En känd skådespelare, Mikael Persbrandt, har grovt beljugits av Expressen. Han slår tillbaka med en helsida i Dagens Nyheter (18/12).och anmäler också Expressen, som skyndar sig att göra stort uppslagna pudlar. På en helsida ber tidningen om ursäkt och på kultursidan dundrar två tunga skribenter, PO Enquist och Anders Ehnmark, över sin tidnings usla pressetik. Persbrandt har därmed avancerat från stor kändis till superkändis.
Det var annorlunda för åtta år sedan. En demokratisk lokalförening för fred och internationell solidaritet beljögs då ännu grövre än Persbrandt nu utan att ledande opinionsbildare sa ett knäpp. Den 15 december 1997 kallade Expressen Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) för TASK, Tyresö Antisemit- och Krigsförening. Det var inte på någon insändar- eller skämtsida. Nej, det stod på självaste ledarsidan. Den barnatrodde på tidningens stjärnreporter Ingvar Hedlund.
Hedlund hade dagen innan (1997-12-14) på en helsida i Expressen skrivit en serie lögner om mig. Bland annat hade han utnämnt mig till ordförande i TUFF. Det hade jag inte varit på 25 år och var inte ens med i den 22 personer starka styrelsen. Men med hjälp av detta påhitt kunde tidningen låta förtalet av mig också drabba föreningen TUFF och dess 525 betalande medlemmar.
Expressens artikel var så full av guilt by association, att Joe McCarthy måste ha roterat avundsjukt i sin grav. Bland de 5000 människor jag intervjuat för radion finns förstås många, vilkas åsikter jag inte alls delar. Nu hade Expressen tipsats om en intervju jag hade gjort fem år tidigare. Det var med den i Sverige fängelsedömde Ahmed Rami, politisk flykting från Marocko. Senhösten 1992 stod han i centrum för ett väldigt medielarm. Det påstods att han organiserade en stor ”antisemitisk världskongress” i Stockholm. Efter ett par veckors presstorm gick en representant för Säpo ut i TV och förklarade torrt att det hade varit ”rundgång i medierna”.
Men när medierna ännu larmade i falsett ringde jag tre personer med anknytning till Svenska kommittén mot antisemitism. Jag talade i tur och ordning med Jackie Jakubowski, Henrik Bachner och Stéphane Bruchfeld. Ingen av dem ville ställa upp för en intervju –och undra på det för under dessa veckor åt journalisterna från alla stora medier ur händerna på dem. Mitt fjärdeval blev då Ahmed Rami själv. Det var desto lättare som han då var fransklärare på kvällarna i samma skola där Tyresöradions studio finns.
De som hörde Rami i Radio Tuff misstänkte nog redan då, att han dragit medierna vid näsan, att den mångomtalade ”världskongressen” var en bluff. Efteråt hade jag ett 40 minuter långt gräl med honom. Av detta sände jag fyra minuter. Det var när jag bad honom nämna ett enda land i Israels närhet som var en demokrati. Han for då ut i häftiga fördömanden av muslimska länder. De var ”falska”, ”totalitära”, ”fascistiska”, ”ruttna”, ”dekadenta” och ”totalt korrumperade” menade han. Ja, arabländerna hade gjort ”hyckleriet till sin nya religion”. Ve mig om han i Radio Tuff hade sagt något liknande om Israel !
Det sägs att en bild säger mer än tusen ord. Halva den påhittiga helsidan i Expressen upptogs av en bild på mig. Det häpnadsväckande var att på väggen bakom mig syntes ett stort foto av en knäböjande muslim, försänkt i bön. I förstone trodde jag att det var ett skickligt fotomontage, som i brist på sakargument skulle förleda läsarna i önskad riktning. Sedan kom jag ihåg att flera år tidigare hade jag helt schysst blivit intervjuad av Dagens Nyheter. I Mariebergshusets korridorer togs då ett antal foton. Det var ironiskt nog i Expressens eget hus fotot med det muslimska motivet fanns. Men det kunde inte läsarna veta utan trodde förstås att jag prytt väggen där hemma med fromma islamistiska motiv. Inte heller kunde de veta att jag är religiöst obegåvad.
Men Expressen behövde denna missvisande och i sammanhanget för mig komprometterande bild. I texten fanns många grova beskyllningar, till exempel att jag var en i kretsen kring Rami i hans ”allt grövre antisemitiska propaganda”, ja, i den feta helsidesrubriken kallades jag rentav för ”Ahmed Ramis hantlangare”. Men i artikeln fanns inga belägg för dessa påståenden. Journalisten hänvisade till att Svenska kommittén mot antisemitism var uppgiftslämnare. Jag skrev därför till kommittén och bad dem ge något enda exempel på antisemitiska inslag i mina tusentals radioprogram eller i mina många hundra artiklar och krönikor. Nu åtta år senare väntar jag fortfarande på svar.
Jag gick också ut på radion åtta gånger per dygn under tre veckor och bad lyssnarna att komma ihåg om de hört mig under mina tolv radioår säga något antisemitiskt. Ingen mindes något sådant och de som hörde av sig var förbannade på Expressens lögnaktiga journalistik. Några tackade för de många intervjuer jag gjort med människor från 50-60 olika länder, bland andra sådana som drabbats hårt av andra världskriget.
Jo, jag ringde också Ingvar Hedlund på Expressen och frågade efter bevis på hans beskyllningar och bad om att få intervjua honom i Radio Tuff. Han hade inget mera att komma med än invektiven i sin text. Därför undanbad han sig också att bli intervjuad. Formellt hänvisade han till att han måste fråga sina chefer först. Civilkuraget hos Expressens stjärnreporter var alltså långt ifrån på samma nivå som hans fantasifulla demagogi.
Det som kränkte min yrkesstolthet mest var att jag smädades som historieförfalskare – av en feg journalist som klamrade sig fast vid gamla myter Men det får bli ämnet för nästa veckas krönika.
-----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1060) 2005-12-25
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar