Dom äldre av er minns den där farbrorn med tjusig mustasch som på affischen sa: ”Gärna medalj men hellre en rejäl pension” eller nåt liknande. Min travesti på den lyder: ”Gärna demokratipris men hellre an rejäl radiosändare.
Det där med radiovågor, det är knepigt det. Vi får då och då glada tillrop från lyssnare i Haninge, Trångsund, Enskede, Bagarmossen, Saltsjö-Boo och Saltsjöbaden och ibland skickar de till och med pengagåvor till närradioföreningen, lite konstigt faktiskt eftersom 91,4 är grymt lokalpatriotisk.
Men samtidigt finns det tyresöbor som är diskriminerade, för de hör 91,4 uselt eller inte alls, t ex på Fornudden, Persudde och Gudöterrassen. I Öringe finns det folk som går och sätter sig i bilen för att kunna höra -- för att inte tala om hur illa eller inte alls det hörs ute på halvön.
För 20 år sen, när Tyresöradion startade, var kommunen vänlig nog att sätta upp en sändare på Fårdala vattentorn. Den har naggats av tidens tand och blivit sämre och sämre. Men nu satsar närradioföreningen med vår driftige ordförande Sven-Ingvar Svensson och den tekniskt kunnige Janne Känngård i spetsen på en ny och starkare sändare. Men det går löst på ett par hundratusen kronor, så det är mycket rimligt att kommunen på nytt bidrar, eller hur.
Det har gjorts över 2000 halvtimmesprogram på Succékanalen 91,4. 1400 av dem är tillgängliga för allmänheten på Tyresö bibliotek. Men kommunen har tyvärr slutat att.köpa in program, så de 600 halvtimmarna de senaste ligger och samlar damm hemma hos mig. Nästan varje vecka ringer folk och vill ha program och jag gör då snällt kopior och skickar de önskade programen. Men det vore bättre om biblioteket tog hand om dem.
Jag har faktiskt en liten gengåva till er. Det är en dekal i Tyresös färger och texten är Succékanalen 91,4. Ni får gärna uppfatta den som muta för då får jag känna mig siktigt märkvärdig. Men gåvan är villkorad. Ni får inte ta någon dekal, om ni inte pryder er bils bakruta med den..
Än en gång tack så hjärtligt!.
--------------------------------------------------------------------
ÅKE SANDIN
LAILA FREIVALDS ORSAKADE INGENS DÖD
INLÄGG PÅ SVERIGES RADIOS RING P1 2005-12-06:
”Det är ju förskräckligt det där att utrikesminister Laila Freivalds försökte ta ledigt några timmar på annandag juls kväll, har vi fått höra. Jag hoppas i alla fall att oppositionsledarna i lugn ro välförtjänt kunde fira jul. För inte satt de väl hemma, bet på naglarna och ringde oupphörligt till UD för att larma. Men vad de gjorde vet vi inte, eftersom medierna bara bekvämt återger deras efterkloka fördömanden.
Jag är inte säker på att Laila Freivalds orsakade en enda människas död förra julen. Jag vill minnas att det faktiskt handlade om en förfärlig naturkatastrof som tragiskt dödade över 200 000 människor, de allra flesta fattiga asiater. Vi får hoppas att den beskäftiga storm, som nu piskas upp i den svenska ankdammen inte får någon publicitet i Asien. Visste asiaterna om det här drevet skulle de tycka att vi svenskar var en samling bortskämda och grälsjuka socitetstanter.
Kanske skulle medierna i stället undersöka vad vi i de rika länderna har gjort för att hjälpa den överväldigande majoriteten av offren. De överlevande av dem har dessutom i de flesta fall förlorat både hem, båtar och annat nödvändigt. Jag heter Åke Sandin och bor i Tyresö”.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
TILLÄGG:
Aftonbladets Yrsa Stenius skriver (6/12) under rubriken ”Finland behöver ingen
syndabock” om den finländska rapporten om hur hjälparbetet efter tsunamin (miss)sköttes
av myndigheterna. Förra presidenten Martti Ahtisaari inleder sin rapport med att
fastslå: ”Inga som helst räddningsinsatser från det finländska samhällets sida kunde ha
räddat ett enda finskt liv.” Och Stenius tillägger med anledning av den efterkloka svenska
upprördheten: ”Ahtisaari talade, som finnar gör, tyst, i respekt för lidande och död.”
”Det är ju förskräckligt det där att utrikesminister Laila Freivalds försökte ta ledigt några timmar på annandag juls kväll, har vi fått höra. Jag hoppas i alla fall att oppositionsledarna i lugn ro välförtjänt kunde fira jul. För inte satt de väl hemma, bet på naglarna och ringde oupphörligt till UD för att larma. Men vad de gjorde vet vi inte, eftersom medierna bara bekvämt återger deras efterkloka fördömanden.
Jag är inte säker på att Laila Freivalds orsakade en enda människas död förra julen. Jag vill minnas att det faktiskt handlade om en förfärlig naturkatastrof som tragiskt dödade över 200 000 människor, de allra flesta fattiga asiater. Vi får hoppas att den beskäftiga storm, som nu piskas upp i den svenska ankdammen inte får någon publicitet i Asien. Visste asiaterna om det här drevet skulle de tycka att vi svenskar var en samling bortskämda och grälsjuka socitetstanter.
Kanske skulle medierna i stället undersöka vad vi i de rika länderna har gjort för att hjälpa den överväldigande majoriteten av offren. De överlevande av dem har dessutom i de flesta fall förlorat både hem, båtar och annat nödvändigt. Jag heter Åke Sandin och bor i Tyresö”.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
TILLÄGG:
Aftonbladets Yrsa Stenius skriver (6/12) under rubriken ”Finland behöver ingen
syndabock” om den finländska rapporten om hur hjälparbetet efter tsunamin (miss)sköttes
av myndigheterna. Förra presidenten Martti Ahtisaari inleder sin rapport med att
fastslå: ”Inga som helst räddningsinsatser från det finländska samhällets sida kunde ha
räddat ett enda finskt liv.” Och Stenius tillägger med anledning av den efterkloka svenska
upprördheten: ”Ahtisaari talade, som finnar gör, tyst, i respekt för lidande och död.”
måndag, december 5
”ERÖVRARRASENS” IMPERIALISTISKA START
Lyssna på det här citatet
"Vi är en erövrarras. Vi måste lyda blodets röst och erövra nya marknader och
om nödvändigt också nya länder.
Ras, blod och erövring, det måste väl vara en europeisk rasist, tror man i förstone. Men det var den unge amerikanske senatorn från Indiana, Albert Beveridge, en ivrig imperialist för drygt hundra år sen.:
USA hade på 1800-talet berömt sig av att vara sig själv nog, att i motsats till rovlystna europeiska stater inte kapa åt sig kolonier. Det kan ifrågasättas, eftersom Förenta Staterna på 1800-talet lagt under sig indianernas områden och från Mexico erövrat bland annat Texas.
Men kring sekelskiftet 1900 började man i USA att få smak för erövringar också utanför den egna kontinenten. Eller som Washington Post skrev:
"Äregirighet, vinningslystnad, jordhunger, stolthet, stridsglädje, vad det än må
vara livas vi av en ny känsla. En ny medvetenhet har kommit över oss --
medvetenheten om vår kraft-- och med den en ny aptit, en längtan att visa vår
styrka. Smaken på ett imperium finns i folkets mun lika väl som smaken
på blod i djungeln"
Djungeln ja, Djungelbokens brittiske författare, Rudyard Kipling, som skulle få Nobelpris 1907, hade just skrivit sin berömda --eller i dag kanske beryktade-- dikt om den vite mannens börda:
Take up the White Man's burden
Send forth the best ye breed
Och genom att skicka iväg det bästa av sitt släkte skulle den vite mannen ta hand om
Peoples, Half-devil and half-child.
Kiplings dikt om främmande folk som till hälften var barn, till hälften djävlar, spreds på några dagar över hela Förenta Staterna och fick ett väldigt genomslag.
William McKinley, president från 1897 tills han mördades av en polsk invandrare 1901, berättade att han fick en ingivelse av självaste Gud fader, när han bestämde sig för att angripa spanjorerna på Filippinerna och göra öarna till en amerikansk koloni. Spanjorerna besegrades snabbt men den inhemska befolkningen satte sig till motvärn mot de nya kolonialherrarna. Det skulle ta tre år innan USA hade slagit ner befrielserörelsen. Och detta krig fördes förstås från båda håll med ohygglig grymhet. När 20:e Kansas-regementet dödade alla, inklusive kvinnor och barn i en stad på 17000 invånare, försvarades det i New York Journal med:
"De svaga måste ge vika och inte sticka upp….Vi kommer att härska i Asien på samma sätt som vi härskar hemma."
Och en menig soldat förklarade mordlusten så här:
"Vår stridslust var på toppen och vi önskade inget högre än att döda niggrer. Det här att skjuta människor överträffar till och med harjakter"
Kriget på Filippinerna var ännu mera hänsynslöst än Vietnamkriget, ja en del anser att det till och med var brutalare än fördrivningen och utrotandet av Nordamerikas indianer. Det fanns dock amerikanska politiker och opinionsbildare, som genomskådade patriotiska tidningars ensidiga rapportering och därför skämdes över sina truppers framfart. En av dem var den berömde författaren Mark Twain, som skrev:
"Vi har pacificerat några tusen öbor och begravt dem, gjort deras åkrar obrukbara, bränt deras hem och tvingat deras änkor och faderlösa barn att leva utan tak över huvudet och underkuvat tio miljoner människor genom välvillig assimilering, vilket är det fromma ordet för geväret….Och så har vi genom Guds välvilja --orden är regeringens, inte mina-- blivit en stormakt"
I dag är Mark Twains land den ledande supermakten
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1057) 2005-12-04
(PS: I Radio Tuff är vi inte säkra på att Laila Freivalds julfirande orsakade en enda människas död förra julen. Vi vill minnas att det var en naturkatastrof som dödade över 200 000 människor, de allra flesta fattiga asiater. Vi får hoppas att den efterkloka storm, som nu medierna piskar upp i den svenska ankdammen inte ges någon publicitet i Asien. Annars skulle de tycka att vi var grälsjuka socitetstanter,)
"Vi är en erövrarras. Vi måste lyda blodets röst och erövra nya marknader och
om nödvändigt också nya länder.
Ras, blod och erövring, det måste väl vara en europeisk rasist, tror man i förstone. Men det var den unge amerikanske senatorn från Indiana, Albert Beveridge, en ivrig imperialist för drygt hundra år sen.:
USA hade på 1800-talet berömt sig av att vara sig själv nog, att i motsats till rovlystna europeiska stater inte kapa åt sig kolonier. Det kan ifrågasättas, eftersom Förenta Staterna på 1800-talet lagt under sig indianernas områden och från Mexico erövrat bland annat Texas.
Men kring sekelskiftet 1900 började man i USA att få smak för erövringar också utanför den egna kontinenten. Eller som Washington Post skrev:
"Äregirighet, vinningslystnad, jordhunger, stolthet, stridsglädje, vad det än må
vara livas vi av en ny känsla. En ny medvetenhet har kommit över oss --
medvetenheten om vår kraft-- och med den en ny aptit, en längtan att visa vår
styrka. Smaken på ett imperium finns i folkets mun lika väl som smaken
på blod i djungeln"
Djungeln ja, Djungelbokens brittiske författare, Rudyard Kipling, som skulle få Nobelpris 1907, hade just skrivit sin berömda --eller i dag kanske beryktade-- dikt om den vite mannens börda:
Take up the White Man's burden
Send forth the best ye breed
Och genom att skicka iväg det bästa av sitt släkte skulle den vite mannen ta hand om
Peoples, Half-devil and half-child.
Kiplings dikt om främmande folk som till hälften var barn, till hälften djävlar, spreds på några dagar över hela Förenta Staterna och fick ett väldigt genomslag.
William McKinley, president från 1897 tills han mördades av en polsk invandrare 1901, berättade att han fick en ingivelse av självaste Gud fader, när han bestämde sig för att angripa spanjorerna på Filippinerna och göra öarna till en amerikansk koloni. Spanjorerna besegrades snabbt men den inhemska befolkningen satte sig till motvärn mot de nya kolonialherrarna. Det skulle ta tre år innan USA hade slagit ner befrielserörelsen. Och detta krig fördes förstås från båda håll med ohygglig grymhet. När 20:e Kansas-regementet dödade alla, inklusive kvinnor och barn i en stad på 17000 invånare, försvarades det i New York Journal med:
"De svaga måste ge vika och inte sticka upp….Vi kommer att härska i Asien på samma sätt som vi härskar hemma."
Och en menig soldat förklarade mordlusten så här:
"Vår stridslust var på toppen och vi önskade inget högre än att döda niggrer. Det här att skjuta människor överträffar till och med harjakter"
Kriget på Filippinerna var ännu mera hänsynslöst än Vietnamkriget, ja en del anser att det till och med var brutalare än fördrivningen och utrotandet av Nordamerikas indianer. Det fanns dock amerikanska politiker och opinionsbildare, som genomskådade patriotiska tidningars ensidiga rapportering och därför skämdes över sina truppers framfart. En av dem var den berömde författaren Mark Twain, som skrev:
"Vi har pacificerat några tusen öbor och begravt dem, gjort deras åkrar obrukbara, bränt deras hem och tvingat deras änkor och faderlösa barn att leva utan tak över huvudet och underkuvat tio miljoner människor genom välvillig assimilering, vilket är det fromma ordet för geväret….Och så har vi genom Guds välvilja --orden är regeringens, inte mina-- blivit en stormakt"
I dag är Mark Twains land den ledande supermakten
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1057) 2005-12-04
(PS: I Radio Tuff är vi inte säkra på att Laila Freivalds julfirande orsakade en enda människas död förra julen. Vi vill minnas att det var en naturkatastrof som dödade över 200 000 människor, de allra flesta fattiga asiater. Vi får hoppas att den efterkloka storm, som nu medierna piskar upp i den svenska ankdammen inte ges någon publicitet i Asien. Annars skulle de tycka att vi var grälsjuka socitetstanter,)
”HATBROTT” ELLER ”SÅ HELVETES ROLIGT”
Under den här månaden har jag tänkt på Nils Ferlin lite mer än vanligt. Fram till den 18 december hörs på Succékanalen 91,4 två halvtimmar om skalden. Det är trubaduren Pär Sörman, som engagerat och begåvat berättar om Ferlins liv och diktande och sjunger många av poetens texter.
Tankarna på Ferlin har också kommit när medierna givit stor uppmärksamhet åt de så kallade hatbrotten. En av hans mindre citerade dikter finns i samlingen ”Kejsarens papegoja” och heter ”Uppriktigt”: Den lyder:
Jag var en av dem
som --en natt i maj 1914—
stormade Panthéon
och kastade Voltaires benknotor
på avstjälpningsplatsen
vid Barrière de la Gare.
Det gjorde jag inte för kyrkans skull
eller för Frankrikes
utan bara för det
att jag tyckte
det var så helvetes roligt.
För några år sen trodde en del av mina vänner att jag var utsatt för ”hatbrott”. Under ett enda år var det fem inbrott i min bil, som var den minsta här på uteparkeringen och inte ens hade radio. Några trodde då att de vandaliserade den därför att de var förbannade på mina program i Radio Tuff. Visst hade det känts häftigt att få vara politisk martyr, men det var jag inte. Även grannar utan politiskt inkorrekta böjelser fick då och då sina bilar sabbade. Nej, det var nog några tonåringar, vilkas humor nattetid var så förvrängd, att de tyckte det var ”helvetes roligt” att skada bilar
I Frankrike brändes nyligen många tusen bilar upp och dessutom vandaliserades skolor, kyrkor och sportanläggningar. Den franske inrikesministern råkade kalla förövarna för slödder, vilket han gång på gång förebråddes för av upprörda journalister och andra förståsigpåare. Visst vore det roligt att höra vad dessa innemänniskor själva använder för invektiv, om de bara får en vindruta på bilen sönderslagen!
Ovanligt många verkar tycka om att panga doror, ja på rikssvenska: krossa fönster, Åtskilliga morgnar fick jag som lärare vada genom krossat glas. Kanske var förövarna några som hatade skolan eller rentav avskydde kunskaper. ”Hatbrott” alltså? Men snarare var det väl ungdomar som hade det så tråkigt att de tyckte det var mindre trist att kasta sten, rentav tyckte det var ”helvetes roligt” att höra klirrandet från krossade fönster. Och inte hatas väl kollektivtrafiken av dem som på löpande band förstör massor av busskurer.
Häromåret brändes vår kvarterskrog Curres Corner i Bollmora ner. Det var knappast några fanatiska nykterister, som i sitt ”hat” mot spritutskänkningen hade varit i farten
Då och då bränns en kyrka ner, en kristen kyrkogård vandaliseras. För 20 år sen eldhärjades Bollmoradalens kyrka här i trakten med skador för 20 miljoner kr. Det var några småkillar som tuttat på och tidigare hade de också eldat upp ett kulturhus på Skansen. De var söner till invandrare, så hatade de då kanske svensk kulturhistoria och vår ”fäderneärvda kyrka”? Inte alls, men sannolikt tyckte de att det var häftigt, ja ”helvetes roligt”, när det brann mycket värre än i majbrasorna.
Ingen har påstått något så utbota korkat, att det är ateister, muslimer, judar eller andra icke-kristna som hatfullt varit i farten, när kyrkor och kristna kyrkogårdar med jämna mellanrum vandaliseras. Men när moskéer, synagogor och homosexställen råkar illa ut kallas det alltid för hatbrott. Ibland är det säkert fördomsfulla idioter som är förövarna, men kanske ibland också några som bara tycker det är ”helvetes roligt”.
Somliga utnyttjar politiskt och ekonomiskt på ett beundransvärt sätt sitt påstådda martyrskap. Det grämer mig alltså att jag inte –i varje fall inte ärligt—kan utnyttja de upprepade attackerna mot min lilla bil för att belysa mina meningsmotståndares uselhet. Och jag missunnar vandalerna, för de hade nog ”helvetes roligt”
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1057) 2005-12-04
Tankarna på Ferlin har också kommit när medierna givit stor uppmärksamhet åt de så kallade hatbrotten. En av hans mindre citerade dikter finns i samlingen ”Kejsarens papegoja” och heter ”Uppriktigt”: Den lyder:
Jag var en av dem
som --en natt i maj 1914—
stormade Panthéon
och kastade Voltaires benknotor
på avstjälpningsplatsen
vid Barrière de la Gare.
Det gjorde jag inte för kyrkans skull
eller för Frankrikes
utan bara för det
att jag tyckte
det var så helvetes roligt.
För några år sen trodde en del av mina vänner att jag var utsatt för ”hatbrott”. Under ett enda år var det fem inbrott i min bil, som var den minsta här på uteparkeringen och inte ens hade radio. Några trodde då att de vandaliserade den därför att de var förbannade på mina program i Radio Tuff. Visst hade det känts häftigt att få vara politisk martyr, men det var jag inte. Även grannar utan politiskt inkorrekta böjelser fick då och då sina bilar sabbade. Nej, det var nog några tonåringar, vilkas humor nattetid var så förvrängd, att de tyckte det var ”helvetes roligt” att skada bilar
I Frankrike brändes nyligen många tusen bilar upp och dessutom vandaliserades skolor, kyrkor och sportanläggningar. Den franske inrikesministern råkade kalla förövarna för slödder, vilket han gång på gång förebråddes för av upprörda journalister och andra förståsigpåare. Visst vore det roligt att höra vad dessa innemänniskor själva använder för invektiv, om de bara får en vindruta på bilen sönderslagen!
Ovanligt många verkar tycka om att panga doror, ja på rikssvenska: krossa fönster, Åtskilliga morgnar fick jag som lärare vada genom krossat glas. Kanske var förövarna några som hatade skolan eller rentav avskydde kunskaper. ”Hatbrott” alltså? Men snarare var det väl ungdomar som hade det så tråkigt att de tyckte det var mindre trist att kasta sten, rentav tyckte det var ”helvetes roligt” att höra klirrandet från krossade fönster. Och inte hatas väl kollektivtrafiken av dem som på löpande band förstör massor av busskurer.
Häromåret brändes vår kvarterskrog Curres Corner i Bollmora ner. Det var knappast några fanatiska nykterister, som i sitt ”hat” mot spritutskänkningen hade varit i farten
Då och då bränns en kyrka ner, en kristen kyrkogård vandaliseras. För 20 år sen eldhärjades Bollmoradalens kyrka här i trakten med skador för 20 miljoner kr. Det var några småkillar som tuttat på och tidigare hade de också eldat upp ett kulturhus på Skansen. De var söner till invandrare, så hatade de då kanske svensk kulturhistoria och vår ”fäderneärvda kyrka”? Inte alls, men sannolikt tyckte de att det var häftigt, ja ”helvetes roligt”, när det brann mycket värre än i majbrasorna.
Ingen har påstått något så utbota korkat, att det är ateister, muslimer, judar eller andra icke-kristna som hatfullt varit i farten, när kyrkor och kristna kyrkogårdar med jämna mellanrum vandaliseras. Men när moskéer, synagogor och homosexställen råkar illa ut kallas det alltid för hatbrott. Ibland är det säkert fördomsfulla idioter som är förövarna, men kanske ibland också några som bara tycker det är ”helvetes roligt”.
Somliga utnyttjar politiskt och ekonomiskt på ett beundransvärt sätt sitt påstådda martyrskap. Det grämer mig alltså att jag inte –i varje fall inte ärligt—kan utnyttja de upprepade attackerna mot min lilla bil för att belysa mina meningsmotståndares uselhet. Och jag missunnar vandalerna, för de hade nog ”helvetes roligt”
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1057) 2005-12-04
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1057) 2005-12-04 till ....
....till Per Lundberg, ett år på 1970-talet ordförande i Tuff, i dag fil. dr och lärare vid universitetet i Umeå. Förra veckans krönika i Radio Tuff hade rubriken ”Den bästa av styrande raser...” och innehöll rasuttalanden av Churchill och andra britter. På tal om den erinrar Per om att rasismen var utbredd lite varstans, till exempel i Sverige på 1940-talet, där det i soldatinstruktionerna bland annat hette: ”Det är i folkets rasegenskaper, som vår förmåga och kraft ytterst bottna. För en nation är bevarandet av rasens goda egenskaper av utomordentlig betydelse i den ständigt fortgående tävlingskampen mellan folken”…”Därför utgör blandning med en icke likvärdig ras en av de största farorna för ett högtstående folk” Per påpekar att bakom dessa tirader stod regering, riksdag och kungahus
....till den norska tidningen Bergens Tidende, som (27/11) skriver om ”tidenes norske jakt på en mulig fremmed ubåt”. Det skedde under ett par veckor 1972 i Sognefjorden under stor uppståndelse i hela världspressen. Alla var övertygade om att det var en sovjetisk ubåt på spionuppdrag i Norges längsta fjord. Det var liksom i de svenska ubåtsjakterna mycket dramatiskt, massor av norska örlogsfartyg deltog och fällde bland annat sjunkbomber. Vid ett tillfälle var det nära att den norska marinen öppnade eld mot ett främmande fartyg, som de trodde var sovjetiskt, men det visade sig vara ett fredligt franskt skolfartyg. Ständigt kom det in rapporter från ”ögonvittnen”, som trodde sig ha sett periskop. (Under den långvariga svenska ubåtshysterin kom det in flera tusen larmrapporter från människor som ”såg” ryska ubåtar lite varstans, rentav inne i Mälaren). Men i dag är de norska marinveteranerna ense om att det var fråga om samma ubåtsnoja, som sedan skulle drabba Sverige. Generalinspektören för det norska sjöförsvaret kontraamiral Bjarne Grimstvedt slår i Bergens Tidende fast att det inte var någon främmande ubåt i Sognefjorden 1972. Och de andra sjöveteranerna som deltog i den vilda jakten håller med och skrattar nu glatt. En ros också till Gösta Wibom, som tipsade oss om den norska klarsynen.
....till uppropet om att släppa fyra i Irak kidnappade fredsaktivister från Christian PeaceMaker Teams. Där påpekas att de fyra inte arbetar för någon myndighet utan frivilligt har vigt sitt liv åt att bekämpa krig och att de offentligt motsatte sig invasionen och ockupationen av Irak. Uppropet ”Släpp våra kidnappade vänner!” har redan undertecknats av bland andra Arundhati Roy, Tariq Ali, Denis Haliday och Noam Chomsky. Men det är bråttom och man kan skriva på här: http://www.petitionspot.com/petitions/freethecpt
....till tidningen Skärgården som i veckan hade en positiv artikel om Succékanalen 91,4 och Radio Tuff. Programledaren, som föredrar radio för att slippa synas, förekommer på foto. Tidningen Skärgårdens redaktör Lasse Söderman hörs tillsammans med Anders Gullberg på 91,4 från den 18 december
....till den stilfulla begravningen av Roland Schütt i tisdags (29/11) i det lilla Bollmorakapellet. Där citerades bland annat Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas’ ord om Roland: ”Han är borta, men han finns i våra hjärtan, liksom hans budskap om fred, kärlek och broderskap” I slutet av ceremonin dånade Internationalen ut i kapellet.
....till de allt flera som använder Tuffs mangogram (se www.come.to/tuff) för att till exempel hedra minnet av någon bortgången. Och vilken perfekt julklapp är inte mangogrammet ”I stället för blommor”. För 200 kr blir det 40 mangoträd planterade i fattiga Dharampur i Indien
....till arrangörerna av en fotbollsmatch för fred. Den spelades i tisdags (29/11) mellan det spanska topplaget Barcelona och ett lag bestående av israeliska och palestinska elitspelare. Den sändes i TV i hela 172 länder
....till SvT 2, som förra söndagen (27/11) visade Maj Wechselmanns Palestinafilm ”Människor är som dansande stjärnor”
....till Tuffs samtalscafé Filosofika, som hade ett nytt välbesökt möte i tisdags (29/11). Ämne:” Kristen etik-vad innebär det?”, aktuellt nu i adventstid Samtalsledaren Göran Flodman hörs senare i dagens sändning.
....till Tuffs extra årsmöte i onsdags (30/11) vilket som väntat beslöt att föreningens anknytning till Svenska Freds skulle fortsätta som vanligt.
....till Tuffs Balkangrupp (Sylvia Ljungdahl m fl), som också denna höst skickat 5000 kr för julklappar till fattiga gamla i Belgrad. Tuffs partner där, Lina Vuskovic, har redan svarat: ”Vara gamla kommer att bli mycket glada over julklappar, särskilt som den ekonomiska situationen på sistone klart har försämrats”. Hon hälsar till alla i Tuff.
....till närradioföreningens Sven-Ingvar Svensson och Jan Känngård, som nu jobbar hårt för att fixa en ny och starkare radiosändare och dessutom webbradio. Vilken vecka som helst kan det vara möjligt att lyssna på Tyresöradion och Radio Tuff också på www.tyresoradion.com
...till Tyresö kommuns demokratiberedning, som bestämt mottagarna av det nyinstiftade demokratipriset. Det ena priset går till Tomas Andreasson, som i många år skött Tyresö Debattforum på nätet. Det andra ges till Åke Sandin, som varje vecka i över tjugo år varit ideell programledare för Radio Tuff och i över tio år för Succékanalen 91,4, den verkliga folkradion där tusentals Tyresöbor halvtimmesvis kunnat höras.
....till Ann-Sofie Salminen, som var en av dem som nominerade Åke till demokratipriset. I hennes motivering betonas att. ”han låter massor av människor komma till tals i Tyresöradion, där kända och okända röster får en halvtimma var och därmed väger lika tungt. Han låter mig som lyssnare få veta vad som händer på olika håll i kommunen. Han talar med såväl gamla som unga med skilda erfarenheter och åsikter. Han tar reda på hur politiker ställer sig i olika frågor och ger mig en inblick i vad som händer i kommunhuset och i föreningslivet. Men mest av allt tycker jag nog att han sprider mänsklig värme och skapar hemkänsla i Tyresö”.
....till de tuff-aktivister som i går manifesterade ”Fredsfångars Dag” i Tyresö Centrum genom att informera om fängelsedömda icke-våldsverkare och sprida adresser och information om dem. En gång skrev Tage Danielsson: ”Tänk om han kommer där kristen och galen/och vägrar att anfalla folk på Centralen”
....till diskussionen ”EU och kärnvapen” mellan Hans Blix, självständig f d vapeninspektör i Irak, och Jens Petersson, generalsekreterare i Svenska Freds "Tid: torsdag den 8 december kl.8.30-11.Plats: Rosenbads konferenscenter, Drottninggatan 1,Stockholm
....till Svenska kommittén för Vietnam, Laos och Kambodja (jo, den finns ännu), som har ett seminarium om att ställa de röda khmerernas ledare inför rätta. Inledare: Hans Corell, FNs undergeneralsekreterare och rättschef 1994-2004. Plats: ABF-huset på Sveavägen. Tid: tisdag 6 dec. kl 10. Fritt inträde
....till Föreningen Afghanistansolidaritet och Nätverket mot krig, som arrangerar ett protestmöte mot Sveriges deltagande i Afghanistankriget och mot beslutet att skicka 375 svenska soldater till USA:s och Natos krig.
Plats: Mynttorget (vid riksdagshuset). Tid: tisdag den 6 decemeber kl 10-13
....till den norska tidningen Bergens Tidende, som (27/11) skriver om ”tidenes norske jakt på en mulig fremmed ubåt”. Det skedde under ett par veckor 1972 i Sognefjorden under stor uppståndelse i hela världspressen. Alla var övertygade om att det var en sovjetisk ubåt på spionuppdrag i Norges längsta fjord. Det var liksom i de svenska ubåtsjakterna mycket dramatiskt, massor av norska örlogsfartyg deltog och fällde bland annat sjunkbomber. Vid ett tillfälle var det nära att den norska marinen öppnade eld mot ett främmande fartyg, som de trodde var sovjetiskt, men det visade sig vara ett fredligt franskt skolfartyg. Ständigt kom det in rapporter från ”ögonvittnen”, som trodde sig ha sett periskop. (Under den långvariga svenska ubåtshysterin kom det in flera tusen larmrapporter från människor som ”såg” ryska ubåtar lite varstans, rentav inne i Mälaren). Men i dag är de norska marinveteranerna ense om att det var fråga om samma ubåtsnoja, som sedan skulle drabba Sverige. Generalinspektören för det norska sjöförsvaret kontraamiral Bjarne Grimstvedt slår i Bergens Tidende fast att det inte var någon främmande ubåt i Sognefjorden 1972. Och de andra sjöveteranerna som deltog i den vilda jakten håller med och skrattar nu glatt. En ros också till Gösta Wibom, som tipsade oss om den norska klarsynen.
....till uppropet om att släppa fyra i Irak kidnappade fredsaktivister från Christian PeaceMaker Teams. Där påpekas att de fyra inte arbetar för någon myndighet utan frivilligt har vigt sitt liv åt att bekämpa krig och att de offentligt motsatte sig invasionen och ockupationen av Irak. Uppropet ”Släpp våra kidnappade vänner!” har redan undertecknats av bland andra Arundhati Roy, Tariq Ali, Denis Haliday och Noam Chomsky. Men det är bråttom och man kan skriva på här: http://www.petitionspot.com/petitions/freethecpt
....till tidningen Skärgården som i veckan hade en positiv artikel om Succékanalen 91,4 och Radio Tuff. Programledaren, som föredrar radio för att slippa synas, förekommer på foto. Tidningen Skärgårdens redaktör Lasse Söderman hörs tillsammans med Anders Gullberg på 91,4 från den 18 december
....till den stilfulla begravningen av Roland Schütt i tisdags (29/11) i det lilla Bollmorakapellet. Där citerades bland annat Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas’ ord om Roland: ”Han är borta, men han finns i våra hjärtan, liksom hans budskap om fred, kärlek och broderskap” I slutet av ceremonin dånade Internationalen ut i kapellet.
....till de allt flera som använder Tuffs mangogram (se www.come.to/tuff) för att till exempel hedra minnet av någon bortgången. Och vilken perfekt julklapp är inte mangogrammet ”I stället för blommor”. För 200 kr blir det 40 mangoträd planterade i fattiga Dharampur i Indien
....till arrangörerna av en fotbollsmatch för fred. Den spelades i tisdags (29/11) mellan det spanska topplaget Barcelona och ett lag bestående av israeliska och palestinska elitspelare. Den sändes i TV i hela 172 länder
....till SvT 2, som förra söndagen (27/11) visade Maj Wechselmanns Palestinafilm ”Människor är som dansande stjärnor”
....till Tuffs samtalscafé Filosofika, som hade ett nytt välbesökt möte i tisdags (29/11). Ämne:” Kristen etik-vad innebär det?”, aktuellt nu i adventstid Samtalsledaren Göran Flodman hörs senare i dagens sändning.
....till Tuffs extra årsmöte i onsdags (30/11) vilket som väntat beslöt att föreningens anknytning till Svenska Freds skulle fortsätta som vanligt.
....till Tuffs Balkangrupp (Sylvia Ljungdahl m fl), som också denna höst skickat 5000 kr för julklappar till fattiga gamla i Belgrad. Tuffs partner där, Lina Vuskovic, har redan svarat: ”Vara gamla kommer att bli mycket glada over julklappar, särskilt som den ekonomiska situationen på sistone klart har försämrats”. Hon hälsar till alla i Tuff.
....till närradioföreningens Sven-Ingvar Svensson och Jan Känngård, som nu jobbar hårt för att fixa en ny och starkare radiosändare och dessutom webbradio. Vilken vecka som helst kan det vara möjligt att lyssna på Tyresöradion och Radio Tuff också på www.tyresoradion.com
...till Tyresö kommuns demokratiberedning, som bestämt mottagarna av det nyinstiftade demokratipriset. Det ena priset går till Tomas Andreasson, som i många år skött Tyresö Debattforum på nätet. Det andra ges till Åke Sandin, som varje vecka i över tjugo år varit ideell programledare för Radio Tuff och i över tio år för Succékanalen 91,4, den verkliga folkradion där tusentals Tyresöbor halvtimmesvis kunnat höras.
....till Ann-Sofie Salminen, som var en av dem som nominerade Åke till demokratipriset. I hennes motivering betonas att. ”han låter massor av människor komma till tals i Tyresöradion, där kända och okända röster får en halvtimma var och därmed väger lika tungt. Han låter mig som lyssnare få veta vad som händer på olika håll i kommunen. Han talar med såväl gamla som unga med skilda erfarenheter och åsikter. Han tar reda på hur politiker ställer sig i olika frågor och ger mig en inblick i vad som händer i kommunhuset och i föreningslivet. Men mest av allt tycker jag nog att han sprider mänsklig värme och skapar hemkänsla i Tyresö”.
....till de tuff-aktivister som i går manifesterade ”Fredsfångars Dag” i Tyresö Centrum genom att informera om fängelsedömda icke-våldsverkare och sprida adresser och information om dem. En gång skrev Tage Danielsson: ”Tänk om han kommer där kristen och galen/och vägrar att anfalla folk på Centralen”
....till diskussionen ”EU och kärnvapen” mellan Hans Blix, självständig f d vapeninspektör i Irak, och Jens Petersson, generalsekreterare i Svenska Freds "Tid: torsdag den 8 december kl.8.30-11.Plats: Rosenbads konferenscenter, Drottninggatan 1,Stockholm
....till Svenska kommittén för Vietnam, Laos och Kambodja (jo, den finns ännu), som har ett seminarium om att ställa de röda khmerernas ledare inför rätta. Inledare: Hans Corell, FNs undergeneralsekreterare och rättschef 1994-2004. Plats: ABF-huset på Sveavägen. Tid: tisdag 6 dec. kl 10. Fritt inträde
....till Föreningen Afghanistansolidaritet och Nätverket mot krig, som arrangerar ett protestmöte mot Sveriges deltagande i Afghanistankriget och mot beslutet att skicka 375 svenska soldater till USA:s och Natos krig.
Plats: Mynttorget (vid riksdagshuset). Tid: tisdag den 6 decemeber kl 10-13
söndag, november 27
”DEN STÖRSTA AV DE STYRANDE RASER.....”
Det är hundra år sen tyskarna undertryckte hererofolkets uppror i Sydvästafrika (nuvarande Namibia). Därför har det uppmärksammats i medierna, sannolikt lite extra eftersom det handlade om tyskt förtryck. Upproret började med att ett hundratal civila tyskar mördades. Det fortsatte med att tysk militär med militärers sedvanliga metoder bekämpade afrikanerna. Cirka 1750 tyskar dödades. De afrikanska offren kan räknas i tiotusentals. De dödades, dog av törst under flykten genom Namib-öknen eller försmäktade i koncentrationsläger.
Nu var Tysklands kolonialvälde jämförelsevis blygsamt och av kort varaktighet. Frankrike och Holland kapade åt sig större bitar och under mycket längre tid. Särklassigt störst var Englands koloniinnehav. Det skulle omfatta en fjärdedel av världens folk och landyta. Bara under de tre sista decennierna införlivades under den brittiska kronan massor av områden: Cypern, Egypten, Sudan, Somaliland, Kenya, Uganda, Rhodesia, Nyassaland, Zanzibar, Bechuanaland, Ghana, Nigeria, Papua, norra Borneo och ett dussintal andra territorier. Det skedde inte med icke-våld eller enbart med hjälp av kristna missionärer, även om dessa var inblandade.
Historikern Mike Davis skrev häromåret en bok med den betecknande titeln ”Late Victorian Holocaust” Han uppger, att 60 miljoner människor i kolonierna grymt svalt ihjäl under 1800-talet till följd av kolonialherrarnas härjningar. Det är sannolikt i överkant men ger ändå en fingervisning om hur kolonialisterna axlade ”den vite mannens börda” för att citera den brittiske imperialisten och nobelpristagaren Rudyard Kipling.
Kring sekelskiftet 1900 var det dags för britterna att göra nästa kap. Det gällde ”Joe's War”, kallat så efter den brittiske kolonialministern Joseph Chamberlain, en imperialist som genom sin arrogans, elegans och monokel i ögonvrån var urtypen för den engelska överklass, som ännu helt dominerade brittisk politik. Chamberlain förklarade stolt:
"Jag tror på det brittiska imperiet och jag tror på den brittiska rasen. Jag tror på att den brittiska rasen är den största av de styrande raser som världen någonsin skådat".
Chamberlains krig riktades mot de två boerrepublikerna Transvaal och Oranjefristaten i Sydafrika. De beboddes av idoga holländska ättlingar. Men på 1880-talet upptäckte man där stora guld- och diamantfyndigheter och trakten översvämmades av lycksökare, många fler till antal än boerna själva. Dessa ”uitlanders” ville nu britterna utnyttja. Deras ledare i Sydafrika var Cecil Rhodes, en imperialist och finansman. Han och hans giriga kompisar kallades The Gold Bugs, guldlössen eller guldpamparna.
När britterna 1899 slog till mot boerna trodde de att kriget som vanligt skulle vara över ”before teatime”. En hord av engelska journalister begav sig till Sydafrika för att i patriotisk anda höja sina tidningars upplagor med heroiska skildringar av landsmännens hjältemod. Morning Stars korrespondent var en 24-årig aristokrat, som hade med sig åtta flaskor vitt och arton flaskor rött vin, sex flaskor portvin, sex flaskor vermouth och sex med konjak plus arton buteljer whisky. Han var trygg i sin tro på ”den brittiska rasens överlägsenhet”, som han uttryckte det. Hans namn var Winston Churchill.
Boerkriget blev ingen snabb affär utan skulle fortsätta i tre år, ända till 1902, och britterna skulle behöva nästan en tiofaldig överlägsenhet i manskap innan boerna kunde kväsas. Londonpressen talade i början om boerna som "en hop bönder med bössor", en föraktfull men inte missvisande karakteristik. Boerpresidenten, den legendariske Paul Krüger, kallades av Chamberlain för "obildad, smutsig och listig" och det ligger något i det också. På det mest visade fotot ser Krüger ut som "värdshusvärden Markurell på godtemplarfest" (Gustaf von Platen), Men bara under en vecka i december 1899 led britterna försmädliga nederlag i tre blodiga slag.
Först under sin nya ÖB, Herbert Kitchener, sedan känd som krigsminister i början av första världskriget, tog den väldiga engelska övermakten ut sin –tvivelaktiga-- rätt. Det skedde genom en ny och grym taktik, den brända jordens i kombination med koncentrationsläger. Tiotusentals boergårdar föröddes, medan deras invånare släpades iväg till läger, där de dog som flugor. Av de 28 000 civila som dog i dessa läger var 22 000 barn.
I parlamentet i London kritiserades kriget inte bara av de ännu fåtaliga Labourmännen, som påpekade finansmännens uppenbara intresse att ta hand om boernas guld och diamanter, utan också av ledamöterna från Irland, som kände speciellt för boerna efter att själva i generationer ha levat under omilt brittiskt förtryck. Men också den liberala oppositionen uttryckte sin olust. David Lloyd George, som skulle bli premiärminister under första världskriget, slog 1901 fast:
"Det här är inte ett krig mot män utan mot kvinnor och barn"
Det är ett omdöme som kan användas om de flesta krig sedan dess.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1056) 2005-11-27
Nu var Tysklands kolonialvälde jämförelsevis blygsamt och av kort varaktighet. Frankrike och Holland kapade åt sig större bitar och under mycket längre tid. Särklassigt störst var Englands koloniinnehav. Det skulle omfatta en fjärdedel av världens folk och landyta. Bara under de tre sista decennierna införlivades under den brittiska kronan massor av områden: Cypern, Egypten, Sudan, Somaliland, Kenya, Uganda, Rhodesia, Nyassaland, Zanzibar, Bechuanaland, Ghana, Nigeria, Papua, norra Borneo och ett dussintal andra territorier. Det skedde inte med icke-våld eller enbart med hjälp av kristna missionärer, även om dessa var inblandade.
Historikern Mike Davis skrev häromåret en bok med den betecknande titeln ”Late Victorian Holocaust” Han uppger, att 60 miljoner människor i kolonierna grymt svalt ihjäl under 1800-talet till följd av kolonialherrarnas härjningar. Det är sannolikt i överkant men ger ändå en fingervisning om hur kolonialisterna axlade ”den vite mannens börda” för att citera den brittiske imperialisten och nobelpristagaren Rudyard Kipling.
Kring sekelskiftet 1900 var det dags för britterna att göra nästa kap. Det gällde ”Joe's War”, kallat så efter den brittiske kolonialministern Joseph Chamberlain, en imperialist som genom sin arrogans, elegans och monokel i ögonvrån var urtypen för den engelska överklass, som ännu helt dominerade brittisk politik. Chamberlain förklarade stolt:
"Jag tror på det brittiska imperiet och jag tror på den brittiska rasen. Jag tror på att den brittiska rasen är den största av de styrande raser som världen någonsin skådat".
Chamberlains krig riktades mot de två boerrepublikerna Transvaal och Oranjefristaten i Sydafrika. De beboddes av idoga holländska ättlingar. Men på 1880-talet upptäckte man där stora guld- och diamantfyndigheter och trakten översvämmades av lycksökare, många fler till antal än boerna själva. Dessa ”uitlanders” ville nu britterna utnyttja. Deras ledare i Sydafrika var Cecil Rhodes, en imperialist och finansman. Han och hans giriga kompisar kallades The Gold Bugs, guldlössen eller guldpamparna.
När britterna 1899 slog till mot boerna trodde de att kriget som vanligt skulle vara över ”before teatime”. En hord av engelska journalister begav sig till Sydafrika för att i patriotisk anda höja sina tidningars upplagor med heroiska skildringar av landsmännens hjältemod. Morning Stars korrespondent var en 24-årig aristokrat, som hade med sig åtta flaskor vitt och arton flaskor rött vin, sex flaskor portvin, sex flaskor vermouth och sex med konjak plus arton buteljer whisky. Han var trygg i sin tro på ”den brittiska rasens överlägsenhet”, som han uttryckte det. Hans namn var Winston Churchill.
Boerkriget blev ingen snabb affär utan skulle fortsätta i tre år, ända till 1902, och britterna skulle behöva nästan en tiofaldig överlägsenhet i manskap innan boerna kunde kväsas. Londonpressen talade i början om boerna som "en hop bönder med bössor", en föraktfull men inte missvisande karakteristik. Boerpresidenten, den legendariske Paul Krüger, kallades av Chamberlain för "obildad, smutsig och listig" och det ligger något i det också. På det mest visade fotot ser Krüger ut som "värdshusvärden Markurell på godtemplarfest" (Gustaf von Platen), Men bara under en vecka i december 1899 led britterna försmädliga nederlag i tre blodiga slag.
Först under sin nya ÖB, Herbert Kitchener, sedan känd som krigsminister i början av första världskriget, tog den väldiga engelska övermakten ut sin –tvivelaktiga-- rätt. Det skedde genom en ny och grym taktik, den brända jordens i kombination med koncentrationsläger. Tiotusentals boergårdar föröddes, medan deras invånare släpades iväg till läger, där de dog som flugor. Av de 28 000 civila som dog i dessa läger var 22 000 barn.
I parlamentet i London kritiserades kriget inte bara av de ännu fåtaliga Labourmännen, som påpekade finansmännens uppenbara intresse att ta hand om boernas guld och diamanter, utan också av ledamöterna från Irland, som kände speciellt för boerna efter att själva i generationer ha levat under omilt brittiskt förtryck. Men också den liberala oppositionen uttryckte sin olust. David Lloyd George, som skulle bli premiärminister under första världskriget, slog 1901 fast:
"Det här är inte ett krig mot män utan mot kvinnor och barn"
Det är ett omdöme som kan användas om de flesta krig sedan dess.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1056) 2005-11-27
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1056) 05-11-27 till....
....till Finningeskolan i Strängnäs, som vid sitt Öppet hus för en vecka sen fick in 35 500 kr till Tuffs fina projekt i Indien. Senare i dagens Radio Tuff hör vi Kari Sundell, en av de duktiga lärarna vid Finningeskolan
....till Sveriges Radios program Vetandets värld, som i onsdags (23/11) berättade om hur amerikaner av japanskt ursprung behandlades i USA under andra världskriget. 120 000 av dem, de flesta amerikanska medborgare, tvangs att med kort varsel lämna sina hem och internerades. Det kallades officiellt för omförflyttning (relocation) men innebar i verkligheten att de spärrades in i koncentrationsläger, bland annat i före detta stallar. Där omgärdades de av taggtråd och soldater med vakttorn och tanks. Det förekom att japanska fångar sköts eller misshandlades med basebollsträn. De allra flesta överlevde dock och fick ett slags upprättelse tre decennier efter kriget. Men man kan fråga sig hur många av dessa japaner som hade överlevt om USA:s storstäder hade bombats sönder och fientliga styrkor hade trängt in i landet. Rasismen florerade hejvilt på ömse sidor i detta krig, vilket professor John Dowers bok ”War without Mercy” chockerande visat.
....till den brittiska tidningen Daily Mirror, som i tisdags (22/11) avslöjade, att president Bush i april 2004 vid ett samtal med premiärminister Blair hade föreslagit, att man skulle bomba den arabiska TV-kanalen Al-Jazeeras huvudkontor i det lilla landet Qatar vid Persiska viken. Det skedde i april 2004, när amerikanerna angrep den irakiska staden Fallujah och Al Jazeera fanns i staden och skildrade förödelsen, vilket irriterade Vita huset. Tidigare har amerikanskt flyg angripit Al Jazeeras huvudkontor i Kabul och Bagdad och därvid dödat flera arabiska journalister. Och några kanske ännu minns Natos ”humanitära intervention” i Jugoslavien 1999, då det stora TV-huset i Belgrad bombades sönder med åtskilliga dödsoffer bland personalen. Den i väst hyllade yttrandefriheten har sina begränsningar, dels av det överväldigande angloamerikanska medieövertaget, dels av att alternativa medier tystas, ibland rentav av med brutalt våld.
....till SvT 2, som i fredags (25/11) bland annat sände en konferens om ”terrorism” från den 7 november. Thomas Hammarberg från Palmecentret talade klarspråk om hur USA i retoriken berömmer sig att vara frihetens, demokratins och de mänskliga rättigheternas fanbärare men samtidigt på flera områden underminerar just dessa värden. I många länder sägs det nu. ”Kan till och med USA bryta mot dessa konventioner, så varför ska vi bry oss om dem”
....till ledaren för forskningscentret IDC i Sarajevo, Mirsad Tokaca, som varnar för att i politiska syften oansvarigt använda uppblåsta siffror på antalet offer. Den ständigt nämnda siffran på 200 000 dödade i Bosnien är dubbelt för hög, hävdar han. Han påpekar också att en fjärdedel av dödsoffren var serber.
....till dem som protesterat mot det svenska militärsamarbetet med diktaturen Saudiarabien. Till dem hör riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson (fp), Svenska Freds, Vänsterpartiet och Broderskapsrörelsen (s).
....till tuff-aktivisten Bitte Isacsson, som på tal i tidigare Radio Tuff om användningen av fosforbomber påpekat att samma vapen enligt den israeliska tidningen Haaretz också använts av israeliska krigsmakten. Mer om detta senare i dagens Radio Tuff när Bitte intervjuas
....till minne av Georg Rahmqvist, som nyligen avled. Han har gjort jättefina insatser i Tyresö under många år, bland annat som den drivande kraften bakom de framgångsrika försöken att rädda Kumla herrgård. Men Georg var också under många år ansvarig för Tuffs insamlingskonto och fram till i sommar var han en flitig deltagare i Tuffs diskussionscafé Filosofika. Under flera år var han också med i Tyresö närradioförenings styrelse.
....till de allt flera som klokt nog använder Tuffs mangogram för att gratulera någon eller hedra minnet av någon avliden. De finns från 100 kr och uppåt. För varje hundralapp blir det 20 mangoträd bland Tuff-projekten i fattiga Dharampur, där Tuff redan bidragit med att över 50 000 mangoträd kunnat planteras. Vi kan se hur ett mangogram ser ut, om vi klickar på www.come.to/tuff
....till Tuffs kommande arrangemang: Redan på tisdag (29/11) är det en ny träff i diskussionscaféet FILOSOFIKA. Ämne: ”Kristen etik –vad innebär det?” På onsdag (30/11) hålls ett extra årsmöte med diskussion om Tuffs förhållande till Svenska Freds. Efteråt: öppet styrelsemöte. På lördag den 3 december manifesteras FREDSFÅNGARS DAG i Tyresö centrum. Passa på att besöka bokbordet, köp mangogram eller ta ett inbetalningskort med Tuffs plusgiro på: 16 01 37 – 6. Tänk på att Radio Tuff görs oavlönat men kostar i form av sändningsavgifter, STIM-pengar, telefon och teknikprylar
....till Sveriges Radios program Vetandets värld, som i onsdags (23/11) berättade om hur amerikaner av japanskt ursprung behandlades i USA under andra världskriget. 120 000 av dem, de flesta amerikanska medborgare, tvangs att med kort varsel lämna sina hem och internerades. Det kallades officiellt för omförflyttning (relocation) men innebar i verkligheten att de spärrades in i koncentrationsläger, bland annat i före detta stallar. Där omgärdades de av taggtråd och soldater med vakttorn och tanks. Det förekom att japanska fångar sköts eller misshandlades med basebollsträn. De allra flesta överlevde dock och fick ett slags upprättelse tre decennier efter kriget. Men man kan fråga sig hur många av dessa japaner som hade överlevt om USA:s storstäder hade bombats sönder och fientliga styrkor hade trängt in i landet. Rasismen florerade hejvilt på ömse sidor i detta krig, vilket professor John Dowers bok ”War without Mercy” chockerande visat.
....till den brittiska tidningen Daily Mirror, som i tisdags (22/11) avslöjade, att president Bush i april 2004 vid ett samtal med premiärminister Blair hade föreslagit, att man skulle bomba den arabiska TV-kanalen Al-Jazeeras huvudkontor i det lilla landet Qatar vid Persiska viken. Det skedde i april 2004, när amerikanerna angrep den irakiska staden Fallujah och Al Jazeera fanns i staden och skildrade förödelsen, vilket irriterade Vita huset. Tidigare har amerikanskt flyg angripit Al Jazeeras huvudkontor i Kabul och Bagdad och därvid dödat flera arabiska journalister. Och några kanske ännu minns Natos ”humanitära intervention” i Jugoslavien 1999, då det stora TV-huset i Belgrad bombades sönder med åtskilliga dödsoffer bland personalen. Den i väst hyllade yttrandefriheten har sina begränsningar, dels av det överväldigande angloamerikanska medieövertaget, dels av att alternativa medier tystas, ibland rentav av med brutalt våld.
....till SvT 2, som i fredags (25/11) bland annat sände en konferens om ”terrorism” från den 7 november. Thomas Hammarberg från Palmecentret talade klarspråk om hur USA i retoriken berömmer sig att vara frihetens, demokratins och de mänskliga rättigheternas fanbärare men samtidigt på flera områden underminerar just dessa värden. I många länder sägs det nu. ”Kan till och med USA bryta mot dessa konventioner, så varför ska vi bry oss om dem”
....till ledaren för forskningscentret IDC i Sarajevo, Mirsad Tokaca, som varnar för att i politiska syften oansvarigt använda uppblåsta siffror på antalet offer. Den ständigt nämnda siffran på 200 000 dödade i Bosnien är dubbelt för hög, hävdar han. Han påpekar också att en fjärdedel av dödsoffren var serber.
....till dem som protesterat mot det svenska militärsamarbetet med diktaturen Saudiarabien. Till dem hör riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson (fp), Svenska Freds, Vänsterpartiet och Broderskapsrörelsen (s).
....till tuff-aktivisten Bitte Isacsson, som på tal i tidigare Radio Tuff om användningen av fosforbomber påpekat att samma vapen enligt den israeliska tidningen Haaretz också använts av israeliska krigsmakten. Mer om detta senare i dagens Radio Tuff när Bitte intervjuas
....till minne av Georg Rahmqvist, som nyligen avled. Han har gjort jättefina insatser i Tyresö under många år, bland annat som den drivande kraften bakom de framgångsrika försöken att rädda Kumla herrgård. Men Georg var också under många år ansvarig för Tuffs insamlingskonto och fram till i sommar var han en flitig deltagare i Tuffs diskussionscafé Filosofika. Under flera år var han också med i Tyresö närradioförenings styrelse.
....till de allt flera som klokt nog använder Tuffs mangogram för att gratulera någon eller hedra minnet av någon avliden. De finns från 100 kr och uppåt. För varje hundralapp blir det 20 mangoträd bland Tuff-projekten i fattiga Dharampur, där Tuff redan bidragit med att över 50 000 mangoträd kunnat planteras. Vi kan se hur ett mangogram ser ut, om vi klickar på www.come.to/tuff
....till Tuffs kommande arrangemang: Redan på tisdag (29/11) är det en ny träff i diskussionscaféet FILOSOFIKA. Ämne: ”Kristen etik –vad innebär det?” På onsdag (30/11) hålls ett extra årsmöte med diskussion om Tuffs förhållande till Svenska Freds. Efteråt: öppet styrelsemöte. På lördag den 3 december manifesteras FREDSFÅNGARS DAG i Tyresö centrum. Passa på att besöka bokbordet, köp mangogram eller ta ett inbetalningskort med Tuffs plusgiro på: 16 01 37 – 6. Tänk på att Radio Tuff görs oavlönat men kostar i form av sändningsavgifter, STIM-pengar, telefon och teknikprylar
söndag, november 13
BENGT SVENSSON: ”FISKAR RÄDDAS UNDAN ÖVERSVÄMNING”
Hej alla lyssnare!
San Francisco har ett operahus, och häromveckan gick jag dit för att se och höra Dr Atomic. Det är en nyskriven opera om det så kallade manhattanprojektet som ledde fram till sprängningen av de första atombomberna för nästan exakt 60 år sedan. Den inleds med att atombombskonstruktörerna sjunger i kör: "Energi kan varken förstöras eller skapas, endast ändras till formen. Materia kan varken förstöras eller skapas, endast ändras till formen."
Det är faktiskt inte en dag för tidigt som man har börjat tonsätta fysikens lagar. Skulle inte någon skolklass i Tyresö kunna fortsätta med tröghetslagen och Archimedes princip och Ohms lag? Sedan har vi haft så kallade mellanårsval. Det initierades av guvernören, Schwarzenegger, för att driva igenom några av hans favoritidéer. Alla jämna år väljer man en tredjedel av senaten i Washington och hela representanthuset plus delstatskongresser, stadsfullmäktige mm. Udda år brukar det mest vara ett antal folkomröstningar och ett eller annat fyllnadsval. Schwarzenegger ville bla i praktiken förbjuda fackföreningar att ge bidrag till politiska kampanjer.
Ett annat av hans förslag var att göra det svårare för lärare att få fast anställning. Som det nu är måste en lärare arbeta på samma skola ett antal år innan han kan få fast anställning där. Schwarzenegger ville lägga på ytterligare några år. Inte oväntat spenderade lärarfacket och andra fack en förmögenhet på att besegra de här propositionerna, vilket de alltså också lyckades med. Det skrivs om uppåt 100 miljoner dollar.
Sammanlagt var det åtta omröstningar på delstatsnivå, varav Schwarzenegger låg bakom fyra. Samtliga åtta förlorade. Valet kostade skattebetalarna ca 44 miljoner dollar att organisera, och det var ett impopulärt val. Schwarzenegger försökte köra över delstatskongressen, som har demokratisk majoritet, genom att vända sig direkt till folket. Utan hans initiativ hade det bara blivit ett antal kommunala val.
Här i San Francisco beslutades i en av omröstningarna att alla skjutvapen ska förbjudas. Det blir olagligt att äga, tillverka eller sälja skjutvapen innanför stadsgränsen. NRA, vapenlobbyn, kommer att överklaga beslutet, om de inte redan gjort det. De påstår att det är olagligt att olagligförklara skjutvapen, och det skulle inte förvåna mig om de får rätt i domstol.
Ett annat förslag var att staden skulle spara pengar genom att lägga ner några av sina 46 brandstationer, men det blev nedröstat. Brandkåren är populär och har en stark fackförening.
Sedan har vi hjälpt offren för orkanen Katrina. Exempelvis har någradjurskyddsorganisationer flugit hit 600 hundar och katter från New Orleans och andra översvämningsdrabbade områden. De landade på stans internationella flygplats i sju chartrade flygplan. Bland djuren var också fyra fiskar. Kanske är det första gången i historien som fiskar blivit räddade från en översvämning
.----------------------------------------------------------------------
Bengt Svensson för Radio Tuff i San Francisco. 2005-11-13
San Francisco har ett operahus, och häromveckan gick jag dit för att se och höra Dr Atomic. Det är en nyskriven opera om det så kallade manhattanprojektet som ledde fram till sprängningen av de första atombomberna för nästan exakt 60 år sedan. Den inleds med att atombombskonstruktörerna sjunger i kör: "Energi kan varken förstöras eller skapas, endast ändras till formen. Materia kan varken förstöras eller skapas, endast ändras till formen."
Det är faktiskt inte en dag för tidigt som man har börjat tonsätta fysikens lagar. Skulle inte någon skolklass i Tyresö kunna fortsätta med tröghetslagen och Archimedes princip och Ohms lag? Sedan har vi haft så kallade mellanårsval. Det initierades av guvernören, Schwarzenegger, för att driva igenom några av hans favoritidéer. Alla jämna år väljer man en tredjedel av senaten i Washington och hela representanthuset plus delstatskongresser, stadsfullmäktige mm. Udda år brukar det mest vara ett antal folkomröstningar och ett eller annat fyllnadsval. Schwarzenegger ville bla i praktiken förbjuda fackföreningar att ge bidrag till politiska kampanjer.
Ett annat av hans förslag var att göra det svårare för lärare att få fast anställning. Som det nu är måste en lärare arbeta på samma skola ett antal år innan han kan få fast anställning där. Schwarzenegger ville lägga på ytterligare några år. Inte oväntat spenderade lärarfacket och andra fack en förmögenhet på att besegra de här propositionerna, vilket de alltså också lyckades med. Det skrivs om uppåt 100 miljoner dollar.
Sammanlagt var det åtta omröstningar på delstatsnivå, varav Schwarzenegger låg bakom fyra. Samtliga åtta förlorade. Valet kostade skattebetalarna ca 44 miljoner dollar att organisera, och det var ett impopulärt val. Schwarzenegger försökte köra över delstatskongressen, som har demokratisk majoritet, genom att vända sig direkt till folket. Utan hans initiativ hade det bara blivit ett antal kommunala val.
Här i San Francisco beslutades i en av omröstningarna att alla skjutvapen ska förbjudas. Det blir olagligt att äga, tillverka eller sälja skjutvapen innanför stadsgränsen. NRA, vapenlobbyn, kommer att överklaga beslutet, om de inte redan gjort det. De påstår att det är olagligt att olagligförklara skjutvapen, och det skulle inte förvåna mig om de får rätt i domstol.
Ett annat förslag var att staden skulle spara pengar genom att lägga ner några av sina 46 brandstationer, men det blev nedröstat. Brandkåren är populär och har en stark fackförening.
Sedan har vi hjälpt offren för orkanen Katrina. Exempelvis har någradjurskyddsorganisationer flugit hit 600 hundar och katter från New Orleans och andra översvämningsdrabbade områden. De landade på stans internationella flygplats i sju chartrade flygplan. Bland djuren var också fyra fiskar. Kanske är det första gången i historien som fiskar blivit räddade från en översvämning
.----------------------------------------------------------------------
Bengt Svensson för Radio Tuff i San Francisco. 2005-11-13
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1054) 05-11-13 till ....
....till Svenska Dagbladet som i torsdags (10/11) hade en nekrolog om Roland Schütt. Där nämndes förstås hans böcker, såsom Kådibellan, men där kunde man också läsa om Rolles ” hundratals framträdanden i Radio Tuff, Tyresö U-lands och FredsFörenings sändningar på närradiokanalen 91,4”. Där framhålls också hans insatser för Tuffs indiska projekt.
....till senaste numret av lokaltidningen Mitt i Tyresö, som har en notis om att Roland Schütt har avlidit. Den är försedd med foto och nämner hans framträdanden i Radio Tuff och att det var intervjuer där som inspirerade honom att vid 76 års ålder debutera som författare med succéboken Kådisbellan. Också DN (11/9) hade en notis, dock märkligt kort, om Roland och hans medverkan i Radio Tuff.
....till Göran Flodman, som i onsdags (9/11) fyllde 80. Han har gjort enastående insatser för Tuff och Svenska Freds i nästan halva sitt långa liv. Ingen har varit Tuff-ordförande längre än han (1974-82 och 1989-90). Redan i början av 1970-talet var han redaktör för Svenska Freds' tidning FREDEN, föregångare till PAX. Han var i många år med i Svenska Freds' styrelse, bland annat som ekonomiansvarig. Under lång tid skötte han också Tuffs.insamlingskonto med alla omfattande projekt i Indien, Bolivia med flera länder. Sedan åtskilliga år är han också samtalsledare för Tuffs uppskattade diskussionscafé FILOSOFIKA. Han är en anhängare av förnuftet och traditionen från upplysningstiden, en liberal i ordets bästa bemärkelse, alltså skeptisk, tolerant och rationell.
....till de 40-tal människor, som för att hylla Göran Flodman på hans 80-årsdag satt in sammanlagt 15 785 kr på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 – 2. De har i Indien använts för det som Tuffs indiska partners kallar FLODMAN WATER SYSTEM. Det gäller Direkshetra, en av de sex Tuff-skolorna i fattiga Dharampur. Nu har man till skolan anlagt en 600 meter lång vattenledning från en brunn, som har gott om vatten. I projektet ingår också en pump med diesel-motor. Ja, pengarna räcker rentav till en kvarn vid skolan. (Bilder på projektet och på Göran Flodman finns på www.come.to/tuff )
....till Finningeskolan i Strängnäs, som på lördag (19/11) på nytt har en Indiendag. Intäkterna går till Tuffs utomordentliga projekt i Indien. Skolan har i många år gjort beundransvärda insatser för projekten, som besökts av flera lärare från Strängäs.
....till amerikansk-svensken Al Burke på Lidingö, utgivare av NNN, Nordic News Network, (www.nnn.se) . Han fortsätter att förse Radio Tuff med läsvärda artiklar i angloamerikansk press. Han har i brev till The Guardiab protesterat mot intervjun med Noam Chomsky. Vi hör honom senare i dagens Radio Tuff.
...till svensk-amerikanen Bengt Svensson i San Francisco, som fortsätter att skicka krönikor till Radio Tuff. En ny krönika hör vi om en stund.
....till närradioföreningens Jan Känngård, som nu jobbat ett par dagar för att fixa till telefonintervjuerna på 91,4 MHz. Han är proffsig i fråga om radioteknik och utnämns härmed till Krusbodas Marconi.
....till solidariska fredsmänniskor som ansluter sig till Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) genom att på Tuffs plusgiro 16 01 37 - 6 betala årsavgiften (200 kr för enskild och 80 kr för övrig familjemedlem). I medlemskapet ingår regelbundna utskick av Tuff-kalendariet, TUFF-bladet och fredstidningen PAX. Framförallt är insättningar på Tuffs plusgiro en nödvändig uppmuntran för alla som jobbar frivilligt och oavlönat i Tuff och Radio Tuff.
....till trubaduren Pär Sörman, som i Kulturcaféet i fredags på ett fint sätt sjöng Nils Ferlin och berättade om skalden. Från den 27 november hör vi honom på Succékanalen 91,4. Men redan nu ska vi höra honom sjunga Ferlins ”I folkviseton”
....till senaste numret av lokaltidningen Mitt i Tyresö, som har en notis om att Roland Schütt har avlidit. Den är försedd med foto och nämner hans framträdanden i Radio Tuff och att det var intervjuer där som inspirerade honom att vid 76 års ålder debutera som författare med succéboken Kådisbellan. Också DN (11/9) hade en notis, dock märkligt kort, om Roland och hans medverkan i Radio Tuff.
....till Göran Flodman, som i onsdags (9/11) fyllde 80. Han har gjort enastående insatser för Tuff och Svenska Freds i nästan halva sitt långa liv. Ingen har varit Tuff-ordförande längre än han (1974-82 och 1989-90). Redan i början av 1970-talet var han redaktör för Svenska Freds' tidning FREDEN, föregångare till PAX. Han var i många år med i Svenska Freds' styrelse, bland annat som ekonomiansvarig. Under lång tid skötte han också Tuffs.insamlingskonto med alla omfattande projekt i Indien, Bolivia med flera länder. Sedan åtskilliga år är han också samtalsledare för Tuffs uppskattade diskussionscafé FILOSOFIKA. Han är en anhängare av förnuftet och traditionen från upplysningstiden, en liberal i ordets bästa bemärkelse, alltså skeptisk, tolerant och rationell.
....till de 40-tal människor, som för att hylla Göran Flodman på hans 80-årsdag satt in sammanlagt 15 785 kr på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 – 2. De har i Indien använts för det som Tuffs indiska partners kallar FLODMAN WATER SYSTEM. Det gäller Direkshetra, en av de sex Tuff-skolorna i fattiga Dharampur. Nu har man till skolan anlagt en 600 meter lång vattenledning från en brunn, som har gott om vatten. I projektet ingår också en pump med diesel-motor. Ja, pengarna räcker rentav till en kvarn vid skolan. (Bilder på projektet och på Göran Flodman finns på www.come.to/tuff )
....till Finningeskolan i Strängnäs, som på lördag (19/11) på nytt har en Indiendag. Intäkterna går till Tuffs utomordentliga projekt i Indien. Skolan har i många år gjort beundransvärda insatser för projekten, som besökts av flera lärare från Strängäs.
....till amerikansk-svensken Al Burke på Lidingö, utgivare av NNN, Nordic News Network, (www.nnn.se) . Han fortsätter att förse Radio Tuff med läsvärda artiklar i angloamerikansk press. Han har i brev till The Guardiab protesterat mot intervjun med Noam Chomsky. Vi hör honom senare i dagens Radio Tuff.
...till svensk-amerikanen Bengt Svensson i San Francisco, som fortsätter att skicka krönikor till Radio Tuff. En ny krönika hör vi om en stund.
....till närradioföreningens Jan Känngård, som nu jobbat ett par dagar för att fixa till telefonintervjuerna på 91,4 MHz. Han är proffsig i fråga om radioteknik och utnämns härmed till Krusbodas Marconi.
....till solidariska fredsmänniskor som ansluter sig till Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) genom att på Tuffs plusgiro 16 01 37 - 6 betala årsavgiften (200 kr för enskild och 80 kr för övrig familjemedlem). I medlemskapet ingår regelbundna utskick av Tuff-kalendariet, TUFF-bladet och fredstidningen PAX. Framförallt är insättningar på Tuffs plusgiro en nödvändig uppmuntran för alla som jobbar frivilligt och oavlönat i Tuff och Radio Tuff.
....till trubaduren Pär Sörman, som i Kulturcaféet i fredags på ett fint sätt sjöng Nils Ferlin och berättade om skalden. Från den 27 november hör vi honom på Succékanalen 91,4. Men redan nu ska vi höra honom sjunga Ferlins ”I folkviseton”
söndag, november 6
FRÅN CAMUS TILL KARAM, MYRDAL OCH CHOMSKY
I veckan kom jag ett par gånger att tänka på Albert Camus. I ”Varken offer eller bödel” skrev han bland annat:
”Författaren till ett nytt förord av Saint-Just talar om män under en tidigare period, som hade betänkligheter mot våld och skriver föraktfullt: ’De ryggade tillbaka inför fasornas ansikte!’ Sant nog. Och därför förtjänade de att avfärdas av starka överlägsna andar som kunde leva bland fasorna utan att svikta. Men likväl gav de en röst åt den ångestfyllda maningen från vardagliga andar som vi själva, de miljoner som utgör historiens råmaterial och som en dag måste tas med i räkningen, trots allt förakt”
Jag mindes dessa ord i onsdags, när jag vid ett Tuff-möte lyssnade på journalisten Salam Karam. Han berättade att hans familj 1990 flytt undan Saddam, men att han tillhört de många som var emot det angloamerikanska anfallskriget 2003. Han gav initierade skildringar från sina besök i Irak, berättade om att nervösa amerikaner ofta sköt vilt omkring sig, om den grymt förstörda staden Falluja och om människornas många svårigheter: Elförsörjningen som bara fungerade några få timmar per dag i en hetta på ibland 50 grader, banditgängen som efter upplösningen av Saddams polis och militär hade fritt fram och självmordsbombarna som riktade in sig på amerikanerna men som mestadels lyckades ta livet av irakier.
Salam Karams skildring var inte entydig utan så komplex som kanske irakiernas verklighet just är. Han berättade, hur lättade många var över att Saddams förtryck hade upphört men också om dem som tyckte att situationen nu var mycket värre än under Saddam. Han kände empati med de irakier som dödades i köerna framför polisens rekryteringskontor. De är unga som drabbats av den enorma arbetslösheten. De skiträdda och därför skjutgalna unga amerikanska soldaterna tillhör i regel den underklass, som inte kan profitera på kriget annat än genom att ta värvning. ”Vardagliga andar” eller ”historiens råmaterial” för att citera Camus.
Andra gången jag i veckan mindes Camus var när jag i Aftonbladet (3/11) läste Jan Myrdals artikel om boken ”Historien om en stad”. Den skrevs för 135 år och har först nu kommit på svenska. Författare är Saltykov-Sjtjedrin som i Ryssland är mycket berömd för sina satiriska skildringar av tsardömet. Från den 13 november hörs på Succékanalen 91,4 översättaren av boken, Rysslandskännaren Stefan Lindgren, berätta om denne 1800-talets ryske Jonathan Swift.
Myrdal är positiv till Saltykov-Sjtjedrins, men i slutet använder han honom som tillhygge mot dagens svenska förhållanden. I den ryske satirikerns efterföljd drämmer han till med att ”folket är också det mest föraktliga av allt mänskligt: ett pack!”
Det är möjligt att vi av ”starka överlägsna andar” kan avfärdas som ett föraktligt pack, åtminstone vi alla som inte haft förmånen att växa upp I Bromma och med blivande nobelpristagare som föräldrar. Och visst blir vi fördummade, för varje vecka dräller kilovis med trycksaker ned i våra brevlådor, alla med samma köpuppmaningar som också fyller större delen av våra tidningar. Solidariska röster och texter blir patetiska pip i marknadslarmet.
Salam Karam har fått kritik från några inom den svenska vänstern för den intervju han gjorde med sin pappas gamla partikamrater bland kommunisterna i Bagdad. De gjorde inte motstånd med våld mot ockupationsmakten utan stödde snarast den av USA tillsatta regeringen. De ville bli av med amerikanerna men menade att fortsatt våld bara skulle permanenta ockupationen.
Den ledande amerikanske dissidenten Noam Chomsky skrev en gång:
”Uppfattningen att motstånd mot kriget konsekvent bör gå på icke-våldslinjer förefaller mig ovedersäglig. Taktiskt sett är våld absurt. Ingen kan mäta sig med regeringen i sådana sammanhang, och att tillgripa våld måste med säkerhet misslyckas, måste helt enkelt skrämma och stöta bort dem som kan nås och måste ytterligare uppmuntra ideologerna och administratörerna till kraftiga undertryckningsåtgärder”
Nu tvålas Chomsky till på DN-Kultur (2/11) av Jan Eklund, som skriver under rubriken ”Goodbye, Noam Chomsky”. På frågan om han ångrar att han stött dem som påtalat överdrifterna om massakern i Srebrenica har Chomsky nämligen svarat: ”Det enda jag ångrar är att jag inte gjorde det tillräckligt starkt”.
Dumt och obehagligt, skriver Eklund. Vad tycker han då om den dåvarande tyske försvarsministern Scharping, som i TV påstod att serberna hade mördat 30 000 oskyldiga människor i Srebrenica? Det var sådana lögner som fick Tyskland att för första gången på nästan 60 år medverka i ett anfallskrig. Med Zaremba i spetsen har man på ”oberoende liberala” DN på ett beroende oliberalt sätt målat in sig i ett hörn i sin tro på att de ”onda” på Balkan finns på ett enda håll.
Det är synd att inte varje land har sin Chomsky, en dissident som vågar nagga självgodheten hos det egna landets etablissemang i kanten. Fast för all del, Jan Myrdal fyller delvis den rollen hos oss.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1053) 2005-11-06
”Författaren till ett nytt förord av Saint-Just talar om män under en tidigare period, som hade betänkligheter mot våld och skriver föraktfullt: ’De ryggade tillbaka inför fasornas ansikte!’ Sant nog. Och därför förtjänade de att avfärdas av starka överlägsna andar som kunde leva bland fasorna utan att svikta. Men likväl gav de en röst åt den ångestfyllda maningen från vardagliga andar som vi själva, de miljoner som utgör historiens råmaterial och som en dag måste tas med i räkningen, trots allt förakt”
Jag mindes dessa ord i onsdags, när jag vid ett Tuff-möte lyssnade på journalisten Salam Karam. Han berättade att hans familj 1990 flytt undan Saddam, men att han tillhört de många som var emot det angloamerikanska anfallskriget 2003. Han gav initierade skildringar från sina besök i Irak, berättade om att nervösa amerikaner ofta sköt vilt omkring sig, om den grymt förstörda staden Falluja och om människornas många svårigheter: Elförsörjningen som bara fungerade några få timmar per dag i en hetta på ibland 50 grader, banditgängen som efter upplösningen av Saddams polis och militär hade fritt fram och självmordsbombarna som riktade in sig på amerikanerna men som mestadels lyckades ta livet av irakier.
Salam Karams skildring var inte entydig utan så komplex som kanske irakiernas verklighet just är. Han berättade, hur lättade många var över att Saddams förtryck hade upphört men också om dem som tyckte att situationen nu var mycket värre än under Saddam. Han kände empati med de irakier som dödades i köerna framför polisens rekryteringskontor. De är unga som drabbats av den enorma arbetslösheten. De skiträdda och därför skjutgalna unga amerikanska soldaterna tillhör i regel den underklass, som inte kan profitera på kriget annat än genom att ta värvning. ”Vardagliga andar” eller ”historiens råmaterial” för att citera Camus.
Andra gången jag i veckan mindes Camus var när jag i Aftonbladet (3/11) läste Jan Myrdals artikel om boken ”Historien om en stad”. Den skrevs för 135 år och har först nu kommit på svenska. Författare är Saltykov-Sjtjedrin som i Ryssland är mycket berömd för sina satiriska skildringar av tsardömet. Från den 13 november hörs på Succékanalen 91,4 översättaren av boken, Rysslandskännaren Stefan Lindgren, berätta om denne 1800-talets ryske Jonathan Swift.
Myrdal är positiv till Saltykov-Sjtjedrins, men i slutet använder han honom som tillhygge mot dagens svenska förhållanden. I den ryske satirikerns efterföljd drämmer han till med att ”folket är också det mest föraktliga av allt mänskligt: ett pack!”
Det är möjligt att vi av ”starka överlägsna andar” kan avfärdas som ett föraktligt pack, åtminstone vi alla som inte haft förmånen att växa upp I Bromma och med blivande nobelpristagare som föräldrar. Och visst blir vi fördummade, för varje vecka dräller kilovis med trycksaker ned i våra brevlådor, alla med samma köpuppmaningar som också fyller större delen av våra tidningar. Solidariska röster och texter blir patetiska pip i marknadslarmet.
Salam Karam har fått kritik från några inom den svenska vänstern för den intervju han gjorde med sin pappas gamla partikamrater bland kommunisterna i Bagdad. De gjorde inte motstånd med våld mot ockupationsmakten utan stödde snarast den av USA tillsatta regeringen. De ville bli av med amerikanerna men menade att fortsatt våld bara skulle permanenta ockupationen.
Den ledande amerikanske dissidenten Noam Chomsky skrev en gång:
”Uppfattningen att motstånd mot kriget konsekvent bör gå på icke-våldslinjer förefaller mig ovedersäglig. Taktiskt sett är våld absurt. Ingen kan mäta sig med regeringen i sådana sammanhang, och att tillgripa våld måste med säkerhet misslyckas, måste helt enkelt skrämma och stöta bort dem som kan nås och måste ytterligare uppmuntra ideologerna och administratörerna till kraftiga undertryckningsåtgärder”
Nu tvålas Chomsky till på DN-Kultur (2/11) av Jan Eklund, som skriver under rubriken ”Goodbye, Noam Chomsky”. På frågan om han ångrar att han stött dem som påtalat överdrifterna om massakern i Srebrenica har Chomsky nämligen svarat: ”Det enda jag ångrar är att jag inte gjorde det tillräckligt starkt”.
Dumt och obehagligt, skriver Eklund. Vad tycker han då om den dåvarande tyske försvarsministern Scharping, som i TV påstod att serberna hade mördat 30 000 oskyldiga människor i Srebrenica? Det var sådana lögner som fick Tyskland att för första gången på nästan 60 år medverka i ett anfallskrig. Med Zaremba i spetsen har man på ”oberoende liberala” DN på ett beroende oliberalt sätt målat in sig i ett hörn i sin tro på att de ”onda” på Balkan finns på ett enda håll.
Det är synd att inte varje land har sin Chomsky, en dissident som vågar nagga självgodheten hos det egna landets etablissemang i kanten. Fast för all del, Jan Myrdal fyller delvis den rollen hos oss.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1053) 2005-11-06
ROSOR från RADIO TUFF (nr 1053) 05-11-06 till ....
....till den brittiske flyglöjtnanten Malcolm Kendall-Smith, som John Pilger skriver om i Aftonbladet i måndags (31/10). Han skall ställas inför rätta i en militärdomstol för sin vägran att återvända till tjänstgöring i Irak. Han anser att anfallet på Irak var olagligt. Pilger påpekar att denna åsikt har stöd av folkrättsjurister runtom i världen och av Kofi Annan som i september förre året yttrade: ”Den USA-ledda invasionen av Irak var en olaglig handling som stred mot FN-stadgan” Pilger jämför med tyskarnas anfallskrig i andra världskriget och påpekar att detta då i Nürnberg straffades med hängningar och slutar med orden: ”Stora brott, såsom en invasion och dess fasor, kan fortsätta att begås ostraffat. Detta är laglöshet i stor skala. Kommer Storbritanniens folk att tillåta detta, och kommer de ansvariga att undkomma rättvisan? Flyglöjtnant Kendall-Smith företräder rättsstatens och humanitetens principer och han förtjänar vårt stöd”.
....till tidningen Washington Post och människorättsorganisationen Human Rights Watch som nu avslöjat att amerikanska CIA placerat terroristmisstänkta fångar i Östeuropa och Asien, där de isoleras och inte tillåts ha advokater, ett tillvägagångssätt, som flagrant bryter mot gängse rättsprinciper och mot Genèvekonventionen. Mera om de ”godas” behandling av sina besegrade fångar kommer i nästa Radio Tuff.
....till sjösäkerhetsexperten Anders Björkman, vars uppgifter från ett Estoniasymposium i Tallinn är uppseendeväckande: "Enligt professor Mati Öun vid estniska försvarsdepartementet forslade visst 'Estonia' försvarsmaterial den 27-28 september 1994 (meddelat vid Estoniasymposiet i Tallinn 27 september 2005). Materialet i två lastbilar eskorterades ombord av estniska försvaret och överlämnades till 15 svenskar (passagerare) på 'Estonia' som sannolikt tillhörde svenska militära underrättelsetjänsten. Lastbilarna lastades sist bakom färjans bogramp. Svenskarnas uppgift var sannolikt att bevaka lasten under resan. Under resan fattade lastbilarna eld, vilken dock släcktes med färjans manuella sprinklersystem på bildäcket. Kort därefter skakades 'Estonia' av kraftiga smällar och litet senare uppstod kraftig slagsida. Sambandet mellan den militära lasten, eldsvådan, de kraftiga smällarna, slagsidan och senare förlisning har aldrig klarlagts. För att kunna skylla olyckan på visiret sprängdes det helt enkelt loss under vatten efter olyckan av svenska försvarsmakten. Sedan följde tre års 'utredning' hur visiret orsakade olyckan. Naturligtvis fick man förfalska alla uppgifter!" (I förra veckans Radio Tuff berättade Seppo Isotalo att Oleg Vakulovskys Estoniafilm hade stoppats i rysk TV)
....till den brittiska tidskriften Prospect, vars omröstning om vem som är världens ledande ”public intellectual” nu avgjorts. Valet föll på Noam Chomsky, som stod i en klass för sig. (DN-Kulturs sura kommentar om Chomsky tas upp i denna veckas krönika om en stund)
....till journalisten Salam Karam, som i onsdags på ett Tuff-möte berättade om situationen i sitt gamla hemland Irak och om en resa i USA nyligen. Han gjorde det utan förenklingar och pekpinnar och med stor förståelse för irakiernas komplicerade situation. Mera om Salam Karam kommer om en stund i veckans krönika.
....till DN-Debatt, som i onsdags publicerade en artikel av Svenska Freds’ Frida Blom och Rolf Lindahl. Den hade rubriken ”Regeringen bryter löfte om vapenstopp till Pakistan”. Mera om detta senare, då Lindahl intervjuas.
....till insändarredaktören i lokaltidningen Mitt i Tyresö, som i senaste numret (1/11) tog in Åke Sandins synpunkter om skolornas dagsverken. Åke menar där att skolornas beundransvärda dagsverken bör förankras bland elever och lärare, så att de vet vad de jobbar för och sedan får reda på hur resultatet blir. Det får de inte, när pengarna hamnar i anonyma jättepotter. Som positiv motsats till detta framhöll han Strandskolan och Kumla skola (Tyresö), Bergtorpsskolan (Täby), Alléskolan (Floda) och Finningeskolan (Strängnäs). Deras dagsverken görs för Tuffs mycket konkreta projekt och elever och lärare får information om ändamålet och sedan om resultatet.
....till många solidariska och generösa människor, som bidragit med över 15 000 kr till Tuffs höstkampanj. Den går ut på att förse en av Tuff-skolorna i indiska Dharampur med vatten. Dharampur är ett bergigt och gudsförgätet område i den indiska delstaten Gujarat och består av hundratals små byar (hamlets), som bebos av tribals, ”de fattigaste av de fattiga”, som Tuffs indiska partners brukar kalla dem. Nu kan skolan Direkshetra få vatten genom en vattenledning från en brunn. Dessutom en dieselmotor med pump och ett pumphus.
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som föredömligt ofta informerar om projekten. Nu när så mycket pengar kommit in meddelar han att de kanske också räcker till en kvarn för att mala vete och ris vid skolan Direkshetra. Samtidigt berättar han om att jeepen, så viktig för projekten i svårframkomliga Dharampur, eldhärjats. Det finns redan i Tuff diskussioner om att finansiera en ny jeep.
....till generalsekreteraren för Rättvisemärkt Alice Bah Kunhke, som kommer till Tyresö biblioteks hörsal i morgon måndag (7/11) kl 19 för att tala om vår makt som konsumenter och om rättvis handel. Arr: Miljöpartiet
....till en mycket beundransvärd människa, Göran Flodman, som på onsdag (9/11) fyller 80. I nästan halva sitt liv har han gjort berömvärda insatser för fred och internationell solidaritet. Ingen har till exempel varit Tuff-ordförande så många år som han. Och fortfarande är han aktiv, bland annat som tolerant och klok samtalsledare i Tuffs diskussionscafé Filosofika.
,,,,till Tyresöavdelningen Gläntan av RSMH, som på nytt bjudit in trubaduren Pär Sörman till Kulturcaféet, Bollmora föreningsgård. Fredag den 11 november kl 18 sjunger Sörman texter av Ferlin och berättar om denne märklige skald. Och nu ska vi få en försmak av det genom att låta Pär Sörman sjunga Ferlin
(Sörman sjunger ”Får jag lämna några blommor”)
....till tidningen Washington Post och människorättsorganisationen Human Rights Watch som nu avslöjat att amerikanska CIA placerat terroristmisstänkta fångar i Östeuropa och Asien, där de isoleras och inte tillåts ha advokater, ett tillvägagångssätt, som flagrant bryter mot gängse rättsprinciper och mot Genèvekonventionen. Mera om de ”godas” behandling av sina besegrade fångar kommer i nästa Radio Tuff.
....till sjösäkerhetsexperten Anders Björkman, vars uppgifter från ett Estoniasymposium i Tallinn är uppseendeväckande: "Enligt professor Mati Öun vid estniska försvarsdepartementet forslade visst 'Estonia' försvarsmaterial den 27-28 september 1994 (meddelat vid Estoniasymposiet i Tallinn 27 september 2005). Materialet i två lastbilar eskorterades ombord av estniska försvaret och överlämnades till 15 svenskar (passagerare) på 'Estonia' som sannolikt tillhörde svenska militära underrättelsetjänsten. Lastbilarna lastades sist bakom färjans bogramp. Svenskarnas uppgift var sannolikt att bevaka lasten under resan. Under resan fattade lastbilarna eld, vilken dock släcktes med färjans manuella sprinklersystem på bildäcket. Kort därefter skakades 'Estonia' av kraftiga smällar och litet senare uppstod kraftig slagsida. Sambandet mellan den militära lasten, eldsvådan, de kraftiga smällarna, slagsidan och senare förlisning har aldrig klarlagts. För att kunna skylla olyckan på visiret sprängdes det helt enkelt loss under vatten efter olyckan av svenska försvarsmakten. Sedan följde tre års 'utredning' hur visiret orsakade olyckan. Naturligtvis fick man förfalska alla uppgifter!" (I förra veckans Radio Tuff berättade Seppo Isotalo att Oleg Vakulovskys Estoniafilm hade stoppats i rysk TV)
....till den brittiska tidskriften Prospect, vars omröstning om vem som är världens ledande ”public intellectual” nu avgjorts. Valet föll på Noam Chomsky, som stod i en klass för sig. (DN-Kulturs sura kommentar om Chomsky tas upp i denna veckas krönika om en stund)
....till journalisten Salam Karam, som i onsdags på ett Tuff-möte berättade om situationen i sitt gamla hemland Irak och om en resa i USA nyligen. Han gjorde det utan förenklingar och pekpinnar och med stor förståelse för irakiernas komplicerade situation. Mera om Salam Karam kommer om en stund i veckans krönika.
....till DN-Debatt, som i onsdags publicerade en artikel av Svenska Freds’ Frida Blom och Rolf Lindahl. Den hade rubriken ”Regeringen bryter löfte om vapenstopp till Pakistan”. Mera om detta senare, då Lindahl intervjuas.
....till insändarredaktören i lokaltidningen Mitt i Tyresö, som i senaste numret (1/11) tog in Åke Sandins synpunkter om skolornas dagsverken. Åke menar där att skolornas beundransvärda dagsverken bör förankras bland elever och lärare, så att de vet vad de jobbar för och sedan får reda på hur resultatet blir. Det får de inte, när pengarna hamnar i anonyma jättepotter. Som positiv motsats till detta framhöll han Strandskolan och Kumla skola (Tyresö), Bergtorpsskolan (Täby), Alléskolan (Floda) och Finningeskolan (Strängnäs). Deras dagsverken görs för Tuffs mycket konkreta projekt och elever och lärare får information om ändamålet och sedan om resultatet.
....till många solidariska och generösa människor, som bidragit med över 15 000 kr till Tuffs höstkampanj. Den går ut på att förse en av Tuff-skolorna i indiska Dharampur med vatten. Dharampur är ett bergigt och gudsförgätet område i den indiska delstaten Gujarat och består av hundratals små byar (hamlets), som bebos av tribals, ”de fattigaste av de fattiga”, som Tuffs indiska partners brukar kalla dem. Nu kan skolan Direkshetra få vatten genom en vattenledning från en brunn. Dessutom en dieselmotor med pump och ett pumphus.
....till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som föredömligt ofta informerar om projekten. Nu när så mycket pengar kommit in meddelar han att de kanske också räcker till en kvarn för att mala vete och ris vid skolan Direkshetra. Samtidigt berättar han om att jeepen, så viktig för projekten i svårframkomliga Dharampur, eldhärjats. Det finns redan i Tuff diskussioner om att finansiera en ny jeep.
....till generalsekreteraren för Rättvisemärkt Alice Bah Kunhke, som kommer till Tyresö biblioteks hörsal i morgon måndag (7/11) kl 19 för att tala om vår makt som konsumenter och om rättvis handel. Arr: Miljöpartiet
....till en mycket beundransvärd människa, Göran Flodman, som på onsdag (9/11) fyller 80. I nästan halva sitt liv har han gjort berömvärda insatser för fred och internationell solidaritet. Ingen har till exempel varit Tuff-ordförande så många år som han. Och fortfarande är han aktiv, bland annat som tolerant och klok samtalsledare i Tuffs diskussionscafé Filosofika.
,,,,till Tyresöavdelningen Gläntan av RSMH, som på nytt bjudit in trubaduren Pär Sörman till Kulturcaféet, Bollmora föreningsgård. Fredag den 11 november kl 18 sjunger Sörman texter av Ferlin och berättar om denne märklige skald. Och nu ska vi få en försmak av det genom att låta Pär Sörman sjunga Ferlin
(Sörman sjunger ”Får jag lämna några blommor”)
söndag, oktober 30
TILL MINNE AV EN OFÖRGLÖMLIG MÄNNISKA
Kanske har Radio Tuff en gång gjort en litteraturhistorisk insats. Det var redan sommaren 1986. Då intervjuades Roland Schütt tre söndagar i rad. När han sedan utfrågades av journalister om hur det kom sig att han vid 76 års ålder debuterade som författare med succéboken ”Kådisbellan” hänvisade han till Radio Tuff och tillade:
-- Efteråt sa den där Åke till mig, att nu går du för fan hem och skriver en bok om det du har berättat här, och då gjorde jag det.
Sedan blev det också en film av Kådisbellan. Den fick en guldbagge som bästa svenska film ett år på 1990-talet.
Roland gjorde i många år enastående insatser för Tuff. I somras satt han på scenen i Tyresö Centrum och auktionerade bort sina annorlunda konstverk. Intäkterna skänkte han sedan till Tuff och Tyresö konstförening. Flera av de skyltar och tavlor vi i Tuff använder är utformade av honom.
Han var också väldigt generös och stödde ekonomiskt Tuff och närradioföreningen vid åtskilliga tillfällen. När han fyllde jämt uppmanade han sina många vänner att i stället för kristallvaser och ”annan skit” sätta in belopp på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2. Alltså finns det bland tuff-projekten i Indien två brunnar med namnet ”Roland Well” och en ”Roland Pump”.
Roland var ordkonstnär. Han skrev ironiska och rimmade verser om ubåtshysterin och massor av limerickar, som han läste upp vid sina hundratals framträdanden i Radio Tuff och på Succékanalen 91,4. De flesta handlade om det limerickar ska handla om, till exempel Tyresöhundarnas komplicerade kärleksliv. Men några var fredspolitiska. När Svenska Freds avslöjade Bofors’ skumraskaffärer skrev han:
En kanonfabrikant i Karlskoga
med Boforsvapen knoga och knoga
Han sa varje da’:
”Exporten går bra.
Med licenser är inte så noga”
Och strax före det senaste anfallet på Irak läste han den här limericken i Radio Tuff:
Presidenten i USA
mera olja gärna vill ha
Men han bör tänka på
hur det kanske kan gå.
I Vietnam gick det inte så bra
Den varningen har visat sig mycket befogad.
Roland rycktes inte med av den i dag närmast fjäskande inställningen till det engelska språket utan drev hejdlöst och roligt med avarterna i denna kulturimperialism. Framförallt var han full av humor med en stark ambition att glädja sina medmänniskor. Han var trots sin höga ålder minst av allt någon gnällgubbe. Hans positiva inställning syntes på hans brevpapper som var prytt med devisen: ”Liver är härligt –med hänsyn till alternativet”.
Under många år var han också ankare i de ständigt återkommande halvtimmarna med historier och limerickar på Succékanalen 91,4. Så sent som i september var han med i en sådan snusketöromgång. En av de andra i detta berättargäng sa vid meddelandet om Rolands bortgång:
-- Det är jättesorgligt, men tänk va’ jävligt roligt det blir i himlen nu.
Nu trodde Roland varken på himmel eller helvete. Han var socialist och pacifist. När jag förra året i en intervju för Succékanalen 91,4 frågade honom vad han trodde på, svarade han:
--Jag tror på Tyresö Ulands- och Fredsförening (Tuff), alltså på internationell solidaritet och icke-våld
Tuffs indiske partner, Bhikhu Vyas, var en Rolands många vänner och har redan kommenterat, bland annat med orden: ”Han levde inte bara ett långt liv utan ett fullvärdigt liv. Han är borta men han finns i våra hjärtan liksom hans budskap om fred, kärlek och broderskap”
Denna insikt minskar litegrann saknaden efter en mycket kär vän och oförglömlig människa, som dog den 25 oktober 2005, 92½ år gammal..
-------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1052) 2005-10-30
-- Efteråt sa den där Åke till mig, att nu går du för fan hem och skriver en bok om det du har berättat här, och då gjorde jag det.
Sedan blev det också en film av Kådisbellan. Den fick en guldbagge som bästa svenska film ett år på 1990-talet.
Roland gjorde i många år enastående insatser för Tuff. I somras satt han på scenen i Tyresö Centrum och auktionerade bort sina annorlunda konstverk. Intäkterna skänkte han sedan till Tuff och Tyresö konstförening. Flera av de skyltar och tavlor vi i Tuff använder är utformade av honom.
Han var också väldigt generös och stödde ekonomiskt Tuff och närradioföreningen vid åtskilliga tillfällen. När han fyllde jämt uppmanade han sina många vänner att i stället för kristallvaser och ”annan skit” sätta in belopp på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 -2. Alltså finns det bland tuff-projekten i Indien två brunnar med namnet ”Roland Well” och en ”Roland Pump”.
Roland var ordkonstnär. Han skrev ironiska och rimmade verser om ubåtshysterin och massor av limerickar, som han läste upp vid sina hundratals framträdanden i Radio Tuff och på Succékanalen 91,4. De flesta handlade om det limerickar ska handla om, till exempel Tyresöhundarnas komplicerade kärleksliv. Men några var fredspolitiska. När Svenska Freds avslöjade Bofors’ skumraskaffärer skrev han:
En kanonfabrikant i Karlskoga
med Boforsvapen knoga och knoga
Han sa varje da’:
”Exporten går bra.
Med licenser är inte så noga”
Och strax före det senaste anfallet på Irak läste han den här limericken i Radio Tuff:
Presidenten i USA
mera olja gärna vill ha
Men han bör tänka på
hur det kanske kan gå.
I Vietnam gick det inte så bra
Den varningen har visat sig mycket befogad.
Roland rycktes inte med av den i dag närmast fjäskande inställningen till det engelska språket utan drev hejdlöst och roligt med avarterna i denna kulturimperialism. Framförallt var han full av humor med en stark ambition att glädja sina medmänniskor. Han var trots sin höga ålder minst av allt någon gnällgubbe. Hans positiva inställning syntes på hans brevpapper som var prytt med devisen: ”Liver är härligt –med hänsyn till alternativet”.
Under många år var han också ankare i de ständigt återkommande halvtimmarna med historier och limerickar på Succékanalen 91,4. Så sent som i september var han med i en sådan snusketöromgång. En av de andra i detta berättargäng sa vid meddelandet om Rolands bortgång:
-- Det är jättesorgligt, men tänk va’ jävligt roligt det blir i himlen nu.
Nu trodde Roland varken på himmel eller helvete. Han var socialist och pacifist. När jag förra året i en intervju för Succékanalen 91,4 frågade honom vad han trodde på, svarade han:
--Jag tror på Tyresö Ulands- och Fredsförening (Tuff), alltså på internationell solidaritet och icke-våld
Tuffs indiske partner, Bhikhu Vyas, var en Rolands många vänner och har redan kommenterat, bland annat med orden: ”Han levde inte bara ett långt liv utan ett fullvärdigt liv. Han är borta men han finns i våra hjärtan liksom hans budskap om fred, kärlek och broderskap”
Denna insikt minskar litegrann saknaden efter en mycket kär vän och oförglömlig människa, som dog den 25 oktober 2005, 92½ år gammal..
-------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1052) 2005-10-30
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)