Många var vi som fascinerades av Harold Pinters nobeltal. På TV såg vi en brittisk intellektuell som gjorde ett märkligt utspel – eller snarare ett slutspel, för det var en i cancer döende människa som satt i rullstol med filt över sina knän. I dödens närhet är man kanske mera konsekvent och orädd än annars.
Kommentarerna har varit många och skiftande. Den ledande amerikanska TV-kanalen CNN har dock hållit tyst om talet. Det är begripligt, för det var en stenhård vidräkning med USA:s utrikespolitik och militarism. Pinter kallade den amerikanska utrikespolitiken för "ett lysande, ja, virtuost och synnerligen framgångsrikt hypnosnummer".
Han räknade upp många amerikanska övergrepp under efterkrigstiden. Om det folkrättsvidriga kriget mot Irak 2003 sa han: ”Invasionen av Irak var ett banditdåd och ett uttryck av flagrant statsterrorism, och den visar på ett totalt förakt för internationella rättsprinciper ” Pinter var inte nådigare mot sitt eget land, som han kallade USA:s ”eget lilla bräkande lamm traskande efter i ledband, det patetiska och fogliga Storbritannien”Gång på gång har Pinter på sistone stämplats för sina åsikter om Slobodan Milosevic, den tidigare jugoslaviske presidenten som i flera år nu skakat galler i Haag. Man anklagar Pinter i så svepande ordalag att det låter som om han försvarar Milosevics ogärningar. Men det Pinter har kritiserat är den västliga traditionen att ställa bara de besegrade fienderna inför rätta. Han påminner om de kanske hundra tusen irakier som dödats sedan starten av det angloamerikanska anfallskriget 2003. Var går gränsen för folkmord, frågar han retoriskt. Om hundratusen dödsoffer är en rimlig siffra, bör George W Bush och Tony Blair ställas inför Haagdomstolen, menar han.
Pinter är slaven på triumfvagnen, som påpekar den bristande jämlikheten i internationell rätt. Förr sa man att rätten satt i spjutspets ände. I dag tycks den sitta i missilspets ände. I somras intervjuade jag förre statsministern Ingvar Carlsson. Han är alltför erfaren för att använda överord men på tal om USA:s vägran att låta sina medborgare någonsin ställas inför den internationella brottsdomstolen (ICC) sa han: ”Det är ungefär som om alla svenskar skulle vara ansvariga inför våra domstolar –utom människorna på Östermalm”
Gör tankeexperimentet att USA skulle besegras militärt. Med vilken lätthet skulle inte segrarna då kunna hitta anklagelsepunkter, såsom anfallskrig, folk- och miljömord i Vietnam, brottslig inblandning i latinamerikanska stater, tortyr, Abu Ghraib, Guantanamo och andra brott mot Genèvekonventionen och annan internationell rätt.. Sannolikt skulle Harold Pinter då påpeka att också segrarna minsann begått krigsförbrytelser, kanske med samma ensidiga konsekvens som han nu räknar upp angloamerikanska förbrytelser.
Det finns skäl att påminna om Rahabinode Pal, som var den indiske representanten vid Tokyo-rättegångarna mot de japanska krigsförbrytarna efter andra världskriget. Han tyckte att sådana segrarrättegångar var en fars och förklarade: "Att uppge sig hålla en rättegång och sedan hänga krigsfångar är i sig en krigsförbrytelse av speciell tyngd."
Men nu ska vi höra Harold Pinter själv under en minut, när han säger (här i översättning): ”Som var och en här känner till rättfärdigades invasionen av Irak med att Saddam Hussein förfogade över en stor arsenal av synnerligen farliga massförstörelsevapen, av vilka några kunde fyras av inom 45 minuter och åstadkomma en fruktansvärd förödelse. Man försäkrade oss om att det var sant. Det var inte sant. Vi fick veta att Irak hade förbindelser med Al-Qaida och var medansvarigt för det illdåd som drabbade New York den 11 september 2001. Man försäkrade oss att det var sant. Det var inte sant. Vi fick veta att Irak utgjorde ett hot mot världens säkerhet. Man försäkrade oss att det var sant. Det var inte sant Sanningen var någonting helt annat.”
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1058) 2005-12-11
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar